Intervju med Ingemar Svensson - Pedagogiska Resurser

Intervju med Ingemar Svensson
Ingemar Svensson, född 1946 i Lund. Hur kommer det sig att du hamnade i Katrineholm?
Ja, det är väl en lång historia, det är det. Ja, egentligen hamnade jag först i Göteborg. Jag har bott i
Göteborg i 15 år innan. Mina båda döttrar är födda där. Där sysslade jag med lite olika… skrev böcker
och var frilansjournalist och var vikarierande lärare och jobbade ett tag i Göteborgs hamn. Men så tog
jobben slut och man bör ju försörja sina barn. Då funderade jag på vad jag skulle hitta för jobb. Då var
jag inställd på att jag skulle flytta någonstans i landet, var som helst, där det fanns jobb. Då fick jag för
mig att folkhögskollärare skulle passa mig bra. Varför vet jag egentligen inte, för jag hade ingen
tidigare koppling till folkhögskolan. Jag visste ingenting om folkhögskola mer än någon allmän
föreställning jag hade. Så då sökte jag dom folkhögskollärarjobb som fanns. Då fick jag jobbet på Åsa
folkhögskola.
Det var så du kom i kontakt med folkbildningen?
Det var så jag kom i kontakt med folkbildningen.
Vad innebar folkbildningen för dig de första åren?
Det var rätt tufft att komma som ny till en folkhögskola, särskilt som det var så att jag egentligen var
övertalig. Man hade räknat fel och egentligen behövdes jag inte det första året. Det gjorde ju inte
saken lättare precis. Men för att få jobbet hade jag naturligtvis lovat att jag kunde nästan allting. Då
fick jag bevisa att jag kunde nästan allting. Det var rätt slitsamt dom första åren. Så det var väldigt
tufft. Men det var också oerhört lärorikt. Jag fick ju jobba väldigt mycket med korta kurser, fackliga
samverkanskurser, men också naturligtvis med långkursarbete på olika stadier. Då var det så att när
man kom som ny som folkhögskollärare, då kunde man fortfarande jobba två och två på långkurserna
och då fick man lära sig helt enkelt. Man jobbade tillsammans med en erfaren kollega och fick lära sig
att bli folkhögskollärare. Och vad folkbildning var. Där var Åsa folkhögskola riktigt bra. Det var ju en
riktigt bra skola och är säkert fortfarande en bra skola; det vet jag inte så mycket om. Men när jag kom
dit till skolan 1985 så var det ju utan tvekan en av de främsta skolorna i landet. Det var en bra skolning
jag fick där.
Folkbildningen har ju förändras mycket under den här långa perioden. Hur tycker du att du såg
på folkbildningen då? Vad var folkbildningens kärna 1985?
Som jag ser det nu?
Ja, men även i backspegeln? Eftersom jag tänker tanken att folkbildningen har förändrats. Den
har i många stycken samma grund, samma kärna, samma ideologi. Men förändringarna har ju
varit stora i vårt sätt att möta våra kursdeltagare, men också när det gäller kursdeltagarnas
upplevelser när de kommer till oss? Då ser jag som en förändring under en 20 – 30 – 40årsperiod
där vi som varit med sett att förändringen blivit stor. Om du tecknar en bild av den
här perioden från början av 1985… Hur upplevde du själva folkbildningsarbetet då?
Då var ju kärnan i arbetet den allmänna linjen. Det var också så på Åsa att allmän linje; det var liksom
hög status bland lärarna att få jobba på allmän linje. Det var väldigt tydligt från skolledningen att
allmän linje hade den högsta prioriteten. Vad vi jobbade med där var just allmän medborgerlig
bildning, där bildningsbegreppet var väldigt starkt och väldigt betydelsefullt. Bildningsbegreppet har vi
tappat, tycker jag, i svensk folkhögskola, om jag tittar på den utveckling jag sett under de senaste 10 –
15 åren. Det är något som folkbildningen måste återerövra. Då är det intressant att fråga sig vad man
menar med bildning. Bildning… det finns ju en negativ betydelse av ordet bildning för mig: det här att
kunna föra sig, att kunna släppa dom rätta litterära citaten i dom rätta sammanhangen, att ha sett dom
rätta filmerna osv. osv. Det är liksom den här borgerliga, kälkborgerliga eller skitborgerliga för att
använda ett sånt uttryck… bildningssyn. Bildning för mig handlar om att kunna möta den andre, mötet,
att kunna möta det okända, det nya, det kanske till och med för mig oönskade, att kunna möta det i en
dialog. Alltså: dialogen, samtalet, mötet. Att kunna ta den andres perspektiv, att kunna titta på sig själv
genom den andre. Men också att kunna ha, vilket jag tror är viktigt för att det här ska vara möjligt, att
man är grundad i sin egen kultur eller i sitt eget sammanhang. Så ser jag på betydelsen av bildning.
