Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
3.5.5.20.Slutsatser
De i avsnitt 3.5.2 återgivna målen för 1979 års politik hade en huvudinriktning mot hög och
värdefull virkesavkastning. I detta avseende uppfylldes målen väl. De skogspolitiska medlen
bidrog på ett väsentligt sätt till denna måluppfyllelse. De ekonomiska resurser som tillfördes för
statligt stöd, skogsinventering och skogsvårdsorganisationens myndighetsutövning hade stor
betydelse i sammanhanget. En lång högkonjunktur under 1980-talet samt två devalveringar, 1981
och 1982, gav skogsbruket möjlighet att investera i skogsvård och andra långsiktiga åtgärder.
Under 1980-talet kulminerade både skogsodling och ungskogsröjning. Skogsodlingen låg i
genomsnitt under denna 10-årsperiod på nivån. 180- 200 000 ha per år och enligt Skogsstyrelsens
återväxttaxering var kvaliteten den bästa hittills (80% godkänt). Ungskogsröjningen låg under
samma period i genomsnitt på 350 000 ha per år. Den skogsvårdsmässiga effekten från detta
intensiva årtionde är stor och kommer att ha bestående verkan för lång tid.
1979 års skogspolitik innehöll också ett miljömål, som formulerades så att ”hänsyn skulle tas till
naturvården och andra allmänna intressen”. De insatser som kunde krävas begränsades av att
”pågående markanvändning inte fick avsevärt försvåras”. Under 1980-talet skärptes och vidgades
genom olika riksdagsbeslut de naturvårdskrav som ställdes på skogsbruket. Sett till hela den här
aktuella tidsperioden skedde en fortlöpande förbättring när det gällde ståndortsanpassning och
naturvårdshänsyn, men det som gjordes var ändå inte tillräckligt.
När 1990 års skogspolitiska kommitté diskuterade dessa frågor menade man att kunskapsbrist
kunde förklara den otillräckliga naturvårdshänsynen. På samma sätt ansåg kommittén att de omfattande
utbildningsinsatser som gjorts skulle förbättra situationen. De utbildningsinsatser som
kommittén avsåg har beskrivits i avsnitt 3.5.5.14. De hade alla en inriktning mot ekologi, miljövård
och andra intressen på skogsmark än virkesproduktion och de nådde på olika vägar samtliga
tjänstemän i skogsbruket och merparten av skogsägarna. Det är ställt utom allt tvivel att den kunskap
som förmedlades härigenom på ett avgörande sätt bidrog till en bättre förståelse och ett
genomslag för den skogspolitik som nu gäller där miljömålet fått ökad vikt.
När effekterna av 1979 års politik utvärderades i början av 1990-talet relaterades resultaten mot
en ny situation där ny miljökunskap hade tillförts. I den nya politiken – från 1993 – gavs också
produktionsmålet och miljömålet lika stor vikt. I enlighet med detta har också resurstilldelningen
förändrats. Vi vill hävda att man, vid bedömningar av de effekter som uppstod fram till 1993, inte
enbart kan behandla skogspolitiken. Man bör också uppmärksamma miljöpolitikens innehåll,
krav och resurser. Gör man det så finner man att mycket små medel då stod till förfogande för att
bilda naturreservat eller på annat sätt skydda värdefull naturmiljö. Dessutom saknades effektiva
instrument i naturvårdslagen användbara att skydda mindre objekt (på 1990-talet tillkom biotopskyddet).
Det kan hävdas att det statsfinansiella läget då inte medgav några större satsningar
inom naturvården. Mot detta kan anföras att stora ekonomiska resurser tillfördes skogspolitiken.
Vår slutsats blir att miljöpolitiken under denna tid, resursmässigt och på flera andra sätt, var för
svag jämfört med skogspolitiken. Den avvägning mellan dessa politikområden som nu gäller
bekräftar att det finns fog för ett sådant synsätt.
105