Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Författarnas förord
Ett förord om skogshistoria och skogspolitisk historia borde rätteligen kallas efterord. Efterord i
den meningen att det bör sammanfatta några huvuddrag i det som skett. Sådant som kanske inte
syns så tydligt medan det pågår men som är lättare att identifiera långt efteråt. Distans i tiden gör
det också lättare att enas om vad som skett. Partsintressena har backat ut från scenen, åsikter och
värderingar styr inte längre vad som är rätt eller fel. Det historiska händelseförloppet återskapas
bit för bit av andra aktörer, forskare och historiker. Beteckningen efterord är lämpligt också av
det skälet att vi saknar upplevelsen i skeendet. Den politiska striden, oron för framtiden, nödvändigheten
att fatta beslut fastän framtiden var osäker. Då som nu.
Men samtidigt är det ett förord. För historien ger kunskap och erfarenheter som kan användas
idag. Detta gäller i hög grad för skogen som på våra breddgrader bygger in flera generationer i
sin utveckling. Kunskapen finns och är tillgänglig om vi vill använda den. Eller är det kanske
viktigare för varje generation att själv pröva, att ännu en gång få göra sina misstag. Detta är också
en del av vår historia, även den skogspolitiska.
Det som sägs i den här rapporten gör inte anspråk på att vara den enda sanningen. Det går inte att
i efterhand kopiera ett utdraget händelseförlopp till en kronologisk beskrivning. Det blir lätt så att
enskilda personer eller enskilda beslut som haft en banbrytande betydelse förminskas eller faller
bort. Det är också svårt, ibland omöjligt, att i efterhand bestämma vilka drivkrafter eller intressen
som haft störst betydelse för att ett visst händelseförlopp skulle inträffa. Rapportens huvudsyfte
är uppnått om den får läsaren att reflektera och jämföra, med egna minnen, med dagens situation.
Då är också denna text ett äkta förord.
Den skog vi har idag har formats och utvecklats genom miljoner människors arbete. Gång på
gång har samma skogsmark använts och varit föremål för åtgärder av olika slag och för olika
ändamål. Alla dessa åtgärder har föregåtts av överväganden och beslut, i smått som stort. Det
skogspolitiska inflytandet är en del av allt detta.
Några iakttagelser från rapporten lyfts här fram i förordet. Den första handlar om att skogen kan
nyttjas i oerhört många sammanhang, som råvara för olika produkter och till ett mångbruk där
bara fantasin sätter gränserna. Eli Heckscher visar den utomordentligt stora betydelse som skogsråvaran
hade för Sveriges export från 1500-talet och fram till vår tid. Summeras de olika användningsområden
som skogen hittills haft kan resultatet bara uppfattas som en utmaning att idag med
allt bättre kunskap om träfibern nå ännu längre och ännu bredare i användning av denna förnybara
resurs.
Heckschers arbete ger tillsammans med Arpis redogörelse över avverkningens uppdelning i olika
sortiment också en annan erfarenhet. Det har hittills, om man bortser från vedavverkningarna, vid
anläggningen av ett nytt skogsbestånd inte varit möjligt att prognostisera den huvudsakliga användningen
vid avverkningstillfället hundra år senare. Detta är sannolikt lika svårt idag. Framtida
handlingsfrihet har hittills varit en stor tillgång.
Skogspolitiken har under 1900-talet haft stor betydelse i normbildningen. Den har bekräftat vad
som menas med god skogsvård och god skogsskötsel, drivit på i denna riktning och hållit tillbaka
och i något fall förhindrat alltför utmanande eller oprövade verksamheter. Skogspolitikens lokala
förankring byggd på gemensam erfarenhet hos markägare och fälttjänstemän har varit ett styrkebälte.
Skogspolitiken har visat tendenser till svaghet i perioder när den istället borde ha varit stark. De
sista decennierna på 1800-talet innan man äntligen tog mod till sig att besluta om en skogspolitik
är det första exemplet på detta. På 1960- och i början på 1970-talet godtogs vid skogsvårdslagens
tillämpning sådant som idag framstår som närmast stötande. Skogspolitiken lever inget eget liv.
Den är underordnad övergripande politiska strömningar och anpassar sig själv till vad som vid
varje tillfälle är ekonomiskt möjligt.
3