Läs utdrag från Korsad (pdf)! - Barnens Bokklubb

Översättning Katarina Falk
Korsad - sättning.indd 1 2012-11-22 13:30:29

Till Ian, som tittade upp
och började klättra
Läs mer om Ally Condie på
rabensjogren.se
Översatta dikter:
“Do Not Go Gentle Into That Good Night” av Dylan Thomas
översatt av Lars-Inge Nilsson
”Poem in October” av Dylan Thomas
översatt av Jan Berg
”Crossing the Bar” av Lord Alfred Tennyson
översatt av Lars-Håkan Svensson
”I Did Not Reach Thee” av Emily Dickinson
översatt av Annika Meijer
”They Dropped Like Flakes” av Emily Dickinson
översatt av Annika Meijer
Rabén & Sjögren
Box 2052
103 12 Stockholm
rabensjogren.se
© Allyson Braithwaite Condie 2011
By arrangement with Writers House and Ia Atterholm Agency.
Originaltitel: Crossed
Översättning: Katarina Falk
Omslagsformgivning: Irene Vandervoort/Anders Bergström
Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013
ISBN 978-91-29-68536-7
Rabén & Sjögren ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Korsad - sättning.indd 2 2012-11-22 13:30:29

gå inte lugn långt in i nattens värld
Gå inte lugn långt in i nattens värld,
ålderdom bort vredgas vilt när dag blir all,
rasa, rasa över ljusets hädanfärd.
En vis man, med blixtlöst gaffelord, är lärd,
om rätt han vet att rätt är mörkrets vall:
gå inte lugn långt in i god natts värld.
En god mans rop, vid vågens slut, med flärd
fanns sköra dådens dans i grön viks svall,
rasar, rasar över ljusets hädanfärd.
En vild man grep, sjöng solens långa färd
och ser för sent han sörjt den till dess valv,
går inte lugn långt in i god natts värld.
En grav man, döden när, av bländning närd
till blind blicks muntra meteorblänk skall
rasa, rasa över ljusets hädanfärd.
Och du, min far, vid sorgsna kullens härd,
förbanna, välsigna mig med hård tårs fall.
Gå inte lugn långt in i god natts värld.
Rasa, rasa över ljusets hädanfärd.
Dylan Thomas
Korsad - sättning.indd 3 2012-11-22 13:30:29

Korsad - sättning.indd 4 2012-11-22 13:30:30

ortom revet
Stjärnfall och solnedgång,
en klar signal till slut.
Men låt mig slippa revens sorgesång
när jag ska lägga ut.
Utan bli buren av en flodvåg, mjuk
och drömlik, utan skum,
när det som skapades i havets djup
nu färdas hem.
Skymning och stilla svag
klockklang, men inga ord
i bittert avsked, bara natt när jag
nu går ombord.
Ty fastän floden säkert för långt bort
från tidens trånga värld,
hoppas jag likväl möta inom kort
den Lots som styr min färd.
Lord Alfred Tennyson
Korsad - sättning.indd 5 2012-11-22 13:30:30

Korsad - sättning.indd 6 2012-11-22 13:30:30

Jag står i en flod. Den är blå. Mörkt blå. Den reflekterar kvälls-
himlen.
Jag rör mig inte. Det gör floden. Den pressar sig med kraft mot
mig och brusar genom vassen i strandkanten.
”Kom upp därifrån”, ropar funktionären. Han står på flod-
banken och lyser på oss med sin ficklampa.
”Du sa ju att vi skulle lägga kroppen i vattnet”, säger jag och
missförstår honom med flit.
”Jag sa inte att ni själva skulle gå i”, svarar funktionären. ”Släpp
kroppen och kom upp. Och ta med hans rock. Den behöver han
inte längre.”
Jag tittar på Vick som hjälper mig att bära kroppen. Han har
inte gått ut i vattnet. Han är inte härifrån men alla i lägret har hört
ryktena om de förgiftade vattendragen i Yttre Provinserna.
”Det är lugnt”, säger jag lågt. Funktionärerna och officerarna
vill att vi ska vara rädda för floden – för alla vattendrag – så att vi
inte försöker ta oss över dem eller dricka vattnet.
”Vill ni inte ha ett vävnadsprov?” ropar jag till funktionären
medan Vick fortfarande tvekar. Det iskalla vattnet når mig till
7
Korsad - sättning.indd 7 2012-11-22 13:30:32
1

