Utvärdering av ett laktest för jordar kontaminerade med ... - Sysav

likt den för PCDF:er (se figur 9). Denna trend kan däremot inte ses när Luleå 3 jämförs med
Luleå 1.
Sammanfattningsvis dras slutsatsen att en recirkulationstid på sju dygn eventuellt inte är
tillräcklig för att jämvikt mellan den fasta och flytande fasen ska uppnås för PAH:er och tetra-
och pentaklorerade CP:er. Detta behöver studeras vidare och för fler testmaterial. Vidare
rekommenderas att det även bör utvärderas hur stor avvikelse från jämviktskoncentrationerna
som är acceptabel ur ett riskbedömningsperspektiv eftersom ER-H-metoden är betydligt mer
praktisk om den kan köras i sju istället för 22 dygn. Slutsatsen dras även att en förlängd
recirkulationstid förmodligen inte ökar mobiliseringen av kolloider men att det kan ske en
ansamling av kolloider, och partikulärt transporterade HOCs, i glasflaskan som ökar med
tiden.
4.6. Riskbedömning baserad på beräkningar utifrån totalhalt och Koc
respektive experimentella lakförsök
Det har tidigare visats att uppskattningen av mobilitet och tillgänglighet av organiska
föreningar i förorenade jordar överskattas då riskbedömningar gjorts baserat på totalhalter i
jorden. En anledning till detta är intrapartikulär diffusion av föroreningarna in i jordpartiklar
och jordaggregat med tiden vilket minskar deras mobilitet, biotillgänglighet och möjlighet att
brytas ned bakteriellt (Alexander, 2000). Samma trend kunde ses i denna studie. Den
experimentellt bestämda utlakningen från Ringsted-jorden var lägre än den som beräknats
utifrån Koc-värden och totalhalten i jorden för alla PAH:er utom indeno(123cd)pyren (se figur
13). Skillnaden minskade dock med ökad molekylvikt på PAH:erna. Resultaten i denna studie
tyder alltså på att lakbarheten av de mindre PAH:erna kan överskattas kraftigt om den
uppskattas utifrån beräkningar baserade på Koc och totalhalten i jorden, men underskattas för
de allra tyngsta PAH:erna.
För många av de klorerade föreningarna var den experimentellt uppmätta utlakningen högre
än den beräknade (se figur 14). En tydlig trend kunde ses med ökad underskattning av
lakbarheten beräknad utifrån totalhalten med ökad hydrofobicitet hos föreningarna,
framförallt för utlakningen beräknade med det högre Koc-värdet (från ekvation 4) men även
från beräkningar med det lägre (från ekvation 5). Detta beror förmodligen på att de hydrofoba
föreningarna med logKow >6-7 huvudsakligen transporterats bundet till partiklar, något som
inte tas hänsyn till i beräkningar utifrån totalhalt och Koc-värden. Riskbedömningar baserade
på totalhalter kan därför kraftigt underskatta lakbarheten av hydrofoba organiska föroreningar
som transporteras bundet till kolloider från förorenade områden. För att förbättra
riskbedömningen är det är därför av stor vikt att experimentella metoder, som ER-H-metoden
testad i denna studie, utvecklas och valideras även för HOCs med logKow >6-7.
En svaghet med experimentella lakförsök är att HOCs hellre än att vara i vattenfasen
adsorberar till ytor. I Luleå-försöken fanns 125-200 ng PCDD/F:er adsorberat till
glaskolonnens väggar efter avslutat lakningsförsök vilket motsvarade 39-63% av de totalt
utlakade PCDD/F:er (se kap 3.2.5.). Det skulle därför även kunna finnas en relativt stor
adsorption av PCDD/F:er till glasväggarna i flaskan. Denna adsorption kan påverka lakningen
på två sätt. Om en del av de utlakade föreningarna adsorberar till glasväggarna i kolonnen
istället för att stanna kvar och recirkulera med lakvätskan sänks koncentrationen i lakvätskan
och jämvikt kanske inte uppnås efter sju dygns recirkulation. När föreningarna adsorberar till
glasväggarna i flaskan sänks också koncentrationen i lakvätskan. När lakvätska sedan pumpas
in i kolonnen igen har den en lägre koncentration och fler föreningar kan lakas ut. Efter
avslutat lakningsförsök analyseras alla föreningar som finns i glasflaskan, både de i lakvattnet
44