You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
oberoende<br />
Ideologiska låsningar<br />
med konsekvenser<br />
14-17<br />
Frivilligvård eller<br />
mera tvångsvård?<br />
<strong>Både</strong> <strong>frisk</strong><br />
<strong>och</strong> <strong>sjuk</strong> RÄTTSPSYKIATRIN Sabas långa väg<br />
till oberoende<br />
”Konsekvenserna blir att människor i vårt land får olika sorts <strong>och</strong> olika<br />
mycket hjälp beroende på vad deras kommunpolitiker tycker.”<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 1<br />
18-23<br />
Nr 2/2006<br />
Utges av Riksförbundet för<br />
hjälp åt narkotika- <strong>och</strong><br />
läkemedelsberoende, <strong>RFHL</strong><br />
Lösnummerpris 20 kr<br />
FUNGERAR MÄRKLIGT<br />
IBLAND. STEFAN HAR HAMNAT MITT EMELLAN<br />
TVÅ LAGTOLKNINGAR SOM KROCKAR MED<br />
VARANDRA. SID 4-5<br />
28-34<br />
ledaren
oberoende<br />
Ges ut av Riksförbundet för hjälp åt<br />
narkotika- <strong>och</strong> läkemedelsberoende,<br />
<strong>RFHL</strong>. Utkommer med fyra nummer<br />
per år.<br />
2<br />
oberoende/<strong>RFHL</strong><br />
Lagerlöfsgatan 8<br />
112 60 Stockholm<br />
Tel: 08-545 560 60<br />
Fax: 08-33 58 66<br />
Mejl: info@rfhl.se<br />
oberoende@rfhl.se<br />
Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8<br />
Prenumeration: 145 kr/år<br />
PG: 70 93 54-5<br />
Redaktörer<br />
Marco Espvall<br />
Jörgen Hassler<br />
Ansvarig utgivare<br />
Sonja Wallbom<br />
Layout<br />
Rikard Johansson<br />
För insänt, ej beställt<br />
material ansvaras ej<br />
Bli medlem i <strong>RFHL</strong> för 100<br />
kronor/år <strong>och</strong> få gratis<br />
prenumeration på oberoende.<br />
Ring, posta, faxa eller mejla in<br />
din ansökan till adressen angiven<br />
ovan. Observera att endast<br />
privatpersoner kan bli<br />
medlemmar för 100 kronor per<br />
år. Företag <strong>och</strong> organisationer<br />
som vill stödja <strong>RFHL</strong> betalar för<br />
ett stödmedlemskap valfritt<br />
belopp över 100 kronor.<br />
Prenumeration på oberoende<br />
kostar 145 kr/år för<br />
privatpersoner, organisationer<br />
<strong>och</strong> företag.<br />
INNEHÅLL 2/06<br />
3 LEDAREN: VEM SKA GÖRA VERKSTAD AV<br />
POLITISKT FATTADE BESLUT?<br />
4 STEFAN ÄR BÅDE SJUK OCH FRISK<br />
6 PATIENTERNA FASTNAR PÅ RÄTTSPSYK<br />
8 NOTERAT: INRIKES<br />
9 BROTTSRUBRICERING: AFRIKAN<br />
14 NÄR FAKTA FÅR GE VIKA<br />
FÖR IDEOLOGISKA LÅSNINGAR<br />
18 TVÅNG ELLER VÅRD?<br />
24 TVÄTTADE PENGAR PÅ HINSEBERG<br />
25 LYCKAD SATSNING PÅ SERGELS TORG<br />
I STOCKHOLM<br />
28 SABAS LÅNGA VÄG TILL OBEROENDE<br />
35 DEBATT: VARFÖR FÅR VI INTE<br />
HJÄLPA BARNEN I ASIEN?<br />
36 DEBATT: KRIMINALVÅRDEN IDAG ÄR<br />
TOTALT HAVERERAD<br />
38 LÄST<br />
40 HÄR FINNER DU <strong>RFHL</strong><br />
oberoende 2/2006
Vem ska göra verkstad<br />
av politiskt fattade beslut?<br />
I SVERIGE HAR VI ett väl utarbetat system för hur<br />
lagar stiftas. Förslag bearbetas i utredningar, regering<br />
<strong>och</strong> riksdag. Mycket sker i samförstånd <strong>och</strong> genom<br />
kompromisser. Annat sker genom majoritetsbeslut.<br />
Allt i enlighet med de demokratiska principer<br />
som vi varit nöjda med i decennier.<br />
Beslut som fattas på hög nivå ger ofta hopp om<br />
att saker <strong>och</strong> ting blir bättre; att man tillför resurser,<br />
uppmärksammar ett problem <strong>och</strong> föreslår bra<br />
förändringar. Men i praktiken uppfylls sällan de förhoppningar<br />
som väckts. När beslut <strong>och</strong> pengar ska<br />
sippra ner genom statliga verk <strong>och</strong> myndigheter, länsstyrelser,<br />
kommuner <strong>och</strong> landsting för att ytterst<br />
komma fram till den det var tänkt för – brukaren –<br />
händer saker på vägen . Ibland kommer inget fram<br />
överhuvud taget, eftersom till exempel kommunen<br />
inte gillar det som bestämts, <strong>och</strong> det kommunala<br />
självbestämmandet är en central del av demokratin.<br />
FRÅN STATLIGT HÅLL vill man att kommuner <strong>och</strong><br />
landsting ska erbjuda vårdgaranti för missbrukare,<br />
utveckla missbruksvården eller psykiatrin <strong>och</strong> är<br />
beredd att skjuta till resurser för att få igång arbetet.<br />
Staten brukar locka med pengar som Anders Miltons<br />
särskilda insatser inom psykiatrin eller Björn<br />
Fries Mobiliseringspengar. Det kan tyckas märkligt<br />
eftersom kommunerna redan har ett ansvar i dessa<br />
frågor. Eller, som Anders Milton retoriskt uttryckt<br />
sig vid något tillfälle: “Hur lång tid behöver kommunerna<br />
för att komma igång med ett arbete som<br />
är reglerat i lag sedan tio år? Fem år till? Eller tio?“<br />
ANDRA EXEMPEL ÄR möjlighet till substitutionsbehandling<br />
eller sprututbyte för narkotikaberoende.<br />
Det finns beslut om genomförande, men man måste<br />
Sonja Wallbom, ordförande i <strong>RFHL</strong><br />
överlåta åt kommuner <strong>och</strong> landsting att driva<br />
verksamheter. Vi vet redan nu att många kommuner<br />
kommer att säga nej till att öppna mottagningar<br />
för sprutbyte. Vårriksdagens beslut<br />
kommer inte att resultera i att människor får<br />
rätt <strong>och</strong> möjlighet att skydda sig mot livslånga<br />
eller livshotande <strong>sjuk</strong>domar; det blir ingen tillgång<br />
till rena sprutor.<br />
SKÄLEN TILL ATT det varierar: kommunerna<br />
tycker sig inte ha råd, tycker inte att frågan är<br />
tillräckligt viktig eller instämmer inte i regerings<strong>och</strong><br />
riksdagsbesluten av ideologiska skäl. Konsekvenserna<br />
blir att människor i vårt land får olika<br />
sorts <strong>och</strong> olika mycket hjälp beroende på vad<br />
deras kommunpolitiker tycker. På det sättet överprövas<br />
demokratiskt fattade beslut av en annan<br />
demokratisk församling, som ofta har betydligt<br />
snävare perspektiv, både geografiskt, ideologiskt<br />
<strong>och</strong> ekonomiskt.<br />
OM STATEN VILL genomföra sin politik borde<br />
de statliga pengarna vara förenade med mycket<br />
tydligare villkor för kommunerna. Som det är<br />
nu riskerar de statliga medlen att försvinna i korta<br />