knäna, den döde pojkens huvud faller bakåt och de öppna ögonen
stirrar upp mot himlen. De döda ser inte, men det gör jag.
Jag ser för mycket. Det har jag alltid gjort. Ord och bilder
smälter samman i mitt huvud på underliga sätt och jag lägger
alltid märke till små detaljer. Som nu. Vick är inte feg, men jag
ser skräcken i hans ansikte. Den döde pojkens tröjärmar är slitna
och fransiga och trådarna fångas upp av det forsande vattnet där
armarna hänger ner. Hans smala fotleder och nakna fötter lyser
bleka i Vicks händer när han långsamt närmar sig vattenbrynet.
Funktionären har redan tidigare beordrat oss att ta av den döde
pojkens kängor. Nu står han där på flodbanken och svänger dem
otåligt fram och tillbaka i skosnörena. En svepande svart rörelse
för att skynda på oss. Med sin andra hand riktar han ficklampan
rakt mot mitt ansikte.
Jag slänger rocken till funktionären. Han måste släppa kängorna
för att fånga den.
”Du kan släppa taget nu”, säger jag till Vick. ”Han är inte tung.
Jag klarar det själv.”
Men Vick går också ut i vattnet. Den döde pojkens ben och
svarta civilkläder är nu våta.
”Inte mycket till avslutningsceremoni, det här”, ropar Vick till
funktionären. Rösten är ilsken. ”Var middagen i går någonting
som han hade valt? I så fall förtjänar han att vara död.”
Det är så länge sedan jag själv tillät mig att visa vrede att jag inte
bara känner den. Den fyller hela min mun och jag sväljer. Smaken
är skarp och metallisk som om jag bitit i folie. Den här pojken
dog för att funktionärerna gjorde en felaktig bedömning. De gav
honom inte tillräckligt att dricka och nu är han död i förtid.
8
Korsad - sättning.indd 8 2012-11-22 13:30:32

Vi måste gömma kroppen eftersom det inte är meningen att vi
ska dö i det här uppsamlingslägret. Dö ska vi inte göra förrän vi
har skickats ut i byarna där fienden får göra slut på oss. Men saker
och ting blir inte alltid som man planerar.
Samfundet vill att vi ska vara rädda för döden. Men det är inte
jag. Jag är bara rädd för att dö på fel sätt.
”Det är så här avvikelser dör”, säger funktionären otåligt. Han
tar ett steg närmare oss. ”Det vet ni mycket väl. Ingen sista måltid.
Inga sista ord. Släpp kroppen och kom upp ur vattnet.”
Det är så här avvikelser dör. Jag tittar ner och ser att floden nu
är lika svart som himlen. Jag är inte redo att släppa taget riktigt än.
Medborgare slutar sina dagar med en ceremoni med middag,
avslutningstal och vävnadsprovtagning för att få en chans till
odödlighet.
Middagen och vävnadsprovet kan jag inte göra mycket åt,
men ord är någonting jag har. De finns alltid där i mitt huvud,
rullande och färgrika.
Så jag viskar några ord som passar både floden och döden:
Ty fastän floden säkert för långt bort
från tidens trånga värld,
hoppas jag likväl möta inom kort
den Lots som styr min färd.
Vick tittar undrande på mig.
”Släpp”, säger jag och vi gör det samtidigt.
9
Korsad - sättning.indd 9 2012-11-22 13:30:32

Smutsen har blivit en del av mig. Det varma vattnet från tvätt-
stället i hörnet rinner över mina fingrar och färgar dem röda. Det
får mig att tänka på Ky. Mina händer ser ut som hans nu.
Men å andra sidan får i stort sett allting mig att tänka på Ky.
Med en bit tvål i samma färg som den här novembermånaden
tvättar jag händerna en sista gång. På sätt och vis tycker jag
om smutsen. Den letar sig in i varenda hudspricka och tecknar en
karta på baksidan av mina händer.
En gång när jag var väldigt trött tittade jag på dem och tänkte
att de visade vägen till Ky.
Ky är borta.
Allt det här – den avlägsna provinsen, arbetslägret, mina
smutsiga händer, min trötta kropp, mitt värkande huvud – beror
på att Ky är borta och att jag vill hitta honom. Det är underligt att
frånvaro kan kännas som närvaro. Saknaden är min ständiga följeslagare
och om den plötsligt skulle försvinna skulle jag förbluffat
se mig omkring och upptäcka att rummet som jag befinner mig i
är tomt, när det tidigare åtminstone rymde någonting, även om
det inte var han.
10
Korsad - sättning.indd 10 2012-11-22 13:30:36
2

