I döda personers sällskap? Några tankar om ... - Joakim Goldhahn

I DÖDA PERSONERS
SÄLLSKAP?
Några tankar om Hvidegårdsgraven och
arkeologins tanatologiska semantik
Joakim Goldhahn
This article considers some of the many paradoxes that accompany
death, in this case, within the academic field of archaeology.
Based on an account and new analysis of the fascinating
burial from Hvidegården, situated in North-East
Zealand in Denmark and dated to period III of the Bronze
Age (1300–1100 cal BC), it is argued that “the individual” is
a rather intangible construct to attempt to grasp in archaeological
discourse. One might instead think in terms of the
divid, a concept borrowed from anthropology, which is presented
as a challenging, albeit useful, alternative. Finally it is
argued that death is the ultimate rite of passage that can
sometimes result in the creation of new social personas that
the deceased did not possess in real life.
”I korta ögonblick, säger hans mor, vet jag
vad det är att vara ett lik. Kunskapen är
frånstötande. Den fyller mig med skräck; jag
skyggar för den, vägrar hålla kvar den. Alla
har vi sådana stunder, särskilt när vi blir
äldre. Den kunskapen vi har är inte abstrakt
– ”Alla människor är dödliga, jag är
en människa, därför är jag dödlig” – utan
förkroppsligad. För ett ögonblick är vi den
kunskapen. Vi lever det omöjliga: vi lever
bortom vår död, ser tillbaka på den, och ser
samtidigt tillbaka som bara ett dött själv
kan”.
(J M Coetzee 2001:33–34)
Dödens paradox
Tanatologin, det vill säga läran om
döden och döendet, lär vara lika
gammal som människan själv. Frågorna
som denna lära försöker ge svar på
On the Threshold 85

förenar inte bara människorna på vår
jord, de förenas också av insikten av
att döden – som vi känner henne – är
en paradox. Hon kan vara både vacker
och skir men också skitig och ful.
Samtidigt som döden hyllar det evärdliga
så avslöjar hon obarmhärtigt livets
förgängliga intighet. Vi dväljs i dess
närhet, skyr hennes vägar och ändå
fascineras vi av dödens kalla armar
som hotar att slita itu livets sköra tråd,
oavsett om vi anser att denna är
spunnen av nornorna eller ej. Allt detta
medan döden själv – än så länge
och i detta nu – är oss främmande.
En av dödens största paradoxer
ligger förankrad i att den skapar mening
genom sin frånvaro. Även inom
det arkeologiska fältet tycks denna
paradox återskapas. Tydligast sker detta
genom att vi i mångt och mycket
baserar vår kunskap om det förflutna
på studiet av döda människor med
syfte att beskriva levande men utdöda
samhällen. Denna paradox återfinns
även i våra utsagor om enskilda döda
individer. De utgår mer från vad för
slags ålder, kön och genus som de
döda hade i levande livet, än vilka sociala
persona som förtärdes, skapades
och iscensattes i begravningsritualen.
Inte heller de uppgifter som väntade
de döda på andra sidan har beaktats
nämnvärt inom detta fält. Arkeologer
betraktar av tradition de döda i historiens
backspegel medan gravritualen
per se snarare pekar framåt, mot det
som komma skall. En individs identi-
86
teter i livet och i döden behöver inte
alltid vara identiska. Denna artikel är
ett försök att belysa denna paradox.
”…in i trädens skugga”
I sin senaste diktsamling, Svart som
silver, har Bruno K. Öijer (2008) betraktat
arkeologins praxis generellt,
samt mer specifikt dess relation till
döden, ett fenomen som möjligen utgör
både arkeologins och Öijers
främsta studieobjekt. Han är
granskande till de frågor vi formar om
de döda. Dikten jag tänker på heter
Märket:
en trist
händelsefattig dag
en dag för forskare som står böjda
över resterna av ett forntida skelett
och alltid letar efter sår
letar efter skallskador och knivhugg
och andra tecken
på mord strid och en våldsam död
dom letar aldrig
efter bevis på liv drömmar och kärlek
dom ser inte ränderna av gråt i kraniet
inte dom små groparna från kyssar
dom ser inte dom tydliga spåren
av tankar och själ
dom ser aldrig var skyddsandarna
ristat in sina namn
och att den här kroppen var en stege
en länk mellan himmel och jord
hela tiden missar dom det väsentliga
och ser inte märket
det fullt synliga greppet om handleden
Döda personers sällskap

från någon
som förde den här människan över floden
ledde henne in i trädens skugga
(Öijer 2008:67)
Öijers dikt sätter fingret på flera skilda
men relaterade företeelser inom det
arkeologiska fältet, kanske främst de
frågor vi låter ställa om döden och
dem som vi medvetet och omedvetet
undviker. Vilka frågor är det som basuneras
ut från våra elfenbenstorn?
Hur påverkar de frågor vi undflyr den
bild vi skapar och omskapar av döden
som ett meningsskapande fenomen?
Döden själv undviks allt som oftast av
arkeologer. Vi använder henne till
andra saker; för att skapa kronologier,
studera kulturella och regionala grupper,
men också för att närma oss frågor
om våld, genus, etnicitet, status
och makt. Döden själv förtigs. Varför
gör vi så? Är hon för svår att nämna
vid ord? Är vi ännu rädda för vår –
förgänglighet?
En annan av dödens många paradoxer
ligger tryggt förborgad i det
faktum att en människas död främst
drabbar de efterlevande. Din död är
inte först och främst din, för den har
fler och mer genomgripande konsekvenser
för de efterlevande än för
dem som vandrat vidare (Derrida
2001).
Öijers dikt understyrker också
denna motsägelse: ”hela tiden missar
dom det väsentliga; och ser inte märket,
det fullt synliga grepp om handleden;
från någon; som förde den här
människan över floden; ledde henne
in i trädens skugga”. Här anar vi just
denna paradox, det uppenbara förhållandet
att de döda människor som vi
studerar inte kan ha begravt sig själva.
Döda människor bygger som bekant
inga monument. Även om en människa
spenderar hela sitt liv på att förbereda
sig på det oundvikliga, även om
hon använder all sin mana och makt i
skapandet av sitt vilorum, så vilar
hennes framtida öde i de efterlevandes
händer. I döden är vi ensamma, utlämnade.
Det är till de efterlevande vi
får ställa våra förhoppningar, om vi
har några sådana, att de ser till att de
ceremonier och ritualer som är nödvändiga
genomförs för att föra oss
vidare, om så bara för att leda oss ”in i
trädens skugga”.
Att döda människor inte bygger
några monument är givetvis en truism.
Det upprepas ofta och djärvt inom
det arkeologiska fältet, men det är mer
sällan som arkeologer sökt vägar att
beforska detta faktum (Oestigaard &
Goldhahn 2006; Goldhahn 2008).
Ändå anar vi dem där, i trädens dunkla
skuggor, de händer som varsamt
lade ned röllekan i en ekkista i Egtved
en solig sommardag 1370 före vår tideräknings
början (Jensen 2002).
Händerna som beströdde hällkistan i
Hamnveda med vitsippor en vårdag
ett tiotal generationer dessförinnan
On the Threshold 87

