IDENTITETSSKAPANDE I STUDENTFÖRENINGEN ULRIKA ... - DiVA

I D E N T I T E T S S K A P A N D E I S T U D E N T F Ö R E N I N G E N
och hävda sina rättigheter genom att organisera sig i olika folkrörelser (se till
exempel Ambjörnsson, 1998). Broady (1990) menar också att det är genom
erkännandet och igenkännandet av ett organisatoriskt kapital som det blivit
möjligt för dem föreningsaktiva arbetarklassen att delta i det svenska politiska
livet. Därför är det också intressant att det är som SAM-medlem den enda
mannen som karaktäriserade sig med arbetarklassbakgrund, och tidigare föreningsvana,
upplevde sig som de andra och med stora möjligheter att tala. Trots
viss avsaknad av kulturellt och kanske framför allt socialt kapital, är det kanske
just som SAM-medlem studenter med arbetarklassbakgrund kan konstruera sig
enligt den ideala identiteten som drivande, handlingskraftiga och talföra.
Det räcker dock inte med att endast vara drivande, utan SAM-medlemmens
driftighet måste dessutom ha ett gott och ädelt syfte utöver den egna karriären.
En vilja att både i stort och smått uppoffra sig för andra utgör också ett viktigt
element i den ideala identiteten. Detta kan också ses som en konstruktion av
maskulinitet. Under 1600-talet skulle enligt Liliequist (2004a) den svenske
mannen bevisa sin manlighet genom att på ett ärofullt sätt verka för ”det högsta
goda” (s 82), antingen detta var Gud, konungen eller samhället. Samtidigt brukar
engagemang och uppoffrande förknippas med det symboliskt kvinnliga,
dock med förbehållet att kvinnor ska verka i den lilla, eller inofficiella privata
världen, genom att sörja för barn, sjuka eller gamla (se till exempel Lenz Taguchi,
2004; Martin, 2004). Som SAM-medlemmarna uttrycker sin ideala identitet
är det framför allt det högsta goda som verkar eftersträvansvärt. Om engagemanget
tidigare i historien kunnat uttryckas av män i en vilja och beredskap att
dö på slagfältet för kung och fosterland, omfattar det i våra dagar istället exempelvis
freds- och miljöfrågor. Därmed har det omvandlats till ett element i en
ideal identitet, som även kvinnliga SAM-medlemmar kan göra till sin.
Hur ska då engagemanget för det goda i SAM-föreningen avslutningsvis begripas
som en klasskonstruktion? Den meritokratiska diskursen legitimerar ju
olika sorts privilegier som belöning för ett altruistiskt engagemang. Viljan att
verka för det goda framstår som tidigare nämnts intimt förknippad med SAMmedlemmarnas
konstruktion av den framtida makthavaren, det vill säga den
som just genom sin goda vilja också har rätten att tala. Det går då inte att bortse
från att den som har rätten att tala också har en speciell samhällsposition. Sjöberg
(2002, s 126) ger ett historiskt exempel på detta när han beskriver hur ett
av Uppsalastudenternas reformsällskap sågs som ett medel för samhällsinflytande
för ”den bildade medelclassen”, medan Uppsalas ’enklare’ befolkning
betraktades som ”gesäller och annat pack”. Detta låter inte helt olikt de SAMstudenter
som i framtiden förväntas tänka och styra i samhället, medan andra
utför arbetet.
126