projekt eller i kommunernas stora svarta hål.<br />
Kräv därför att kommunerna genomför politiken,<br />
om de vill ha hjälp med statliga medel, <strong>och</strong><br />
begär garantier för att projekten överlever också<br />
efter det att de statliga pengarna försvunnit! Vill<br />
staten genomföra sina idéer <strong>och</strong> få verkstad för<br />
pengarna måste man kräva att kommunerna lever<br />
upp till de statliga målen. Annars är det kanske<br />
dags att förstatliga hela missbruk- <strong>och</strong><br />
beroendevården.<br />
ledare<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 3
4<br />
Stefan är både<br />
oberoende 2/2006
<strong>sjuk</strong> <strong>och</strong> <strong>frisk</strong><br />
Rättspsykiatrin kan fungera orimligt <strong>och</strong> olika lagar kan krocka med<br />
varandra. Mitt i den krocken sitter Stefan Björling.<br />
STEFAN ÄR 58 ÅR. De senaste åtta har han<br />
tillbringat på Karsudden. När jag träffar honom<br />
där har han just kommit tillbaka efter att hans<br />
begäran om permission <strong>och</strong> utskrivning har prövats<br />
i Länsrätten.<br />
Stefan är ingen ängel. Man brukar inte vara<br />
det när man har 32 domar bakom sig <strong>och</strong> har<br />
suttit i fängelse de flesta av sina år som vuxen. Så<br />
när Stefan åkte dit för grov stöld <strong>och</strong> den<br />
rättspsyki-atriska utredningen sade att han var<br />
psykiskt <strong>sjuk</strong>, tyckte Stefan att det var rätt okej.<br />
Han ville inte sitta i fängelse en<br />
gång till, så rättspsykiatrisk<br />
vård kunde kanske vara ett<br />
bättre alternativ.<br />
Det tycker han inte idag, åtta<br />
år senare.<br />
– Åtta år för grov stöld!<br />
Hade jag suttit av tiden inom kriminalvården hade<br />
jag varit ute för många år sedan, säger Stefan.<br />
ÅREN PÅ KARSUDDEN har varit enahanda.<br />
– Det händer inte mycket. Man får vara ute<br />
tre timmar per dag på rastgården. Man kan få<br />
en stadsresa med personal någon gång per vecka<br />
<strong>och</strong> man kan få någon timme i terapirummet i<br />
källaren. Där finns ett pingisbord <strong>och</strong> en dator.<br />
Mest går man fram <strong>och</strong> tillbaka på avdelningen<br />
<strong>och</strong> slänger käft med personalen.<br />
Det finns massor av regler som ingen begriper.<br />
“Det bara är så“ brukar svaret bli när man<br />
frågar.<br />
– Man får inte dricka saft, man får inte spara<br />
en kvällsmacka i skåpet om man skulle vilja det<br />
eller be någon köpa en kvällstidning om de ska<br />
till stan för den får de inte ta in. Det mesta är så<br />
– regler som inte verkar vettiga, tycker Stefan.<br />
MER ÄN 60 PROCENT av patienterna inom<br />
rättspsykiatrin har missbruksproblem, ungefär<br />
lika många som inom kriminalvården. Eftersom<br />
missbruket av narkotika är kriminaliserat, väger<br />
man in återfallsrisken när man ska ta ställning<br />
”Kriminaliseringen av<br />
bruket av narkotika ger<br />
orimliga effekter.”<br />
till om patienter ska skrivas ut.<br />
– För oss är det mycket svårare att få komma<br />
ut, säger Stefan. De som sitter här för våldsbrott<br />
till exempel, kan vara ute efter ett par år. Men<br />
inte om man har missbruk, då kan det ta hur<br />
lång tid som helst.<br />
STEFAN HAR VARIT ute på permission <strong>och</strong><br />
bott i familjevård. Sjukhuset bedömer att han<br />
inte längre lider av psykisk <strong>sjuk</strong>dom. Detsamma<br />
säger det team från Huddinge <strong>sjuk</strong>hus som<br />
från början gjorde den<br />
rättspsykiatriska undersökningen<br />
av Stefan. Nu, flera år<br />
senare, har samma team gjort<br />
en ny undersökning, <strong>och</strong> de<br />
har <strong>frisk</strong>förklarat Stefan.<br />
Det säger också tingsrätten<br />
där Stefan fick en dom för narkotikabrott.<br />
– Jag hade tagit in amfetamin, berättar Stefan.<br />
Domen blev böter, alltså inte fortsatt psykiatrisk<br />
vård, eftersom domaren menade att jag<br />
var <strong>frisk</strong>.<br />
– Men länsrätten säger att jag är <strong>sjuk</strong>! Det är<br />
<strong>sjuk</strong>t, menar Stefan. Jag är inte våldsam <strong>och</strong> har<br />
inte begått några andra brott än amfetaminet.<br />
OCH DET ÄR HÄR krocken kommer in. Vi har<br />
en narkotikalagstiftning som kriminaliserar bruket,<br />
beroendet, av narkotika. Och då lägger länsrätten<br />
in den kriminella handlingen, knarkandet,<br />
i sin bedömning av risk för återfallsbrott.<br />
Kriminaliseringen av bruket av narkotika ger<br />
orimliga effekter. Det kan betyda livstid – i alla<br />
fall om man råkar befinna sig inom rättspsykiatrin.<br />
För Stefan finns det dock en öppning. Länsrätten<br />
hade idag bestämt att han skall tillbaka till<br />
familjevården på permission <strong>och</strong> efter två månader<br />
skrivas ut definitivt.<br />
– Jag ska flytta till Småland, säger Stefan. För<br />
nu kommer äntligen slutet på alla dessa år på<br />
Karsudden! ■<br />
Text <strong>och</strong> foto:<br />
Sonja Wallbom<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 5
Text <strong>och</strong> foto:<br />
Sonja Wallbom<br />
6<br />
DEBATTEN OM rättspsykiatrin handlar oftast<br />
om hur man ska skydda omvärlden från dem<br />
som vårdas där, <strong>och</strong> hur restriktionerna skall<br />
skärpas så att deras kontakt med omvärlden<br />
minimeras. det finns säkert personer som skall<br />
vara inom rättspsykiatrin, både för sin egen <strong>och</strong><br />
andras skull. Men vilka andra än psykiskt <strong>sjuk</strong>a<br />
människor <strong>och</strong> missbrukare lämnas till ibland<br />
livslång inlåsning under rättsosäkra former?<br />
KARSUDDEN, SOM ligger några kilometer utanför<br />
Katrineholm, rymmer 104 patienter. De<br />
tillhör alltså dem som vårdas inom det som kallas<br />
rättspsykiatrin. Där träffar jag Kenth Persson,<br />
chefsöverläkare vid Karsudden.<br />
– Snittiden för vård inom rättspsykiatrin är<br />
5 år. För kriminalvården är det 6 månader, säger<br />
Kenth.<br />
– Siffrorna talar för sig själva. Men det är<br />
inte därför att de är farliga som patienterna blir<br />
kvar hos oss. Länsrätterna ska ju bedöma risken<br />