(Lagerås 2000). Eller de händer som
lade ned hallon och blå klockgentiana
med den avlidne på en liten ö på västkusten
en augustidag någon gång strax
efter det att egtvedsgraven slöts för
omvärlden (Ragnesten 2005).
Andra händer var mindre varsamma.
Vid Sund i Trøndelag har befolkningen
på en gård överfallits och
huggits ned. Minst trettio personer har
dödats. Hälften av dem var barn.
Trauma på underarmar och huvud
vittnar om ond bråd död och att offren
stirrat sina banemän i ansiktet,
några har stått på knä och bett för
sina liv. Svärd eller yxor har lemlästat
gammal som ung. En man har fått ett
svärds- eller yxhugg snett bakifrån i
midjan. Hugget har varit så kraftigt att
det lämnat spår på mannens ryggrad.
När vapnen tystnat har kropparna
kastats i en grop, en häst har offrats
varefter förövarna gett sig av (Fyllingen
2004, se även Vandkilde 2003;
Otto et al. 2006).
Trots dessa anmärkningar är det
oftast den avlidne individen som står i
centrum för arkeologers försök att
närma sig döden i det förflutna. Även
i sammanhang där det har påträffats
ett flertal individer begravda tillsammans,
som de kända gravarna från
Oseberg i Vestfold (Christensen et al.
1992), Bredarör på Kivik (Larsson
1993; Randsborg 1993; Kristiansen &
Larsson 2005) eller Egtved från Jylland
(Thomsen 1929) står individen i
centrum. I våra återkommande möten
88
med ”Drottningen” eller ”Völvan”
från Oseberg, ”Kivikshövdingen” och
”danspigan från Egtved”, så reduceras
ofta och lätt de mångtydiga arkeologiska
sammanhangen till entydiga utsagor
om en specifik individ, hennes
liv och leverne (jfr Arwill-Nordbladh
1998; Hvass 1981; Goldhahn 2005).
Som om den enskilde arkeologen var
fången av sin egen spegelbild (jfr
Goldhahn 2007; Nordström 2007;
Arwill-Nordbladh 2008) – vår intighet.
Det är tydligt att denna
post/moderna fixering vid individen,
ofta sker på bekostnad av att andra
döda förtingligas. Resterande del av
denna artikel skall ägnas åt ”individen”
som ett arkeologiskt studieobjekt
generellt och speciellt hur denna skapas
och återskapas i arkeologers möten
med döda människor. Frågan som
jag vill ställa är mycket enkel, till och
med banal, går det överhuvudtaget att
diskutera individer i förhistorien? Det
är uppenbart att vi stöter på dem då
och då, men kan vi också ta steget
bortom individen och närma oss deras
person och personlighet, deras persona?
För att belysa detta problem, som
jag helst vill betrakta som en möjlighet,
vill jag diskutera den lika
spännande som komplexa graven från
Hvidegården i utkanten av Lyngby på
östra Sjælland i Danmark.
Döda personers sällskap

Hvidegårdsgraven
Graven från Hvidegården, SB 199
Lyngby-Taarbæk sogn, Sokkelund
herred, Københavns amt (Aner &
Kersten 1973, No 399), är intimt förknippad
med arkeologins egen historia.
Den upptäcktes sommaren 1845
då ”Gaardmand Erik Hansen paa
Hvidegaardens Mark” höll på att ta
jord från en skadad gravhög. I mitten
av högen påträffades tre hällar som
täckte ”en langagtig og firkantet Steenkiste
[…] i denne blev han noget
bruunt Töi vaer, som han antog for at
være en Kappe, og længre inde syntes
han at bemærke et Sværd” (Herbst
1848:337–338). Rättroget meddelade
han sitt fynd till markägaren, Greve
Tramp på Sorgenfri slott, som anmäl-
de saken vidare till Estatsraad Christian
Jürgensen Thomsen som var inspektör
för det Oldnordiske Museum
i København. Fredagen den 15 augusti
1848 for Thomsen med assistent C.
F. Herbst, Greve Tramp och Politiassistent
Gad till Lyngby för att undersöka
fyndet. De bröt upp den västra
av de tre tackhällarna och såg då ett
brunt upplöst tygstycke som lagts ut i
ett gravrum vars golv utgjordes av
små stenar. De såg också ett svärd
som utifrån den ärgade metallen att
döma var av brons. De skönjde också
delar av ett svepkärl som var ”omtrent
4 1/3 Tomme i Diameter” (Herbst
1848:338). Då denna dag var mycket
regning beslöt de att skjuta upp undersökningen
till kommande vecka.
Fig 1. Högen från Hvidegården (teckning av J. Magnus Pedersen efter Herbst 1848).
On the Threshold 89

Tisdagen den 19 augusti var de åter på
plats. Förutom de redan nämnda
männen hade följet nu utökats med
regementskirurg Ibsen, som skulle
svara för konservering av kläder och
den anatomiska bedömningen av den
gravlagde, museiassistenten A. Strunk
och tecknaren J. Magnus Pedersen.
Högen var sex meter i diameter och
hade en tydlig kantkedja (fig. 1). Först
frilades de tre takhällarna som därefter
tecknades av. När dessa lyftes bort
sågs en avlång hällkista som var cirka
2,15 meter lång och 0,5 meter bred
och orienterad i NO–O till SV–V
riktning. Den var något bredare i östra
delen än den västra. I gravrummets
botten hade ett ox- eller kalvskinn
lagts ut med håren uppåt och på detta
skinn återfanns ett tygstycke som visade
sig härröra från en kappa. Den
låg utlagd så att axelpartiet vätte mot
öst, medan den nedre delen av klädesplagget
återfanns i hällkistans centrala
delar (fig. 2). Ur det upplösta
klädesplagget stack ett svärd fram tillsammans
med några ryggkotor av en
människa. Handtaget på svärdet låg i
riktning mot ”fotändan” på hällkistan
med spetsen riktad upp mot den något
bredare ”huvudändan”.
Svärdet gav intryck av att vara
nedlagt uppochned invid den gravlagde
individen. Handtaget var av horn,
men det var så pass upplöst att det
inte gick att rädda. Svärdet låg nedstucket
i en svärdsskida som var tillverkad
av trä och skinn. Det var första
90
gången som en välbevarad svärdsskida
från bronsålderns återfanns. När de
lyfte upp svärdsskidan kunde de se att
det hade varit fäst vid ännu bevarade
läderremmar. Dessa hölls på plats genom
tre bronsknappar med stjärnornamentik
(fig. 3). Då svärdets hjalt har
en rombisk form kan fyndet dateras
till period III, omkring 1300–1100 cal
BC.
När de tog bort mer av det upplösta
tygstycket såg de att även en läderpung
var fäst i svärdsupphängningen,
”hvis indhold nøiaktig […]
bleve undersögt”. Här återfanns en
rad ”Smaaredskaber af Bronce”, några
stenredskap och andra föremål. Invid
läderpungen, i mitten av graven, återfanns
även en fibula i brons (Herbst
1848:340). Under allt detta, i ”Midten
af Grafven og kun af 1 ¼ Alens
Længde, laae en Dynge brændte ben”
(Herbst 1848:340). Ibsen såg genast
att det rörde sig om en fullvuxen
människa, men ”de laa i en saadan
besunderlig ordning, att man ikke
kunde antaga at den var framkommen
ved en sammenboet stillning eller noget
sligt”. Benen verkade insvepta i
manteln eftersom mantelrester påträffades
både ovan och under benansamlingen.
Gravrummet var uppenbarligen
skapat för en fullvuxen individ. På
botten av detta rum hade en ox- eller
kalvhud lagts ut varpå manteln nedlagts.
I manteln återfanns brända ben
Döda personers sällskap