Det tycker jag vi hade en väldigt tydlig inriktning på det på skolan på allmän linje.
1

Då talar du för allmän linje. Det var den stora tyngden i folkhögskolan… Och du talar för att
bildningen har något försämrats under åren. Om vi vänder på perspektivet: är det någonting i
folkhögskolans utveckling som du tycker har utvecklats på ett positivt sätt?
Det är ju lite svårt för mig att svara på det eftersom jag inte har arbetat som folkhögskollärare sedan
1998. Egentligen, dom senaste 12 åren har jag inte arbetat som lärare på folkhögskola…
Om du tecknar en bild på vad som är folkbildningens nuvarande situation.
Var står folkbildningen idag?
Folkbildningen har ju inte bara överlevt – om vi tittar på folkhögskolan, som ju är den delen som jag
kan bäst – så ser vi ju att antalet folkhögskolor har ju inte minskat. Antalet folkhögskolor har tvärtom
ökat och den befinner sig i en ständig process: det kommer hela tiden till nya folkhögskolor. Det är ju
inte så att folkhögskolan på något sätt är döende. Situationen är ju lite annorlunda då inom
studieförbundsvärlden, där vi ser en ökande centralisering, där alla de små avdelningarna försvinner.
Studieförbundsavdelningarna blir färre och färre. Om vi tittar på utvecklingen, vad det är som hänt –
om jag får hålla mig till folkhögskolan – så har folkhögskolan varit väldigt duktiga på att hitta nya fält,
nya arbetsfält och vad jag tycker vi ser nu då är en ökning av specialkursernas betydelse. Det är
kurser som väldigt snävt inriktade på en viss verksamhet och där det negativa är att man tappar den
här gemensamma folkhögskoleandan som jag tycker var fortfarande väldigt stark när jag började på
folkhögskolan 1985. Jag föreställer mig att idag så blir de olika kurserna mera självständiga enheter
som egentligen inte har så mycket med varandra att göra. Folkhögskolan som sammanhållande enhet
minskar i betydelse.
Du ser det som en negativ utveckling?
Jag ser det som en negativ utveckling. Det blir den specifika specialkursens inriktning som blir det
väsentliga. Då tror jag ofta man tappar det här breda bildningsperspektivet. Jag tror också man tappar
det här med solidariteten.
Hur ska man kunna motverka det? Om de allmänna kurserna blir svagare och specialkurserna
blir fler – och naturligtvis speciellt inriktade och får en ganska stark position på grundval av
det: hur ska man kunna motverka det, så att man blir kvar i den här bildningstraditionen där
den allmänna kursen är stark?
Skälet till att allmän kurs har minskat så starkt i betydelse finns det naturligtvis flera samverkande skäl
till, bland annat att man byggde ut komvux och en del av de behov som folkhögskolan tillfredställde
när det gällde vuxnas lärande – det övergick alltså till komvux, den formella vuxenutbildningen. Det är
inte möjligt att återupprätta den allmänna linjen på folkhögskola så som den såg ut då, i bemärkelsen
att man skulle få människor utifrån arbetslivet att ta ledigt ett år eller två år för att komma till en
folkhögskola, bo på en folkhögskola och studera där. Det kan vi ju glömma. Det kommer aldrig mer att
hända. Det betyder inte att behovet att trycka på bildningen, den allmänna medborgerliga bildningen,
att det behovet har minskat. Jag tror att det skulle finnas ett jättesug efter ett lärande, ett
bildningstänkande, men då får folkbildningen komma till folket och folket kommer inte längre att
komma till folkhögskolan eller ens till studieförbunden för att tillgodose den kunskapstörsten…
Men du är säker på att den kunskapstörsten finns?