för återfall i brott när de ska ta ställning till frigivning.<br />
Det betyder att de ska bedöma om en<br />
person kommer att återfalla i till exempel narkotikamissbruk,<br />
eftersom det är kriminellt. Dels kan<br />
man fråga sig om någon någonsin kan göra en<br />
sådan bedömning in i framtiden, dels kan man<br />
starkt ifrågasätta om den risken överväger att en<br />
person blir inlåst i 10 – 15 år.<br />
Samtidigt kan han se att det knappast kan<br />
finnas någon perfekt lagstiftning som skulle täcka<br />
de många <strong>och</strong> delvis motstridiga behov som<br />
finns i en rättspsykiatrisk verksamhet. Den som<br />
finns är i grunden rätt juste, tycker han. Problemet<br />
är snarare det som sker på utsidan.<br />
– Det stora glappet är när folk ska härifrån.<br />
Omvärlden är rädd för våra patienter <strong>och</strong> kommunerna<br />
ställer dåligt upp med det stöd många<br />
behöver för att kunna friges. Det är det som är<br />
huvudskälet till att vi har så långa vårdtider.<br />
– Vi ägnar massor av tid åt att försöka samverka<br />
med andra, när det i själva verket skulle<br />
kunna lösas med en lagstiftning som var tydlig i<br />
vem som har ansvar för vad.<br />
KENTH PERSSON MENAR att det inom rättspsykiatrin<br />
finns en vårdsyn som man kämpat<br />
sig fram till. Personalen är inte vakter utan vårdare<br />
som tar sitt behandlingsuppdrag på allvar.<br />
Men det kan vara svårt att fylla verksamheten<br />
med ett bra innehåll. Det beror på att patienterna<br />
ofta är ganska <strong>sjuk</strong>a <strong>och</strong> att varken studier,<br />
arbetsträning eller sociala aktiviteter intresserar<br />
särskilt många. Dessutom är de långa vårdtiderna<br />
ett hinder. Inom institutionen är alla uppgif-<br />
Patienterna<br />
– Problemet är inte att de rymmer, utan a<br />
– Det stora glappet är när folk ska härifrån. Omvärlden<br />
kunna friges, säger Kenth Persson.<br />
ter konstruerade <strong>och</strong> efter många års vård kan<br />
de knappast upplevas som meningsfulla.<br />
HAN MENAR ATT vården, när den gjort sitt,<br />
skulle ha möjlighet att lämna vidare till mer<br />
öppna former. Det är inte alltid så att det finns<br />
en “bot“ för alla patienter, men det är inte rimligt<br />
att de därför ska leva ett så begränsat liv i många<br />
år. De långa vårdtiderna är en orsak till att många<br />
inte klarar frigivningen med eget boende <strong>och</strong><br />
sysselsättning. Förra året skrevs 38 personer ut<br />
<strong>och</strong> 36 av dem kom tillbaka. Ett tydligare kvitto<br />
är svårt att få!<br />
– Det är få som ens söker utskrivning, berätoberoende<br />
2/2006
fastnar på rättspsyk<br />
tt de växer fast, säger Kenth Persson, chefsöverläkare vid Karsudden.<br />
tar Kenth Persson. Med åren har de lärt sig att<br />
länsrätten kan vara svår att övertyga <strong>och</strong> framförallt<br />
att samhället inte vill ta emot personer som<br />
kommer från rättspsykiatrin.<br />
Han understryker att rättspsykiatrins hör till<br />
psykiatrin <strong>och</strong> att verksamheten därmed sorterar<br />
under hälso- <strong>och</strong> <strong>sjuk</strong>vårdslagen. Det betyder<br />
att tillsynsverksamheten vilar på Socialstyrelsen,<br />
inte Kriminalvårdsstyrelsen, även om de<br />
som finns här är “dömda till vård“ på grund av<br />
sitt psykiska tillstånd.<br />
– Det skulle gagna alla om vi fick en lagstiftning<br />
som var tydlig <strong>och</strong> entydig på den punkten,<br />
säger Kenth. Idag blandas många olika önske-<br />
FAKTA RÄTTSPSYK<br />
❑ Till rättspsykiatrin kommer man efter<br />
rättspsykiatrisk undersökning som<br />
slagit fast att man varit psykiskt <strong>sjuk</strong> eller<br />
otillräknelig när man begått ett brott.<br />
Det är domstolen som prövar om man<br />
ska avtjäna straffet inom kriminalvården<br />
eller om den psykiska störningen gör att<br />
det inte går. Till skillnad från ett fängelsestraff<br />
finns det ingen tidsgräns för hur<br />
länge man skall bli kvar inom rättspsykiatrin.<br />
❑ Frigivning prövas av länsrätten.<br />
Den ska bedöma både om man är psykiskt<br />
<strong>frisk</strong> <strong>och</strong> om det finns risk för återfall<br />
i brott. Finns det risk för återfall<br />
avslås begäran om frigivning, även om<br />
man anses psykiskt <strong>frisk</strong>.<br />
❑ Rättspsykiatrin sorterar inte under<br />
en central myndighet utan hör till de<br />
olika landstingen.<br />
är rädd för våra patienter <strong>och</strong> kommunerna ställer dåligt upp med det stöd många behöver för att<br />
mål in i debatten. Brottsoffer ställs mot förövare<br />
<strong>och</strong> i det perspektivet blir det förövaren som<br />
förlorar både skydd <strong>och</strong> rättssäkerhet. Säkerhetsfrågor,<br />
begränsningar i kontakt med andra per<br />
telefon eller genom dator blir viktigare än vårdens<br />
innehåll.<br />
– DET STORA PROBLEMET är att ingen har<br />
något att vinna politiskt på att gå i bräschen för<br />
en rättssäker vård. Ingen är beredd att offra sitt<br />
politiska skinn på att föra en diskussion om<br />
begränsningar av vårdtiderna, säger Kenth Persson.<br />
Därför är de långa vårdtiderna ingenting<br />
som ifrågasätts.<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 7
noterat: inrikes<br />
8<br />
SMÄLL PÅ FINGRARNA<br />
FÖR ”SPRUTUTBYTE”<br />
Etikrådet vid Karolinska Institutet<br />
har av dekanus ombetts att<br />
göra en bedömning av den vetenskapliga<br />
analysen i boken<br />
”Sprututbyte” (Käll, Hermansson,<br />
Rönnberg, Bergvall). Det är<br />
ju just ”vetenskapligheten” som<br />
författarna hävdat, när de i sin<br />
bok påstått att forskningen inte<br />
stödjer tanken om att sprutbyte<br />
skulle ge positiva effekter för individ<br />
<strong>och</strong> samhälle.<br />
Etikrådet avstår från att svara<br />
eftersom boken inte publicerats i<br />
vetenskaplig tidskrift eller utgivits<br />
i Karolinska Institutets namn.<br />
Trots det tillfogar man:<br />
”… rent principiellt överensstämmer<br />
inte den ”varudeklaration”<br />
som författarna gör av<br />
skriften med gängse standard för<br />
systematisk granskning av ett<br />