Fig 2. Fältdokumentation och den efterföljande tryckta versionen av hällkistan från Hvidegården
(teckning av J. Magnus Pedersen efter Herbst 1848). Foto: Joakim Goldhahn.
On the Threshold 91

Fig 3. Svärdet, läderpungen och fibulan från
Hvidegårdsgraven (teckning av J. Magnus
Pedersen efter Herbst 1848).
av en fullvuxen man utan någon som
helst anatomisk ordning. Vid ”fotändan”
hade ett svepkärl med okänt innehåll
satts ned, precis som den berömda
graven från Egtved. Som barn
av sin tid, ansåg följet att graven daterades
till ”övergångsperioden” mellan
stenåldern och bronsåldern, vilket
fynden av både sten- och bronsföremål
antydde. Eller hade människorna
använt en äldre grav för en yngre begravning?
92
Expeditionen till Hvidegaard är en av
få dokumenterade undersökningar där
arkeologins beryktade allfader Thomsen
närvarade i fält (Jensen 1992).
Genom de inkallade personerna med
sakkunskap inom konservering, anatomi
och dokumentation blev undersökningen
viktigt, då den visade att
det krävdes kompetent personal för
att undersöka forna minnen. Detta är,
som vi alla vet, en insikt som Thomsens
efterföljare Worsaae kom att ta
fasta på (Lomborg 1981:68–70; Baudou
2004).
Mest omtalad är Hvidegårdsgraven
för den märkliga läderpungen
som öppnas och sluts genom en sinnrik
anordning med hjälp av en bronsnål
(fig. 3, 4). Denna var 14 centimeter
lång och 5 centimeter bred och
försedd med ornamentik. Här påträffades
flera (för oss) aparta föremål
(Herbst 1848:342): en i tarm eller
urinblåsa omlindad eldslagningssten
(1), en eneggad kniv i brons med
genombrutet handtag som låg i en
läderskida (2); en läderomvirad rakkniv
med ett plastiskt handtag i form
av ett hästhuvud (3), en bronspincett
(4), en fragmentarisk bärnstenspärla
(5) och en röd sten (ej återgiven här),
en flintbit (ej återgiven här), två bitar
av en snäcka som enbart är känd från
Medelhavet (L. conus mediterraneus
hwass). Snäckan var genomborrad för
att bäras i ett band, kanske som en
talisman eller amulett (6).
Döda personers sällskap

Fig 4. Delar av läderpungens innehåll från
Hvidegårdsgraven (teckning av J. Magnus
Pedersen efter Herbst 1848). Föremål 1–5
och 7–8 är i storlek ¾, Föremål 6, 9 11
och 12 i skala 1:1, fig. 10 är i skala 2/3.
Det återfanns även fnöske för att göra
upp eld med (ej återgivet här), flera
rötter av olika slag (ej återgivna här),
en fyrkantig träbit (7), bark (ej återgiven
här), klon från en rovfågel, troligen
en falk (8) samt stjärten av en ung
snok (L. coluber laevis) (9). I läder-
väskan fanns dessutom en fyra centimeter
stor påse som var gjord av
tarmskinn eller urinblåsa som också
den innehöll en del föremål (10): underkäken
av en ung ekorre (11), en del
”Smaastene” (12) samt en bit tarm (ej
återgiven här) i vilken ytterligare en
ansamling oansenliga ”Smaastene” var
invirade (12).
Lomborg menade att småstenarna,
som endast är cirka två till tre
millimeter stora, härrörde från kråsen
från en fågel, möjligen från den falk
vars klo återfanns i läderpungen. Ekorrungens
käke skulle då kunna utgöra
dess sista måltid. Vad dessa stenar använts
till är givetvis svårt att ha kunskap
om. Vi vet att etruskerna använde
sig av fåglars lever för att ta förebud
och varsel, medan romarna studerade
fåglars flykt i samma syfte (Kaul
pers. med. 2008-11-17). Möjligen har
maginnehållet från rovfågeln använts i
ett liknande syfte. Detta kan styrkas av
det övriga innehållet i läderpungen
vilka för tankarna till svartkonster,
magi och spådom. Vi ger ordet till
Bror Schnittger:
...möjligen hafva de, liksom dylika i senare
trolldosor, brukats i signeriets tjänst som
räknestenar vid besvärjelse, till bestrykningar,
eller medtagits som en slags fetischer blott
och bart på grund af ovanligt utseende. Dock
vill jag framställa äfven en annan gissning,
hvilken jag visserligen ej tillmäter någon som
helst betydelse, men som dock torde få komma
fram till frågans fullständiga belysning.
On the Threshold 93

Som bekant ha naturfolkens medicinmän
bland annat till uppgift att bota sjukdomar,
som trollats på offren af andra shamaner;
detta sker dels genom afsjungandet af trollsånger
och besvärjelser, dels genom sugning
på det sjuka stället, hvarvid medicinmannen
efter en stunds sugning framvisar en ”utsugen”
kvartsskärfva, en benstump, ett stycke
träkol eller dylikt. Stenarne i de danska
fynden skulle ju möjligen kunna tolkas som
dylika ”sjukdomsfrön”, som medicinmännen
medförde i ”besticket” att ha nära till hands
i praktiken (Schnittger 1912:105).
Vem vet. Vi kan konstatera att det är
en märklig samling av föremål som
lagts ned i läderpungen från Hvidegården,
föremål som rymmer vidsträckta
och förunderliga konnotationer.
Jørgen Jensen har sammanfattat
det väl med följande ord:
Mange af disse mærkelige genstande må vi
opfatte som amuletter, brugt i magiens tjenste.
Der er ting både fra dyreriget og menneskeriget,
fra såvel den mandlige som den
kvindelige sfære, og både fra hjemlige og
fremmede verdener. Der er ting, der stammer
fra havets dybder, fra landjorden, fra planteriget
og mineralriget. Og der er ting fra himlen,
ligesom også ildens element er represæntert
(Jensen 2002:302).
Som Glob (1970), Randsborg (1993),
Kaul (1998, 2004) och Jensen (ovan)
visat så relaterar föremålen i läderpungen
till en tredelad kosmologisk
uppdelning av världen. Delar av inne-
94
hållet, talismanen från Medelhavet,
bärnstenspärlan, den röda stenen,
flintbiten och kanske även bronsföremålen
själva, knyter genom sina
skilda biografier an till förgången tid.
Kärven av småsten och käken från en
ekorrunge tyder därtill på förmågan
att ta varsel och se in i framtiden. Läderpungens
innehåll kan därmed betraktas
som ett mikrokosmos, en värld
full av förunderliga ting. De vittnade
om världens beskaffenhet, men också
om det som en gång varit och det som
komma skall.
Mannen från Hvidegården är
ömsom omskriven som ”medicinmand”
(Glob 1970:93), ”seidmand”,
”høvding” och ”troldmand” (Lomborg
1981:75, 78), ömsom som en
”krigsshaman” (Randsborg 1993:122),
”shaman” (Jensen 2002:301-303), eller
som en ”sorcerer or priest” (Kaul
1998:16-20). Oavsett vilken etikett vi
väljer, vilket till största del verkar bero
på tycke och smak, så lär personen
ifråga kunna definieras som en rituell
specialist (Kaul 2007). Hvidegårdsmannen
var en kosmolog (Goldhahn
2007).
Idag känner vi ett drygt trettiotal
läderpungsfynd från Danmark
(Lomborg 1966; Glob 1970:93; Gunnarsson
2007). Flertalet av dessa härrör
från gravar där det påträffats svärd
eller dolkar, varför Ebbe Lomborg
sammankopplar dessa ”seidmän” med
samhällets övre sociala och politiska
skikt:
Döda personers sällskap

