Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Med stöd av 1948-års skogsvårdslag kunde en restaurering av de lågproduktiva skogar som var
en följd av det exploaterings- och blädningsskogsbruk, som pågått under i stort sett 100 år
inledas. Trakthyggesbruket ersatte blädningsskogsbruket och under trycket av stigande kostnader
inleddes en snabb utveckling av metoderna både för avverkning och skogsvård. Det allmänt
optimistiska klimat som rådde efter andra världskriget omfattade i hög grad allmän näringsutveckling
och effektiva arbetsformer. Industrins liksom skogsnäringens utbyggnad ansågs
positiv och ett uttryck för de nya möjligheterna efter kriget. Nya metoder togs i bruk och hälsades
med glädje, dock skulle vissa metoder efterhand visa sig vara långsiktigt ohållbara.
Användning av kemiska medel
Med trakthyggesbruket uppstod naturligt nog problem som man inte upplevt i blädningsskogsbruket.
För ett par av dessa visade sig användning av kemiska medel vara synnerligen effektiva.
Den för plantorna farliga snytbaggen kunde klaras med att behandla plantorna med DDT
och för att klara lövvegetationen på kalytorna visade sig användning av fenoxiättiksyror vara
effektivt. Under cirka 15 år användes dessa kemikalier utan att de ifrågasattes, det var först i
slutet av 1960-talet som kritiken mot preparaten blev påtaglig. För användning av DDT infördes
1970 ett generellt förbud från vilket skogsbruket fick dispens för skyddsbehandling av skogsplantor
fram till 1974. Året därpå gavs inte längre dispens och preparatet totalförbjöds. Trots att
mycket forsknings- och utvecklingsarbete med såväl kemiska som mekaniska skyddsmetoder
bedrivits sedan DDT förbjöds saknas fortfarande effektiva metoder för att hindra insektens
angrepp.
Användning av fenoxiättiksyror, slarvigt benämnda Hormoslyr efter ett produktnamn, kritiserades
därför att det misstänktes orsaka cancer och att människor utan att veta om det kunde
komma i kontakt med preparatet inom behandlade områden. Vidare kom kritik från rennäringen
där man befarade förgiftning av djuren.
För att utreda riskerna och vad som kunde tillåtas genomfördes mellan 1979 och 1983 tre utredningar.
Samtliga ledde fram till inskränkningar av användningen, sätt för spridning och regler för
tillstånd och annonsering. Införda förbud ändrades ibland med nästa utredning. 1983 beslöt riksdagen
att tillåta användning av dessa kemiska medel men decentraliserade beslutanderätten till
kommunerna. Detta beslut föregicks i riksdagen av en politisk strid mellan de som helt ville
förbjuda medlen och de som arbetade för att skogsnäringen skulle få använda dom.
Intressant att notera är att efter detta beslut har endast ett fåtal ansökningar om att få sprida
avlövningspreparat inlämnats. Anledningarna till detta var enligt min mening tre: De krav som
måste uppfyllas för att få använda kemiska lövbekämpningsmedel var synnerligen restriktiva,
nya forskningsresultat anvisade möjligheter att klara lövröjningen med mekaniska metoder och
slutligen hade metoderna för användning av lövved vid framställning av högkvalitativt papper
utvecklats. Av sistnämnda skäl ökade efterfrågan på lövved, som från att nära nog ha saknat
industriellt värde nu blev en bristvara.
Virkessvackan
En ökad utbyggnad av skogsindustrin ledde till att gapet mellan tillväxt och uttag i skogen
krympte. Under senare delen av 1960-talet började man tala om riskerna med en framtida virkessvacka.
Ett antal utredningar utförda vid denna tid av forskande institutioner och olika organisationer
visade i sina prognoser på ett snabbt ökande behov av råvara. En prognos angav en lägsta
avverkningsnivå 1980 på cirka 80 miljoner m3sk per år medan de övriga visade på nära 90 miljoner
m3sk årligen. I mitten av 1970-talet översteg också avverkningsuttaget den årliga tillväxten
under något år. Oljekrisen 1973 förorsakade en världsvid ekonomisk instabilitet vilket i hög grad
kom att påverka skogsnäringens utveckling. Skogsindustrins, sedan början av femtio-talet, pågående
expansion avstannade och den likaledes ständiga ökningen av avverkningarna sjönk under
andra halvan av 1970-talet med cirka 20 %.
133