forskningsområde. För en sådan<br />
bedömning krävs att man dels<br />
anger de sökstrategier som använts,<br />
dels anger kriterier för inkluderade<br />
respektive exkluderade<br />
studier. Vi uppfattar att de artiklar<br />
som utgör basen för analysen<br />
inte kan betraktas som resultat<br />
av en systematisk granskning.<br />
Slutsatserna av granskningen kan<br />
då riskera att vilseleda läsarna.”<br />
Så var det men den<br />
vetenskapligheten!<br />
Författarna borde hålla sig<br />
för goda för att frisera, utesluta<br />
eller vrida forskningsresultat på<br />
ett sätt som passar deras egna<br />
politiska intressen. Men i ”kriget<br />
mot knarkarna” anser de tydligen<br />
att alla medel är tillåtna.<br />
FÖRENINGEN KRAFT BILDAD<br />
I Mellerud i Dalsland pågår en<br />
sorts myndighetsmobbing mot<br />
personer som suttit i fängelse eller<br />
har missbruksproblem av<br />
olika slag. Under en längre period<br />
har kommunen gjort sitt bästa<br />
för att se till att personer de inte<br />
vill ha inom kommunen fått<br />
svårigheter med bostad, arbete<br />
<strong>och</strong> olika bidrag. Polisen har spelat<br />
en aktiv roll i hanteringen. Nu<br />
har de utsatta medborgarna organiserat<br />
sej i föreningen KRAFT,<br />
Kriminellas Rätt Att Finnas Till:<br />
– Vi måste ju överleva , vi<br />
måste ha nånstans att bo, vi<br />
måste också äta, säger Mikael<br />
Karlsson, initiativtagare <strong>och</strong><br />
ordförande i den nya föreningen.<br />
Genom sitt agerande närmast<br />
dömer kommunen <strong>och</strong> polisen<br />
oss till fortsatt kriminalitet.<br />
Läs mer på:<br />
www.foreningenkraft.se<br />
SVENSKT SPRUTBYTE LAGLIGT<br />
Efter två decennier av dispyter<br />
röstade riksdagen ja till att öppna<br />
för fria sprutor åt narkomaner i<br />
hela landet. Beslutet om att lands-<br />
ting i hela landet från 1 juli nu kan<br />
få ansöka hos Socialstyrelsen om<br />
att starta sprutprogram stöddes<br />
av 192 riksdagsledamöter, medan<br />
86 röstade nej eller avstod att<br />
rösta, enligt TT.<br />
Den politiska diskussionen<br />
om sprutbyte kommer nu att flyttas<br />
över till landstingen. Idag är<br />
bland annat landstingen i Västra<br />
Götaland, Gävleborg <strong>och</strong> Halland<br />
emot att starta program.<br />
RIKTLINJER FÖR<br />
MISSBRUKSVÅRDEN<br />
Det finns ett starkt intresse från<br />
vårdgivarna <strong>och</strong> staten att utnyttja<br />
resurserna inom missbruksvården<br />
bättre för att uppnå<br />
en högre kvalitet <strong>och</strong> effektivitet.<br />
– Inom hälso- <strong>och</strong> <strong>sjuk</strong>vården<br />
har man länge arbetat med<br />
evidensbaserad vård. Nu är intresset<br />
för att börja arbeta med<br />
sådana metoder även inom<br />
missbrukarvården stort. Vår förhoppning<br />
är att riktlinjerna leder<br />
till att alla får tillgång till en effektiv<br />
vård med hög kvalitet oavsett<br />
var i landet man bor, säger Ulf<br />
Malmström samordnare av<br />
missbruksfrågor på Socialstyrelsen.<br />
Riktlinjerna är tänkta att användas<br />
både av <strong>sjuk</strong>vården <strong>och</strong><br />
socialtjänsten. De avser missbruk<br />
av alkohol <strong>och</strong> narkotika.<br />
Källa:www.socialstyrelsen.se<br />
oberoende 2/2006
Brottsrubricering: Afrikan<br />
– Våra ungdomar är vana att beskrivas som problem. Ge dem möjlighet<br />
att beskriva sin egen situation på sitt eget sätt istället! Det gör Projekt<br />
Kilimanjaro. En helt annan bild växer fram. Det är dags att ta ordet från<br />
de vita, vuxna män av ordningsmakten som dirigerar samtalet, säger<br />
Amie Faal.<br />
Text:<br />
Camilla Svenonius<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 9
10<br />
– POLISEN, SOCIALTJÄNSTEN <strong>och</strong> media –<br />
alla bidrar till att ge en mörk bild av unga afrikaners<br />
insats i Sverige, fortsätter Amie. Hon är eldsjälen<br />
i <strong>RFHL</strong>:s projekt Kilimanjaro. Som kvinna<br />
från Gambia, fyrabarnsmamma <strong>och</strong> med drygt<br />
tjugo år i Sverige bakom sig vet hon precis vilka<br />
problem den afrikanska minoriteten har – <strong>och</strong><br />
inte har – i det svenska samhället.<br />
Nu jobbar hon <strong>och</strong> de andra medlemmarna<br />
i Afrikanska Systerföreningen hårt för att få en<br />
egen plattform i samhällsdebatten. Som ordförande<br />
gick Amie under våren bland annat ut en<br />
debattartikel i Stockholmstidningen City om<br />
polisens uttalande om gambier som heroinhandelns<br />
nav i Stockholm. Samtidigt framträdde<br />
hon i TV4 för att ge svar på polisens kritik. Ett<br />
litet, men viktigt steg:<br />
– Det var ju inte första gången polisen gick<br />
ut med att västafrikaner, särskilt gambier, styr<br />
heroinhanteringen i Stockholm, men det är första<br />
gången vi själva ger oss in i samtalet.<br />
AMIE OCH SYSTERFÖRENINGEN befann sig<br />
plötsligt i hetluften: det här är ingen lätt fråga att<br />
diskutera, ens gambier emellan.<br />
– I botten handlar det om att det finns problem<br />
i gruppen som är tabu att ta upp, precis<br />
som det finns tabun i majoritetssamhället. Narkotika<br />
är ett av de nedtystade problemen – <strong>och</strong><br />
det ligger någon sanning bakom polisens uttalanden.<br />
Men nu är det dags att vi svarar på kritiken<br />
<strong>och</strong> organiserar oss för att komma åt grunden:<br />
okunskap, utanförskap <strong>och</strong> segregation,<br />
säger Amie.<br />
Nyckeln till förändring ligger i kvinnornas<br />
situation.<br />
– Det är vi kvinnor som lever med vardagsproblemen.<br />
Det är vi <strong>och</strong> barnen som tar de värsta<br />
smällarna när det inte fungerar med den nya<br />
kulturen.<br />
Det handlar om möjligheterna att ta sig in på<br />
arbetsmarknaden, om barnens skolgång <strong>och</strong> fritid,<br />
<strong>och</strong> inte minst om positionen som kvinna<br />
<strong>och</strong> mamma i den familjestruktur som ofta förändrats<br />
starkt av flytten till Sverige. Många familjer<br />
har splittrats, kvinnorna blir ensamstående<br />
eller enda inkomsttagare i familjer med flera<br />
barn.<br />
