Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
I början av seklet var skogsbete med getter, får och nötkreatur ännu relativt vanligt. Fårens och
kreaturens betning rörde i första hand fältskiktet. De är vad man kallar "grazers". Dagens viltstammar
av framförallt hjortvilt har givit upphov till en annan form av påverkan genom att de i
första hand betar ris, buskar och träd, de är, tillsammans med getterna, vad man kallar "browsers".
Denna betning skiljer sig alltså kraftigt från kreaturens betespåverkan. Trakthyggesbruket
och nedläggning av småjordbruket har gett älg- och rådjurspopulationerna goda utvecklingsmöjligheter.
Idag utgör detta ett problem bl.a. genom de betesskador som uppstår i plant- och
ungskog.
I början av 1900-talet var skogsbränder fortfarande relativt frekventa. Dessutom förekom fortfarande
svedjebränning samtidigt som hyggesbränning var relativt vanlig i Norrland. Efterhand
som brandförsvaret förbättrades, bilvägnätet förtätades m.m., så minskade den areal som årligen
berördes av skogsbränder. Hyggesbränning, som en del i föryngringsarbetet, upphörde under
1960-talet. Detta drabbade den brandberoende floran och faunan och därmed flera av de arter
som idag är rödlistade. För att gynna dessa arter genomförs idag därför naturvårdsbränningar.
Vid seklets början fanns inga egentliga skogsbilvägar, även det allmänna vägnätet var glest.
Virket transporterades då med häst, på flottleder och på järnväg. Flottningen kulminerade omkring
1939 och försvann helt omkring 1970. Många faktorer samverkade till det. Den främsta var
kanske att den mekaniserade avverkningen bedrevs året om medan flottningen egentligen förutsatte
vinteravverkning. Landtransporterna med lastbil blev allt effektivare, medan kostnaderna
för flottningen ökade.(Sundberg 1990). Under 1920-talet började lastbilar användas för virkestransporter,
företrädesvis i södra och mellersta Sverige. Skogsbilvägsutbyggnad i större omfattning
påbörjades under 1930-talet, delvis med statsbidrag. Idag finns 200 000 km skogsbilvägar.
Vägnätet är tätast i Götaland (12,9 m skogsbilväg per ha) och glesast i norra Norrland (5,6 m
skogsbilväg per ha) (Filipsson 2001). Skogsbilvägnätets utbyggnad har varit en av förutsättningarna
för ett lönsamt och konkurrenskraftigt skogsbruk. Utbyggnaden av vägnätet har också inneburit
att skogsmarkerna blivit mer tillgängliga för jakt och friluftsliv. Det växande skogsbilvägnätet
har dock resulterat i en uppdelning och fragmentering av skogslandskapet och därmed medfört
s.k. barriäreffekter. Detta missgynnar vissa arter.
Skogsdikning förekom redan i slutet av 1800-talet. Störst var dikningsverksamheten i början av
1930-talet (bl.a. i form av s.k. AK-arbeten). Efter en nedgång återkom den på 1950-talet för att
ånyo få en topp under 1980-talet och då i form av s.k. skyddsdikning. Numera har den i det
närmaste helt upphört (Ahlbäck 2001). Totalt har ca. 1,5 milj. ha skogsmark "framgångsrikt"
berörts av dikning (Hånell 1990, Ahlbäck 2001). Merparten av detta med statligt stöd. Dikningen
har gett upphov till en tillväxtökning men någon samlad beräkning av denna finns inte tillgänglig.
Dikesunderhållet är emellertid eftersatt, varför effekten av dikningsinsatserna riskerar att minska
(Ahlbäck 2001). Idag finns 5,1 milj ha sumpskog och 4,9 milj ha myr (Hånell 1990). Våtmarksbiotoperna
har oftast stora miljövärden. Den utförda dikningen har därför haft negativa miljöeffekter.
3.6.4. Skogsvårdsorganisationens särdrag
Skogspolitiken har under 1900-talet haft en normbildande effekt. Detta gäller särskilt för den nya
skogens anläggning och vård. I tillägg till detta har skogspolitiken verkat pådrivande och befrämjande
vilket lett till en ökad aktivitet i skogsbruket. Skogspolitikens tydliga fokus på kunskapsuppbyggnad,
rådgivning och samarbete med andra intressen har lett till att dess tillämpning
i allt väsentligt har kunnat bygga på frivillighet. Ett särdrag hos skogsvårdsstyrelserna har, alltsedan
1903, varit att de haft tillgång till flera olika medel.
Skogsvårdsstyrelsens möjlighet att genom sin uppdragsverksamhet biträda skogsägare, som
själva av olika anledningar sett svårigheter att på annat sätt utföra åtgärder, har mött stor efterfrågan.
Det som kännetecknat denna verksamhet är att den i varje tid har kunnat anpassas till
de behov som har förelegat. I början av 1900-talet skapade skogsvårdsstyrelserna, genom att
tillhandahålla frö och plantor, förutsättningar för en utökad skogsodling. Då växte också fram en
efterfrågan på utsyning av skog och här hade skogsvårdsstyrelsen en möjlighet att ge praktiska
exempel på god skogsskötsel. Under mycket lång tid var skogsvårdsstyrelsen den organisation
som stod för kunskapen om skogsbilvägbyggnad och kopplat till det statliga stödet åtog sig
109