Ja, det är jag! Om man tittar på nätet, på dom communities som nu växer som svampar ur jorden och
där man faktiskt sysslar med ett bildningslärande. Om man tittar på hur många sådana communities
som växer fram och hur många människor som är aktiva så är det alldeles uppenbart att behovet
finns.
Då är frågan: hur når vi i folkbildningen ut till folket?
Då måste vi använda nätet. Då måste vi använda Internet eller denna fantastiska uppfinning som
borde vara älskad av folkbildningen om vi betänker folkbildningens målsättning och folkbildningens
uttalade mål om vad folkbildningen vill. Då borde Internet vara älskad av folkbildningen. Tyvärr är den
inte det.
Varför då?
Jag tror att det beror på att folkbildningen är så oerhört traditionsstyrd.
2

Vad menar du? Att rektor sitter i Storstugan i brasans sken och läser dikter?
Nej, inte nödvändigtvis, men i folkbildningen talar vi så starkt om det här med mötet – att lära
tillsamman i ett möte, studiecirkelstanken. Den är jättestarkt i svensk folkbildning. Tack och lov! Det är
det som är folkbildningens räddning att man ser att allt gott lärande sker i mötet mellan människor: ett
gott lärande är ett samverkanslärande. Men problemet när det gäller Internet är att folkbildningen
förstår fortfarande inte att man kan mötas på nätet. Man biter sig fortfarande så starkt fast vid
föreställningen att för att kunna mötas så måste man känna den andres andedräkt och se den andre i
ögonen: mötet måste ske fysiskt. Och det kan inte ske virtuellt. Det är tragiskt.
Men du är för ett möte både i det fysiska rummet och på nätet?
Javisst. Absolut! Men möjligheterna att skapa det fysiska mötet blir mindre och mindre. Det blir svårare
och svårare för människor att ta ledigt från jobbet, det blir dyrare och dyrare för människor att resa till
en folkhögskola eller att resa till … Om vi tittar på studiecirkeln: att säga att under de kommande 10
veckorna så ska jag delta i studiecirkelmötet varje onsdag kväll mellan kl 7 och 9. Människors liv ser
inte ut så längre att man kan det. Då måste folkbildningen ställa sig frågan hur vi ska kunna använda
den nya tekniken?
Och hur ska vi kunna använda den nya tekniken? Hur ska vi arbeta?
Folkbildningstanken, att lära tillsamman under demokratiska former, den tanken håller på att övertas
av, ska vi kalla det, av nätverk av strukturer, av processer ute på nätet som ser helt annorlunda ut än
folkbildningen. Folkbildningen bygger ju på att lärandet organiseras, antingen av folkhögskolor eller av
studieförbund. Man blir kallad till kursstart. Man går en kurs. Denna kurs är utannonserad av
folkhögskolan eller av studieförbundsavdelningen: det här är grundvalen för lärandet på något vis: jag
anmäler mig till en kurs som någon har anordnat. Idag sker mindre och mindre av det icke-formella
lärandet på det viset. Mer och mer av lärande sker informellt. Och det sker på nätet.
Jag förstår den synpunkten, att nätet får allt större betydelse. Men om vi tittar på några
specialkurser, till exempel musik, dans eller textil, så är det ändå en förutsättning att man
kommer och spelar, dansar och arbetar med textil. Men den allmänna kursen tenderar då mer
och mer en utbildning, en undervisning via nätet. Det är så man ska se utvecklingen?
Jag tror vi ska släppa det där begreppet ”allmän kurs”, därför att på allmän kurs kom ju bara
människor som var kortutbildade, helt enkelt. Man kom från fabriken eller man kom från vården. Det
ser inte ut så längre idag. Människor som studerar tillsammans på nätet, dom kommer från helt olika
bakgrund. I en studiegrupp som finns på nätet, en informell studiegrupp, en community, där människor
med ett speciellt intresse samlas för att lära tillsammans, där tror jag människor kan ha väldigt olika
bakgrund; klassmässigt, socialt och så vidare. Man blandar människor som är invandrare och ickeinvandrare
och så vidare. Det är inte så att vi kan återuppväcka allmän linje. Det här bildningslärandet
kommer att se annorlunda ut eftersom samhället har ändrats så pass mycket.