– Därför är det ännu viktigare att det är vi<br />
kvinnor som organiserar oss nu, säger Amie.<br />
MEN DET ÄR INTE enkelt. Bara problemen att<br />
få tid att komma på möten för kvinnor med<br />
tunga heltidsjobb <strong>och</strong> många barn hemma gör<br />
att föreningen får hålla många små möten istäl-<br />
let för få stora. Det blir mycket telefonarbete,<br />
<strong>och</strong> många timmar går till direkt stöd till de enskilda<br />
medlemmarna: möten med migrationsmyndigheter,<br />
sociala myndigheter, rättsväsende<br />
<strong>och</strong> <strong>sjuk</strong>vård – listan är lång.<br />
– Vem har sagt att det ska vara lätt? Det är<br />
alltid skrämmande att förändra. Bara att försöka<br />
är mycket svårt! Det finns alltid någon någonstans<br />
som tror att förändringen kommer att<br />
skada honom eller henne. Vi behöver inte gå<br />
längre än till våra män: de känner till exempel att<br />
deras roller i familjen hotas.<br />
Hon vill inte att Asys ska bli en ny, “snäll“<br />
förening som välkomnas av majoritetssamhället<br />
utan att leda till någon riktig förändring.<br />
– Att vi organiserar oss möter inte alls motstånd<br />
från svenskarna, tvärtom. De vill att vi ska<br />
komma in <strong>och</strong> förändras, för de förstår inte vår<br />
kultur, de vill slippa den. Men ingen vill egentligen<br />
prata med oss om problemen – lika lite som<br />
en del av våra män vill det! Inte ens socialen tar<br />
upp exempelvis narkotikaproblem – det är bara<br />
polisen som gör sina generaliserade uttalanden.<br />
Och rättsväsendet som låser in!<br />
DÄREMOT, TYCKER Amie, verkar det som om<br />
saker myndigheterna inte känner igen i en ny kultur<br />
automatiskt uppfattas som problem. Det här<br />
blir extra tydligt vid omplaceringar av barn. Det<br />
är inte alltid sociala problem som ligger till grund,<br />
utan att de sociala myndigheterna helt enkelt inte<br />
förstår föräldrarnas sätt att vara.<br />
– Och då handlar det inte om farliga situationer<br />
för barnen, som risk att utsättas för våld,<br />
påpekar Amie.<br />
Hon berättar om flera fall där hon anser att<br />
socialens beslut bygger på ren kulturförbistring.<br />
– Det kan vara sådana enkla saker som att<br />
barnen inte tillåts vara ute hur länge de vill på<br />
kvällarna eller får sova över hos vilka kompisar<br />
de vill när de vill. Sådana saker kan leda till att<br />
socialens utredningar sätter igång: “Barnen är<br />
inte fria. Det här är Sverige. Här har vi svensk<br />
barnuppfostran!“<br />
Föreningen vill ha en debatt om det stora<br />
antalet tvångsomhändertagna barn till afrikanska<br />
föräldrar i Sverige.<br />
– <strong>Både</strong> vi <strong>och</strong> myndigheterna vet ju att barnen<br />
far illa av att inte få växa upp i sin biologiska<br />
familj. De barnen brukar få stora problem. Så<br />
både för vår egen <strong>och</strong> våra barns skull behöver<br />
vi lära oss mer om våra rättigheter <strong>och</strong> skyldigheter<br />
<strong>och</strong> om hur samhället fungerar här – <strong>och</strong><br />
bli bättre på att prata med myndigheterna.<br />
Systerföreningen vill hitta bättre vägar att<br />
oberoende 2/2006
Amie Faal är ordförande i Afrikanska Systerföreningen – ASYS. ASYS är <strong>RFHL</strong>:s nyaste lokalavdelning<br />
<strong>och</strong> drivande i Projekt Kilimanjaro, ett integrationsprojekt som finansieras av Allmänna arvsfonden<br />
<strong>och</strong> har pågått sedan februari. FOTO: LASSE HONKANEN<br />
utöva den egna kulturen, så att den inte framstår<br />
som mer egendomlig eller olik den svenska än<br />
vad den är.<br />
– Vi ska inte längre låta oss bli offer för generaliserande<br />
omdömen från myndigheterna –<br />
vare sig det är socialtjänsten som inte tycker att<br />
vi är tillräckligt svenska i vår barnuppfostran eller<br />
polisen som menar att gambier ligger bakom<br />
heroinhandeln i Sverige.<br />
Till hösten startar Asys egna lokaltv-sänd-<br />
ningar. Det blir debatt, kultur <strong>och</strong> information<br />
både till afrikaner om Sverige, <strong>och</strong> till Sverige om<br />
att vara afrikan här.<br />
– Lösningen heter information. Vi vill få en<br />
egen röst, inte alltid låta andra beskriva vår situation<br />
åt oss!<br />
Afrikanska Systerföreningens hemsida:<br />
www.asys.nu<br />
Läs mer om Projekt Kilimanjaro på:<br />
www.projektkilimanjaro.se<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 11
12<br />
Apartheid på A<br />
ADAM SKOGSTRÖM SONA DIASEY<br />
ADAM SKOGSTRÖM, 50, VÅRDBITRÄDE<br />
STOPPAD OCH HÅNAD I TULLEN<br />
– Jag var en av få svarta på flighten. På Arlanda<br />
valde de ut mig bland flera hundra passagerare.<br />
Jag kände mig utpekad <strong>och</strong> trakasserad,<br />
<strong>och</strong> sa:<br />
“Det är många som går förbi utan att ni<br />
stoppar dem. Jag är svart, det är därför ni stoppar<br />
mig. Det är bättre ni låter mig gå, ni kommer<br />
aldrig att hitta något fel på mig!“<br />
De klädde av mig naken. Det är deras regel.<br />
De hittade naturligtvis ingenting, utom guld, för<br />
det bär jag på mig. Så började de fråga var jag<br />
kom ifrån.<br />
“De kan ni se i mitt pass“, sa jag.<br />
Och de tittade i mitt pass. Tulltjänstemannen<br />
utropade:<br />
“GAMBIA!“<br />
“Och?“ sa jag. “Ja, jag är från Gambia,<br />
hundra procent från Gambia.“<br />
Tulltjänstemannen sa:<br />
“Jaha, men du har rest till Dubai? Jag har inte<br />
råd att resa till Dubai.“<br />
Jag sa:<br />
“Jag bryr mig inte om du har råd eller inte<br />
råd – jag har råd. Jag har bra ekonomi: jag har<br />
två jobb i svenska <strong>sjuk</strong>vården. Varför frågar du<br />
mig om jag är från Gambia? Det här är trakasserier,<br />
<strong>och</strong> mobbning.“<br />
oberoende 2/2006
landa?<br />
MIREILLE FUMBA<br />
Jag var så arg! Jag skrek på den där tullmannen.<br />
Det var många som stod där <strong>och</strong> tittade<br />
på mig.<br />
Jag fräste: “Det är svenskar som kommer hit<br />
med det där knarket <strong>och</strong> ger till folk som inte har<br />
hjärna att tänka på någonting, som står på Tcentralen<br />
<strong>och</strong> säljer det, småduttar: ’Två kronor,<br />
