Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Skogsvårdsstyrelsernas uppgift att medverka till en ökad avverkning inriktades huvudsakligen på
allmän rådgivning, ofta kopplad till skogsbruksplaner. Föreläggande att avverka meddelades
endast i 23 fall.
Skogsbruket höll under 1980-talet en mycket god s.k. skogshygien. De stora insektsangreppen i
växande granskog under 1970-talet hade visat vad som kunde ske om obarkat rått virke lagrades i
skogen och vid skogsbilväg. Genom användning av 20§ bekräftade skogsvårdsstyrelserna den
norm som snabbt hade vuxit fram.
Råd och anvisningar om naturvårdshänsyn ökade från en inledningsvis mycket låg nivå upp till
ca 2 000/år i slutet av 1980-talet.
Överträdelse av skogsvårdslagen kunde leda till straffansvar. Statistik över denna typ av ärenden
visar att bristande skogsskydd var helt dominerande ifråga om utdömda bötesstraff (mellan 17
och 83 st/år).
Vad som är särskilt värt att notera är skogsbrukets mycket goda efterlevnad av skyldigheten att
anmäla föryngringsavverkning. Mörkertalet är här anmärkningsvärt lågt. Trots att det årligen rör
sig om 40 000 – 50 000 anmälningar har ansvar årligen bara behövts utkrävas i något tiotal fall.
3.5.5.14. Skogsvårdsstyrelsens utbildning och rådgivning 1980-1990
I avsnitt 3.4.5.10 har den utbildnings- och rådgivningsverksamhet som Skogsstyrelsen igångsatt
under 1960- och 1970-talen kommenterats. Här skall några ord sägas om motsvarande verksamhet
under 1980-talet.
Läromedelsframställningen tog under denna tid en ny riktning. De läroböcker som utarbetades
handlade framför allt om floravård och faunavård, om ekologi och mark, om lövskog och om
rennäring. Detta var en medveten strategisk satsning från Skogsstyrelsens sida och man ville
uppnå två mål. För det första insåg man behovet av en rejäl och grundläggande kunskapshöjning
hos alla anställda i den egna och i andra skogliga organisationer i dessa ämnen. Denna kunskapshöjning
var också önskvärd att nå hos de privata skogsägarna. Det andra målet, som handlade om
en attitydförändring till dessa frågor, utgick man ifrån skulle underlättas i takt med att kunskaperna
ökade. Skogsstyrelsen hade den uppfattningen att den kulturförändring som nu förestod
inte var möjlig att nå – i vart fall på kort sikt – med lagtillsyn som enda medel. Denna inställning
bekräftas tydligt i förord till flera av de böcker som här ska kommenteras.
Läromedelframställningen började med "Faunavård i skogsbruket". Författare till böckerna var
oftast ämnessakkunniga forskare, som i sin framställning stöddes av erfarna praktiker från olika
organisationer. Den första faunaboken gavs ut 1977 (Ahlén), nästa hade titeln "Skyddsvärda
fågelbiotoper i södra Sverige", (Bleckert & Pettersson m.fl. 1984.). 1986 kom så en särskilt
efterfrågad publikation, "Faunavård i skogsbruket – den lägre faunan" (Ehnström & Waldén
1986).
En annan bokserie handlade om floravården. Här kom den första boken "Floravård – allmän
del", ut 1981 (Ingelög m.fl. 1981). Den följdes av en artdel av samma författare år 1984. Den
tredje delen i denna serie – "En fotoflora över skyddsvärda skogsväxter i Sverige" kom också den
ut 1984(Ingelög m.fl. 1984).
De här nämnda böckerna, som utöver grundläggande kunskap också förmedlade rekommendationer
om den hänsyn som de olika arterna och biotoperna erfordrade, ingick i skogsvårdsorganisationens
personalutbildning, men nådde också på olika sätt de flesta tjänstemän i det svenska
skogsbruket.
När ädellövskogslagen trädde i kraft 1984 presenterade Skogsstyrelsen en lärobok, "Ädellövskog,
ekologi och skötsel" (Almgren m.fl.).
En av 1980-talets större utbildningssatsningar gjordes inom ämnet "Skogsmarkens ekologi",
(Lundmark 1986 och 1988). Här gavs två olika böcker ut, en som gav mer grundläggande kunskap
och en som gav råd om hur kunskapen skulle tillämpas i praktiken. Med denna kunskap som
grund introducerades genom en mycket stor utbildningskampanj – i första hand riktat till skogliga
94