IDENTITETSSKAPANDE I STUDENTFÖRENINGEN ULRIKA ... - DiVA

I D E N T I T E T S S K A P A N D E I S T U D E N T F Ö R E N I N G E N
försöker hantera, utan att riktigt lyckas, är känslan av ångest och främlingskap,
både i sin nya och gamla klass. Mikael konstaterar dock att denna ångest är ett
pris han får betala – och att klassresan är värd det. Därmed erkänner han också
värdet av den ideala identiteten. Han ser det också som möjligt att konstruera
sig i enlighet med denna även om han kanske aldrig kommer att helt identifiera
sig med den. Mikaels föreningsengagemang kan också betraktas som ett sätt att
reducera den känsla av främlingskap han uttrycker inför vissa aspekter av den
ideala identiteten.
I Lindas berättelse om sitt möte med universitetet handlar det också om att
vara annorlunda och hur hon försöker hantera det bristande självförtroende,
som följer av att hon inte redan förvärvat det kulturella kapital som värdesätts i
föreningen:
120
Linda - Så som man umgås på universitetet har jag ju aldrig gjort förut. Mina
föräldrar är väl arbetarklass eller vad man skulle… ja. Så det, det här med
sittningar till exempel. Jag hade aldrig vart på nåt sånt. Med bordsplacering
och vilka bestick och glas så där. Det var helt nytt för mig. Men det är nog
sant, sättet att prata… Jag vet att mina föräldrar, dom har sagt att jag blev
förändrad och så där... För det tror jag man blir. Men det blir man ju oavsett
vad man gör efter gymnasiet kanske men. Ja, det där var nog helt nytt för
mig.
Ulrika - Hur tyckte du det var att möta det här nya då?
Linda - Ja, jag tyckte väl att det där var jättebra. Jag vet inte..
Ulrika - Du upplevde det positivt?
Linda - Ja, det gjorde jag. Men det kan jag känna ibland fortfarande att jag
kan tycka att det... Nu när man ska representera att, ’oj, hur ska jag göra nu’.
Och ska man, förväntas man... tacka för olika saker och så där. Jag har inte
riktigt koll på det. Och det märker man ju, jag har ju kompisar som är vana
vid det hemifrån. Dom vet ju precis, dom bara gör det. Jag måste ju tänka
efter och fundera och man är lite osäker, ’gjorde jag rätt nu eller...’ Så, jo, på
det sättet så märks det.
Ulrika - Märker du det i kåren också?
Linda - Ja, fast även på SAM-föreningen när vi hade väldigt mycket
sittningar. I början då var man ju hemskt osäker. Men det tror jag i och för
sig att många var men... (…) SAM-föreningen var ganska formellt, det är inte
det så mycket längre. Med sittningarna. Att man ska har rätt klädsel, att det