Dette sidste er så markant, at det ligger
langt over det normale gennemsnit for bronzealderens
grave og derfor også må vise noget
om de gravlagtes høje sociale position. På den
andre side er antallet af grave med bæltetasker
lille i forhold til antallet af kendte rigmandsgrave,
så rigdom har næppe i sig selv
været et adgangstegn til den religiøse værdighed
(Lomborg 1981:78-79).
Detta är den gängse bilden av den
gravlagde mannen från Hvidegården.
Hvidegårdsgraven revisited
I Lomborgs studie över Hvidegårdsgraven
påpekar han att:
…fundet er langt mere kompliceret, end man
hidtil har troet. Tilsyneladende er der tale om
en dobbeltgrav med en mand og en kvinde,
der begge er blevet brændt. Kvindens gravgaver
er dog ganske få og små, og det er vel
derfor, at de hidtil er blevet overset. Da denne
del af fundet er helt nyopdaget, vil det være
umulig at komme nærmere ind herpå, fordi
der forestår et nærmere samarbejde med såvel
antropologer som konservatorer (Lomborg
1981:76).
Några liknande studier kom dock
Lomborg aldrig att publicera under
sin levnad. Lomborgs iakttagelser diskuterades
senare av Klavs Randsborg i
hans Kiviksstudie från 1993 där han
skriver:
…a box marked ”ad 9220 Hvidegården”
and ”found among cremated bones” held a
scrap of spiral bracelet with triangular profile
and a fragment of tubular sheet bronze, presumably
from a corded skirt. One of the textiles
from the grave bore the impression of a
bronze object, possibly a scrap of the spiral
bracelet; the fragment of a joint was said to
have ”a corroded mark the shape and size of
the ring fragment” (the recorded bones seem
to be mislaid at the moment). The two fragments
of ornament probably belong to another
person, maybe to a child (girl) interred
together with the ”Hvidegård man”, perhaps
as a sacrifice (Randsborg 1993:122).
För att själv bilda mig en uppfattning
om dessa fynd, beställde jag fram materialet
som allt sedan 1845 förvaras
på Nationalmuseum (Mus. nr. 9220)
och styrde kosan mot Köpenhamn.
Det föremål som Lomborg och
Randsborg (1993: 122) omnämner
ovan går inte längre att återfinna och
de är heller inte listade bland de övriga
fynden på Hvidegårdens officiella katalogkort
(Mus. nr. 9220).
Det återfinns däremot ett 29
millimeter långt och åtta millimeter
brett bronsfragment i utställningsmontern
där Hvidegårdsmannen förevisas
på Nationalmuseet. Det är
tveksamt om detta fynd kan tolkas
som ett fragment från ett armband
eller som ett bronsrör från en snörkjol,
då det uppvisar dekor (fig. 5).
Detta är inte känt från andra bronsrör
som tillhört snörkjolar från vare sig
On the Threshold 95

äldre eller yngre bronsålder. Dekoren
på bronsfragmentet utgörs av parallella
linjer och det råder inga tvivel om
att det en gång varit del av ett ornamenterat
föremål. Patinan är välbevarad
och dess cortex tyder på att föremålet
använts. Den dekorerade sidan
är något välvd, medan ”baksidan” inte
ser ut att vara bearbetad med samma
omsorg. De dekorerade föremål som
preliminärt ligger närmast till hands
att jämföra med enligt undertecknad
är svärdsklingor eller ceremoniella
praktyxor. De senare är intressanta,
inte minst som de besläktade mansfigurerna
från Grevensvænge varit försedda
med varsin yxa och en liknande
dräkt som den från Hvidegården
(Lomborg 1981; Kaul 1998, 2007;
Goldhahn 2007).
Personligen tror jag att det
fragmentariska bronsföremålet tillhört
läderpungen. Liknande fynd är tämligen
vanliga i tillsvarande fynd och
Lomborg tolkar dem som en form av
betalningsmedel: ”Adskillige af [bæltetaskerne]
indeholder form af brudguld
og brudbronze, medens denne form
for betalingsmidler er ualmindelige i
de øvrige grave fra tiden” (Lomborg
1981:79). Även i det närbesläktade
fyndet från Maglehøj återfinns det en
bronsbit tillsammans med ett bränt
människoben (Boye 1889; Goldhahn
2007), vilket tyder på att såväl döda
människor som föremål kunde inneha
särskilda betydelser i sina ”efterliv”.
96
Fig 5. Fragmenterade föremål från Hvidegårdsgraven.
Foto: Joakim Goldhahn.
I sin studie över ”Läderpungar i Sydskandinavien
under den äldre bronsålder”
från 2007, listar Fredrik Gunnarsson
30 fynd/gravar varav en dryg
tredjedel uppvisar fragmentariska
brons- eller guldföremå1. Fenomenet
är utbrett.
Flera andra fynd från Hvidegårdens
läderpung har medvetet fragmenterats
(fig. 5). Av bärnstenspärlan,
som Randsborg menar vara av skandinaviskt
ursprung men som slipats
och genomborrats i ”Upper Rihne” i
Tyskland innan den införlivades med
de andra föremålen från Hvidegårdsgraven,
återstår endast en fjärdedel.
Även flintbiten kan härröra från ett
sönderslaget föremål. Av snoken, rovfågeln
och ekorrungen återstår endast
fragment. Fragmenteringen verkar
helt medveten (jfr Chapman 2000).
Döda personers sällskap

Här är den lilla röda stenen av största
intresse (fig. 5). Den har bedömts som
en rödaktig hematit, vilken inte är
vanligt förekommande i Danmark.
Stenen kan därmed jämföras med de
övriga exotiska och esoteriska föremålen
från läderpungen; den genomborrade
snäckan från Medelhavet och
bärnstenspärlan från Tyskland. Även
denna sten är fragmenterad och det är
tydligt att den varit bearbetad eftersom
delar av den uppvisar tydliga fasetteringar.
En möjlig tolkning är att
den härrör från en bronssmeds verktygsarsenal
och att stenen använts för
att slipa och polera metallföremål (exempelvis
gjutsömmar eller dylikt). Liknande
fynd av bearbetade stenverktyg
är kända från flera verkstadsplatser
med datering till bronsåldern (Goldhahn
2007 med ref.), samt från gravar
där den gravlagde har haft en gränsöverskridande
roll som rituell specialist
(se exempelvis Piggott 1938;
Randsborg 1986; Shell 2000; Goldhahn
2007).
Bland de kremerade benen från
Hvidegården påträffades även flera
mindre fragmenterade keramikbitar,
upp till tre centimeter stora, vilka möjligen
härrör från kärl som följt med
de/n döda på bålet. Bedömningen av
de brända benen lämnades med varm
hand över till osteolog Caroline Arcini.
Tämligen omgående gick det att
konstatera närvaron av tre skilda individer
i Hvidegårdsgraven. I sin rapport
skriver Arcini följande:
I denna grav var de brända benen från tre
individer gravlagda, en vuxen man (20–40
år), en äldre tonåring (17–19 år) och ett
litet barn (3–4 år). Benen från de tre individerna
är synnerligen välbevarade, speciellt
med tanke på att delar av skelettet som i
vanliga fall är mycket sköra som till exempel
kotkroppar, bäcken, extremiteternas stora
leder, hälben och språngben. Lika märkligt
är att delar som i vanliga fall brukar bevaras
och klara tidens tand, såsom skalltak
och de stora extremitetsbenens skaft, finns
representerade i mindre mängd än förväntat
med tanke på att det är skelettrester från tre
individer. Även ben som underkäke som är
ett hållbart ben liksom klippdelen från tinningbenet
(pars petrosa) är dåligt representerade.
Av det senare förväntar man sig finna
minst 6st, två till varje person medan det
endast fanns ett, och det fanns inga ben alls
från barnets kranium. […] I brandgravar
brukar det benet nämligen vara välrepresenterat
(70–90 %) medan det endast påträffas
i 10 % av de bevarade bålplatserna. I denna
grav saknades fem av dessa sex förväntade
klippdelar. Förklaringen till att detta ben
ofta är så välrepresenterat i gravar anser jag
beror på att man var noga med att insamla
ben från huvudregionen.
Utifrån benens sammansättning är min bedömning
att graven var ämnad för en person
och att de andra två individerna är gravlagda
i en annan grav.
Märkligt nog finns det ytterligare en
undersökt gravanläggning från samma
gårdstun i Lyngby, som uppvisar ett
On the Threshold 97