Jag vänder mig från tvättstället och ser mig omkring i baracken.
De små fönsterluckorna under taket är mörka eftersom det är kväll.
Den sista kvällen här. Nästa arbetsplacering kommer att vara min
sista. Jag har fått veta att jag ska förflyttas till Central, den största
staden i Samfundet, där jag ska få min slutliga arbetsplacering på
en sorteringscentral. En riktig arbetsplacering, inte som det här
eviga grävandet, det här hårda slitet. Mina tre månader i arbets-
läger har fört mig till flera olika platser, men hittills har samtliga
legat i provinsen Tana. Jag är alltså inte närmare Ky nu än när jag
började.
Om jag ska ge mig iväg för att finna Ky så måste det ske snart.
Indie, en av de andra flickorna i min barack, tränger sig förbi
mig fram till tvättstället.
”Har du sparat något varmvatten åt oss andra?” fräser hon.
”Ja”, säger jag. Hon muttrar någonting när hon vrider på vattnet
och tar upp tvålen. Några flickor väntar på sin tur bakom henne.
Andra sitter på sina britsar och ser förväntansfulla ut.
Det är dag sju. Den dag vi får våra meddelanden.
Jag knyter försiktigt upp den lilla påsen som hänger i mitt
bälte. Vi bär alla sådana påsar och vi måste alltid ha dem med oss.
Min är full av meddelanden, och i likhet med de flesta andra här
behåller jag dem tills texten inte längre går att läsa. Papprena är
som de ömtåliga kronbladen på nyrosorna som Xander gav mig
när jag skulle lämna bostadssektorn. Dem har jag också sparat.
Jag läser mina gamla meddelanden medan jag väntar. De andra
flickorna gör likadant.
Det dröjer inte länge förrän papprena börjar gulna i kanterna
och vittra sönder – ord ska konsumeras och sedan försvinna.
11
Korsad - sättning.indd 11 2012-11-22 13:30:36

I sitt senaste meddelande berättade Bram att han arbetar hårt på
åkern och att han är en exemplarisk skolelev som aldrig kommer
för sent. Det fick mig att skratta eftersom jag vet att han tänjer
på sanningen, åtminstone med det där sista. Mina ögon fylldes
också med tårar när jag läste att han hade tittat på farfars mikrochip
från avslutningsceremonin.
Historikern berättar först om farfars liv och sedan kommer en lista
med farfars bästa minnen, skrev Bram. Han hade ett minne för var
och en av oss. Hans favoritminne av mig var när jag sa mitt första ord
som var ”mer”. Hans favoritminne av dig var något som han kallade
för ”den röda dagen i parken”.
Jag hade inte varit uppmärksam när vi tittade på farfars mikro-
chip vid avslutningsceremonin. Jag hade varit så fokuserad på
farfar och hans sista timmar i livet att jag inte hade kunnat koncentrera
mig på hans förflutna. Jag hade alltid tänkt att jag skulle
titta på mikrochipet senare, men det hade aldrig blivit av, och nu
önskar jag att jag hade gjort det. Jag önskar ännu mer att jag kunde
minnas den röda dagen i parken. Jag minns många dagar när farfar
och jag satt på en bänk och pratade bland röda blomknoppar om
våren, röda nyrosor om sommaren eller omgivna av röda löv om
hösten. Det måste ha varit de tillfällena han menade. Kanske hade
Bram förväxlat de med den – att farfar i själva verket mindes de
röda dagarna i parken, i plural. Dagarna om våren, sommaren och
hösten när vi satt och pratade.
Det senaste meddelandet från mina föräldrar är upprymt. De
har också just fått veta att nästa arbetsläger är mitt sista.
Jag kan inte klandra dem för att de är glada. De trodde tillräckligt
starkt på kärleken för att vilja ge mig en chans att hitta Ky, men
12
Korsad - sättning.indd 12 2012-11-22 13:30:36