Nu är ju en av våra regler att minst 15 % av skolans volym ska vara allmän kurs. Men då ser du
att det här ska vi ompröva och se andra lösningar i framtiden.
Ja, det måste vi göra. Det är ju faktiskt ändå så att man kan bedriva en kurs på nätet. Man kan bedriva
en kurs helt och hållet på nätet eller en studiecirkel och rapportera den som statsbidragsverksamhet
och få medel för det. MEN: du kan inte bedriva ett informellt lärande i till exempel en community-form
och rapportera den som statsbidragsverksamhet. Jag tror att det måste till stora förändringar i synen
på hur statsbidraget fördelas om folkbildningen ska hänga med eller om folkbildningen ska spela en
betydelsefull roll i framtidens lärande. Det är jag övertygad om.
Nu talar man ju rätt mycket om sociala medier även inom folkbildningen. Hur stor del av
verksamheten kommer de här nya sociala medierna att få?
Jag tror att de kommer att få en väldigt stor betydelse. Vad vi ser nu är att…
Jag skulle vilja stanna en stund vid hur vi ser teoretiskt på det här med lärandet, vad lärandet är. I
folkbildningen har vi ju en slags socialkonstruktivistisk syn på vad lärande är till skillnad från den
formella utbildningen, åtminstone på nätet. Den formella nätutbildningen på nätet är ju väldigt
behavioristisk upplagd: du matar dina elever med ett färdigt kursmaterial. Så får man lite
instuderingsfrågor, så svarar man på det. Så får man rätt eller fel och så vidare. Men i folkbildningen
så har vi alltid – och det tycker jag vi ska ta till oss – också när det gäller det nätbaserade lärandet, så
har vi aldrig gått på det med att gå in en sån här slags behavioristisk syn utan vi har behållit det här
socialkonstruktivistiska synen på lärandet, det vill säga att ingen kan lära dig någonting. Det är du själv
som lär dig med hjälp av andra och tillsammans med andra.
3

Allt lärande sker i din egen skalle i ett samarbetslärande tillsammans med andra människor och där du
har kanske en studiecirkelledare eller en folkhögskollärare som organiserar, möjliggör, tar fram
material och så vidare. Det här är den grundläggande pedagogiska synen, uppfattar jag den som,
åtminstone i goda folkhögskolor och goda studieförbundsavdelningar. Vad som kommer nu är vad vi
kallar för konnektivism. Den synen innebär egentligen att kunskapen… Var finns kunskapen
någonstans? Och var finns lärandet?
Kunskapen finns i jättelika nätverk som finns på nätet. Det är alltså i oändliga communities, i
kombination av communities, i bloggosfären, i olika typer av sociala medier. Det är där som
kunskapen finns och du som individ kan söka kunskap var som helst. Du styr själv och du väljer själv
tillsammans med vilka du vill lära. Du väljer vilken community du vill tillhöra, du väljer vilket forum du
vill tillhöra, du väljer vilka databaser du vill hämta kunskap från. Kombinatoriken i allt detta är
framtidens lärande. Kombinationen mellan den socialkonstruktivistiska synen och konnektivismen,
där har vi framtidens folkbildningslärande.
Du skissar på en ganska avancerad framtidsmodell, som ju ändå måste ha en utgångspunkt i
att det finns en grund för den studerande. Var ska man gå in? Ska man gå in från en ganska
enkel, elementär bas och hitta dom här lösningarna eller känner du att man måste ha någon
form av grundläggande utbildning för att ta till sig det här?
Det är en bra fråga. Många kan tycka att nu far jag långt, långt in i framtiden och skissar något…
Jag tycker det är spännande att du far in i framtiden, men jag vill ju se hur framtiden ser ut
innan vi är i framtiden…
Men det intressanta är att vi redan är i framtiden och jag kan ta ett väldigt bra exempel på det och det
är… och titta på Wikipedia. Det är ju som bekant ett helt nätbaserat uppslagsverk som ju alltså skrivs
av dig och mig och av miljoner andra människor.
