Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Från statens sida såg man allvarligt på denna utveckling och farhågorna för en kommande virkesbrist
var påtagliga. Samtidigt var de liberala politikerna, som vid den här tiden dominerade, återhållsamma
när det gällde att införa en lagstiftning, som skulle innebära inskränkningar i den
enskilde skogsägarens rätt att fritt disponera sina egna skogar. Efter politiska debatter i flera omgångar
vann dock omsorgen om nationaltillgången skog majoritetens stöd i riksdagen. Detta
resulterade 1903 i vår första skogsvårdslag . Det blev en lag som krävde återväxtåtgärder efter
avverkning om detta behövdes för att få ny skog. Vidare förordnades om att det i varje län skulle
bildas en skogsvårdsstyrelse och att det skulle införas en särskild skogsvårdsavgift. I 1923 års
skogsvårdslag tillkom en reglering av avverkningarna i såväl yngre som äldre skog. Avverkning i
yngre skog skulle endast få ske som ”ändamålsenlig gallring”. I den äldre skogen fick man inte
avverka så att skogens återväxt äventyrades eller att det i framtiden skulle bli brist på äldre skog i
första hand för husbehov. En effekt av denna bestämmelse blev att man under 20 – 30 år i relativt
stor omfattning utförde avverkning som blädning i den äldre skogen.
Nästa skogsvårdslag 1948 tog främst sikte på att genom intensifierat skogsvårdsarbete öka
virkesproduktionen. Viktiga nyheter i lagen var att man i ändamålsparagrafen införde att skogen
skulle skötas så att ”tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes” och att man skulle uppnå en i
huvudsak jämn avkastning. Därmed hade man stegvis i skogsvårdslagstiftningen under 1900talets
första hälft kommit fram till en målsättning, som syftade till förbättrad och uthållig skogsproduktion.
I den nya lagen skärptes kraven på skogsägarna men samtidigt begränsades skyldigheterna
av att man skulle få lönsam produktion i de aktuella åtgärderna.
Lagen blev en viktig markering av vad som krävdes för att få ett bättre skogstillstånd. Samtidigt
fann Skogsvårdsstyrelsen som tillsynsmyndighet att det inte gick att få genomgripande förändringar
enbart genom hård lagtillämpning. Man valde därför vägen att genom olika former av
upplysningsverksamhet få gehör för sina idéer. Länsjägmästarnas och länsskogvaktarnas intresse
och engagemang var avgörande. Särskilt för länsskogvaktarna gällde det att vinna skogsägarnas
förtroende för att effektivt kunna engagera dem i skogsvårdsarbetet. Genom att driva småplantskolor
och förmedla plantor samt även planera och leda planteringarna fick man god fart på
arbetet med att anlägga ny skog .I skogshistoriska berättelser kan man se bilder där stora lag inte
minst av skolungdomar är i arbete med skogsplantering. Särskilt under 30- och 40-talet blev
även stämpling en viktig verksamhet för Skogsvårdsstyrelserna.
Några länsjägmästare och framförallt intresserade godsägare var de som tog initiativet till att
bilda de första skogsägareföreningarna på 1920-talet. Det var då ideella föreningar som hade som
främsta mål att öka intresset för skogsvård hos de enskilda skogsägarna. Man arbetade med
skogsdagar och kortare kurser för att nå ut med sin information till skogsägarna. De ideella föreningarnas
arbetssätt i informationsverksamheten var framgångsrikt och har alltsedan dess använts
i utvecklad form av både skogsvårdsstyrelser och skogsägareföreningar. Under 1930-talet
ombildades de ideella föreningarna till ekonomiska föreningar.
159