Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Biologiska studier av markbearbetning visade att plantornas överlevelse och tillväxt ökade med
graden av markpåverkan vid markberedning, vilket var speciellt gynnsamt i kärvare klimatlägen.
I Finland utvecklades medoden hyggesplogning, och den kom nu även att införas i Sverige. De
biologiska resultaten var bra men den kraftiga markbehandlingen rörde upp en stark och bred
opinion. Även här tvingades samhället införa restriktioner som gradvis minskat möjligheterna att
använda hyggesplogning. I certifierat skogsbruk är det en omöjlighet.
När contortatallens odling i Sverige fick skogspolitisk acceptans hade intresserade skogsföretag
genomfört betydande försök med trädslaget. Trots detta drabbades en del planteringar av stabilitetsproblem,
ofta en kombination av felaktiga odlingssystem för rotade plantor. I kärvare klimatlägen
i norra Sverige skadades i slutet av 80-talet betydande arealer contorta av svampen Gremmeniella
abietina. Skador på odlingar av contorta har successivt lett fram till ökade restriktioner
från skogstyrelsens sida. Även när det gäller odling av contorta är restriktionerna starka vid certifiering.
Samtidigt skall framhållas att huvuddelen av de contortabestånd som finns i landet är av
hög kvalitet och har hög produktion.
De tre exempel som jag tagit upp visar på att ett aktivare handlande och ifrågasättande för storskalig
användning av metoder från skogsvårdsorganisationens sida eventuellt kunde ha förhindrat
eller i varje fall minskat omfattningen av för skogsbruket kostsamma och opinionsmässigt
besvärande misstag. För skogsvårdsorganisationen är det naturligt nog viktigt att ha en öppen
attityd till nya metoder, speciellt är det lätt att en positiv inställning slår igenom i för skogsnäringen
ekonomiskt svåra tider. Generellt kan med facit i hand konstateras att skogsvårdsorganisationen
under den rubricerade perioden ofta agerade svagt eller undfallande mot ett självsäkert
storskogsbruk som ofta framhöll sin ekonomiska betydelse för landet. I vissa sammanhang,
speciellt vissa frågor där skogsbruket utsattes för kritik agerade skogsbruket och skogsvårdsorganisationen
gemensamt mot naturvårds- och allmän opinion. Det skall också framhållas
att domänverkets skogar först 1979 fördes in under skogsvårdslagen.
Under perioden 1950 – 1990 ökade skogsvårdsinsatserna successivt. Speciellt under 1980-talet
var skogsvårdsinsatserna omfattande, i hög grad beroende på generösa bidrag till olika skogsvårdsåtgärder.
Även arbetsmarknadspolitiska medel användes för skogsvård för att skapa sysselsättning
till friställda skogsarbetare.
Det är också av vikt att framhålla skogstyrelsen kraftfulla arbete för att få fram ökade kunskaper i
syfte att förbättra skogsvården. Med 1979 års lag fick skogsstyrelsen möjlighet att med statliga
medel, allokerade till skogsstyrelsens forskningsnämnd, stödja kvalificerad tillämpad forskning
som kunde förbättra skogsbruksmetoderna. Denna verksamhet var tveklöst synnerligen framgångsrik.
1993 års skogspolitik
Under de senaste åren av 1980-talet ökade kritiken mot skogsvårdslagen och dess tillämpning.
Från de växande och därmed allt starkare miljövårdsorganisationerna kritiserades lagen för att i
allför hög grad gynna virkesproduktionen och ta för liten hänsyn till skogsbrukets miljöfrågor.
Inom skogsbruket, speciellt privatskogsbruket, luftades allt oftare missnöje med skogsvårdslagen
och hur den tillämpades. Skogsägarna ansåg att lagen i alltför hög grad detaljreglerade skogsbrukandet
vilket hindrade dom att anpassa verksamheten till lokala förutsättningar. Regeringen
fick snart nog av denna kritik och tillsatte, trots att den gällande lagen bara var tio år gammal,
1989 en skogspolitisk kommitté som antog namnet 1990-års skogspolitiska kommitté. Dess
ordförande var Svante Lundkvist som tidigare varit jordbruksminister. Han avled emellertid
hastigt och ersattes av riksdagsmannen Jan Fransson. När majoritetsförhållandena i riksdagen
förändrades vid 1992-års val blev den moderate riksdagsmannen Sven-Erik Lorentzon ordförande.
Den skogspolitik som riksdagen beslutade om med den skogspolitiska kommitténs förslag
som underlag kännetecknas av två jämställda mål – ett miljömål och ett produktionsmål. I propositionen
1992/93 beskrivs målen på följande sätt:
Miljömålet
"Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga skall bevaras. En biologisk mångfald och genetisk
variation i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt
136