Och av Vatikanstaten… och CIA.
Det finns ett begrepp som är väldigt mycket diskuterat i dag som heter The Wisdom of the Croud,
alltså massans kunskap, massans vishet. Då är jag tillbaka i det här om konnektivismen. Väldigt
mycket av den kunskap som växer idag är skapad gemensamt i strukturer som ingen har någon direkt
kontroll över… eller i alla fall så ser vi inte att… vem som har kontroll över det. Det här är på gott och
ont. Jag skulle vilja säga att det är mycket på gott.
Nu kommer ju många unga kursdeltagare in på våra kurser. Vi har ju haft en strävan att lära
dem ett kritiskt förhållningssätt, att kritiskt granska. Många går ju med ett okritiskt synsätt in i
datorerna och sväljer allt efter meningen ”Det har jag sett i datorn, det har jag sett på
Wikipedia”. Många gånger kan man visa att det finns en felsyn hos de där källorna; de kan vara
ganska vårdslösa ibland. Då har vi den negativa aspekten. Hur ska vi fortsätta att arbeta med
det kritiska förhållningssättet i förhållande till de här medierna?
Folkbildningens uppgift i framtiden, tror jag, är ändå att organisera det informella, om jag får säga så:
att erbjuda goda plattformar för eller goda förutsättningar för det här informella, nätbaserade lärandet. I
det ingår naturligtvis att folkhögskolan eller studieförbunden tillhandahåller den här kritiska blicken
eller att vi bidrar med att skapa en förmåga till kritiskt tänkande.
Det innebär att handledaren vid studieförbundet eller folkhögskolan har en väldigt stor och
ansvarsfull uppgift i det här arbetet, självklart?
Ja, det borde ha det. Frågan är om folkbildningen kommer att få det. Jag är inte helt optimistisk
därvidlag. Frågan är om folkbildningen kommer att ta det här uppdraget. Frågan är om folkbildningen
verkligen på allvar kommer att lämna 1900-talet. Jag uppfattar att folkbildningen väldigt starkt biter sig
fast i 1900-talet.
Men hur ska folkbildningen agera för att inte bita sig fast, att inte vara rigid i förhållande till
tidigare utbildningssystem? Hur ska folkbildningen anamma de här nya tankegångarna och
den nya utvecklingen?
Det sker ju tack och lov en utveckling på basplanet. Det kan vi ju se. Det finns ju trots allt en hel del
folkhögskollärare och det finns trots allt en hel del studiecirkelledare och studiekonsulenter i
studieförbundsvärlden som ser vad som händer och som är intresserade och som vill bejaka den här
utvecklingen.
4

Du skissar på en väldigt avancerad vision som naturligtvis kan komma att bli verklighet om ett
antal år. Men hur ska vi komma dit? Hur ska visionen förvandlas till verklighet?
Jag tror att man måste fortsätta att satsa på ganska ordentliga fortbildningsinsatser. Då måste de
ändå utgå från en klar medvetenhet i ledningen för svensk folkbildning: studieförbunden och
folkhögskolornas egna paraplyorganisationer, Folkbildningsrådet osv. Vi hade under senare hälften av
90-talet med start med DUKOM-projektet 1996 så satsades det mycket stora pengar på pedagogisk
utveckling när det gäller nätbaserat lärande i svensk folkbildning. Jag tror att det satsades runt 200
miljoner kronor sammantaget. Då fanns det också ekonomiska resurser för folkbildningen att hämta,
först från KK-stiftelsen, sen från den myndighet som nu är nedlagd som hette Nationellt centrum för
flexibelt lärande.
