Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
nomgallrade. Resultatet blev inte bara att man fick fram den ved som behövdes utan åtgärderna
främjade också utvecklingen av livskraftiga och kvalitetsmässigt bättre bestånd. Vid sidan om
arbetet med planteringar blev vedhuggningen under kriget den fram till den tidpunkten viktigaste
skogsskötselåtgärden.
Efter kriget blev det en snabb tillbakagång i avverkningarna av brännved. I stället tog då skogsägareföreningarna
upp export av props och massaved, för vilket krävdes särskilda licenser från
staten. Denna regleringspolitik blev av olika skäl mycket snäv och begränsade verksamheten till
nackdel för skogsägarna.
Virkesutredningar påvisar mera skog
Skogsägareföreningarna i södra Sverige påtalade redan i slutet av 1940-talet att det fanns möjligheter
att avverka mera skog och att det behövdes en utbyggnad av skogsindustrin. Det var vid
Sydostmässan i Jönköping 1949 som Gösta Edström, då VD i Sydöstra Sveriges Skogsägares
Förbund ( SSSF ), påvisade dessa förhållanden och föreslog att en utredning skulle göras. Den
privata skogsindustrin såg däremot en trygghet i att ha god tillgång på råvara och hade inte heller
några konkreta utbyggnadsplaner på cellulosasidan. Diskussionerna förde dock fram till att
regeringen 1952 lät tillsätta Södra Sveriges Skogsindustriutredning. I denna utredning ingick
sakkunniga från såväl det allmänna som olika intressen inom näringslivet. Utredningen skulle
särskilt uppmärksamma möjligheterna att öka cellulosaproduktionen samt att vinna en ökad koncentration
av sågverksindustrin. Vidare utgick man ifrån att den förbättrade skogsvården skulle
ge möjligheter att öka avverkningarna i södra Sverige och därmed en utbyggnad av cellulosaindustrin.
Statens Skogsforskningsinstitut gjorde virkesbalanser för sex delområden. Utredningen
visade att man kunde öka avverkningarna väsentligt i södra Sverige, särskilt i Smålandslänen.
Denna utredning blev senare ett underlag för beslutet att bygga en ny cellulosafabrik i Mönsterås.
Det dröjde inte länge förrän ytterligare utredningar skulle syna avverkningsmöjligheterna och
förutsättningarna för vidare industrianläggningar. Först presenterade Skogsindustriernas
samarbetsutskott sin utredning ”Skogsindustriens Virkesutredning 1958”.Man noterade att det
skett en forcerad utbyggnad av skogsindustrin under 1950-talet och att man därför ville få virkestillgångarna
belysta. En faktor var också att Riksskogstaxeringen blivit omlagd 1953 och att
man nu kunde få aktuell kännedom om tillgångssidan. Utredningen visade att det var stora skillnader
i självförsörjningsgrad mellan balansområdena i olika delar av landet .De två sydligaste
balansområdena hade överskott på virke. Utredningen påvisade också ett stort överskott av lövvirke
på grund av att brännvedsmarknaden blivit alltmer begränsad. Detta kan förklara det minskade
intresset för lövskogsskötsel under en lång period.
Redan 1959 lät SSSF göra en ny utredning, ”Skogsindustriens råvaruförsörjning i södra Sverige”.
I denna utredning delades södra Sverige i en östlig och en västlig del. Resultatet blev att det
skulle finnas utrymme för en cellulosafabrik i sydöstra och en i sydvästra Sverige. I intervjuundersökningar
bland skogsägare framkom att skogsvårdssynpunkter var ett dominerande
motiv för ökad avverkning. Efterfrågan och priser på virket hade också en avgörande betydelse.
Vad gäller industriutbyggnaden blev resultatet att det byggdes två fabriker på endast ett par mils
avstånd – SSSF i Mörrum och Wallenbergsgruppen i Nymölla.
Har då dessa virkesutredningar haft så stor betydelse för skogsskötsel och avverkningar bland de
enskilda skogsägarna? Ja avgjort är det så att utredningarna och de industriinvesteringar som blev
följden fick större betydelse än något annat under den här tidsperioden. Det skapade lönsam avsättning
för både barr- och lövmassaved. Den ökade efterfrågan medförde höjda priser och därmed
förbättrad lönsamhet för skogsägarna. Allt detta gav en starkare tro på skogen för framtiden.
Engagemanget blev större och insatserna för god skogsvård ökade. Avverkningarna skedde också
i god överensstämmelse med skogsvårdslagens bestämmelser.
Skogspolitiska debatten hettar till
Trots framsteg i skogsskötseln riktades det då och då kritik mot de enskilda skogsägarna. Men
det var först in på 50-talet, som det hettade till ordentligt. Frågan gällde vilka som var bäst att äga
och sköta Sveriges skogar. Kritikerna ansåg att det enskilda skogsbruket inte kunde hävda sig
mot storskogsbruket. Angreppen kom i första hand från socialdemokratiska partiet samt från
161