de är inte ledsna över att den chansen snart inte finns längre. Jag
beundrar dem för att de lät mig försöka. Det är mycket mer än de
flesta andra föräldrar skulle ha gjort.
Jag lägger försiktigt ner meddelandena bakom varandra och
tänker på spelkort, på Ky. Tänk om jag på något sätt skulle kunna
ta mig till honom i samband med nästa förflyttning. Tänk om jag
skulle kunna gömma mig ombord på luftskeppet, kasta mig ut
och sedan falla som en sten från himlen över Yttre Provinserna?
Vad skulle han tänka om han såg mig efter så här lång tid?
Skulle han ens känna igen mig? Jag vet att jag har förändrats. Det
är inte bara händerna. Trots stora matportioner har det tunga
arbetet gjort mig tunnare. Jag har mörka skuggor under ögonen
eftersom jag sover dåligt. Trots att vi slipper Samfundets sömnelektroder
här. Även om det är lite oroande att de inte verkar bry
sig särskilt mycket om oss, så uppskattar jag friheten att slippa
övervakas när jag sover. Jag ligger vaken och tänker på gamla och
nya ord och en kyss som vi stal när Samfundet inte såg. Men jag
försöker somna, det gör jag verkligen. För jag ser Ky allra bäst i
mina drömmar.
Vi får bara se våra nära och kära när Samfundet tillåter det.
På riktigt, över kommunikationsporten eller via mikrochip. Förr
lät Samfundet sina medborgare bära med sig bilder av närstående.
På så vis kunde man åtminstone minnas hur människor
som dött eller flyttat såg ut. Men det har inte varit tillåtet på flera
år. Nu har Samfundet till och med förbjudit traditionen att låta
nymatchade par få foton av varandra efter sitt första möte över
kommunikationsporten. Det är en sak som jag har fått veta genom
ett meddelande som jag inte har sparat – ett utskick från
13
Korsad - sättning.indd 13 2012-11-22 13:30:36

Matchningsdepartementet till alla som har valt att bli matchade.
Där stod det bland annat: Matchningsproceduren ska strömlinje-
formas för maximal effektivitet och optimala resultat.
Jag undrar om det har inträffat fler misstag.
Jag blundar igen och önskar att Kys ansikte ska framträda för
min inre blick. På senare tid har alla bilder som jag lyckas frammana
varit ofullständiga och suddiga. Jag undrar var Ky är nu, vad
som händer honom, om han har kvar det lilla stycket sidentyg
som jag gav till honom innan han reste.
Om han har kvar mig i sitt hjärta.
Jag tar upp ett annat papper och vecklar försiktigt ut det på
britsen. Ett nyrosblad följer med och när jag rör vid det känns
även det som papper. Den rosa färgen håller på att blekna och
gulna i kanterna.
Flickan på britsen bredvid märker vad jag gör, så jag klättrar ner
till britsen under. De andra flickorna samlas omkring mig. Det gör
de alltid när jag tar fram just det här papperet. Jag riskerar ingen-
ting genom att behålla det. Det är ingenting olagligt. Det skrevs
ut från en helt vanlig kommunikationsport. Här får vi dock inte
skriva ut någonting annat än våra meddelanden och det är därför
den här speciella utskriften har blivit något av en skatt i lägret.
”Det här är kanske sista gången vi kan titta på den”, säger jag.
”Den håller verkligen på att falla i bitar.”
”Inte tänkte jag på att man kunde ta med sig en av de Hundra
målningarna”, säger Lin.
”Inte jag heller”, säger jag. ”Jag fick den.”
Jag fick den av Xander i bostadssektorn innan jag skulle resa.
Det är nummer 19 av de Hundra målningarna – Coloradoklyftan
14
Korsad - sättning.indd 14 2012-11-22 13:30:36

