IDENTITETSSKAPANDE I STUDENTFÖRENINGEN ULRIKA ... - DiVA

I D E N T I T E T S S K A P A N D E I S T U D E N T F Ö R E N I N G E N
Rönnholm (1999) beskriver hur kvinnorna med tiden i allt högre utsträckning
tilläts delta i studentlivet, och de tycks också själva ha valt att allt oftare bevista
högtidliga tillställningar. Många gånger sattes dock kvinnorna i sådana sammanhang
rent bokstavligt på undantag vid bord i avskilda rum. Det blev allt
vanligare att kvinnorna bevistade nations- och kårmöten, men de avstod från
att framträda offentligt, då de menade att detta skulle väcka häpnad och leda till
”obehaglig uppmärksamhet från männens sida” (s 196). I stället diskuterade
kvinnorna hellre sinsemellan, eller i små sällskap som träffades efter de stora
diskussionerna. Kvinnorna var alltså till stora delar uteslutna eller uteslöt sig
själva från det Ellen Fries tyckte hon gick miste om som ”den allmänna bildning,
som studentlifvet skänker” (s 196). Först under första världskriget deltog
kvinnorna mer regelmässigt i nationsfester och fick jämte männen befattningar
som gillevärdinna eller klubbmästarinna. År 1938 tillträdde en kvinna en högre
post i studentkåren som vice kårordförande.
Den kvinnliga studentföreningen i Lund bildades år 1900. Liksom i Uppsala
var föreningens syfte till en början att verka för de kvinnliga studenternas sammanhållning.
Efterhand försökte dock några av medlemmarna driva föreningen
som en mer aktiv och utåtriktad kvinnorörelse, bland annat genom att diskutera
frågan om kvinnors rösträtt. Men åsikterna var så delade att det krävdes sluten
omröstning och ytterligare tre möten för att ta ett beslut. Beslutet innebar att ett
möte för bildandet av en lokal förening för den kvinnliga rösträttens förkämpar
kunde utlysas. Även fredsrörelsen kom att bli en känslig fråga, och flertalet
kvinnliga studenter tog avstånd från frågan. De brännande samhällsfrågorna
ledde till att politiska ståndpunkter blev viktigare än solidariteten kvinnor
emellan. Det kan tolkas som att social klass kom att bli mer viktigt än kön i
föreningen. Klass kan också vara en förklaring till att engagemanget för föreningsliv
och samhällsfrågor svalnade, när så småningom fler flickor från hem
utan akademiska traditioner, påbörjade högre studier (Odén, 1988). Studenten
som samhällsreformator skulle i så fall vara en identitet med vilken kvinnor och
studenter från lägre samhällspositioner har haft svårt att identifiera sig.
Även studentskorna i Lund fick så småningom tillträde till männens studentorganisationer.
Kvinnorna tycks enligt Odén (1988) också ha blivit mindre blyga
och rädda för att yttra sig eftersom andelen kvinnliga studenter ökade till mer
än hälften i vissa ämnen. För många gav förmågan att kunna ”diskutera på
männens villkor, med mäns språk” (s 81) ett bättre självförtroende. Därmed
kom intresset för speciella kvinnoföreningar att bli allt svalare. I stället anslöt sig
kvinnorna till de tidigare manliga studentorganisationerna för att där gemensamt
med männen försöka lösa samhällsproblemen.
52