två kronor!’<br />
“Tror ni jag kommer hem för att stå på Tcentralen:<br />
’Två kronor, två kronor!’ Nej, jag svettas<br />
inom vården! Jag tvättar bajs!“ropade jag.<br />
Så arg blev jag… Tyvärr. De sa ingenting, De<br />
var bara tysta.<br />
Så är det. De stoppar bara de som är afrikanska.<br />
Men jag var fel person!<br />
SONA DIASEY, 18, STUDERANDE<br />
STOPPAD I TULLEN PÅ VÄG HEM FRÅN<br />
JULSEMESTERN<br />
– Det var förra året. Jag hade hälsat på min<br />
morbror i Amsterdam över julen, <strong>och</strong> jag var<br />
den enda svarta på flygplanet hem till Sverige. Så<br />
kom de med sina hundar <strong>och</strong> jag blev visiterad,<br />
<strong>och</strong> fick ta av mig. Och de skulle gå igenom alla<br />
grejer flera gånger. Jag var 16. Skulle en 16-åring<br />
åka omkring med droger i bagaget? Det låter ju<br />
helt otroligt. De kollade igenom sakerna <strong>och</strong> sa<br />
att jag måste varit duktig på att gömma det eftersom<br />
de inte hittade någonting. De var verkligen<br />
kränkande.<br />
– Av alla i det där flygplanet med en massa<br />
hundra passagerare, var det just jag som skulle<br />
tas åt sidan <strong>och</strong> bli visiterad. Är det bara för att<br />
man är svart ? Jag läste faktiskt en artikel för ett<br />
tag sedan där det var en polis själv som hade<br />
sagt att när de letar efter kriminella så letar de<br />
direkt efter folk med utländska drag eller svarta.<br />
Då missar de ju alla svenskarna som har på sig<br />
droger eller gör kriminella saker!<br />
MIREILLE FUMBA, 20, UNIVERSITETSSTUDERANDE<br />
INGEN PROTESTERAR MOT TRAKASSERIERNA!<br />
– Man kan inte säga om just alla svarta – eller ett<br />
speciellt folkslag – att de är drogmissbrukare eller<br />
handlar med knark. Men polisen gör det. Att man<br />
ska behöva komma till en flygplats i sitt eget land,<br />
man har varit på semester, man har inget knark -<br />
men man antas vara en knarkare eller knarkhandlare.<br />
Och ingen protesterar, alla tycker att det<br />
är helt i sin ordning bara på grund av att man har<br />
ett visst utseende <strong>och</strong> en viss färg. Det är så hemskt.<br />
– Även om man sitter <strong>och</strong> snackar om<br />
jämställdhet – att alla har lika rättigheter i Sverige<br />
<strong>och</strong> alla ska behandlas lika – så blir det ändå inte<br />
så. Och det värsta av allting är nog ändå att när<br />
man väl ska placera ut invandrare som precis<br />
kommit till Sverige, så sätter man alla i förorter.<br />
Vissa kommer från sina hemländer med jättebra<br />
jobb bakom sig; vissa kanske är läkare <strong>och</strong><br />
ingenjörer. När de sedan kommer till Sverige, så<br />
räknas inte deras utbildning här. Istället blir de<br />
tvungna att arbeta som städare eller <strong>sjuk</strong>sköterskor<br />
fast de kanske har en högre utbildning. Och<br />
så vill man få det att låta som om det är ett land<br />
där alla blir lika behandlade.<br />
– Men folk som kommer från ett annat land<br />
har inte samma chans att kunna lyckas i det<br />
svenska samhället som svenskarna själva, som<br />
är uppväxta här.<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 13
14<br />
När fakta får ge<br />
ideologiska låsn<br />
– Alla skadelindrande åtgärder är absolut inte bra, men man måste kunna få diskutera dem. Det har inte v<br />
oberoende 2/2006
vika för<br />
ngar<br />
arit möjligt under dogmen, säger Björn Johnson.<br />
Säg namnet Björn Johnson <strong>och</strong><br />
metadonmotståndarna får något<br />
svart i ögonen. Björn Johnson har<br />
under de senaste åren klivit fram<br />
<strong>och</strong> blivit en av de flitigaste debattörerna,<br />
<strong>och</strong> kritikerna av svensk<br />
narkotikapolitik. Särskilt när det<br />
gäller läkemedelsassisterad behandling<br />
(LAB), eller rättare sagt,<br />
bristen på sådan behandling.<br />
ÅR 2000 BÖRJADE Björn Johnsson en<br />
doktorandtjänst på Arbetslivsinstitutet. Han<br />
skulle skriva om policyspridning <strong>och</strong> fick ett tips<br />
från sin syster som läste till socionom att skriva<br />
om metadon. Han undersökte ämnet <strong>och</strong> beslutade<br />
sej för att använda systerns uppslag.<br />
Hur sprider sej policys? Vad händer när<br />
policys hamnar i en fientlig miljö. Det var de primära<br />
frågorna han sökte svar på eftersom hans<br />
första bok, Policyspridning som översättning: En<br />
fallstudie av svensk metadonbehandling mot<br />
heroinnarkomani, var en strikt statsvetenskaplig<br />
undersökning. Själva frågan, om metadonbehandling<br />
av heroinister, kom i andra hand,<br />
men intresset var väckt.<br />
Det blev en del pengar över från arbetet med<br />
den första boken <strong>och</strong> när finansiärerna av den<br />
hörde av sej <strong>och</strong> undrade om det skulle bli nåt<br />
mer, så beslutade sej Björn för att skriva en bok<br />
till. Den här gången skulle fokus ligga på sakfrågan:<br />
– Jag fick två månader på mej <strong>och</strong> skrev färdigt<br />
den på två <strong>och</strong> en halv. En professor jag<br />
känner har sagt att han jobbar som bäst i ett<br />
tillstånd mellan kraftig irritation <strong>och</strong> ursinne <strong>och</strong><br />
någonstans där befann jag mej när jag skrev<br />
boken, Metadon på liv <strong>och</strong> död : en bok om narkomanvård<br />
<strong>och</strong> narkotikapolitik i Sverige.<br />
BJÖRN VILLE GÖRA den nya boken mer lättläst,<br />
<strong>och</strong> tillgänglig än den första:<br />
– Jag hoppas att den kan spela en roll när det<br />
gäller att sprida kunskap bland studenter, särskilt<br />
på socialhögskolorna. Det finns så många<br />
personer som jobbar inom socialsvängen som<br />
är negativa till underhållsbehandling. Det finns<br />
ett motstånd inom systemet. Motståndet varierar<br />
mycket över landet, <strong>och</strong> jag tror att det till<br />
stor del bärs upp av äldre metadonmotståndare<br />
som nu har ledande positioner. I sin granskning<br />
Text <strong>och</strong> foto:<br />
Per Sternbeck<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 15
16<br />
av metadonfrågan har Björn Johnson skaffat sig<br />