I dag har vi inga såna källor att ösa ur. Då tror jag att folkbildningen själv måste se att man även
fortsättningsvis måste anslå stora resurser för utvecklingsinsatser för fortbildning. Det måste innebära
att ledande personer i svensk folkbildning måste se den här nödvändiga vägen i framtiden. Det måste
inledas nu. Jag är lite rädd att svensk folkbildning håller på att tappa taget redan nu och hamna
ordentligt på efterkälken. Under andra hälften av 90-talet så fanns det ett utvecklingsarbete inom
svensk folkbildning som var på sitt sätt världsledande. Jag skulle nog vilja säga att vi i Sverige och i
folkbildningen utvecklade det icke-formella, nätbaserade lärandet och då ville alla att vi skulle komma
ut, framför allt i Europa och berätta om den nätbaserade studiecirkeln, till exempel. Så är det inte idag.
Det tror jag vi ska vara klara över.
Men har inte den verksamheten, alltså nätbaserad utbildning, har det inte varit ett bra verktyg
för att initiera de här diskussionerna? Det har ju skett i en ganska stor volym.
Jodå. Inom folkhögskolan har det faktiskt hänt en hel del. Inte så mycket inom studieförbunden, tyvärr.
Det finns olika skäl till det. Men jag tror att vi kan konstatera ändå att där det har hänt något ordentligt,
det är inom folkhögskolan. Men det räcker ändå inte. Man måste ta steget vidare från den
nätbaserade studiecirkeln till just det här informella lärandet, till att kunna handskas med det informella
lärandet som vi ser utvecklas nu.
Du kräver nu en medvetenhet från folkhögskolors och studieförbunds ledningar.
Är det en generationsfråga?
Det är ju rimligt att tänka sig att det är det. Men samtidigt har du ett annat problem där om man tittar
på folkhögskolorna. Väldigt många folkhögskolor byter ju ledning nu, byter rektorer. Det är en hel
generation folkhögskolerektorer som går i pension nu och det kommer nya rektorer. De här nya
rektorerna kan jag tänka mig på ett sätt tänker mera modernt, men jag är tveksam till om dom har
folkbildningstraditionen eller om dom representerar den goda folkbildningstraditionen, som jag tycker
är en absolut nödvändighet för folkhögskolorna. Lösningen är inte att överge folkbildningsarbetet.
Lösningen är att snarare förstärka det, men att förstå att det här arbetet måste ske i nya former. Det
måste ske på nya arenor. Vi måste gå ut till människorna med folkbildningen och inte tro att
människorna kommer till oss.
Vad får dig att tro att den nya generationens ledning inte tar till sig det här?
Det är möjligt att den nya generationens ledare är medvetna om nätets potential, nätets möjligheter.
Men om dom inte samtidigt är goda folkbildare så hjälper ju inte det. Du kan ju titta på den formella
svenska vuxenutbildningen som har anammat nätbaserat lärande i kanske mycket större utsträckning
än vad folkbildningen har gjort. Men dom har gjort det på helt fel sätt. I den svenska formella
vuxenutbildningen där arbetar man på nätet med gammaldags e-learning. Då är jag lite rädd att de här
nya folkhögskolerektorerna i större utsträckning är företagsledare än folkhögskolerektorer. Dom
rekryteras därför att kunna hantera ekonomiska problem som antagligen blir svårare och svårare att
tampas med.
Nu går en ganska stor del av folkbildarna i 40-talistgenerationen i pension. Där finns det en
grupp som har erfarenheter från ett seriöst och långsiktigt folkbildningsarbete.
Hur ska man tillvarata deras kunskaper och erfarenheter och i symbios forma den nya
folkbildningen när du talar om nätets vikt. Hur ska den här kombinationen kunna ske?
Hur ska kunskapsöverföringen ske på ett bra sätt?
Ja, det var en väldigt bra fråga… Den är lite svår att svara på… Men en väldigt stor del av oss som nu
går i pension har en folkbildningserfarenhet som är väldigt stark och väldigt god och samtidigt kommer
det förhoppningsvis unga människor till folkhögskolorna och studieförbunden nu.
5

Jag kan inte tänka mig något annat än att man nu rekryterar unga människor som folkhögskollärare.
Bland dom så tror jag att det här med nätets möjligheter, nätets själklarhet för lärande är väldigt klar
och väldigt tydlig. Man skulle naturligtvis behöva hitta ett slags forum där den gamla generationen kan
föra över sina folkbildningserfarenheter i en dialog. Den kan ju inte fungera så att vi gamlingar sitter
där och talar om för de här ungdomarna hur dom ska göra. Det funkar inte.
