Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Fjällnära skogsbruk
Under 1970-talet framförde norrländska politiker såväl lokalt som på riksplanet önskemål att
domänverket skulle öka sina avverkning i Norrlands inland bl. a, genom att utnyttja den skog
som låg väster om den skogsodlingsgräns som verket själv införde när restaureringen av dess
skogar i norra Sverige inleddes 1950. Inledningsvis avvisade domänverket av lönsamhetsskäl alla
förslag om avverkning av dessa skogar. Med den första oljekrisen 1973 kom också en dramatisk
höjning av virkespriserna. När verkets skogar år 1979 fördes in under skogsvårdslagen beslöt
domänverkets styrelse att avskaffa skogsodlingsgränsen. Samtidigt nyindelades skogar ovanför
skogsodlingsgränsen för aktivt skogsbruk. Man föreslog att cirka 80.000 ha av skogarna väster
om skogsodlingsgränsen skulle tas i aktivt bruk och avverkas under en 40-årsperiod.
I början av år 1984 startade en intensiv debatt om det lämpliga att ta dessa vanligtvis orörda
skogar i bruk. Deras värde för naturvård, forskning, renskötsel och turism framhölls. Vissa
kritiker hävdade också att det var tveksamt om det var möjligt att få ny skog i området efter avverkning.
Detta föranledde Domänverket att tills vidare stoppa all verksamhet i området. Därefter
inbjöd man ett antal forskare att besöka de indelade skogarna för att studera de faktiska föryngringsmöjligheterna.
Forskargruppen konstaterade att det är möjligt att få ny skog på huvuddelen
av de indelade skogarna, men framförde synpunkter beträffande bl.a. naturhänsyn, hyggesupptagning,
hyggesbehandling, val av trädslag och rennäring. Som en följd av den rapport forskarna
lämnade blev beslutet att cirka 40 000 ha av den indelade skogen kunde tas i bruk, tre större områden
avsattes som naturreservat, hyggesstorleken begränsades och en del ytterligare restriktioner
infördes.
Debatten om de fjällnära skogarna fortsatte emellertid, främst framhölls deras värde som natureller
urskogar. Detta ledde till ytterligare inskränkningar i sättet att bruka dessa skogar. Domänverket
avsatte 1987 drygt 200 000 ha till ett fjällskogsreservat bestående av ett antal icke sammanhängande
områden längs fjällkedjan. En ny gräns för fjällnära skog drogs också längs hela
fjällkedjan. Trots detta har många spektakulära aktioner genomförts för att öka den skyddade
skogen i fjällnära områden. Idag är nära 40% av skogarna närmast fjällen skyddade. Inom storskogsbruket
är intresset för aktivt skogsbruk i fjällnära områden idag synnerligen begränsat.
Synpunkter på skogspolitiken 1950 – 1990
Att byta skogskötselsystem inom ett område där de ekonomiska marginalerna är snäva leder till
utveckling av nya metoder och till en hård kostnadsjakt och rationaliseringar. Då är det lätt att ny
teknik och nya produktionsmöjligheter tas i bruk utan tillräcklig prövning eller kunskap. Med
facit i handen finns det områden där misstag begåtts och där krav på konsekvensanalyser möjligen
skulle ha varit av värde? Jag skall ta upp tre exempel på detta.
Försök att utveckla nya planteringssystem med rotade plantor i stället för barrotsplantor inleddes
i mitten av 1960-talet. Inledningsvis förväntade sig forskarna att rotade plantor skulle leda till
högre överlevelser och snabbare plantutveckling. Dessutom antog man att plantor med rotklump
krävdes vid en framtida mekanisering. Snart fann man att prestationen vid plantering av rotade
plantor vid manuell plantering var minst dubbelt så hög som vid plantering av barrotsplantor.
Detta var naturligtvis resultat som mottogs med största intresse. Snabbt utvecklades eller införskaffades
nya plantodlingssystem för framställning av rotade plantor. Omkring 1970 engagerade
sig huvuddelen av de stora skogsföretagen i denna utveckling. Otillräckligt prövade system som
gav upphov till rotdeformationer och därmed dålig stabilitet för plantorna togs i bruk. Det kom
att ta lång tid och mycken forskning och utveckling innan dessa brister var åtgärdade.
Hyggesbränning var under drygt 15 år den dominerande markbehandlingsmetoden inom trakthyggesbruket.
Metoden var arbetsintensiv, kostsam och svårplanerad i ett skogsbruk som alltmer
rationaliserades. Därtill blev under 60-talet rotmurklan en allvarlig skadegörare på brända hyggen.
Hyggesbränningen drog också på sig betydande kritik från naturvårdens företrädare. Förhållandevis
avancerade markberedningsaggregat fanns redan under 50-talet men dragmaskiner
som klarade att dra dem även i något svårare terräng saknades. När den seriebyggda skotaren
kom i mitten av 60-talet löste den detta problem. Hyggesbränningen övergavs helt för maskinell
markberedning.
135