Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
skogsvårdsstyrelserna också planering av vägutbyggnaden. I den praktiska skogsvården har
skogsvårdsstyrelserna, sedan 1960-talet tagit på sig att samordna markberedningen. Genom beredskapsverksamheten
har betydande insatser gjorts i skogsodling och röjning. Genom att skogsvårdsstyrelserna
under lång tid var förvaltare av naturreservat på privat mark och genom ledningen
av landskapsvårdande beredskapsarbeten växte det fram en god naturvårdskunskap inom
organisationen som var till nytta i ett brett perspektiv.
Inventering och planläggning har varit en uppdragsverksamhet ,som gett både en god kunskap
om skogs- och miljöförhållandena och en frekvent markägarkontakt och som, sett över hela
1900-talet, varit ett betydelsefullt skogspolitiskt medel. Under senare år har olika miljöfaktorer
stått i förgrunden i inventeringsverksamheten. Att miljöhänsynen under 1990-talet fortlöpande
har förbättrats kan säkerligen till stor del förklaras av att ett allt bättre inventeringsunderlag tagits
fram.
Skogsvårdsstyrelserna har lokalt haft en genomgående god förankring bland skogsägare och
andra som på olika sätt varit verksamma med skogen. Flera enkätundersökningar under 1980talet
och därefter bekräftar detta. I den på uppdrag av 1990-års Skogspolitiska kommitté gjorda
utredningen, "Skogsvårdsorganisationens framtida organisation"(Larsson 1992), beskrivs de
särdrag som karaktäriserar skogsvårdsorganisationens verksamhet. Skogsvårdsstyrelsens, jämfört
med andra myndigheter, unika ställning byggd på lokal förankring och ett, genom tillgång till
flera olika medel, problemlösande arbetssätt har varit både en styrka och en svaghet. Styrkan
kopplar till verksamhetsutfallet och svagheten till svårigheterna för utomstående att helt kunna
sätta sig in i skogsvårdsstyrelsens verksamhetssätt.
Från tid till annan har skogsvårdsstyrelserna ifrågasatts som självständiga myndigheter. På 1960talet
av Jordbruksutredningen och andra och på 1990-talet genom Regionberedningen, som föreslog
att de skulle uppgå i länsstyrelserna. När näringsminister Anders Sundström våren 1998
överlämnade propositionen Uppföljning av skogspolitiken (1997/98:158) till riksdagen gav han
sin syn på skogsvårdsorganisationen med följande ord: Skogsvårdsmyndighetens verksamhet är
ett av de viktigaste medlen i skogspolitiken. Verksamheten bygger på att i direkt kontakt med de
många skogsägarna föra ut och förankra statens skogspolitik genom information, rådgivning och
sådan tillsyn som syftar till att den skogspolitiska lagstiftningen följs. De skogspolitiska medlen
är sålunda tätt sammanvävda. Bredden hos skogsvårdsorganisationens verksamhet liksom den
direkta personliga kontakten mellan myndighetens anställda och de enskilda människorna är
unik.
Sundströms beskrivning av skogsvårdsstyrelsernas arbetssätt överensstämmer väl med de mål för
verksamheten, som riksdagen satte upp redan 1903. Liknande beskrivningar av skogsvårdsstyrelsernas
arbetssätt har gjorts vid flera tillfällen under 1900-talet (Kinman 1907, prop nr.104:1923,
SOU 1945:58 och prop. 34:1948).
3.6.5. Övriga iakttagelser
Allra sist ett par reflektioner som vuxit fram under arbetet med denna rapport. Vi har iakttagit att
skogspolitiken under 1900-talet från att ha varit ett stöd till jordbrukspolitiken, blivit alltmer
självständig och inriktats mot målet att försörja en växande industri med råvara. Starka samhällsekonomiska
motiv som bl.a. handlar om exportintäkter och sysselsättning ligger bakom detta.
Skogsbruket har ålagts ett råvaruförsörjningsansvar både på kort och lång sikt. Jordbruksminister
Anders Dahlgrens uttalande 1982 i denna fråga – återgivet i rapporten – är en tydlig bekräftelse
på detta. Något uttryck för att skogsindustrin har en motsvarande roll i detta ömsesidiga
beroendeförhållande har vi dock inte funnit, i vart fall inte i skogspolitiken. Det förefaller som
om beroendet är ganska ensidigt.
Parallellt med denna förskjutning från jordbruk mot industri har också andra förändringar i
skogspolitikens målbild och politikanknytning skett under 1900-talet. Redan under 1930-talet
fick skogspolitiken en arbetsmarknadspolitisk uppgift. Skogliga beredskapsarbeten har därefter
tidvis varit av mycket stor omfattning. Under senare tid har denna uppgift tonats ner. Sedan
1950-talet har skogsbrukets regionalpolitiska betydelse rönt stor politisk uppmärksamhet och
detta har också påverkat skogspolitiken, bl.a. i fråga om det statliga stödet. Man kan redan i
110