IDENTITETSSKAPANDE I STUDENTFÖRENINGEN ULRIKA ... - DiVA

I V - ’ S T U D E N T E N ’ S O M E N K Ö N S - O C H K L A S S K O N S T R U K T I O N :
E N G E N E A L O G I S K A N A L Y S A V T I D I G A R E F O R S K N I N G
Dels var inte en akademisk examen obligatorisk för de flesta yrken. För många
blev studenttiden därför enbart en fråga om att ha deponerat, alltså skrivit in sig,
eller läst några terminer vid universitetet (Samzelius, 1950).
Samtidigt växte den statliga administrationen fram med ökade krav på kunskap,
förkroppsligad i flitiga och dugliga ämbetsmän med lojalitetskänsla vänt
mot något större än den egna gruppen. Utbildningssystemet kom på så sätt att
spela en allt större roll i samhället. Studenterna började också ställa krav på ett
mer modernt utbildningssystem. Viljan till förändring visade sig till exempel i
kravet på viss uppvisad kunskap för att den enskilde studenten skulle få skrivas
in i nationen. Ett annat exempel var nationernas stigande intresse för samhällsfrågor
och vilja att bedriva välgörenhet i det omgivande samhället (Florén,
1999). Med andra ord tycks studenten ha börjat identifiera sig med den moderna
akademiske mannen som kunnig, rationell, lojal och utvald: En framtidsman
i rikets tjänst! Under denna tid började utbildningsmeriter betraktas
som allt viktigare. En meritokratisk diskurs fick därmed allt större betydelse för
människors sätt att tänka om världen (Florin & Johansson, 1993; Johansson,
2000).
Mot slutet av 1700-talet spreds upplysningstidens idéer till uppsalastudenterna,
och många lät sig också inspireras av den franska revolutionen. Studenterna
började åter uppfattas som en samhällsfara. I ökande antal kom nu studenter
från en allt mer medveten medelklass, och de började samlas i konvent där
tryckta tal av studenter spreds, lästes upp och diskuterades. Uppsala sågs därmed
som en revolutionshärd, och konventen förbjöds (Johannisson, 1989; Sundin,
1994). 50 Genom att på eget initiativ sluta sig samman i konvent hade studenterna,
liksom tidigare i nationerna, återigen ställt sig utanför den direkta kontrollen
från universitet och samhälle. Så småningom la sig lugnet kring konventsfrågan
men enligt Sundin (1994) blev studenterna fortsättningsvis mer
självsäkra i sin roll som kulturella och politiska opinionsbildare. De såg sig
själva som samhällets intellektuellt frisinnade. De började också uppfattas som
en ungdomsgrupp i mer modern mening, det vill säga i konflikt med tidigare
generationer och med krav på radikal förändring (Florén, 1994). Sjöberg
(2002) menar att studenternas upproriska hållning grundades i att de såg sig
själva som en blivande elit, och därmed hade svårt att finna sig i att stå lägst ner i
universitetshierarkin. 51
_________________________________________________
50 Maskerad som en litterär och musikalisk förening drevs dock de radikala politiska
frågorna vidare av sammanslutningen ”Juntan” (Johannisson, 1989, s 69).
51 Sjöberg (2002, s 31) beskriver också hur detta uppror uttrycktes som ”maskerad
politik”, till exempel genom att i skydd av mörker eller en stor folkmassa skrika elakheter,
spotta eller föra oväsen. Ett annat sätt att utmana ’fadersväldet’ var genom att underlåta att
utföra hälsningar på ett föreskrivet sätt eller uppträda respektlöst på ett oklanderligt vis,
exempelvis spela eller sjunga falskt.
43