IDENTITETSSKAPANDE I STUDENTFÖRENINGEN ULRIKA ... - DiVA

I V - ’ S T U D E N T E N ’ S O M E N K Ö N S - O C H K L A S S K O N S T R U K T I O N :
E N G E N E A L O G I S K A N A L Y S A V T I D I G A R E F O R S K N I N G
Ellen Fries illustrerar i hög grad den känsla av dubbelt utanförskap många kvinnor
troligtvis kände, när de överträdde gränserna för det symboliskt kvinnliga
genom att ta steget in i universitetens värld (Rönnholm, 1999). 63
För att bryta sin isolering i studentlivet organiserade sig enligt Rönnholm
(1999) många kvinnor i olika föreningar eller sällskap. Men dessa organisationer
blev också verktyg för att komma i åtnjutande av de rättigheter som var
förbehållna männen. Visserligen sades kvinnorna vara välkomna i många sammanhang,
till exempel nationerna och en del kristna eller politiska studentföreningar.
Men kvinnorna var relativt få och föreningsformerna starkt präglade av
”ett manligt språk och en manlig kultur” (s 195), och därför vågade sig få kvinnor
dit. Med de manliga föreningarna som förebild organiserade sig kvinnor,
för att som Rönnholm skriver: lära sig ”debattera, argumentera och tala offentligt”
i sina egna klubbar” (s 193). De skapade ett eget utrymme där de kunde
diskutera samhällsfrågor som anknöt till dem själva. Ofta debatterades till exempel
de kvinnliga akademikernas utbildning och möjligheter att göra karriär.
I dessa föreningar försökte kvinnorna också utveckla ett systerskap, liknande de
manliga föreningarnas homosocialitet, men med en kvinnlig symbolik kring
festritualerna. 64 Studentskorna umgicks exempelvis utan mängder av alkohol
och använde ofta spex och uppträdanden för att uttrycka politiska åsikter. 65
_________________________________________________
63 Lydia Wahlström (u.å., s 171) student i Uppsala under 1890-talet, berättar hur manliga
studenter ”gärna roade oss med historier om våra okvinnliga kamrater”. Detta följdes
givetvis av komplimanger där hon och hennes vänner framstod som ”lysande undantag”.
Bilden av den okvinnliga studentskan användes alltså inte i alla lägen. Studentskorna i
Uppsala drabbades enligt Wahlström ofta av skvaller och ogillande från stadens
familjeflickor och deras mödrar som inte gillade den ökade konkurrensen på
äktenskapsmarknaden. Ronne (2000) menar utifrån ett litteratursociologiskt perspektiv att
det som särskiljer kvinnliga författares universitetsskildringar från samma tid är deras
beskrivningar av det privata livet. De kvinnliga författarna behandlar sin studietid utifrån
de återverkningar det gett på privatlivet och sin roll som ’ny kvinna’ i förhållande till
könsidentitet och sexualitet. De manliga författarna beskriver den manlige studentens
relation till universitetets offentliga arena.
64 Från läroverkets miljö finns dock exempel på att de unga kvinnorna i sina egna
föreningar inte alltid var särskilt snälla flickor. Här uttryckte de nämligen sitt motstånd
mot den manliga normen genom att även våga ge sig på att förlöjliga och skämta om de
män de kände sig förtryckta av (Johansson, 2000).
65 De tidiga australiensiska studentskorna mötte samma problem som de svenska
kvinnorna inom akademin. På samma vis kom de också att använda sig av egna
studentföreningar för att hävda sina rättigheter (Mackinnon, 1997). För de kvinnliga
amerikanska pionjärerna i den högre utbildningen var situationen också liknande, trots att
dessa vistades i en specifik college-kultur. Föreningsengagemang blev även för dessa
kvinnor en strategi för att lära sig tala och höras och så småningom försöka förbättra sin
ställning på campus (Miller Solomon, 1985). Vid de engelska universiteten möttes de
första kvinnorna både av öppet motstånd, likväl som alkoholtraditioner och förklädesregler,
som uteslöt dem från stora delar av studentlivet. I sina egna studenthem och
föreningar, till exempel debattklubbar, tränade de sig att tala och skärpa argumenten för
att kunna kämpa för sina rättigheter (Dyhouse, 1995).
51