liknande överdimensionerat gravrum
med en centralt deponerad ansamling
av brända ben. Dessutom är graven
från samma tid, period III (Aner &
Kersten 1973, No 398), vilket skulle
kunna verifiera Arcinis tolkning (fig.
6). Detta visar att behandlingen av de
döda i Hvidegården gjordes i enlighet
med en utbredd praxis i sin samtid.
Närvaron av ”tonåringen” och
barnet bland de kremerade benen från
”Hvidegårdsmannen” tycks först be-
98
kräfta Randsborgs tolkning av Hvidegårdsgraven.
Samtidigt försvåras tolkningen
av denna grav som ett minnesmärke
över en enskild individ.
Frågan som infinner sig är hur dessa
”extra individer” som påträffas ”i
döda personers sällskap” skall tolkas?
Är de offrade? Är det familjegravar?
Har de hamnat där av en slump? Eller
bör vi försöka förstå dessa ”extra”
individer på något annat sätt?
Fig 6. Grav från Hivdegården med likartad deponering av brända ben i de centrala delarna av
gravrummet (efter Aner & Kersten 1973, No 398).
Döda personers sällskap

Bortom individen
Det är tydligt att vi återfinner en rad
av dödens paradoxer i Hvidegårdsgraven.
Trots att de döda kremerats har
människorna valt att begrava dem i en
normalstor hällkista anpassad för ett
skelettgravskick (Kaul 2005). Om vi
utgår ifrån att de påträffade individerna
kremerats tillsammans, vilket vi
inte kan ta för givet, så löstes dessa
individer från jordelivet vid en och
samma händelse, de transformerades
tillsammans och gick till och med upp
i varandra. Efter att bålet slocknat var
det svårt, eller till och med hart när
omöjligt, att särskilja dem från varandra.
Trots det, och paradoxalt nog,
så återskapades en av dem i den grav
som vi känner som ”Hvidegårdsmannens”.
Här lades skinn och kläder ut i
en för oss ”anatomisk ordning” men i
mannens dräkt återfanns det brända
ben från tre individer som blandats
samman med varandra. Var det en
omedveten eller medveten handling?
Det synes som att mannen är något
mer överrepresenterad bland de bevarade
benen, vilket också understryks
av att merparten av de gravgåvor som
återfanns i kläderna verkar syfta till att
åter/skapa ett specifikt manligt genus
(jfr Treherne 1995; Kristiansen 1998;
Skogstrand 2006; Bergerbrant 2007).
Arcinis tolkning baseras på en
långvarig och intensiv närkontakt med
över 3000 brandgravar. Hon förfogar
därmed över en erfarenhet och kunskap
om detta gravskick som ingen
människa under bronsåldern hade (jfr
Oestigaard 2004, 2007). Hon menar
att de tre individerna bränts tillsammans
men att de begravts var för sig,
en tolkning som styrks av andra arkeologiska
exempel (Arcini 2005, se
även fig. 6). Vi vet dock från andra
sammanhang från den äldre bronsåldern,
inte minst den kända egtvedsgraven
(Thomsen 1929), att delar av
andra människor lagts ned eller begravts
med avlidna anförvanter. I egtvedsfallet
rör det sig om ett barn i sex
till sju års ålder som den unga kvinnan,
som bedömts vara omkring 16–
18 år, knappast kan ha varit mor till
(Hvass 1981:21–27).
Randsborg tolkar ”kvinnan”,
här personen i de övre tonåren,
och/eller barnet från Hvidegården
som ett offer till den avlidne mannen,
en tolkning som också framförts för
det sällan beforskade barnet från Egtved
(Thomsen 1929). Detta är visserligen
en lika plausibel som androcentrisk
tolkning, men den lider av det
faktum att det saknas välgrundade argument
och en arkeologisk och kulturhistorisk
förståelse för denna praktik.
Personligen finner jag det lika
möjligt att barnet i Egtved är huvudpersonen
i det drama som döden utlöste
sommaren 1370 före vår tideräknings
början som den unga kvinnan.
Hennes lika ”dækkende og æggende”
dress känner vi från ett flertal
bronsstatyetter och -figuriner som
On the Threshold 99

anses vara involverade i ceremonier
och ritualer, vilket gör det troligt att
hon ingått i en likartad social och rituell
institution (Kaul 2004). Den unga
kvinnan skulle då kunna tolkas som
en psykopomp till barnet, en rituell
ledsagare in i det okända, men det är
en tolkning som av skilda skäl sällan
eller aldrig förs fram. Det är den mest
kompletta individen som står i centrum
(jfr Goldhahn 2005:224–254).
Ett av skälen till detta står sannolikt
att finna i den återkommande
önskan att återskapa och återupprätta
individen som ett modernistiskt projekt
inom det arkeologiska fältet. Kan
vi över huvudtaget vara säkra på att
individen är en plausibel variabel för
vår förståelse för de samhällen vi försöker
skapa och återskapa en bild av?
Finns det skäl att ifrågasätta denna
modernistiska skapelse?
Den svårfångade individen –
ett historiskt perspektiv
Aron Gurevitj (1997) har diskuterat
individen och självsynen bland fornnordiska
hjältar och medeltidens lärda
i Europa. Han hävdar att individualiteten
inom den humanistiska historieforskningen
har (minst) två ansikten.
Dels ett ansikte som centrerar det individuella
mänskliga jagets uppkomst,
vad som skiljer en person från en annan
i en grupp, dels ett annat som försöker
undersöka individens självdefinition
och det jagmedvetande som är
100
karaktäristiskt för ett samhälle eller en
kultur. Att båda dessa ”individualiteter”
är kulturspecifika tror jag vi alla
kan enas om. Det är svårare att argumentera
för att vårt moderna individualitetsbegrepp
skulle gå att föra tillbaka
till förhistoriska kontexter.
Gränsdragningen mellan en individ
och vad som utgör hennes person och
personlighet, hennes persona, det som
särskiljer henne från andra personer i
sin samtid, verkar vara en om möjligt
svårare demarkationslinje att dra upp
och vidmakthålla, inte minst inom det
arkeologiska fältet.
Även när historiska källmaterial
föreligger, genom personens egna ord
och den självbild som dessa tecknar,
menar Gurevitj att studiet av en individs
persona är en närmast omöjlig
uppgift, inte minst som att det är svårt
att nå objektiva fakta utifrån subjektiva
utsagor. Detta gäller givetvis uttolkaren
i lika hög grad som den uttolkade.
Gurevitj frågar oss: ”Är det inte så
att vi, när allt kommer omkring, projicerar
hela våra jag inbegripet våra kriterier,
smakpreferenser och fördomar
på den ››skärm‹‹ som utgörs av den
individ vi undersöker?” (Gurevitj
1997:245). Han menar dock att andra
tecken, till exempel personens beteende,
sätt att uttrycka och föra sig,
utseende och klädsel, kan vara behjälpliga
i att teckna en bild av en individs
persona.
Från Gurevitjs egen studie står
det klart att en individs persona alltid
Döda personers sällskap

