Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Lokalt ger högt betestryck i nuläget minskande lavtillväxt och i extremfallen en negativ effekt
även på skogsproduktionen. Skogsbruk inverkar självfallet hela tiden på rennäringens förutsättningar
och då inte enbart på betestillgångarna.
Utvecklingen av skogstillståndet med allt mindre andel kalavverkning förbättrar situationen för
framtiden. Omfattande utbildnings och samrådsinsatser bör på de lokala planet ha gett bättre
förutsättningar för en samexistens som i Norrbottens län berör praktiskt taget hela länet. Kunskap
och förtroendekapital är kännetecknande för de samförståndslösningar som dominerar bilden.
Oroande är den uttunning av skogsbrukets fältkår som alltmer försvårar den viktiga personkontakten.
Motstånd mot vägar
Både den ideella och statliga naturvårdens företrädare har agerat mot samhällsstöd till
skogsvägar. En ofta använd bild med vägar och landskap i skilda skalor fick starkt genomslag i
opinionsbildningen.
Vad det handlade om har mycket välformulerat beskrivits av f. generaldirektören Valfrid Paulsson
i en reaktion på samma bild vid en sammankomst på Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.
Han anför följande i ett debattinlägg den 9 mars 1995:
Jag erinrar mig i början på 1970 - talet när man i Sveriges TV skulle redovisa hur vandringslederna
i fjällvärlden förstörde möjligheterna för ett rörligt friluftsliv vid sidan av vägarna. Man
visade då kartor över hela Norrbotten,1/4 av Sverige, och så visade man vandringslederna uppdragna
med märkpenna. Jag drog slutsatsen att när man räknade ut den vägbredd som den här
märkpennan gav så tog vandringslederna upp halva Norrbottens yta. Det är klart att om man
hade hållit samma skala på vägbredden på den fragmentering, som herr Frisén visade, så skulle
inte vägarna synas. Jag tar det som ett exempel på att vi som sysslar med förhållandena vet vad
det är frågan om, men det finns många andra i opinionsbildningen, som inte riktigt förstår skillnaden
och jag tror det är väldigt viktigt att man talar samma språk. En stockholmare som ser
den här kartan tycker väl att det är alldeles åt pipan medan Jokkmokksbon vet att varenda stockholmare
skulle gå vilse mellan de här vägarna.
Naturvårdens företrädare agerade uppenbarligen med förhoppningen att främst arealer i inlandet
skulle vara "skyddade" av dålig ekonomi. Detta är också ett exempel på kortsiktigt stillbildstänkande.
Avgörande faktorer för ett skogsområdes ekonomi vid avverkningstillfället är
träddimension och hektarsvolym. Alla de skogar debatten handlade om har en positiv nettotillväxt
och blir därmed med åren alltmer ekonomiskt attraktiva. Motståndet mot nya vägar leder till
att ambitionen att med mindre hyggesstorlek sprida avverkningarna motverkas och får till följd
en fortsatt koncentration där vägar finns och en koncentration i nya områden i framtiden.
Skogsvårdsorganisationen.
Skogsvårdsstyrelserna fick uppdraget att föra ut skogspolitiken i praktiken "inte enbart
med den döda regeln utan även med den stödjande handen". Detta har format den operativa
arbetskultur som stått sig rikstäckande under alla decennier.
Thorsten Streyffert (1963):”…..Först under det sista halvseklet har skogsvården som ett medel
att bevara och höja skogens avkastning i stigande grad satt sin prägel på skogshushållningen.
Denna nya inställning till skogshushållning fick ett påtagligt uttryck i 1903 års skogslag med
dess föreskrift om skyldighet att sörja för återväxten efter avverkning. Ett särskilt lyckligt och
positivt drag var inrättandet av skogsvårdsstyrelserna. Vad skogsvårdsstyrelserna betytt för den
markanta förbättringen av skogshushållningen på de enskilda skogarna, som intar hälften och
därtill den bördigaste och bäst belägna hälften av vår skogsareal, har många gånger omvittnats.
Särskilt värdefullt är att denna förbättring av skogshushållningen kunnat ske under förtroendefullt
samarbete med skogsägarna och under ökad självverksamhet från deras sida……"
(KSLA:s minnesskrift 28 januari 1963).
150