Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
förslag som i sista stund arbetades fram i samverkan med forskare vid SLU byggde på att skogsskötseln
borde anpassas till graden av kontinuitet och störning för enskilda bestånd, alltså bygga
på det enskilda beståndets eller områdets skogliga historia. Detta var en princip som utredningen
kunde ena sig om och utifrån denna modell utformades också utredningens miljömål.
Något år efter det att den nya skogspolitiken trädde i kraft 1994 inledde svenska skogsföretag
arbetet på att certifiera sitt skogsbruk. Det var återigen de starka kraven från marknaden samt att
ett certifieringssystem ”Forest Stewardship Council (FSC)” lanserades. Ett intensivt arbete med
certifiering genomfördes och 1997 kunde svenska skogsföretag som de första i världen uppnå en
certifiering av sitt skogsbruk.
I denna certifieringen deltog inte det svenska privatskogsbruket. För deras del pågår fortfarande
arbetet med ett europeiskt certifieringssystem ”Pan European Forest Certification (PEFC)”, som
anses vara bättre anpassat för skogsägare med mindre markinnehav. Våren 2001 har man kommit
så långt att den största skogsägarföreningen anslutit sig till PEFC. Trots att visst arbete pågår för
att finna fram till samverkan och harmonisering mellan de två systemen tyder mycket på att två
certifieringssystem under överskådlig tid kommer att finnas inom svenskt skogsbruk.
Arbetet med att utveckla miljöarbetet och miljösäkringen av skogsbruket har alltså bedrivits med
stor kraft, och varit framgångsrikt. Hur har då situationen utvecklats när det gäller virkesproduktionen?
Den liberalisering och ökade frihet att bedriva skogsbruket, vilket främst privatskogsbruket
önskat, som den nya skogspolitiken innebar fick effekter på skogsvårdsarbetet. Generellt innebar
liberaliseringen att skogsvårdsinsatserna minskade i omfattning. Speciellt påtagliga var minskningarna
när det gällde röjning och skogsodling där åtgärdsvolymen mellan 1985 och 1995 nära
nog halverades. Möjligen var denna förändring en reaktion på att de tidigare tillämpningarna av
skogsvårdspolitiken. I den nya politiken togs också de bidrag som tidigare funnits för skogsvårdsaktiviteter
bort, vilket naturligt nog påverkade omfattningen av den utförda mängden
skogsvård. Fokuseringen på att uppfylla de miljömål som den nya skogspolitiken innebar kan
också ha bidragit till att den produktionsinriktade skogsvården fick lägre prioritet. Sedan 1995
har emellertid omfattningen av utförda skogsvårdsåtgärder successivt ökat. Efter ett antal år med
stark inriktning på att uppfylla skogspolitikens miljömål och ett omfattande arbete på certifiering
av skogsbruket ökar nu intresset de skogliga produktionsfrågorna.
Områden för fri utveckling
Enligt det skogspolitiska beslutet skall under en trettioårsperiod 5% av skogsmarksarealen avsättas
för fri utveckling. Detta skall ske över hela landet med undantag för de fjällnära skogarna där
skyddet redan är omfattande. Arbetet med dessa avsättningar sköts av naturvårdande myndigheter
och skogsvårdsorganisationen. Huvudsakligen sker avsättningarna genom inköp av
skogsmark. När beslutet togs rådde ekonomisk kris i Sverige och det var först i slutet av 90-talet
som politisk påtryckning ledde till ökade anslag för inköp av skogsmark. Nu behandlas ett förslag
från miljödepartementet att genomföra avsättning av 900 000 hektar för fri utveckling. Det förutsätts
då att i första hand storskogsbruket bidrar med betydande arealer genom frivilliga avsättningar.
Genomförs detta har 5-procentsmålet med råge uppnåtts. Därmed borde allt vara frid och
följd kan man tycka. Till de avsättningar som samhället arbetar med skall läggas de miljöåtgärder
som beståndsvis görs i skogsbruket. Skogsföretagen menar att de åtgärder de vidtar innebär att
cirka 10% av den möjliga avverkningsbara volymen lämnas i skogen. I debatten synes
miljöföreträdare glömma detta. Allvarligare är att de även miljödepartementet och naturvårdsverket
tycks bortse från detta. Det finns anledning att påminna om att utformningen av det skogspolitiska
beslutet byggde på bedömningen att denna generella miljövård skulle bli en viktig och
betydelsefull komponent i den framtida skogliga miljövården. Med denna skogsbrukets generella
miljövård skapas successivt öar av skogsområden för fri utveckling i hela skogslandskapet.
Efterhand kommer alltså dessa öar med fri skogsutveckling att tillsammans utgöra minst 10% av
den totala skogsarealen. Själv anser jag att denna generella miljövård bör beaktas med större
allvar än vad som idag sker vid diskussioner och beslut om avsättning av skog för fri utveckling.
Man kan misstänka att naturvårdande myndigheter väljer att bortse från denna miljövård eftersom
de inte har det administrativa ansvaret för den.
138