Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
åtgärderna i naturen. Under Sveriges utveckling från vildmark till ett post-industriellt informationssamhälle
syns flera tydliga faser.
Naturen som en vild fiende
Sveriges äldsta administrativa indelning är landskapen. Ordet landskap kommer av att vi skapar
land som vi kan leva av. Under denna tid var naturen en fiende. På grund av sin otillgänglighet
skiljde orörda skogsområden effektivt de olika bygderna åt. Skogen upplevdes som farlig.
Naturen skulle tämjas. Med eldens hjälp skapades bättre bete och vi kunde röja bort skogen.
De stora rovdjuren och många rovfåglar bekämpades intensivt eftersom de gjorde det svårt för
människor att leva med sina tamdjur. Under denna period fanns inget skogsbruk, bara ett slags
lokalt nyttjande av en till synes oändlig resurs av grovt timmer.
En begynnande insikt om behovet av hållbarhet
Under glas- och järntillverkningens glansdagar avverkades lokalt stora mängder skog i södra
Sverige. I Bergslagen anpassades hela järnhanteringen efter tillgången på skog. Under 1700-talet
kunde ett landskap i Bergslagen till stor del bestå av unga skogar. Denna regionala virkesbrist
tvingade därför bort bearbetningen av järnet till virkesrikare trakter. På andra håll i Europa
skapades vid denna tid av samma anledning begreppet hållbart skogsbruk (nachhaltiger Waldwirtschaft).
Något senare ökade efterfrågan av sågade trävaror i mellersta och norra Sverige. Detta hade samband
med den expanderande industrialismen i stora delar av västra Europa. All skog i Sverige
som var tillgänglig med den tidens transportsystem var eftertraktad. Sjöar och vattendrag reglerades
för att vinna bättre transportleder och energi till lokala industrier. Mest intensivt exploaterad
blev skogen efter norrlandskusten och i älvdalarna. Det grova timret togs ut och resten lämnades.
De överblivna restskogarna hade svårt att snabbt komma igen som virkesproducenter. Redan i
mitten av artonhundratalet började man inse behovet av att bedriva skogsbruk på ett långsiktigt
sätt, precis som man gjort i Tyskland mer än 100 år tidigare. Samtidigt började en intensiv debatt
om olika skogsbruksmetoder. I jordbrukslandskapet tog utdikningar och sjösänkningar bort
oönskade störningar i form av översvämningar, och gav dessutom mer odlingsmark.
Naturen som produktionsapparat
Under 1900-talet har skogspolitiken och samhällets åtgärder präglats av en ständig strävan av att
intensifiera naturen som en produktionsapparat. Krav på återbeskogning och skogsvård har gradvis
kompletterats med stöd för att öka både arealen mark som ska producera virke (markavvattning
och omföring av jordbrukslandskap till skogsmark genom plantering av gran) och att
öka tillgängligheten för både avverkning och återkommande skötselåtgärder (vägbyggnationer
och transportstöd). Ännu i sen tid (1980-talet) ägnades mycket kraft åt att omföra lågproduktiva,
men ofta mycket naturvårdsintressanta, rester av det gamla kulturlandskapet till produktiv barrskog.
På väg mot mångbruk
Såväl internationella, europeiska som nationella mål för skogsbruk syftar numera till mycket
annat än råvaruproduktion. Att binda koldioxid för att motverka klimatförändringar, skydda oss
från laviner och översvämningar, rena vatten, bevara biologisk mångfald och inte minst att bidra
till en god livsmiljö för människor är exempel på det nya mångbruket av skog i Europa.
Av dessa olika nya mål har vi i Sveriges senaste skogsvårdslagstiftning fokuserat på biologisk
mångfald – uttytt som att vi ska bevara livskraftiga stammar av naturligt förekommande arter.
Hur man i praktiken lyckas med detta har under 1990-talet varit föremål för en omfattande och
konstruktiv debatt, och lett till en stor positiv förändring av det svenska skogsbrukets miljöarbete.
Som ett resultat har en svensk modell vuxit fram för hur miljömålet i skogen ska nås. Ansvaret
för att mångfalden av livsmiljöer, arter och gener ska vidmakthållas är i praktiken delat mellan de
116