Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
odlingsmaterial var förutsättningen för en ökad skogsodling. Fram till 1925 tillhandahöll skogsvårdsstyrelserna
572 000 kg skogsfrö och över en miljard skogsplantor. Av de 702 000 ha som
skogsodlades på enskild mark mellan 1905 och 1925 utfördes drygt hälften under skogsvårdsstyrelsens
ledning. Dessa skogar, främst belägna i södra Sverige, är idag aktuella för slutavverkning.
I Norrland fortgick under den här tiden, i såväl statlig som enskild skog, dimensionshuggningar
som resulterade i alltmer utglesade skogar.
Under den tid 1923 års skogspolitik gällde dominerade, från mitten av 1920-talet till andra
världskrigets slut, blädningsliknande avverkningsformer i svenskt skogsbruk. Skogsodlingen,
som återigen ökade i slutet av 1940-talet, låg under hela perioden på en mycket låg nivå. Detta
resulterade i en brist på skog i vissa åldersklasser, en situation som fortfarande är märkbar. 1923
års lag (egentligen tillfälliga lagen från 1918) förbjöd slutavverkning av yngre skog. Detta blev
sedan en vedertagen norm. Under framför allt 1930-talet dikades mycket stora skogsmarker,
stimulansmedlet var olika statliga bidrag. Detta, liksom det då inledda skogsbilvägbyggandet
(också med bidrag), har haft olika effekter in i vår tid. De mycket omfattande brännvedsavverkningar,
som utfördes under andra världskriget, fick genom att de till stor del utfördes som skogsvårdande
gallringar, en i flera årtionden kvarstående positiv effekt.
Med 1948 års skogspolitik fick trakthyggesbruket och skogsodlingen sitt genomslag i hela landet.
Från nivån under 50 000 ha per år ökade skogsodlingen till nivån 175 000 ha. Det var också under
denna tid som ungskogsröjningen slog igenom som en normal skogsskötselåtgärd. Dagens
skogar i åldern 25-50 år är resultatet av detta.
Tillämpningen av olika skogspolitiska medel hade under denna tid stor påverkan. Detta gäller
särskilt för det statliga stödet som ökade från 1960-talet. Från denna tid och framåt röjdes också
genom beredskapsverksamheten ca 40 000 ha per år.
Under en 20-årsperiod från 1950-talets mitt och framåt var kvaliteten i beståndsanläggningen
dock bristfällig. Skogsbrukets lönsamhet var under denna tid mycket låg och detta ledde till ett
kraftigt överutnyttjande av självföryngring, på mark som inte var lämpad för åtgärden, och till ett
undermåligt skogsodlingsarbete. En betydande del av detta åtgärdades senare, efter 1974, men
kvardröjande effekter återstår ännu idag (Skogsstyrelsen 2002). Vad som tydligt kvarstår från
1960-talets och början av 1970-talets osedvanligt omfattande kalavverkning (300 000 ha per år)
är de då ofta mycket stora hyggen som togs upp. Dessa är idag bevuxna med ungskog. En annan
kvardröjande effekt är att dessa hyggen normalt inte innehöll någon av naturvårdsskäl sparad
vegetation.
Gallringen minskade under den här aktuella perioden från 900 000 ha till 200 000 ha per år. Detta
resulterade, i enlighet med skogspolitikens ambitioner, i skog med högre bestockning. Detta är en
effekt som ännu kvarstår.
1948 års skogsvårdslag ställde krav på ransonering av äldre skog. Detta innebar att äldre skog,
som annars var intressant att slutavverka, sparades i vart fall under något 10-tal år. Detta bör ha
resulterat i att en mer mosaikartad skog uppstod inom privatskogsbruket. En annan, inte så uppmärksammad
effekt av ransoneringen, är att den verkade dämpande på fastighetspriserna vilket i
sin tur gav förutsättningar för ett mer långsiktigt bedrivet skogsbruk. Liksom under 1923 års
politik fortsatte och ökade, särskilt under 1970-talet, dikning- och vägbyggnad stödd med bidrag.
1979 års skogspolitik var rustad med flera olika kraftfulla medel som gett tydliga effekter. Under
denna tid kulminerade skogsodlingen som på 1980-talet under något år nådde nivån 200 000 ha
per år. Även ungskogsröjningen nådde då rekordnivån 400 000 ha. Det mesta av eftersläpningen i
fråga om beståndsanläggning och röjning inhämtades. Arbetet kännetecknades generellt sett av
god kvalitet. Under perioden 1980-1993 har återväxt- och skogsvårdsåtgärder utförts på mer än
1,3 milj. ha med stöd av olika statliga bidrag. 75 % av skogsvårdsstyrelsernas direkta lagtillsyn
inriktades under samma period mot beståndsanläggning och röjning. Den skogspolitiska effekten
har varit betydande när det gäller dessa åtgärder (Skogsstyrelsen 2002).
Under en 10-årsperiod från 1980 genomfördes ett restaureringsprogram där gles skog med låg
tillväxt (s.k. lågproducerande skog) avverkades och där statliga bidrag utgick till skogsodlingen.
Av det ursprungliga programmet på ca 1,5 milj. ha beviljades bidrag (1,2 miljarder kr) till
107