av Thomas Moran. En gång för flera år sedan gjorde jag ett skolarbete
om just den målningen. Då sa jag att det var min favoritmålning
och Xander måste ha lagt det på minnet. Målningen
både skrämde och fascinerade mig. Himlen var spektakulär och
landskapet vilt och vackert med höga berg och djupa dalar. Jag
tror att det var landskapets storslagenhet som skrämde mig mest.
Samtidigt kände jag sorg över att jag aldrig skulle få uppleva
någonting sådant i verkligheten. Gröna träd som desperat klamrar
sig fast vid röda klippor, blågrå moln som rullar över himlen, och
alltsammans dränkt i ett dovt och guldskimrande ljus.
Jag undrar om något av min längtan avspeglades i min röst när
jag berättade för klassen om målningen och om Xander uppfattade
det och därför lade det på minnet. Xander spelar fortfarande
spelet på sitt subtila sätt. Den här målningen är ett av hans kort.
När jag nu tittar på målningen eller känner på ett av nyrosbladen,
minns jag hur trygg och välbekant han var och det värker i mig
när jag tänker på allt som jag har tvingats lämna.
Jag hade rätt i att det här är sista gången vi kan titta på målningen.
När jag tar upp den faller den sönder. Alla suckar på samma
gång och vår gemensamma utandning får pappersflagorna att
fladdra upp.
”Vi kan ju alltid titta på målningen på porten”, säger jag i ett
försök att trösta. Lägrets enda kommunikationsport står och
brummar i stora salen, tung och lyssnande.
”Nej”, säger Indie. ”Det är för sent.”
Det är sant. Vi förväntas hålla oss i baracken efter middagen.
”I morgon vid frukosten, då”, försöker jag, men Indie viftar bara
avfärdande med handen och vänder sig bort.
15
Korsad - sättning.indd 15 2012-11-22 13:30:36

Hon har rätt. Det är inte samma sak. Först trodde jag att det
handlade om att ha bilden, men det är inte ens det. Det är att titta
på den utan att vara iakttagen, utan att någon talar om hur man
ska titta på den. Det är det som gör den speciell.
Jag begriper inte varför jag inte alltid bar med mig tillåtna
bilder och dikter innan jag kom hit. Allt det där papperet som
finns i kommunikationsportarna, all den där lyxen. Så många omsorgsfullt
utvalda skönhetsupplevelser som vi så sällan tillät oss
att njuta av. Hur hade jag kunnat missa att den gröna växtligheten
intill ravinen är så spirande ny att man nästan kan känna hur lena,
men också klibbiga, bladen är? Som fjärilsvingar som öppnar sig
för första gången.
I en enda rörelse sveper Indie bort pappersflagorna från min
säng. Hon tittar inte ens när hon gör det. Det är därför jag vet att
hon också sörjer över att ha förlorat bilden, för hon visste exakt
var bitarna låg.
Med tårar i ögonen går jag med dem till förbränningsugnen.
Det är okej, intalar jag mig. Du har andra, mer solida, saker
kvar, gömda längst ner i påsen. En kapselbehållare. En silverask från
matchningsbanketten.
Kys kompass och de blå kapslarna från Xander.
Jag brukar vanligtvis inte bära med mig kompassen och kapslarna
i påsen. De är alldeles för värdefulla. Jag vet inte om officerarna
brukar söka igenom våra saker men jag är säker på att de
andra flickorna gör det. Därför brukar jag gräva ner kompassen
och de blå kapslarna i jorden den första dagen i varje nytt arbetsläger.
Förutom att de är förbjudna är båda ovärderliga gåvor:
Guldkompassen kan hjälpa mig att hitta rätt och de blå kapslarna
16
Korsad - sättning.indd 16 2012-11-22 13:30:36

sägs kunna hålla oss vid liv om vi inte har något att äta. Xander stal
flera dussin åt mig. Det betyder att jag kan klara mig länge utan
mat. Tillsammans utgör deras gåvor ett perfekt överlevnadskit.
Om jag bara kunde ta mig till Yttre Provinserna så att jag fick
börja använda dem.
Kvällar som den här, före en förflyttning, måste jag leta upp
platsen där jag gömde mina skatter och gräva upp dem. Därför var
mina händer smutsiga av jord från en helt annan del av fältet när
jag kom tillbaka till baracken i kväll. Det var därför jag skyndade
mig att tvätta händerna och jag hoppas att det undgick Indies
skarpa blick där hon stod alldeles bakom mig. Jag hoppas också
att min påse inte lämnar några jordspår efter sig och att ingen hör
det lilla klirret – ljudet av hopp – när silverasken, kompassen och
kapselbehållaren stöter emot varandra.
I arbetslägren brukar jag försöka dölja det faktum att jag är
medborgare för de andra flickorna. Även om Samfundet vanligtvis
brukar hålla statusinformation hemlig har jag råkat höra samtal
mellan andra flickor där de har sagt att de har tvingats lämna
ifrån sig sina kapselbehållare. Det betyder att de på något vis – på
grund av egna eller föräldrarnas misstag – har förlorat sina medborgarskap.
De är avvikelser. Precis som Ky.
Det finns bara en lägre klassificering än avvikelse – anomali.
Men anomalier hör man nästan aldrig talas om längre. De verkar
ha försvunnit. Och nu när de är borta verkar det som om avvikelserna
har övertagit deras plats, åtminstone i det kollektiva med-
vetandet inom Samfundet.
I Oria var det aldrig någon som pratade om vad som krävdes
för att en människa skulle bli omklassificerad och jag oroade mig
17
Korsad - sättning.indd 17 2012-11-22 13:30:36

