Utvärdering av ett laktest för jordar kontaminerade med ... - Sysav

jämviktskoncentrationen. Gamst et al. (2007) efterlyser dock ytterligare undersökningar för
att utreda för vilka jordar detta gäller.
I Luleå-försöken verkar jämvikt ha uppnåtts efter sju dygn för Di- och TrCP. De utlakade
koncentrationerna ökade inte för dessa ämnen när recirkulationstiden förlängdes (se tabell 6).
För TeCP ökade däremot utlakningen med förlängd recirkulationstid. Detta tyder på att de
olika CP:erna har olika sorptions/desorptions-isotermer och att det tar längre tid för de
högklorerade CP:erna än för de lågklorerade att ställa in sig i jämvikt mellan den fasta fasen
och vätskefasen. Resultaten för PCP är däremot motstridiga. Det verkar som om jämvikt har
uppnåtts i Luleå 2, men inte i Luleå 1, efter sju dygns recirkulation, jämfört med Luleå 3 (se
tabell 6). Detta kan eventuellt bero på att föroreningsheterogeniteten var väldigt stor i
jordproverna med avseende på PCP. Analysen av lakvattnet i Luleå 3 var dessutom
annorlunda än analysen av lakvattnet i Luleå 1 och Luleå 2. Lakvattnet i Luleå 3 filtrerades
inte och vid filtrering, extraktion av filter och analys av lakvattnet i Luleå 1 och 2 kan
förlusterna vid analysen ha varit större än i Luleå 3. Det är därför svårt att säga om CP:erna
uppnått jämvikt eller ej efter sju dygns recirkulation, eller om de observerade skillnaderna i
utlakade koncentrationer beror på föroreningsheterogenitet i jorden eller på förluster vid
analysen av lakvätskan. Det finns i alla fall inget som tyder på att skillnaderna i utlakade
koncentrationer skulle bero på förändringar i fysikaliska och kemikaliska parametrarna. De
var i princip opåverkade av förlängningen i recirkulationstid (se tabell 11). Flödesregimen
genom kolonnen påverkades inte heller av den förlängda recirkulationstiden. Precis som för
de andra Luleå-försöken var genombrottskurvan från Luleå 3 symetrisk och hade en front där
en 50% återfinningsgrad uppkom vid ungefär en porvolym (se figur 12). Den modellerade
nettoförlusten och dispersiviteten var dessutom i samma storleksordning som i de andra
försöken. Den modellerade porvattenhastigheten var något högre än den beräknade vilket
indikerar att det förekommit en del immobila zoner i den mobila fasen, men skillnaden är för
liten för att vara orsakad av den förlängda recirkulationstiden.
Eftersom PCDD/F:erna nästan uteslutande transporterades partikulärt (se figur 11) är det inte
särskilt intressant att diskutera om jämvikt mellan jorden och lakvattnet uppnåtts eller ej för
dessa föreningar efter sju dygns recirkulation. För dessa ämnen är det mer relevant att
utvärdera om den partikulära transporten påverkats av en förlängd recirkulationstid.
Utlakningen av PCDF:er var betydligt högre efter 22 dygns recirkulation än efter sju dygns
recirkulation (se figur 8) om man bortser från koncentrationerna i Luleå 2b som förmodligen
inte är tillförlitliga (se kap 4.2.). Den partikulära transporten av PCDF:er verkar alltså ha ökat
med en ökad recirkulationstid. Detta syns däremot inte i turbiditetsmätningen som faktiskt är
lägre i Luleå 3 än i de andra Luleå-försöken (se tabell 11). Turbiditeten mättes däremot inte i
lakvattnet i flaskan som skickades på analys utan i lakvattnet som fanns kvar i kolonnen och i
rören efter avslutat lakningsförsök. Turbiditeten antogs vara densamma i hela systemet, men
detta antagande har inte testats. Turbiditetsvärdena i tabell 11 visar bara vad som kommer in i
flaskan från kolonnens utloppsrör. Det är fullt möjligt att mängden partiklar som lämnar
flaskan genom pumpens inloppsrör vid recirkulationen är mindre än mängden som kommer in
och att det därför sker en ansamling av partiklar i flaskan som ökar med tiden. En ansamling
snarare än en ökad mobilisering av partiklar skulle därför kunna vara förklaringen till de
förhöjda PCDF-koncentrationerna i 22-dygnsförsöket.
Det är svårt att avgöra vilken påverkan den förlängda recirkulationstiden har haft på den
partikulära transporten av PCDD:erna eftersom föroreningsheterogeniteten i jorden tros ha
haft en avgörande betydelse för utlakningen av dem (se kapitel 4.2.). Jämfört med Luleå 2a
verkar den förlängda recirkulationstiden ha gett en ansamling av partikulärt bundna PCDD:er
43