Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Energi från skogen, helträdstillvaratagande.
Oljekrisen i mitten av 70-talet ledde till starten av två program för ökad energiförsörjning från
skogen. Det var programmet energiskog inriktat mot utveckling av specialodlingar för energiproduktion
och programmet skogsenergi som innebar ökat tillvaratagande av biomassa vid
avverkning. Speciellt det senare programmet har inneburit betydande tillskott för svensk energiförsörjning.
De som arbetar inom detta område anser dock att utvecklingen hållits tillbaka av
politiska förändringar inom energiområdet. Men den förväntade virkesbristen utvidgades detta
program till att även studera möjligheterna ta tillvara stubb- och rotved för massaproduktion.
Volymen av ett träds stubb- och rotved är ungefärligen lika stor som stammens volym. Därför är
potentialen stor att på detta sätt öka mängden skogsråvara. Programmet lades efterhand ned
främst därför att avverkningsnivån sjönk kraftigt under slutet av 70-talet samtidigt som det trakthyggesbruk
som infördes i slutet av 40-talet nu resulterat i yngre bestånd vars produktion påtagligt
påverkade den totala skogsproduktionen. Risken för en akut virkesbrist var därmed över.
Arbetet med att tillvarata hela träd hann dock leda fram till metoder för ta ut rot- och stubbved i
skogen, liksom omfattande studier av hur denna biomassa kunde utnyttjas för massaframställning.
1979 års skogspolitik.
Mot den bakgrund som skisserats ovan, alltså en befarad framtida virkesbrist, förstärkt med oljekrisens
inverkan på energiförsörjningen, tillsattes 1973 en skogsutredning. Den information den
arbetade med ledde naturligt nog till att hög och ökad virkesproduktion blev ett mål. För att
säkerställa skogsindustrins framtida virkesbehov infördes också en del långtgående regleringar.
Denna skogspolitik gynnade ökad dikning av våtmarker, användning av främmande trädslag,
restaurering av glesa skogar samt gödsling. Till detta kom samhälleligt stöd för olika skogsvårdsåtgärder
t.ex. ungskogsröjning och restaurering av svagt producerande bestånd. Men långt innan
denna skogspolitik beslutades hade rädslan för en framtida virkesbrist lett till ett antal åtgärder.
Exempel på detta var satsning på skogsodling med den kanadensiska tallen Pinus contorta, ett
program för tillvaratagande av hela träd samt aktioner för ett ökat utnyttjande av domänverkets
skogar väster om odlingsgränsen.
Contortatallen
Uppmuntrade av resultat från internationellt plantageskogsbruk och med den befarade virkessvackan
som skäl hade ett par skogsföretag omkring 1970 startat försök med odling av den nordamerikanska
tallen Pinus contorta. Resultaten var lovande och försöken utvidgades. I den utredning
som ledde fram till 1979 års skogsvårdslag, som också oroades över en framtida virkesbrist,
var man positiv till användning av contortatallen i svenskt skogsbruk. Från miljöföreträdare uttalades
oro för storskalig användning av ett främmande trädslag. Misslyckade introduktioner av
främmande trädslag i andra länder och världsdelar anfördes som skäl till återhållsamhet. Därför
infördes nu också regler som begränsade användningen av contortatallen. Ett maximalt
utnyttjande av dessa innebar att ungefär en femtedel av en normal årsareal för skogsodling kunde
beskogas med contortatallen. Entusiasmen för användning av detta trädslag var stor inom svenskt
skogsbruk i början av 1980-talet. God överlevnad vid skogsodling, snabb tillväxt, brist på inhemskt
frö för svåra klimatlägen var några av de skäl som anfördes av entusiasterna. I mitten av
1980-talet skogsodlades årligen som mest cirka 37 000 hektar. Under andra halvan av 80-talet
angreps contortakulturerna främst i norra Norrland av svampen Gremmeniella abietina. Detta
medförde att Skogstyrelsen införde restriktioner för användningen av contortatallen i fjällnära
områden i norra Sverige. Vidare visade sig contortatallen ha en avsevärt sämre stabilitet än den
inhemska tallen. Upprepade svampangrepp och andra skador medförde ytterligare inskränkningar
av möjligheterna att använda contortatallen vid skogsodling. Allt detta ledde till att den årliga
areal som nu kan planteras med contortatallen successivt minskat till ca 14000 ha. Av detta utnyttjas
idag cirka 2000 hektar.
134