kunskaper <strong>och</strong> analyser om stora delar av den<br />
svenska narkotikapolitiken.<br />
– Det främsta problemet är att missbruksfrågorna<br />
ligger på både kommuner <strong>och</strong> landsting,<br />
vilket ofta leder till att klienter faller mellan<br />
stolarna.<br />
– Jag hade hellre sett vården knuten till <strong>sjuk</strong>vården<br />
än till socialtjänsten. Låt allt ligga under<br />
samma huvudman. Samla hela missbruksvården<br />
under ett paraply. Bäst vore det att ha en<br />
riktig statlig vårdgaranti som innebär att människor<br />
som söker hjälp verkligen får det inom en<br />
rimlig tid.<br />
INSTÄLLNINGEN TILL substitutionsbehandling<br />
varierar kraftigt från kommun till kommun. På<br />
vissa platser har man en tillräckligt utbyggd<br />
underhållsbehandling, på andra håll väljer man<br />
medvetet bort behandlingsformen:<br />
– Behandlingen räddar liv <strong>och</strong> hälsa. Den är<br />
ekonomiskt <strong>och</strong> vetenskapligt bevisat effektiv.<br />
Ändå finns det så stor skepsis kvar. Makthavare<br />
struntar i fakta <strong>och</strong> vårdbehov på grund av ideologiska<br />
låsningar.<br />
Om ett par år hoppas Björn att det ska finnas<br />
läkemedelsassisterad behandling på många<br />
olika platser runt om i landet. Att det ska finnas<br />
en vårdgaranti från staten precis som i Danmark:<br />
– Mycket talar nu för kraftigt utbyggda metadon-<br />
<strong>och</strong> subutexprogram över hela landet<br />
eftersom behoven är så stora. Faran med utbyggnad<br />
är att innehållet i behandlingen blir<br />
sämre. Man måste kombinera behandlingen med<br />
en meningsfull tillvaro. Det viktigaste är att få<br />
folk i sysselsättning <strong>och</strong> att jobba med återfallsprevention.<br />
Om man jobbar med nolltolerans<br />
för återfall som man gör i vissa program så kommer<br />
man aldrig att få bra resultat.<br />
Björn är rädd för att det kan bli som i Danmark<br />
på 70-talet. Då förtidspensionerade man<br />
nästan alla metadonpatienter. Detta ledde till<br />
sidomissbruk <strong>och</strong> senare en självmordsepidemi<br />
bland patienterna. I Sverige satsade man däremot<br />
på sysselsättning <strong>och</strong> arbete. Människor<br />
överlevde.<br />
– Jag tror att det kan vara värt att pröva att<br />
koppla ihop underhållsbehandling med 12stegsbehandling<br />
samt med sysselsättningsåtgärder<br />
i t. ex arbetskooperativ, säger Björn.<br />
BJÖRN JOHNSSON HAR nu börjat titta på<br />
brukarinflytande:<br />
– I Hälso- <strong>och</strong> Sjukvårdslagen står att man<br />
ska maximera inflytandet för patienten. Det<br />
borde även gälla patienter som får substitution.<br />
Valfrihet i vården måste gälla även dessa grupper<br />
men gör det inte. Jag tror att det är nödvändigt<br />
med en stark rättighetslagstiftning för<br />
beroende<strong>sjuk</strong>a människor. Den saknas nu <strong>och</strong><br />
det avspeglar sej tydligt i dessa gruppers utsatta<br />
situation!<br />
Björn har tittat på ett antal frågor. Bilden är<br />
entydig:<br />
– Brukarinflytandet är sämre nu än på 70talet.<br />
Då spelade <strong>RFHL</strong> en betydligt större roll än<br />
nu. Man var nära lierad med makten, var med i<br />
alla viktiga utredningar <strong>och</strong> påverkade rikspolitiken.<br />
<strong>RFHL</strong> var först på plats på ett nytt område<br />
som inte ännu var ”inmutat” ideologiskt.<br />
För Björn Johnsson framstår 1982 som ett<br />
år då omsvängningen i narkotikapolitiken slutgiltigt<br />
slår igenom:<br />
– Makt <strong>och</strong> inflytande handlar om att knyta<br />
allianser mellan makthavare <strong>och</strong> olika rörelser.<br />
Det lyckades RNS, FMN <strong>och</strong> Hassela göra i slutet<br />
av 70-talet. Man kopplade ihop sej med socialdemokratin<br />
som var småförtjusta över Hasselas<br />
socialistiska retorik. <strong>RFHL</strong> hade förlorat sej i<br />
sektvänstern <strong>och</strong> var inte med i matchen.<br />
SOCIALDEMOKRATERNA vann majoritet.<br />
Gertrud Sigurdsen blev socialminister. Hon sympatiserade<br />
med FMN <strong>och</strong> hade en son som hade<br />
haft missbruksproblem<br />
– Det blev hårdare tag som gällde <strong>och</strong> så har<br />
det varit sedan dess. Man har arbetat mot visionen<br />
”det narkotikafria samhället” trots att vetenskapen<br />
entydigt talar emot det som en möjlighet.<br />
Det finns inga seriösa forskare som tror<br />
på ”det narkotikafria samhället”.<br />
– Visionen har inte varit effektiv för att<br />
minska antalet missbrukare. Det är en farlig myt<br />
som omöjliggjort insatser som skulle räddat livet<br />
på många. Människor som nu istället offrades<br />
för myten.<br />
– Alla skadelindrande åtgärder är absolut inte<br />
bra, men man måste kunna få diskutera dem.<br />
Det har inte varit möjligt under dogmen.<br />
Björn Johnson menar att det är mycket viktigt<br />
att omdefiniera visionen om det narkotikafria<br />
samhället.<br />
– Det tror jag att Björn Fries skulle vilja göra.<br />
Han är mycket kunnig <strong>och</strong> pragmatisk. Visionen<br />
börjar bli alltmer urholkad. Se på Morgan<br />
Johansson. När han tillträdde sa han att det<br />
narkotikafria samhället skulle vara här inom tio<br />
år. Alla, från alla läger <strong>och</strong> partier, skrattade bara<br />
åt honom, <strong>och</strong> till slut var han tvungen att ta<br />
tillbaka uttalandet. Det säger väl en del!<br />
oberoende 2/2006
Många B- <strong>och</strong> C-politiker har byggt upp sina karriärer på att vara motståndare till knark <strong>och</strong> på<br />
att exploatera utsatta grupper.<br />
Trots allt menar Björn Johnsson att det finns<br />
positiva tecken i tiden på det narkotikapolitiska<br />
området. Sprutbytet som gått igenom, utökad<br />
underhållsbehandling, ja, hela debattklimatet:<br />
– Jag har mig veterligen inte blivit kallad drogliberal<br />
en enda gång trots att jag varit ute i pressen<br />
mycket.<br />
– Jämför det med vad som hände de professorer<br />
som 1997skrev under ett internationellt<br />
upprop där klargjorde att de inte ställde upp på<br />
FN:s narkotikakonventioner. De fick schavottera<br />