formuleras i mötet med andra individer
och de sociala gemenskaper hon
ingår i. Av de fall som Gurevitj diskuterar
framgår det tydligt att människans
sociala sammanhang många
gånger gör att individens persona
”döljs”. Detta är en konsekvens av att
en människa formas och omformas i
mötet med andra människor och att
hon förutan dessa möten förlorar sin
individs persona. Gurevitj pekar också
på att ”individualitetsuttrycken” under
medeltiden många gånger hindrades
av den kristna värdegemenskapens
moraliska tabun. Under den förkristna
eran var det istället familjens och ättens
särintressen som satte hinder för
den enskilde individens persona att
lysa igenom. Hans studie visar också
att ”individualitetsuttryck bryter […]
igenom, men inte så kraftigt inom
[dessa värdegemenskaper] som vid
dess gränser” (Gurevitj 1997:251).
Gurevitjs projekt utgår ifrån en
föreställning där målet är att spåra det
västerländska individbegreppets formulering
och framväxt. Målet tycks
vara att teckna en väv av rörelse som
leder fram till den moderna erans individbegrepp,
dess formulering och
etablering. Igenkännelsefaktorn står i
centrum (se Burström 2007), vilket
givetvis kan och bör kritiseras (jfr
Goldhahn 2007), inte minst om detta
skall appliceras på studier av förhistoriska
samhällen. Arkeologins mål bör
knappast vara att legitimera det kända,
snarare utforska det okända. En mot-
rörelse till detta, som troligen har en
större relevans för det arkeologiska
fältet, återfinner vi inom antropologin.
Från individ till ”divid” – ett antropologiskt
perspektiv
Inom antropologin har ”dividuala”
persona lyfts fram som ett don för att
ge perspektiv på det västerländska individbegreppet
(Fowler 2004). Inspirationen
utgår (oftast) ifrån ett antal
studier av melanesiska samhällen där
individbegreppet är annorlunda beskaffat
än i västerlandet. Här tycks en
individs persona inte vara förbundet
med en enskild individs egenskaper
och särart. Istället tycks det vara sammanfogat
av en individs sociala relationer.
Summan av dessa är, givetvis,
större än de enskilda delarna. I Melanesien
är en individ inte definierad
utifrån begränsningen av sin kropp.
Individens persona griper bortom detta
skal och involverar såväl materiella
som immateriella fenomen och egenskaper,
ofta manifesterat genom ett
intrikat bruk och återbruk av materiell
kultur (se Malinowski 1922; Munn
1986; Battaglia 1991; Weiner 1992;
Gell 1998).
Denna dividuala modell av en
individs persona, utgår i mångt och
mycket från Marilyn Stratherns studie
”The Gender of the Gift” från 1988
där hon beforskar relationen mellan
individers persona och materiell kultur.
Hon var i första hand inte intres-
On the Threshold 101

serad av dessa fenomen i sig, relationen
mellan människor, eller dem mellan
olika former av materiell kultur,
utan mer hur och på vilket sätt dessa
fenomen konstituerar varandra. Gränserna
för dessa kategorier går in i varandra
och utgår ifrån varandra, menar
Strathern (1988). Följaktligen är det
relationen mellan dessa fenomen som
är vägen till att förstå en individs persona.
En av dem som utvecklat dessa
tankegångar för det arkeologiska fältet
är Andy Jones (2007). Han betonar
vikten av en relationell utgångspunkt i
studiet av en individs persona och
länkar detta till två former av minnespraktiker,
”indexical field” och/eller
”citational field”:
“Objects […] exist as nodes in networks in
which each object relates to others strung out
through time and space. Such condition exists
because each object is the instantiation
(or actualization) of the social relations of
either a single person or a group of people. I
want to introduce the term indexical field to
describe such a network because it captures
the way in which artifacts act as nodes in a
web or network of relations; each artefact is
an index of past artefacts (retentions) and of
future artefacts (protentions). The alternative
term citational field similarly relates to the
way in which artifacts are components of a
field or network of relationships (Jones
2007:81).
102
Stratherns och Jones utgångspunkt är
att en individs persona lika mycket
konstitueras av summan av dennes
sociala relationer som hur dessa relationer
skapas och återskapas genom
bruket av materiell kultur. I denna väv
av nätverk, kreeras former av sociala
och relationella persona som griper in
i varandra och som utgår från varandra
(Högberg 2009). För att vi överhuvudtaget
skall kunna närma oss en
individs persona i förhistorien måste
vi därför lämna henne för en stund,
för att försöka rekonstruera hennes
sociala vävar och nätverk. Det medel
vi har till förfogande som arkeologer
är den materiella kultur som visserligen
skapades av människor, men som
på samma gång också är den materiella
kultur som var med att forma och
omforma dessa människors sociala
och relationella persona. På detta vis
är den materiella kulturen både ett
medium och resultat av olika individers
sociala och relationella persona.
Åter till Hvidegården
Det är föga värt att opponera sig mot
tolkningen av Hvidegårdsmannen
som en rituell specialist (Goldhahn
2007). Föremålen i läderpungen är
talande nog. Det är dock lätt att se hur
vårt moderna individbegrepp genomsyrar
de gängse tolkningarna av denna
komplexa grav. Med ett öppnare sinne
och fler uttalade dividuala perspektiv
som snarare tar fasta på individens
Döda personers sällskap

