Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Skogshistorisk kunskap, rätt använd, gör att besluten om framtida användning av skog och
skogsmark blir verklighetsförankrade och trovärdiga. Kunskapen om tidigare markanvändning
och om naturskogarnas kvaliteter är nödvändig när vi vill återskapa och bevara skogens biologiska
mångfald. Inom detta område utförs idag, i ett internationellt samarbete, högkvalitativ forskning.
Skogshistorisk kunskap har av tradition varit en förutsättning i samband med utvecklingen av den
svenska skogsskötseln. Historien har också bidragit med värdefull kunskap om skogspolitikens
tillämpning. Här har forskningsinsatserna dock varit av mindre omfattning. En förbättrad kunskap
i detta avseende kommer sannolikt att vara till nytta framför allt när statsmakterna i
framtiden ska välja och utforma de mest ändamålsenliga skogspolitiska medlen.
Skogsstyrelsen ansvarar för att gällande skogspolitik implementeras i det praktiska skogsbruket.
Detta innebär dock inte att Skogsstyrelsen har något tolkningsföreträde till det skogspolitiskt
historiska förloppet. Historien tillhör alla. Denna rapport innehåller i sitt fjärde kapitel åtta uppsatser,
skrivna i början av 2001, av personer med stor kunskap och lång erfarenhet från olika
delar av svenskt skogsbruk. I inledningen till det fjärde kapitlet lämnas en presentation av författarna.
Deras bidrag har på ett betydelsefullt sätt breddat beskrivningen av den skogspolitik vi haft
under 1900-talet. Uppsatserna vidgar också det skogspolitiska perspektivet genom att andra organisationers,
företags och myndigheters arbete och uppfattningar där förs fram. Vi riktar ett
hjärtligt tack till dessa författare. Vi tackar också Dag Kihlblom, Sven Sjunnesson, Tomas Thuresson
och Lars Östlund som har gett oss många värdefulla synpunkter.
Till slut. Denna rapport har utarbetats under några få månader i början av detta år. Det har av
tidsskäl varit nödvändigt att prioritera arbetet och söka de skogspolitiskt mest intressanta besluten
och skedena under tiden 1903 till 1990. Den litteratur som behandlar ämnet är mycket omfattande.
Det har inte varit möjligt att ta del av allt som skrivits. Rapporten är därför inte en heltäckande
beskrivning av den skogspolitiska utvecklingen. När det gäller skogsvårdsorganisationens
verksamhet har redogörelsen koncentrerats till myndighetsuppgifterna. Vi nödgas dock konstatera
att den över tiden mycket omfattande och varierande bidragsverksamheten blivit knapphändigt
berörd. Skogsvårdsorganisationens uppdragsverksamhet, som haft både direkt och indirekt
skogspolitisk betydelse, har bara berörts marginellt. Vi hoppas att rapporten, trots sina nyssnämnda
begränsningar, kan stimulera till fortsatta studier.
Hans Ekelund Gustaf Hamilton
4