Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Figur 7: Kritiska tröskelvärden. Den vitryggiga hackspetten kräver gamla lövskogar med gott om död
ved. Då mängden av sådana skogar minskar – från höger till vänster i bilden – så minskar sannolikheten
att arten ska finnas kvar – uppifrån och nedåt i bilden. Vid en viss punkt – det kritiska tröskelvärdet
kraschlandar stammen. Arten dör ut. Det är precis det som håller på att hända i Sverige.
Trots att vi skapar skogsreservat. Färnebofjärdens nationalpark är ett bra exempel. Här har skogen
varit orörd i decennier. Trots detta så har antalet vitryggar sjunkit från 25 par till 3 ensamma gamla
honor.
Samverkan för att hitta balansen mellan produktion och miljö
I östra Europa har Sverige länge uppfattats som en förebild när det gäller samhällets förmåga att
lösa olika miljöproblem. De svenska lösningarna inom miljövård anses ofta tillhöra de mest
framgångsrika i hela Europa. Denna uppfattning kvarstår i Östeuropa och detta gör att Sverige
har större möjligheter att värna naturtillgångar i östra Europa än något annat land i västra Europa.
Trots att miljöpolitiken i Östra Europa under kommunismtiden i Väst uppfattades som extremt
dålig, var själva naturen i många fall bevarad i ett mycket bra skick. Miljöproblemen var framförallt
bundna till gammalmodig industri och allmän brist på infrastruktur för hantering av avfall.
Dessa problem var oftast koncentrerade i rum (industriområden, stora städer, vattendrag).
Samtidigt har större delen av landskapet i övrigt en betydligt lägre mänsklig påverkan på grund
av relativt extensiva skogs- och jordbruksmetoder.
På samma sätt som Öst uppskattar Västs miljöarbete med rening av luft och vatten, borde man i
Väst inse att de mycket mindre intensivt brukade landskapen med en rik biologisk mångfald är en
resurs för hela Europa. De ursprungliga landskapen – både vild natur och kulturlandskap – som
Väst har förlorat finns kvar i Öst. Detta gör att den biologiska mångfalden, ännu så länge, finns
kvar. Med detta förändras nu i en rasande takt. I Estland och Lettland berättar man till exempel
att avverkningarna av skogar ligger på en nivå som är 3-4 gånger så stor som tillväxten. Eftersom
det mesta av virket går till Väst kan man faktiskt säga att Väst exporterar sitt fotavtryck till Öst –
och i ökande takt.
I Väst behövs referensområden för att finna kunskaper om hur man ska bevara och återskapa den
natur som är hotad. Utmärkta exempel på sådana ”naturvårdens facit” är den sista europeiska
stora lövnaturskogen Bialowieza i Polen, de ursprungliga kulturlandskapen i norra Rumänien
eller vildmarksområden i nordvästra Ryssland.
Förekomsten av kritiska tröskelvärden för hur stora minskningar av livsmiljöer som arter tål
innebär en icke förhandlingsbar undre gräns för bevarande av biologisk mångfald på lång sikt. En
följd av detta är att formulerandet av miljömål och standarder för till exempel certifiering av skog
på allvar måste ta hänsyn till biologiska kunskaper om hur mycket av en viss livsmiljö som arter
kräver. Svar på dessa frågar kan man bara få genom samarbete mellan Väst och Öst. Detta kan
126