sociala och relationella persona än på
den avlidne och föremålen var för sig,
går det dock bredda och fördjupa
tolkningen av ”Hvidegårdsmannen”.
Låt vara att de bilder som då tecknas
är dömda att brista på grund av sina
egna tillkortakommanden (se Goldhahn
2007 för ett försök), men helheten
är större än summan av delarna
och det är genom denna helhet som vi
skall skärskåda bristerna i delarna.
I detta sammanhang skall vi inte
glömma att döden utgör livets ultimata
rite de passage. En grundläggande
tanke med dessa övergångsritualer är
förändring. En social och relationell
persona skall dö för att återuppstå i en
ny skepnad (van Gennep 1960). Arkeologer
bortser ofta från detta faktum
och anser att den persona som
möter oss i Hvidegårdsgraven, och
som rimligen skapats av ”de händer”
som förde henne in i ”trädens skugga”,
var den som hon hade i levande
livet. Dessa identiteter behöver inte
vara liktydiga. I själva verket är det lite
som talar för att så skulle vara fallet.
Ett exempel som är ”gott att tänka
med” skulle de pojkar och flickor
kunna vara som begravts som ”kristibrud”
under efterreformatorisk tid
och som har diskuterats av Bengtsson
(2006) och Tagesson (2007:65–68).
Det är lite som talar för att dessa individer
innehaft denna specifika identitet
i levande livet. Av detta lär vi oss
att dödens paradox ibland skapar behov
av att kreera nya former av identi-
teter och sociala persona. Liknande
paradoxer skapar både nya problem
och möjligheter i vår arkeologiska
strävan att förstå döden som ett meningsskapande
fenomen.
Analysen ovan har visat att det
sätt på vilka individer och föremål i
Hvidegårdsgraven fragmenterades
tycks vara relaterade. De griper in i
varandra och utgår från varandra. Liksom
de persona som skymtar fram
bakom de brända benen i Hvidegården
så bar den materiella kulturen från
läderpungen på sina egna biografier,
historier och konnotationer. Från mitt
alternerade tillstånd i världen är det
inte försvarligt att okritiskt försöka
rekonstruera de gravlagda individernas
sociala och relationella persona i levande
livet. Istället kanske vi bör betrakta
och beforska de skilda delarna
från Hvidegården som summan av en
ny skapelse, en ny dividal identitet, där
de brända benen, graven och den materiella
kultur som återfanns där, fungerade
som en medskapare till en ny
social och mer relationell persona.
Betydelsen av denna nya divids persona
vilade möjligen inte först och
främst i det som varit, utan snarare i
de uppgifter som väntade henne på
andra sidan (jfr Gansum 2008), i det
som komma skulle.
Till sist
Dödens paradox, det skenbart orimliga
som är livets konsekvens och hur
On the Threshold 103

människan försökt förhålla sig till detta,
tror jag är ett av de starkaste skälen
till att fokusera på en analys av döden
som ett meningsskapande fenomen.
Det obegripliga öppnar människan för
hennes undran, en förundran som lätt
fästs och får uttryck i traditioner, vidskepelser,
myter och religion.
Om det var de sociala relationerna
och den materiella kulturen som
skapade och återskapade en individs
sociala persona, så bör vi kanske inte
förvåna oss över den för oss så utmanande
sammanblandningen av döda
och fragmenterade människor och
föremål som möter oss i Hvidegården,
och annorstädes. De band som dessa
skapade och återskapade var ibland så
starka att individens sociala persona
gick utanför det individuella skal som
vi dag anser utgöra en individ (Fowler
2004; Thomas 2004). Istället kanske vi
skall fråga oss hur dessa nya divider
användes för att formulera, ifrågasätta,
fabulera och förstöra individers persona
och de personliga, sociala, politiska
och ideologiska band som hade
vävts runt dem i levande livet med
målet att kreera nya dividuala persona
på den andra sidan.
Min analys av Hvidegårdsgraven
knyter tydligt an till dödens paradoxalt
livlösa ansikte. Gravrummet verkar
vid första anblick skapad och ämnad
för en individ på samma sätt som
dräkten och den materiella kulturen
tycks vara anpassad till en enskild individs
sociala persona. Trots detta
104
återfanns det tre individer hopblandade
i manteln utan inbördes anatomisk
ordning. Oavsett om vi anlägger ett
modernt formalistiskt perspektiv eller
ett mer mångtydligt dividualt perspektiv,
visar det på nödvändigheten av att
en tolkande arkeologi ifrågasätter upprätthållandet
av ett modernistiskt perspektiv
på individen i förhistorien.
Kanske skall vi inte ägna för stor kraft
åt att försöka förklara dessa mönster?
Istället kan vi låta dem förundra oss
och inspirera oss till att formulera nya
frågor genom vilka vi kan beforska
arkeologins dödstyngda fält. Döden
har som bekant sina egna spelregler.
Eller som Bruno K. har uttryckt denna
paradox i dikten Blå Bouquet från
diktsamlingen Spelarens sten (1979:
61) – ”döden har ett helt liv framför
sig…”.
Tillkännagivande
Redogörelsen av de nya iakttagelserna
från Hvidegården i denna artikel är
gjorda tillsammans med Museuminspektör
Flemming Kaul och osteolog
Caroline Arcini, vilka härmed tackas
för givande diskussioner. Tack även
till redaktörerna för denna skrift för
inbjudan till detta perspektivvidgande
seminarium och för givande och utmanande
kommentarer på mitt manuskript.
Det är min förhoppning att
tolkningar och eventuella misstolkningar
har emanerat från min egen
hjärna.
Döda personers sällskap

Keywords: Hvidegården, Bronze Age, death,
burial ritual, dividual, individuality
Referenser
Aner, E. & Kersten, K. 1973. Die Funde der älteren Bronzezeit des nordischen Kreises in
Dänemark, Schleswig-Holstein und Niedersachsen. Bd 1, Frederiksborg und Københavns
Amt. København.
Arcini, C. 2005. Pyre sites before our eyes. In: Artelius, T. & Svanberg, F. (eds.).
Dealing with the dead. Archaeological perspective on prehistoric Scandinavian burial ritual. Stockholm:
Riksantikvarieämbetet, Skrifter 65, pp. 63–72.
Arwill-Nordbladh, E. 1998. Genuskonstruktioner i nordisk vikingatid. Förr och nu. Göteborg.
Arwill-Nordbladh, E. 2008. Binford, Huxley och drakdödaren: om självbiografi och
arkeologisk historiografi. In: Prescott, Ch., Chilidis, K. & Lund, J. (eds.). Facets of Archaeology.
Essays in Honour of Lotte Hedeager on her 60th Birthday. Oslo Archaeological
Series 10, pp. 75–87. Oslo.
Battaglia, D. 1991. The body in the gift – memory and forgetting in Sabarl mortuary
exchanges. American ethnologist 19, pp. 3–18.
Baudou, E. 2004. Den nordiska arkeologin. Historia och tolkningar. Stockholm.
Bergerbrant, S. 2007. Bronze Age identities: costume, conflict and contact in Northern Europe
1600–1300 BC. Stockholm Studies in Archaeology 43. Stockholm.
Boye, V. 1889. Maglehøi-fundet. Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie 1889,
pp. 317–340.
Burström, M. 2007. Samtidsarkeologi – introduktion till ett forskningsfält. Lund.
Chapman, J. 2000. Fragmentation in Archaeology. People, Places and Broken Objects in the
Prehistory of South Eastern Europe. London and New York.
Christensen, A. E., Myhre, B. & Ingstad, A. S. 1992. Osebergdronningens grav – vår arkeologiske
nasjonalskatt i nytt lys. Oslo.
Coetzee, J. M. 2001. Djurens liv. Nora.
Derrida, J. 2001. The work of mourning. Chicago and London.
Fowler, C. 2004. The archaeology of personhood. An anthropological approach. London and
New York.
On the Threshold 105

