Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
En speciell stötesten ur olika synvinklar har utgjorts av skogsvårdsavgiften som under lång tid
var en stor del av totalfinansieringen. Dess roll i finansieringen och kostnadsfördelningen mellan
sektor och samhälle har från starten och fram till att den senaste skogsvårdsavgiften avskaffades
varit en rullande debattfråga.
Ett exempel på argumentation utgör följande skrivning i en statlig utredning
(SOU:1927:1)”….hava de sakkunniga som en återstående åtgärd ansett sig böra förorda en
höjning av den procent å virke taxerade värde, varmed skogsvårdsavgifterna utgå. Denna procent
är nu 1,3 procent. Förslaget blev 1,7 procent och motiveringen löd. “Kanske kan det göras
gällande, att en höjning på nu föreslaget sätt blir alltför betungande för skogsbruket och trävaruhanteringen.
De sakkunniga finna en sådan farhåga synnerligen överdriven. I beaktande av de
ofantliga belopp, skogsskötseln årligen avkastar, måste en avgiftsökning, som med i ovanstående
beräkningar gjorda förutsättningar uppgår för hela riket till allenast 555000 kr, vara utan
nämnvärd betydelse som utgift betraktad .Och det må betonas, att denna utgift icke är bortkastad
för främmande ändamål utan skall utgå just för skogsbrukets främjande genom de för detta ändamål
inrättade skogsvårdsstyrelserna.
De sakkunniga bakom detta synsätt var landshövdingen, greve Axel Mörner, ordförande, länsjägmästaren
Wilhelm Lothigius och hovrättsrådet Thor Sjöfors. Det kan vara tänkvärt att notera
den stora diskrepansen mellan detta pragmatiska synsätt och de synnerligen teoretiska effekter
som torgfördes i en akademisk analys av ackumulerade årliga avgälder ställda mot koncentrerade
virkesuttag. 50 % av rotnettot och som självklar matematisk konsekvens ännu mer vid längre
omloppstider skulle tas i anspråk enligt analysen som blev ett gångbart slagträ på den politiska
arenan under 1980 -talet.
I finansieringsstrukturen från starten ligger också förklaringen till den operativa organisationskulturen.
Det stora antalet människor som krävdes främst under barmarksperioden verkade i
direkt kontakt med markägarna.
Att det fanns möjlighet att rekrytera främst förmän som utbildades och tog anställning under
delar av året var en förutsättning för att klara det samlade samhällsuppdragen. Eftersom dessa
medarbetare bodde och verkade i sin hembygd året runt torde deras kompetens satt sina spår i
skogsvårdsprocessen i större omfattning än vad som speglas av anställningstiden hos skogsvårdsstyrelserna.
De skogspolitiska instrumenten
De skogspolitiska medlens effekt utgör resultatet av ett komplext samspel mellan lag,
rådgivning, information, utbildning, planläggning, uppdragsverksamhet och samhällsstöd
med faktisk kunskap som grund för påverkan i många samhällsled.
Volym och uthållighet i de på politisk nivå beslutade insatserna har sin grund i rådande ägarstruktur
och sektorstänkande. Ägarbilden skapar ideologiska spänningar och sektorstänkandet
påverkar i hög grad ett skogsbruk som berör många samhällsbehov.
Detta är förhållanden som gör att det är svårt att få tillstånd insatser som långsiktigt siktar in sig
på att skapa nationella mervärden utöver det som sektorn orkar med eller väljer att satsa på.
I detta avseende föreligger en stor skillnad gentemot Finland, där skogen är en nationell angelägenhet.
Den relativa samhällsekonomiska betydelsen är där avsevärt större än i Sverige.
Upplevelsen av världskrig och betalningen av en tung krigsskuld torde där ha satt sina spår i
värderingen av en nationell naturresurs.
I det svenska systemet har en kraftfull samtidig användning av alla de skogspolitiska instrumenten
under senare decennier kommit tillstånd främst för att ta igen eftersläpningar i skogsvården
och som ett medel att möta en befarad virkessvacka.
I arbetet med att föra ut skogspolitiken i praktiken har sektoriseringen på den politiska nivån lyft
fram behovet av tvärsektoriellt samarbete på regional och lokal nivå. Mest framträdande har här
varit frågor som rört natur och miljövård och arbetsmarknadsinsatser.
152