Utvärdering av ett laktest för jordar kontaminerade med ... - Sysav

Det laktest som utvärderats här önskar bli en standardmetod för bestämning av lakbarhet för
ickeflyktiga organiska föreningar. Vid standardisering är det en förutsättning att metoden ger
repeterbara och reproducerbara resultat vilket bl.a. kräver att proverna måste provberedas
även om man då måste göra avkall på att efterlikna verkliga fältförhållanden. ER-H metoden
har visat sig ge repeterbara resultat för PAH:er och i denna studie även för CP:er. För att
kunna relatera de resultat som fås med ER-H metoden med verkligheten är det önskvärt att
valideringar görs genom t.ex. lysimeterprovtagning av markvatten från den provpunkt där
jorden som använts till laktestet tagits.
Trots skillnaderna i förutsättningarna för utlakning som råder mellan fältsituationer och
laktester kan ER-H metoden bidra med värdefull information som kan användas i
riskbedömningen av förorenade områden, kontaminerade med organiska föroreningar.
Normalt används, som nämnts tidigare, beräkningsmodeller baserat på totalhalten och Kocvärdet
för föreningen i fråga. Generella Koc-värden som är empiriskt framställda finns att
hämta för ett antal föreningar i remissversionen av Beräkningsmodell för riktvärden för mark
(Naturvårdsverket, 2005). Generella Koc-värden kan även beräknas utifrån andra kända
parametrar av föreningen i fråga som i denna studie (se kapitel 3.3.) Genom att kombinera
riskbedömningen med ER-H metoden kan däremot mer platsspecifika Koc-värden bestämmas
och eventuella beräkningsmodeller bli mer precisa. Om det platsspecifika Koc-värdet, bestämt
m.h.a. ER-H metoden, är högre än det generella, indikerar det att sorptionen är starkare i den
studerade jorden än i de föroreningssituationer som ligger till grund för de generellt bestämda
Koc-värdena i riktvärdesmodellen, och vice versa.
4.8. Rekommenderad vidareutveckling av ER-H-metoden
För att vidareutveckla metoden kan det vara intressant att utföra kolonnlakningsförsöken i
större skala. Om en större volym lakningsvätska används kan inverkan av adsorptionen av
HOCs till glasväggar bli jämförelsevis mindre, och en större mängd testmaterial kan minska
inverkan av föroreningsheterogenitet på utlakningen. En större skala skulle även kunna
förbättra möjligheten att extrapolera de experimentella resultaten till fältsituationer.
Adsorptionens inverkan på lakningsresultaten kan även minskas genom att lakvattnet i
glasflaskan dekanteras vid analys. De föreningar som adsorberat till glasväggarna, och som
eventuellt gör att koncentrationen i flaskan är högre än jämviktskoncentrationen i systemet,
följer då inte med. Adsorptionen av HOCs skulle eventuellt även kunna minskas om andra
material användes, t.ex. rostfritt stål istället för glas. Att tillverka kolonnen i rostfritt stål
skulle även ha fördelen att risken för luftintag och häverteffekter skulle minska eftersom
kopplingar lättare skulle kunna göras täta.
För att vidareutveckla metoden bör turbiditeten om möjligt mätas även i lakvattnet i
glasflaskan som skickas till analys och inte bara i lakvattnet som finns kvar i kolonnen och
rören efter avslutat lakförsök, som i denna studie. En jämförelse mellan turbiditeten i
lakvattnet i rören och kolonnen, vilket är turbiditeten i lakvattnet som kommit in flaska, och
turbiditeten i flaskan skulle kunna ge information om det skett en ansamling av partiklar i
flaskan under experimentets gång vilket i sin tur kan ha påverkat utlakningen.
Turbiditetsmätningar ger däremot ingen exakt bestämning av mängden suspenderat material i
lakvattnet och att mäta turbiditeten är eventuellt otillräckligt för att utvärdera om det skett en
ansamling av partiklar i flaskan eller ej.
Eftersom förekomsten av kolloider påverkar både transportpotentialen och biotillgängligheten
av HOCs vore det intressant att vid varje lakförsök veta hur stor andel av de utlakade
föreningarna som varit partikulärt bundet respektive verkligt lösta. Filtrering och analys av
filter, som har gjorts för en del av proverna i den här studien, ger intressant information, men
46