Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
ransoneringsbestämmelserna från 1948 års skogsvårdslag se att de här nämnda intressena också
har markerats i lagstiftningen.
Det politikområde som, framför allt sedan mitten av 1970-talet, fått en allt ökande betydelse
inom skogspolitiken är miljöintresset. Skogsbrukets eget ansvar för miljöintressets tillgodoseende
markerades genom riksdagens beslut 1988 då näringen fick ett eget sektorsansvar för dessa frågor.
Skogsbrukets sektorsansvar innehåller dock flera områden än det miljöpolitiska. Ett sådant
annat område handlar om avvägningar och hänsyn till rennäringens intresse.
Även om det inte varit vår uppgift att utvärdera det statliga skogsägandet har vi i vårt arbete
uppmärksammat att staten, i vart fall tidvis, agerat på olika sätt, skogspolitiskt och som
skogsägare. Sedan ett par årtionden är dock dessa skiljaktigheter utjämnade. Som exempel på
detta kan här nämnas att det i statens skogar, sannolikt beroende av deras nordliga lokalisering,
fram till slutet av 1940-talet, praktiserades andra avverkningsformer än de som skogspolitiskt var
anbefallda. En annan mer principiell skillnad mellan statsskogsbruket och det enskilda skogsbruket
var olika ekonomiska kriterier, dels i regeringens direktiv till Domänverket, dels i skogsvårdslagen.
Högsta möjliga avkastning i penningar i Domänverkets instruktion, (SFS 1935:157,
gällande till 1968) jämfört med förräntningsprincipen i 1948 års skogsvårdslag.
Svenskt skogsbruk handlar idag om trakthyggesbruk. Forskningen och politiken ger stöd för detta
skogsbrukssätt. 1979 års skogspolitik medgav endast undantagsvis att andra huggningsformer
kunde komma ifråga och då i fjällnära skog. Den nu gällande politiken har lämnat en dörr på
glänt för andra skogsbrukssätt. Dessa kan, enligt författarna, vara motiverade t.ex. i skyddsskog
som avsatts för att förhindra jordflykt, på våta marker, i vissa ädellövskogar, i tätortsnära skog
och skärgårdsskog samt inom objekt där miljömålen har större tyngd än produktionsmålet och
samtidigt bättre tillgodoses genom att andra avverkningsformer används.
Från tid till annan ifrågasätts de tillämpade skogsbrukssätten och mer övergripande synsätt tar
över idébildningen om hur skogarna bör skötas. Vi har under 1900-talet sett flera sådana perioder
passera i vårt land. Det är mer regel än undantag att influenser i dessa frågor har en internationell
prägel. I sådana sammanhang blir den nödvändiga kopplingen mellan olika skötselformer och
enskilda länders specifika mål för sin skogspolitik mer undanskymd.
Det går utöver vårt uppdrag att gå in närmare i frågor som sammanhänger med olika skogsbrukssätt.
Några iakttagelser kan dock vara av intresse att nämna. Det skogsbrukssätt som tillämpats i
Sverige har gett förutsättningar att ta ut 75 miljoner m³sk i avverkning på en årlig avverkningsareal
om 400 – 450 000 hektar. Skulle samma avverkningsuttag göras i ett skogsbruk där
successiv avverkning (blädning) tillämpades konsekvent över hela arealen skulle den årliga
avverkningsytan vid ett hektaruttag om 50 m³sk bli 1,5 miljoner hektar. Om hektaruttaget är 100
m³sk, vilket sannolikt är alldeles för högt, blir den årliga avverkningsarealen 750 000 hektar.
I olika statliga skogsutredningar har man, under hela 1900-talet, argumenterat för och emot olika
skogsbrukssätt med tillväxtmöjligheten som tillhygge. Utvärderingar som belyser denna frågas
betydelse över långa tidsserier skulle vara av stort värde. Vi håller dock för troligt att den
påtagliga tillväxtökningen vi haft sedan mitten av 1970-talet – från 70 miljoner m³sk till
100 miljoner m³sk – till betydande del har sin förklaring i den sedan 1950-talet genomförda
skogsodlingen och skogsskötseln. Här har effekter av bl.a. växtförädling, förflyttning av skogsodlingsmaterial
och stora arealer av yngre skog med stor tillväxtkapacitet bidragit till tillväxtökningen.
Sett både från ett historiskt och ett omvärldsperspektiv förefaller det troligt att vi kommer att
behöva mer forskning om olika alternativa skogsbrukssätts effekter av miljömässig, produktionsinriktad,
social och ekonomisk karaktär. Vi har under ett helt århundrade byggt upp en allt bättre
kunskap om förutsättningar och metoder för virkesproduktion på skogsmark. Nu behöver vi en
lika kvalificerad kunskap för att tillgodose också andra mål i våra skogar.
111