Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Ekonomin på kort och lång sikt
Virkesproduktion är en ekonomisk hantering. De problem som alltid funnits att upprätthålla en
långsiktigt bärande skogsvårdssatsning under skiftande konjunkturer och varierande samhällsuppfattningar
framträder tydligast där de ekonomiska marginalerna är små.
I anvisningarna till § 26 i 1948 års skogsvårdslag med giltighet fram till januari 1980 anförs för
svårföryngrade skogar: " Med hänsyn till att återväxtåtgärder å skogsmark av här ifrågavarande
slag ofta nog ställer sig kostsamma i förhållande till såväl markens produktionsförhållanden som
avsättningsbetingelserna är det av synnerlig vikt att förefintliga möjligheter till självföryngring
tillvaratas då därigenom en kostnadsbesparing torde kunna åstadkommas. Härvid framstår
åtgärder för att säkra överhållandet av fröträd som särskilt angelägna."
1949 utformades också normer för reproduktionskrav. med stöd av kalkyler med tillämpning av
räntenivåer från 1,75% till 2,5 % beroende på om det fanns samhällsstöd eller inte. Under 1960 -
talet beräknades investeringstaket ,det s.k. Wo - värdet med 3 % ränta.
Stora arealer av skogarna i Norrlands inland har i olika konjunktursvängningar betraktats som
alltför dyra att bruka men alldeles för värdefulla att lämna åt sitt öde.
Detta var speciellt markant under den allmänt pessimistiska synen på skogsbruk under 60-talet.
Nuvärdeskalkyler för en hel omloppstid har sitt värde som hjälpmedel för nivåprioriteringar. Men
om de tillämpas så att man inte gör tillräckliga skogsvårdsinvesteringar uppstår dyra kompletteringsbehov.
Utsikterna att nå fullgoda resultat försämras ju längre tid som går efter avverkningen
och tidsutdräkt medför också produktionsbortfall.
Kravet på kortsiktig ekonomisk överlevnad har dikterat villkoren för skogsskötseln och det ekonomiskt
mörka 60-talet med ekonomiska 0-områden ledde till så extensiva skogsvårdsinsatser att
det även inom statens skogar funnits anledning att under senare delen av 70-talet och 80-talet
satsa på omfattande restaureringsinsatser.
Statens innehav är också ett intressant exempel på olika räntelärors tillämpning. 1935 års kronoskogsförordning
bottnar primärt i skogsränteläran som sätter virkesavkastningens volym före
räntabiliteten. Det stora upprustningsarbetet genomfördes med stöd av egna förnyelsefonder med
de insatser som krävdes för goda resultat. Villkoren för skogsdriften ändrades 1968 med krav på
optimering med statens skogsindustrier. Riksdagens revisorer riktade i början på 1970 - talet
kritik mot Domänverkets investeringsnivå i Norrlands inland. Åren kring 1970 blev vargaår:
Hela verkets skogsbruk kan sägas ha gått med förlust, även om de röda siffrorna nödtorftigt
skyldes över.( Erland von Hofsten 1984)
I resultatsträvandena tillämpades även en beståndsräntelära som rättfärdigade mindre kapitalbindning
i äldre bestånd. I vissa fall torde effekten i en del äldre skogar ha blivit produktionssänkande
genomhuggningar även om åtgärden inte skulle ha varit lagstridig om statens skogar
omfattats av regelverken.
På det mer polemiska planet kan nu anföras att det var de kritiserade investeringsnivåerna som
gav upphov till det skogstillstånd som nu är föremål för räntekalkyler i elementära indelningspaket
och också bildade plattformen för ASSIDOMÄNS förmåga att visa musklerna under
den oundvikliga bolagspuberteten.
Nygammal ekonomi
I en tid när man talar om den nya ekonomin med marknaden som tidens största beläte där dess
budbärare börsen upplevs ha gått från ekonomisk stabilisator till febrig totalisator kan det vara av
värde att uppmärksamma att skogen också figurerat i förväntanskaruseller som snurrat i en takt
som väl kan mäta sig med dagens börsbild.
Leif Granström ( 2000) redovisar i boken "Mellan bark och ved " att det inofficiella världsrekordet
i aktieklipp stod Bure AB för. Under ett enda år kunde aktieägarna få tre nytecknade aktier
mot uppvisande av en gammal, plus en 20 - procentig kontantutdelning. Totalt 320% vinst på ett
145