Då blir min följdfråga självklart: hur ska den dialogen se ut?
Man kan ju skapa communities på nätet. Om vi bara får våra kollegor som går i pension att vara
intresserade av att ställa upp i en sån dialog med de unga… eller så kommer ungdomarna att fixa det
här själva.
Men du är ganska hoppfull ändå?
Jag är ganska hoppfull när det gäller folkbildningens överlevnad. Men jag är inte så himla säker på att
studieförbunden överlever. Alltså: folkbildningen överlever, det är jag väldigt säker på. Men om
folkhögskolorna och studieförbunden överlever, det är jag däremot betydligt mindre övertygad om.
När jag säger det så menar jag naturligtvis att om inte studieförbund och folkhögskolor vill gå in i den
nya tiden och arbeta med folkbildning, då kommer folket att folkbilda sig själva.
Nu tillhör ju vi, några stycken av oss, 40-talistgenerationen, som inom några år går i pension.
Vi är också några som intensivt jobbar med de nya medierna. Vi utnyttjar ibland medierna till
bristningsgränsen av olika skäl. Är inte det en ganska positiv bild av att även en så kallad äldre
generation är aktiv med nya medier inom folkbildningen?
Jodå. Men… det låter på dig som om alla folkhögskollärare…
Nej… men några.
Några gör det. Det är alldeles riktigt. Och det är ju alltså hoppingivande. Och det är ju faktiskt
fortfarande så att, vilket man kan se som både positivt och negativt, att dom som arbetar intensivt idag
med att utveckla, inom folkbildningen, ett icke-formellt och informellt nätbaserat lärande, det är faktiskt
i stor utsträckning människor i vår ålder som närmar sig pension eller som i alla fall är över 50 år
gamla. Men var är ungdomarna? Dom finns naturligtvis och dom kommer. När vi väl försvinner
kommer dom att ta över scenen. Då kommer dom att driva den här utvecklingen på sitt sätt. Då
kommer dom att ta upp en hel av det som vi utvecklade, men dom kommer att gå vidare på sitt eget
sätt.
Är det din goda vision om framtiden?
Ja. Med den förhoppningen att studieförbund och folkhögskolor förstår att man måste hitta människor
där dom finns och hitta dom då på nätet: att man verkligen förstår det och arbetar för det. Då tror jag
att det är så att den unga generationen kommer att kunna arbeta med det här på ett bra sätt. Men får
dom inte den möjligheten, om inte rektorerna eller studieförbundsledningarna förstår att dom måste
lämna 1900-talet.
Vad är det här? Är det en gigantisk informations- och medvetandekampanj som ska till? Man
kan inte tänka sig att dessa människor plötsligt ska få en ingivelse som så, det måste väl ske
genom någon form av medvetandegörande på ett klokt sätt. Hur ska det gå till för att nå alla
dessa människor som idag inte har tagit till sig det här? Jag pratar om dom som har ansvaret
för att den här utvecklingen ska bli god inom folkbildningen, dom som i huvudsak har
ledaransvar. På folkhögskolor, på Folkbildningsrådet, på RIO kanske.
Hur ska dom medvetandegöras om vikten av att göra den här väldigt stora satsningen?
Ungdomarna som kommer in, dom förstår det här med nätet. Dom förstår att man kan mötas på nätet.
Dom vet att man kan mötas på nätet. Dom förstår potentialen i nätet. Däremot är det ju inte givet att
dom har någon folkbildningsmedvetenhet. Hur överför vi traditionen till dom nya utan att vi därmed
också förmedlar en negativ bild av teknik och teknikutveckling för det finns ju också hos väldigt många
i vår generation av folkhögskollärare. Hur skapar vi den här dialogen mellan oss gamlingar och dom
nya – den goda dialogen. Det måste organiseras på något sätt, inom någon form av
fortbildningsarbete, pågående fortbildningskampanj.
Det är en av dom stora uppgifterna för folkbildningens framtid?
