Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Tillämpade metoder har bidragit till ökat behov av anpassning till nya miljökrav. Men
kampanjernas innehåll speglar framförallt insatser som medverkat till det skogstillstånd som ger
ökat utrymme för en driftsanpassning som harmonierar med dagens värderingar.
Tidlösa budskap kommer inte heller i framtiden att vara vare sig realistiskt eller önskvärt att
eftersträva.
Stödet till skogsbruket
Alltsedan skogsvårdsstyrelsernas tillkomst har vissa bidragsmedel funnits tillgängliga för skogsförbättrande
åtgärder. Debatten om stöd till skogsbruket under de senaste decennierna har dominerats
av de spänningar som orsakats av att satsningarna i norra Sverige vida överstigit uttaget av
skogsvårdsavgift i norr. Det finns därför anledning att konstatera att bidragsskogsbrukets vagga
stod i södra Sverige och till stor del finansierade både skogsdikning och anläggning av de bestånd
som nu utgör den ekonomiska ryggraden i den delen av landet.
Den s.k. Norrländska skogsproduktionsutredningen som tillsattes i maj 1939 resulterade i
"Norrländska skogsproduktionsanslaget". Utredningen redovisade följande insikt om konsekvenserna
av ryckighet i stödgivning. "Den föreslagna verksamheten förutsätter, att skogsvårdsarbetet
i berörda delar av landet planlägges för en lång följd av år. Sedan verksamheten
påbörjats kan den icke avbrytas utan att ekonomiska förluster uppkomma och svårigheter av
teknisk och psykologisk art dessutom uppstå för skogsvårdsarbetet. Möjligheterna att inskränka
den bidragsverksamhet, som planlagts, utan dylika skadeverkningar är begränsade. Utredningen
håller på grund härav före, att bidragsverksamheten bör finansieras på sådant sätt, att anslagsbeviljningen
icke är beroende av det tillfälliga budgetläget."
Erfarenheterna under de gångna åren visar att denna visdom visserligen gått i arv men inte
beaktats på den politiska nivån. Otillräckliga anslag och bristande uthållighet med tvära förkortningar
av angiven tidsram har varit den förhärskande bilden under 1970 och 80 - talen. Myndighetens
roll är självfallet att lojalt anpassa verksamheten till förutsättningar som skapas av i demokratisk
ordning fattade politiska beslut.
Att både städa upp effekterna gentemot markägarna och idogt betona den långsiktiga skogsvårdens
betydelse har inte varit fältkårens lättaste uppgift. Arbetet med att kortsiktigt klara bokslut
utan röda siffror och negativa verkningar på personalens anställningsvillkor har under en del
perioder hämmat insatserna för långsiktiga skogsvårdsinsatser.
De negativa miljöeffekter som framhållits som argument mot samhällsstöd kan ha haft något
korn av sanning. Även i lågproducerande skogar i norr kan det ha funnits biotoper som senare
tillämpade inventeringsmetoder skulle klassat som skyddsvärda.
Men totalt sett har den kritiken mot samhällsstöd stått på en säkrare ideologisk än ekologisk
grund.
Bidragsverksamheten har varit föremål för många utvärderingar och divergerande uppfattningar.
Här är talesättet "som man ropar i skogen får man svar" relevant. Oavsett tillgång till mer eller
mindre sofistikerade modeller, som alla bottnar i vedertagna grundläror om ekonomiskt rationellt
beslutsfattande uppträder svårfångade parametrar och resultatet står och faller med givna villkor.
Ett exempel på försök till förenklingar var ett akademikerutspel på 1980 - talet att utgå från att
markägarkollektivet haft oförändrad sammansättning sedan 1950 och trettio år framåt.
Något stöd för den tesen gick inte att finna bland de närvarande från skogsvårdsorganisationen.
Vid värderingen av effekter av bidrag är det värt att notera den synnerligen konkreta rådgivning
som rör både miljöavvägningar och produktion som ingått i verksamheten. Antalet kontakttillfällen
för kunskapsöverföring blev många vid upprättande och avsyning av bidragsplaner.
Det samhällsstöd som utgått till vägar som utgör samverkansföretag med många intressenter och
komplexa hänsynstaganden har varit avgörande för den ordnade vägutbyggnad som kunnat
genomföras under de senaste decennierna. Oaktat att vägbyggnad har varit en privat och före-
155