Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Bild 1 Skogsägare på exkursion (Foto: Södra Skogsägarnas bildarkiv)
I de nu nämnda första skogsvårdslagarna var begränsningarna i skogsägarnas handlingsfrihet
relativt små. Även i 1948 års lag fastslogs att lagen inte skulle syfta till någon detaljreglering av
hur varje enskild skogsägare skulle sköta sin skog. Lagen skulle i stället ange de allmänna
grunderna för hur skogsvården skulle bedrivas. Resultatet av olika insatser under seklets första
hälft blev en klar förbättring i skogstillståndet. Senare virkesutredningar skulle komma att visa att
såväl tillväxt som virkesförråd ökat betydligt.
Skogskonjunkturerna svänger
Det finns väl knappast någon bransch där konjunkturerna svänger som i skogen och skogsindustrin.
Vissa perioder kan man spåra återkommande cykler men ibland blir det häftigare förlopp.
Den stora krisen i början av 1930-talet var en sådan avvikelse, som kom att drabba skogen mycket
hårt. Skogsägarna fick svårigheter att sälja sitt virke och priserna föll drastiskt. Med erfarenheter
från jordbrukssidan, där man bildat mejeri- och slakteriföreningar, förstod man att det var
nödvändigt att samla sina virkesutbud för att kunna påverka avsättning och priser. Följden blev
därför att man ombildade de tidigare nämnda ideella föreningarna till ekonomiska föreningar,
skogsägareföreningar.
De flesta skogsägarna var vid den här tiden kombinerade företagare, där särskilt i skogsbygderna
både jordbruk och skogsbruk ingick som viktiga enheter. Skogsarbetet var fortfarande manuellt
med såg, yxa och barkspade som viktigaste redskap. Körningsarbetet utfördes med hästar, som i
det kombinerade företaget kunde utnyttjas under större delen av året. Skogen hade alltså mycket
stor betydelse både för sysselsättningen och för att klara av nödvändiga investeringar i jordbruket
och skogsbruket. I den mån virke efterfrågades fanns det därför ett utbud som mer än väl
motsvarade industrins behov. Det var med andra ord marknaden, som styrde avverkningarna. De
omfattande dikningarna i skogen, som gjordes vid den här tiden, kunde däremot genomföras tack
vare de bidrag som insattes främst av arbetsmarknadsskäl.
Skogsägareföreningarnas viktigaste roll var till en början främst att samordna utbudet av virke
och att förhandla om leveransvillkor och priser. Därtill blev rådgivning till skogsägarna och näringspolitisk
bevakning allt angelägnare uppgifter. Under andra världskriget fick föreningarna en
ny uppgift som auktoriserade köpare av brännved. Det var ett stort ansvar, som lades på föreningarna,
för att på ett säkert sätt hantera vedförsörjningen under avspärrningen. Skogsvårdsstyrelserna
medverkade när det gällde att fastställa åläggandena om avverkning samt även
med att stämpla ut skog. Skogsägareföreningarna hade bra förutsättningar i sitt arbete tack vare
goda skogsägarekontakter samt rationell inköps- och transportorganisation. För skogens del fick
dessa vedavverkningar allra största betydelse. Det fanns mycket ungskogar som nu blev ge-
160