Fyllingen, H. 2003. Society and Violence in the Early Bronze Age: An Analysis of
Human Skeletons from Nord-Trøndelag, Norway. Norwegian Archaeological Review
Vol. 36 (1), pp. 27–34.
Gansum, T. 2008. Reproduction and relocation of death in Iron Age Scandinavia.
In: Falhander, F. & Oestigaard, T. (eds.). The Materiality of Death. Bodies, burials, beliefs.
Bar International Series 1768, pp. 141–146. Oxford.
Gell, A. 1998. Art and agency – an anthropological theory. Oxford.
van Gennep, A. 1960. The rites of passage. Chicago.
Glob, P. V. 1970. Højfolket. Bronzealderens mennesker bevaret i 3000 år. København.
Goldhahn, J. 2005. Från Sagaholm till Bredarör – hällbildsstudier 2000-2004. Gotarc Serie
C. Arkeologiska Skrifter No 62. Göteborg.
Goldhahn, J. 2007. Dödens hand – en essä om brons- och hällsmed. Gotarc Serie C.
Arkeologiska Skrifter No 65. Göteborg.
Goldhahn, J. 2008. From monuments in landscape to landscapes in monument :
monuments, death and landscape in Early Bronze Age Scandinavia. In: Jones, A.
(ed.). Prehistoric Europe. Theory and practice. Oxford and New York, pp. 56–85.
Gunnarsson, F. 2007. Läderpungar i Sydskandinavien under den äldre bronsåldern.
Opubl. CD-Uppsats i Arkeologi, Umeå Universitet. Umeå.
Gurevij, A. J. 1997. Den svårfångade individen. Självsyn hos fornnordiska hjältar och medeltidens
lärde i Europa. Stockholm.
Herbst, C. F. 1848. Hvidegaards fundet. Aanaler for Nordisk Oldkyndighed og Historie
1848, pp. 336–352.
Hvass, L. 1981. Egtvedpigen. København.
Högberg, A. 2009. Lithics in the Scandinavian Late bronze Age. Oxford: BAR International
Series 1932.
Jensen, J. 1992. Thomsens museum. Historien om Nationalmuseet. København.
Jensen, J. 2002. Danmarks Oldtid. Bronzealder 2000-500 f Kr. København.
Jones, A. 2007. Memory and material culture. Cambridge.
Jonson, K. 2006. Från Karon till Sankte Per – gravskick i Skandinavien under efterreformatorisk
tid. In: Østigård, Terje (ed). Lik og olik. Tilnærminger til variasjon i gravskikk.
Universitetet i Bergen Arkeologiske Skrifter, Nordisk 2, pp. 69–93. Bergen.
Kaul, F. 1998. Ship on bronzes. A study in Bronze Age religion and iconography. København.
106
Döda personers sällskap

Kaul, F. 2004. Bronzealderens religion. Studier af den nordiske bronzealders ikonografi.
København.
Kaul, F. 2005. Hvad skete med den dødes sjæl? Sjælsforestillinger i Bronzealderen.
In: Goldhahn, J. (ed.). Mellan sten och järn. Rapport från det 9:e nordiska bronsålderssymposiet,
Göteborg 2003-10-09/12. Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter No 59, pp. 263–
278. Göteborg.
Kaul, F. 2007. Sotetorp – endnu engang. Adoranten 2007, pp. 51–75.
Kristiansen, K. & Larsson, Th. B. 2005. The rise of Bronze Age societies. Travels, transmission
and transformations. Cambridge.
Kristiansen, K. 1998. Europe before history. Cambridge.
Lagerås, P. 2000. Gravgåvor från växtriket. Pollen-analytiska belägg från en senneolitisk
hällkista i Hamneda. In: Lagerås, P. (ed.). Arkeologi och paleoekologi i sydvästra Småland.
Tio artiklar från Hamnedaprojektet. Riksantikvarieämbetet, pp. 65–83. Stockholm.
Larsson, L. 1993. Relationer till ett röse – några aspekter på Kiviksgraven. In: Larsson,
Lars (red.). Bronsålderns gravhögar. University of Lund Institute of Archaeology,
Report Series No 48, pp. 135–149. Lund.
Lomborg, E. 1966. Troldmands tasken. Skalk 1966 (5), pp. 3–8.
Lomborg, E. 1981. Et tøjstykke fra Hvidegårdsfundet – en hilsen fra Christian Jürgensen
Thomsen. I: Egevang, R. (ed.). Det skabende menneske. Kulturhistoriske skitser
tilegnet P. V. Glob. Nationalmuseet, pp. 64–84. København.
Malinowski, B. 1922. The Argonauts of the Western Pacific. New York.
Munn, N. D. 1986. The fame of Gawa. A symbolic study of value transformation in a Massim
(Papua New Guinea) society. Cambridge.
Nordström, N. 2007. De odödliga – förhistoriska individer i vetenskap och media. Lund.
Oestigaard, T. & Goldhahn, J. 2006. From the dead to the living – death as transactions
and re-negotiations. Norwegian Archaeological Review Vol 39 (1), pp. 27–48.
Oestigaard, T. 2004. Death and life-giving waters – cremation, caste and cosmogony in Karmic
traditions. Bergen.
Otto, T., Thrane, H. & Vandkilde, H. (eds.) 2006. Warfare and society: archaeological and
social anthropological perspectives. Aarhus.
Piggott, S. 1938. The Early Bronze Age in Wessex. Proceedings of the Prehistoric Society
Vol 4, pp. 52–106.
On the Threshold 107

Ragnesten, U. 2005. En rösemiljö i Arendal på Hisingen i Göteborg – ett komplext
rituellt område. In: Goldhahn, J. (red.). Mellan sten och järn. Rapport från det 9:e nordiska
bronsålderssymposiet, Göteborg 2003-10-09/12. Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter No
59, pp. 353–383. Göteborg.
Randsborg, K. 1986. A Bronze Age grave on Funen containing a metal worker’s
tools. Acta Archaeologica 55, pp. 185–189.
Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeology and iconography. Acta Archaeologica No 64 (1).
Munksgaard.
Schnittger, B. 1912. En trolldosa från vikingatiden. Ett bidrag till kännedom om ormens
betydelse inom folkmedicinen. Fataburen 1912, pp. 98–109.
Shell, C. A 2000. Metalworker or shaman. Early Bronze Age Upton Lovell G2a burial.
Antiquity Vol 74, pp. 271–272.
Skogstrand, L. 2006. I krig og evighet? Kjønnsideologiske forestillinger i yngre bronsealder og
elder førromersk jernalder belyst gjennom graver og helleristninger i Østfold. Oslo.
Strathern, M. 1988. The gender of the gift. Berkley.
Tagesson, G. 2007. Kroppen som materiell kultur. Gravar och människor i Linköping
under 16-1700-talen. In: Ersgård, L. (ed). Modernitet och arkeologi. Artiklar från
VIII Nordic Tag i Lund 2005. Riksantikvarieämbetet, pp. 53–74. Stockholm.
Thomas, J. 2004. Archaeology and modernity. London.
Thomsen, T. 1929. Egekistefundet fra Egtved, fra den Ældre Bronzealder. København
Treherne, P. 1995. The warrior’s beauty – the masculine body and self-identity in
Bronze-Age Europe. Journal of European Archaeology Vol. 3 (1), pp. 105–144.
Vandkilde, H. 2003. Commemorative tales: archaeological responses to modern
myth, politics, and war. World Archaeology 35(1), pp. 126–144.
Weiner, A. B. 1992. Inalienable possessions. The paradox of keeping-while-giving. Berkeley.
Öijer, B. K. 1979. Spelarens sten. Stockholm.
Öijer, B. K. 2008. Svart som silver. Stockholm.
Østigård, T. 2007. Transformatøren – ildens mester i jernalderen. Gotarc Serie C. Arkeologiska
Skrifter No 65. Göteborg.
108
Döda personers sällskap