ofta för att hela min familj skulle kunna bli omklassificerad på
grund av mig. Numera tror jag mig veta vilka regler som gäller
för omklassificering, genom Kys berättelse och från sådant som
jag har hört fickorna säga. Om en förälder blir omklassificerad blir
hela familjen det också. Men om ett barn blir omklassificerat blir
inte familjen det. Barnet bär ensam konsekvenserna av sin överträdelse.
Ky blev omklassificerad på grund av sin pappa. Och sedan
blev han förflyttad till Oria när den första pojken Markham hade
dött. Först nu inser jag hur extremt ovanlig Kys situation var –
att han bara kunde komma till Oria från Yttre Provinserna för att
någon annan hade blivit dödad och att Patrick och Aida troligtvis
hade mycket högre befattningar inom Samfundet än vad någon
av oss förstod. Jag undrar vad som har hänt med dem. Tanken på
dem gör mig alldeles kall inuti.
Det är i alla fall skönt att veta att jag åtminstone inte kommer
förstöra för min familj om jag rymmer för att leta rätt på Ky. Jag kan
dra på mig själv en omklassificering men jag kan inte skada dem.
Jag klamrar mig fast vid den tanken – att de och Xander kommer
att vara utom fara oavsett vad jag gör.
”Meddelanden”, ropar officeren när hon kommer in i baracken.
Det är hon med vass röst och vänliga ögon. Hon nickar kort och
börjar sedan läsa upp namnen. ”Mira Waring.”
Mira stiger fram. Alla tittar och räknar. Mira får tre meddelanden,
precis som vanligt. Officeren skriver ut och läser alla meddelanden
innan vi får dem, för att spara tid och för att vi ska slippa
köa framför kommunikationsporten.
18
Korsad - sättning.indd 18 2012-11-22 13:30:36

Indie får ingenting.
Jag får bara ett. Det är ett kombinerat meddelande från mina
föräldrar och Bram. Men ingenting från Xander. Han har aldrig
missat en vecka förut.
Vad kan ha hänt? Jag griper hårt om min påse och hör ljudet av
papper som knycklas ihop inuti.
”Cassia”, säger officeren. ”Var snäll och följ med mig till stora
salen. Du har ett samtal som väntar.”
De andra flickorna stirrar på mig.
Sedan skär en kall skräck genom mig. Jag vet vem det är. Det
måste vara min funktionär som vill titta till mig över kommunikationsporten.
Hennes ansikte kan jag tydligt se framför mig. Varenda iskall
kontur.
Jag vill inte gå dit.
”Cassia”, säger officeren. Efter en snabb blick på flickorna i
baracken, som plötsligt framstår som varm och mysig, reser jag
mig upp och följer med henne. Hon går före mig hela vägen till
stora salen och vidare fram till kommunikationsporten. Jag hör
den brumma ända från dörren.
Jag tittar ner några ögonblick innan jag riktar blicken mot porten.
Samla dina anletsdrag, dina händer, din blick. Titta ut på dem
så att de inte kan se in i dig.
”Cassia”, säger en röst. En röst som jag känner.
Jag tittar upp och kan knappt tro mina egna ögon.
Han är här.
Kommunikationsskärmen är tom och istället står han här
framför mig. På riktigt.
19
Korsad - sättning.indd 19 2012-11-22 13:30:36

Han är här.
Hel och frisk och oskadd.
Här.
Inte ensam – en funktionär står bakom honom – men ändå,
han är …
Här.
Jag trycker mina röda karthänder mot ögonen. Det här är för
mycket för mig.
”Xander”, viskar jag.
20
Korsad - sättning.indd 20 2012-11-22 13:30:36