Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
fackliga organisationer med anknytning till skogsnäringen. Man påstod att de enskilda skogsägarna
misskötte sin skog samt att ägosplittringen gjorde det omöjligt att driva ett rationellt
skogsbruk. Hänvisning gjordes till storskogsbruket, som bland annat genom stora behandlingsenheter
och kalhyggen kunde driva fram en mekanisering med stora maskiner. Debatten tog
extra fart när ordföranden i Träindustriarbetareförbundet Yngve Persson tog ställning för skogsbolagen
och förordade att dessa skulle få köpa skog på de enskilda skogsägarnas bekostnad.
Gösta Edström, då VD i SSSF, gick genast i polemik med Persson. Edström betecknade angreppen
som ovederhäftig propaganda för att skapa en bild av att de enskilda skogsägarna varken
hade resurser eller vilja att driva ett skogsbruk, som svarade mot tidens krav. Han kunde också
med stöd av riksskogstaxeringen visa att virkesförråden inom det enskilda skogsbruket på några
årtionden ökat med över 50 %. Edström hävdade samtidigt att skogsägarna inte skött skogen
sämre än att de skulle kunna förse industrin med miljontals kubikmeter mer än vad den förbrukade.
Även på den politiska fronten fördes debatten med ökad styrka. Så väcktes till exempel på
socialdemokraternas partikongress 1952 förslag om socialisering av skogen. Detta förslag
avvisades, men debatten fortsatte och nya framstötar skulle komma. Redan 1956 lämnades två
likalydande motioner till första och andra kammaren från socialdemokratiska ledamöter. Motionen
till andra kammaren var undertecknad bland andra av Per Edvin Sköld och blev därför benämnd
”Sköldska skogsmotionen”. I denna motion ansågs det inte lämpligt att skogsägareföreningarna
skulle få förvaltningsansvar över det enskilda skogsbruket i någon större omfattning.
Motionärerna föreslog i stället att särskilda skogsförvaltningsföreningar skulle bildas. Skogsägarna
skulle då överlåta förvaltningen till sådana föreningar, som i sin tur anställde sakkunniga
driftsledare. För varje år skulle skogsägaren sedan träffa avtal med föreningen om olika åtgärder,
egna arbetsinsatser med mera. Anslutningen till föreningen skulle i princip vara frivillig, men
skogsägare som vanskötte skogen skulle åläggas att vara med. Vidare skulle en speciallag skapas
med regler på samma sätt som för så kallade sambruksföreningar inom jordbruket.
I den allmänna debatten hade föreslagits att Skogsvårdsstyrelserna skulle få möjlighet att åta sig
skötseln av enskilda småskogsbruk. Detta avvisades av motionärerna. Man noterade vidare i
motionen att skogsägareföreningarna redan tagit upp service och förvaltning av enskilda skogar
på sitt program. Motionärerna ansåg dock att de var skeptiska till tanken att detta skulle bli
huvudvägen för samarbete inom det enskilda skogsbruket.
Motionen drog igång en mycket het debatt. Skogsägareföreningarnas Riksförbund åberopade i
sitt remissvar att de redan lämnat rekommendationer till de enskilda skogsägareföreningarna att
bilda sammanslutningar mellan skogsägare och att gemensamt anställa skogssakkunniga som
biträde åt skogsägarna. Den anvisade formen skulle bygga på den självklara förutsättningen att
skogsägaren själv skall svara för förvaltningen och skötseln av den egna skogen men att man har
tillgång till en fackman. Riksförbundet noterade också att det redan hade bildats ett mindre antal
skogsbruksområden och att dessa hade inordnats i respektive skogsägareförenings verksamhet.
Skogsvårdsstyrelserna framhöll i sina remissvar att det behövdes ökad samverkan mellan de enskilda
skogsägarna men att den skulle ske på frivillig väg och efter initiativ från skogsägaren
själv.
Efter mycket livlig debatt samt omfattande remissarbete blev resultatet att Sköldska skogsmotionen
avslogs med hänvisning till pågående utredningar. Vägledning kom i stället i 1955 års skogsutredning,
som 1958 presenterade ”Skogsvården å enskilda skogar”. Här förordas frivillig samverkan
mellan skogsägarna. Utredarna menade också att det inte krävdes några ytterligare författningsmässiga
regleringar utöver de direktiv som fanns i skogsvårdsstyrelseförordningen. Av
dessa framgick ”att Skogsvårdsstyrelsen har att stödja sammanslutning av skogsägare i deras
verksamhet för skogsvårdens främjande”. Debatten blev en framgång för de som företrätt de
enskilda skogsägarna. Men den hade också rört upp sinnena hos skogsägarna . Man blev nu
mycket målmedveten i det fortsatta arbetet att lösa frågorna efter en mera frivillig väg och där
den enskilde skogsägaren kunde behålla sin bestämmanderätt över den egna skogen. Det skulle
bli skogsägareföreningarna, som skulle organisera detta arbete.
162