Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Den sista raden sammanfattar starten på den grundsyn som präglat skogspolitiken under hela
förra seklet.
Skogsvårdsorganisationen formas
De två nordligaste skogsvårdsstyrelserna inrättades 1925. För lappmarken rådde speciella regler
med Domänstyrelsen som tillsynsmyndighet fram till 1934
Denna särlagstiftning upphörde 1948.
Skogsstyrelsen tillkom 1941, således mitt under andra världskriget, något som väl bör tolkas som
en markering av samhällets ökade insikter om skogens betydelse.
Det förhållandet att skogsstyrelsen blev sista tillskottet i det som senare blev skogsvårdsorganisationen
är intressant när det gäller diskussion om organisationskultur. Sten Beskow beskriver
starten: ...."Och i början av skogsstyrelsens tillvaro var skogsvårdsstyrelsernas inställning till
ämbetsverket sträv och kylig och mycket avvaktande, ja ibland rentav aggressiv"...
Tonläge, arbetsformer och formella förutsättningar har ändrats genom åren bl.a. genom att
skogsvårdsstyrelserna blev helstatliga 1981. Men traditionen med relativt självständigt agerande
med förankring i den regionala och lokala verkligheten är fortfarande en tillgång. Den interna
dialogen med åsiktsbrytning inte minst mellan skogsvårdsstyrelserna ger förutsättningar att utforma
regelverk och lägga förslag som är användbara i praktisk tillämpning. Med de många krav
som ett skogligt ämbetsverk har att hantera inom ramen för den mångbruksstrategi som styr
skogshushållningen bör det vara en styrka att kunna testa realismen i olika anspråk och undvika
populistiska utspel.
En styrkefaktor i organisationsstrukturen är styrelseledamöter med bred regional samhällsförankring
som i en målstyrd organisation inser att kompetent medverkan till bra beslutsunderlag
är viktigare än vem som tar de formella verkställighetsbesluten.
Skogsvårdsstyrelsernas självständighet, lokala förankring och obyråkratiska arbetssätt har noterats
i olika sammanhang genom åren. Ett samordnande ämbetsverk har med tiden blivit en nödvändig
förutsättning för rättssäkerheten i tillämpningen av rikstäckande lagar och förordningar,
externt men också internt för all personal.
Konsultativt stöd i den regionala myndighetsrollen bör ha bidragit till större säkerhet och motverkat
utveckling av fiskögd byråkrati.
Myndighetens finansiering
Finansieringen av skogsvårdsorganisationen och de satsningar som gjorts i skogen direkt
kopplade till den aktuella skogspolitiken har under hela förra seklet varit en mix av samhällsstöd
och skogsvårdsavgifter som sektorn betalat efter varierande uttagsprinciper. Finansieringsstrukturen
har i princip varit oförändrad sedan starten med undantag av insatser från hushållningssällskap
och landsting. Blandningen av medel för att fullgöra den direkta myndighetsrollen och finansiering
av andra mer eller mindre långvariga samhällsuppdrag har lett till stora svårigheter i
finansieringsfrågan i dialogen med staten och omvärlden.
Den största delen av bruttoomsättningen har utgjorts av medel som förmedlats som stöd till
skogsbruket eller som arbetsmarknadsåtgärder. I renodling av finansieringen till vad som efter
1960 betecknades som offentlig verksamhet ingick inte förståelse för företagsekonomiska effekter
av variation i andra samhällsuppdrag och övriga verksamheter
Under lång tid baserades statens anslag på genomsnittskostnader för all verksamhet med konstant
underfinansiering av myndighetskravet. (Beskow S, 1979)
En positiv förändring blev så småningom införande av ramanslag med möjlighet att flexiblare
användning av anslagsmedel.
151