Det är absolut det. Jag skulle vilja säga att det är en överlevnadsfråga för folkbildningen att klara det
6

De flesta folkhögskolor har kommit så långt idag att de erkänner att Internet har någon slags
betydelse för lärande. Det finns ju exempel på goda rektorer som ser att nätet är viktigt. Det
görs bra saker på nätet, som ändå, på det hela taget, håller emot rätt kraftigt… Man vill ha viss
verksamhet som är nätbaserad på sin skola. Man vill ha ett utvecklingsarbete. Men det här
utvecklingsarbetet ska vara, om inte perifert, så bara ett komplement. Inte mer än ett
komplement. Vi har ju flera folkhögskolor, bland annat Västerås folkhögskola som medvetet
satsar på att använda nätet som den stora plattformen för det här. Man håller på att ställa om
helt och hållet till nätet. Västerås folkhögskola är en dagfolkhögskola. Det är ju begripligt att
Åsa folkhögskola, måste fylla ett stort internat inte kan tänka i samma banor om det inte är så
att man kan göra sig av med alla lokalerna – och det kan man ju inte göra. Jag tror att sådana
folkhögskolor som Västerås och Sverige-finska i Haparanda… dom måste ju satsa på ett
ständigt nätpedagogiskt utvecklingsarbete: det gör dom också. Det är ett dilemma för en
folkhögskola som finns ute på landet och som sitter med en djävla massa lokaler.
Jag vet. Jag har varit på Västerås. Men jag skulle vilja gå ett steg längre med tanke på de erfarenheter
jag fick när jag var uppe på Folkbildningsrådet. Väldigt många, för att inte säga de flesta projekten, ska
arbeta med film eller video på något sätt. Däremot är det oklart för väldigt många hur de ska göra. Vi
har ju en förmåga att spela in och streama i nätet. Man kan alltså nå fler med ganska högkvalitativ
film. Det är väldigt framtidsinriktat skulle jag vilja säga, eftersom fler och fler lär sig att berätta med
film.
Här är ett sånt där exempel som jag skulle kunna berätta om, för att visa på vilken medvetenhet unga
människor har om vad man kan göra med nätbaserat media. Den här historien är rätt rolig. Martin, vår
yngste, som har flyttat hemifrån; han och några kompisar till honom var ute vid Djulöbadet och skulle
bada. Olle, som var en av kompisarna, hade lånat sin pappas nya Volvo. Så körde dom ut till
Djulöbadet och ställde bilen nere vid vattnet. Så hoppade dom ut och badade och så kommer dom
tillbaka och ska hämta bilen så är bilen borta. Olle ringer på mobilen till polisen:
- Min bil är stulen!
En av kompisarna puttar på honom:
- Du Olle!
– Ja, vad är det, jag håller på att prata med polisen!
– Olle. Titta!
Så pekar han ner i vattnet. Då ser man en röd baklykta en halv meter under vattnet. Då hade han
alltså glömt att dra åt handbromsen, så bilen hade rullat ut i vattnet och låg helt under vattnet. Nu
kommer vi till det spännande. Martin kommer hem och berättar det här fem timmar efter det har hänt.
- Kolla här säger han!
Då finns det en blogg utlagd på nätet som heter ”Olle parkerar” med huvudinlägg och med
kommentarer osv. Dagen efter, det här är alltså sent på eftermiddagen. På morgonen dagen efter så
hittar man på Youtube ett videoklipp där man ser hur Olle traskar ut i vattnet helt bestört och
konstaterar att bilen ligger där, under vattnet. Naturligtvis finns det en länk från bloggen till Youtube
som visar hur Olle står där med bilen. Den här filmen hade dom – någon av dom här elaka killarna
hade spelat in det här med mobiltelefon och genast lagt ut det på Youtube och länkat det till bloggen
där det fördes en diskussion om den här stackars Olle som hade kört ner farsans bil i vattnet. Det är
medvetenhet om de nya medierna! De här ungdomarna – ingen av dem hade någon speciell inriktning
på att arbeta med medier. Det var vanliga killar.
En kul grej i sammanhanget är ju att det är ett nyhetsvärde utöver det vanliga.
Han skickade in det här till Expressen och Expressen köpte det och la ut det på sin webb. Det är det
här som folkbildningen måste förhålla sig till!
7