Utvärdering av ett laktest för jordar kontaminerade med ... - Sysav

PCDE:er var något lägre, men fortfarande hög. De partikulära fraktionerna i figur 11 kan
därför ha innehållit verkligt lösta föreningar som adsorberat till filterna, och den partikulära
transporten av dessa föreningar behöver inte ha varit så stor som framgår av figuren. De
utlakade koncentrationerna av de hepta- till oktaklorerade PCDE:erna och PCDD/F:erna var
däremot betydligt högre än vattenlösligheten för dessa föreningar vilket indikerar att de
huvudsakligen transporterats partikulärt bundet. Jämförelser mellan den teoretiskt beräknade
utlakningen och den experimentellt uppmätta visar att även de hexaklorerade PCDE:erna och
PCDD/F:erna lakat ut mer än väntat, vilket indikerar att de transporterats partikulärt bundet
(se figur 14). Ingen säker slutsats kan däremot dras, baserat på Koc-beräkningar eller
vattenlöslighet, om huruvida de tetra- och pentaklorerade PCDE:erna och PCDD/F:erna som
återfanns i filterna verkligen var partikulärt bundna eller om de var lösta föreningar som
adsorberat till filterna. Av de totalt utlakade PCDE:erna och PCDD/F:erna var de tetra- och
pentaklorerade däremot bara en liten del, 1-9% (se tabell 7, 8 och 9), och slutsatsen dras
därför att PCDE:erna och PCDD/F:erna i filterna huvudsakligen var partikulärt bundna och
inte adsorberade lösta föreningar.
Hansen et al. (2004) rekommenderar att lakvattnet från kolonnlakningsexperimentet inte
filtreras före analys så att de partikelbundna föreningarna i lakvattnet tas hänsyn till vid
uppskattningen av lakbarheten i den undersökta jorden. Denna studie visar tydligt vikten av
att ta hänsyn till partikulärt transporterade föroreningar vid riskbedömningar av läckage av
HOCs från förorenade områden, framförallt för de med logKow >6. Annars är risken stor att
lakbarheten i jorden underskattas. Att filtrera lakvattnet före analys kan däremot ha fördelar
om filterna, som i denna studie, sedan extraheras och analyseras. Hänsyn tas då till de
partikulärt transporterade föreningarna och information fås även om hur stor andel av de
utlakade föreningarna som transporterats partikulärt respektive löst i vätskefasen. Denna
information kan sedan vara viktig vid riskbedömningen av det förorenade området i fråga,
både med avseende på biotillgänglighet och på transportpotential av föroreningarna. Lösta
föroreningar är mer biotillgängliga än partikulärt bundna (Semple et al., 2004) och utgör
därför en större direkt risk. Hydrofoba HOCs kan å andra sidan transporteras längre och
fortare och vara potentiellt biotillgängliga på platser längre bort än väntat utifrån deras
vattenlöslighet om de är bundna till mobila kolloider (de Jonge et al., 2004). Fraktionering av
de utlakade föreningarna i partikulär och löst fas kan därför förbättra riskbedömningen genom
att ge information om både vad som är direkt och vad som är potentiellt biotillgängligt.
Tolkningen av denna information försvåras däremot av att det inte finns någon enhetligt
accepterad definition av biotillgänglighet. Semple et al. (2004) skiljer på biotillgängliga
(bioavailable) och bioåtkomliga (bioaccessible) föreningar. Biotillgängliga föreningar är
föreningar som är fritt tillgängliga att när som helst korsa en organisms cellmembran från
mediet som organismen lever i. Bioåtkomliga föreningar är föreningar som är tillgängliga att
korsa en organisms cellmembran från miljön om organismen har tillgång till dem, men där
tillgången begränsas av att föreningarna i fråga antingen är fysiskt avlägsna från organismen
eller bara biotillgängliga efter en viss tid (Semple et al., 2004). Fysiskt avlägsna föreningar
kan vara HOCs fästa till organiskt material eller kolloider men som kan bli biotillgängliga
genom frisläppande eller genom att organismen kan röra sig för att komma i kontakt med
dem. Tidsramen för frisläppandet kan vara sekunder till år eller decennier. Bioåtkomlighet
omfattar både vad som är biotillgängligt nu och vad som är potentiellt biotillgängligt (Semple
et al., 2004).
Det är däremot inte bara kvantiteter och fysikaliska och temporära hinder som bestämmer
biotillgängligheten av ett ämne. Det som driver biokoncentration och transport-,
transformations-, diffusions- och fördelningsprocesser, vilket är nyckelparametrar för
uppskattning av biotillgänglighet och toxiska effekter, är snarare den kemiska aktiviteten,
39