Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga
bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt dess
estetiska och sociala värden skall värnas".
Produktionsmålet
"Skogen och skogsmarken skall utnyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den ger en uthålligt god
avkastning. Skogsproduktionens inriktning skall ge handlingsfrihet i fråga om användningen av
vad skogen producerar".
I Sverige har skogsnäringen under lång tid bidragit med synnerligen stora nettoexportinkomster
och därigenom positivt påverkat balansen i utrikeshandeln. Skogsnäringen har därför under lång
tid betraktats som en för landet synnerligen betydelsefull basnäring. Att därför, trots att målen är
jämställda, sätta miljömålet före produktionsmålet väckte viss uppmärksamhet. Speciellt om
jämförelse görs med hur målen för skogsbruket i 1979 års lag anges. Portalparagrafen i den lagen
lyder: ”Skogsmark med dess skog skall genom lämpligt utnyttjande av markens virkesproducerande
förmåga skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. Vid
skötseln skall hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna intressen”.
Sannolikt var den nya skrivningen en markering riktad till skogsnäringen, men kanske i än högre
grad en signal till miljövårdare, miljörörelser och en miljömedveten allmänhet att nu förelåg en
ny situation.
I den nya skogspolitiken togs också den, främst av privatskogsbruket, kritiserade skogsvårdsavgiften
bort. Den kritik som riktats mot ett alltför regelstyrt skogsbruk hörsammades också vid
beslut om den nya lagen. Skogsbrukarnas fria val över hur skogen skulle skötas ökade markant.
Ett annat viktigt mål som den skogspolitiska kommittén lade fast var att under 30 år avsätta 5%
av skogsmarken för fri utveckling. Detta gällde Norrlands kust- och inland samt Svea- och Götaland
där de skyddade områdena inte omfattade mer än cirka 0,5% av arealen.
Under den tid den skogspolitiska kommittén arbetade gjordes vissa aktioner som visade att
konsekvenserna för ett skogsbruk som inte bedrivs med ansvarstagande för miljön kunde bli
stora. 1991 gick FURA (Fjällnära Urskogs Räddnings Aktion) ut till samarbetande europeiska
miljöorganisationer med begäran att de skulle verka för bojkott av svenska skogsprodukter i sina
respektive hemländer. Anledningen var den avverkning som bedrevs i ”fjällnära” områden. Detta
medförde att domänverket och ett par skogsföretag beslöt om temporära stopp för avverkning i
fjällnära skog, beslut som jag tror inte har hävts. Strax därefter angrep bl.a. tyska Bild-Zeitung
svenskt och finskt skogsbruk för deras skötselmetoder. Främst kritiserades kalhyggesbruket.
Önskan var att det skulle ersättas av ett kontinuerligt skogsbruk utan kalhyggen. Vid miljökonferensen
i Rio 1992 framförde SNF direkt kritik av det svenska skogsbruket. FURA:s och
SNF:s utspel betraktades närmast som landsförräderi, men förstärkt av utländska protester ledde
de efterhand till insikt om hur sårbart svenskt skogsbruk kunde bli internationellt.
1989 startade skogsvetenskapliga fakulteten vid SLU en utredning som lämnade förslag till hur
ett miljöanpassning av skogsbruket borde genomföras. I den deltog förutom forskare från fakulteten
representanter för skogsindustrierna, domänverket, skogsägarna och skogsstyrelsen. I utredningen
stödde man sig på den forskning som under de senaste tio åren bedrivits vid SLU:s
skogsfakultet samt vid andra universitet. Utredningsgruppen var helt enig om behovet av förändring,
ett förslag var att arbeta med ekologisk landskapsplanering. Man kan konstatera att detta var
lättare att genomföra för stora skogsägare, medan det i småskogsbruket vanligen skulle krävas
samordning över ägogränserna. Försök med ekologisk landskapsplanering startades inom ett par
större företag omedelbart efter denna utredning. Däremot startade inte SLU genast studier av
ekologisk landskapsplanering främst därför att de ekologiska forskare som ofta kritiserat skogsbrukets
metoder ansåg att ytterligare ekologisk forskning krävdes innan deras resultat och uppfattningar
kunde omsättas i praktiska lösningar.
Inom den skogspolitiska kommittén var utformningen av miljömålet en viktig fråga. En särskild
utredningsgrupp med uppgift att studera vilka avsättningar som krävdes för att klara miljökraven
ansåg att 15% av skogsmarken borde avsättas som reservat. Ett par förslag med långtgående
detaljreglering av miljöarbetet i skogsbruket presenterades men förkastades som orealistiska. Ett
137