<strong>och</strong> det var ministrar som hoppade på dem <strong>och</strong><br />
krävde avbön. Motståndet beror på att på många<br />
personer har positioner att försvara. Många B<strong>och</strong><br />
C-politiker har byggt upp sina karriärer på<br />
att vara motståndare till knark <strong>och</strong> på att exploatera<br />
utsatta grupper. Vem är inte motståndare<br />
till knark? Det är väl i princip alla. Men vilka<br />
försvarar narkomaner? Inte många. Jag tycker<br />
att Jan Emanuel Johansson är ett utmärkt exempel<br />
på en C-politiker som använder sej av detta<br />
för att fiska röster. Se bara på hans hemsida som<br />
uppmanar folk att sätta dit langare i Norrtälje<br />
(www.sattditlangaren.se).<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 17
18<br />
Tvång eller<br />
FÖR 2-3 ÅR SEDAN var det ekonomisk kris hos SiS, Statens Institutionsstyrelse,<br />
som administrerar de olika LVM-hemmen i Sverige. Kommunerna var<br />
inte längre villiga att betala vårdavgifterna <strong>och</strong> placerade i allt mindre grad<br />
personer på hemmen. Då påbörjade SiS dåvarande generaldirektör Sture Korpi<br />
en offensiv. Genom en rad debattartiklar försökte han fästa politikernas uppmärksamhet<br />
på att här fanns en statlig myndighet som blödde ekonomiskt<br />
<strong>och</strong> som behövde stöd. Han lyckades. Väldigt bra till <strong>och</strong> med.<br />
År 2002 tillträdde Morgan Johansson som socialtjänstminister. På en fråga<br />
i Aftonbladet om vilka hans drivkrafter var svarade han:<br />
– Det är så enkelt att jag vill göra nytta, jag vill bli ihågkommen som en<br />
figur som hade betydelse för andra människor.<br />
I budgeten 2003 började miljonregnet över SiS, femtio miljoner riktades till<br />
direkt till myndigheten. Och så har det fortsatt sedan dess. I höstens budget<br />
fanns en storsatsning på missbrukarvården, under tre år ska 820 miljoner<br />
fördelas. Tvångsvården, ska få 100 miljoner kronor om året. Resten av pengarna<br />
ska gå till att subventionera platser inom både slutenvård <strong>och</strong> öppenvård.<br />
Den ekonomiska krisen hos SiS borde vara över.<br />
På regeringens hemsida skriver Morgan Johansson: “Ett samhälle bör bedömas<br />
utifrån sin förmåga att ta hand om sina mest utsatta medborgare...“<br />
I Sverige har vi en situation där det finns många exempel på personer med<br />
missbruksproblem som nekats frivillig vård <strong>och</strong> som har tvingats öka takten<br />
på sitt missbruk för att bli tvångsvårdade. Hur bedömer man ett sånt samhälle?<br />
Är det rätt att fortsätta ösa pengar över tvångsvården? Vore det inte<br />
bättre att försöka se till att behoven av frivillig vård blir uppfyllda?<br />
Samtliga texter: Per Sternbeck<br />
oberoende 2/2006
vård?<br />
Två massiva överdoser<br />
efter LVM<br />
HÖSTEN 1997 skrevs Björn Fältman ut från<br />
metadonprogrammet i Lund efter omfattande<br />
sidomissbruk. Samtidigt anmälde läkaren i programmet<br />
honom enligt LVM.<br />
En tid därefter fördes Björn till LVM-hemmet<br />
Hessleby i Mariannelund. Han påbörjade<br />
en plågsam avgiftning från både heroin<br />
<strong>och</strong> metadon. Han mådde<br />
mycket, mycket dåligt av abstinensen.<br />
– Min strategi gick ut på att jag<br />
skulle bete mig så illa som jag bara<br />
kunde. Tänkte att jag då skulle komma<br />
bort från Hessleby.<br />
BJÖRN MANIPULERADE personalen,<br />
smugglade in droger <strong>och</strong> bjöd Björn Fältman.<br />
andra intagna.<br />
– Jag drevs av någon sorts tvångsmässigt<br />
trots. Jag ville förstöra för dom.<br />
Björn JO-anmälde hemmet. JO-anmälningen<br />
godtogs <strong>och</strong> det började ringa journalister<br />
till Björn som mer än villigt berättade hur illa<br />
det var ställt på Hessleby. Personalen tog mycket<br />
illa vid sej <strong>och</strong> Björn fick som han ville. Han flyttades<br />
från hemmet <strong>och</strong> placerades i ett radhus<br />
nere i Mariannelund:<br />
– I Mariannelund fanns det en pundarkvart.<br />
Där bodde jag två dygn efter att jag flyttats från<br />
själva Hessleby. Sen stack jag <strong>och</strong> togs av polisen<br />
nere i Karlshamn. Hessleby ville inte ha mej kvar<br />
så jag förflyttades.<br />
HAN SKICKADES från Karlshamn till LVMhemmet<br />
Gudhem som är en anstalt för mycket<br />
komplicerade fall. Där satt han tiden ut. När sex<br />
månader gått hamnade han på gatan, direkt ut i<br />
missbruk igen:<br />
– Jag var nära att dö. Jag tog två massiva<br />
överdoser tiden efter LVM:et. Låg livlös i tre dagar<br />
på <strong>sjuk</strong>huset <strong>och</strong> pendlade mellan liv <strong>och</strong><br />
död.<br />
IDAG ÄR BJÖRN 51 år gammal <strong>och</strong> arbetar på<br />
Dianova, en rörelse med ett stort antal<br />
behandlingsenheter runt om i Europa:<br />
– Jag ser med andra ögon på LVM i dag än<br />
vad jag gjorde då. LVM:et sådde ett frö som<br />
gjorde att jag är där jag är idag.<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 19
20<br />
Intagen på LVM-he<br />
oberoende 2/2006
mmens slasktratt<br />
VÅREN 2000 VAR Annika Wiklund i mycket<br />
dåligt skick. Hon hade använt droger under lång<br />
tid. De senaste fyra åren hade hon kört riktigt<br />
hårt med amfetamin:<br />
– Jag var rikspundare på heltid. Var psykotisk<br />
av drogerna. Jag mådde fruktansvärt dåligt<br />
men kunde inte sluta.<br />
Polisen på Annikas hemort <strong>och</strong> hennes<br />
mamma skickade in varsin anmälan om<br />
tvångsvård. Den 11 maj<br />
2000 hölls rättegången i<br />
länsrätten. Annika gick<br />
inte dit. I sin frånvaro<br />
dömdes hon till vård enligt<br />
LVM. Några dagar senare<br />
greps hon av polisen<br />
<strong>och</strong> fördes direkt till LVMhemmet<br />
Ekebylund:<br />
– Jag var fly förbannad.<br />
Jag behövde ingen jävla<br />
tvångsvård <strong>och</strong> dom kunde fara åt helvete allihop!<br />
Annika fördes in på intaget, fick ta av sej<br />
smycken <strong>och</strong> kläder, fick nya från kriminalvården<br />
<strong>och</strong> placerades sedan på en låst avdelning för<br />
avgiftning.<br />
ANNIKA AVGIFTADES <strong>och</strong> så snart hon kom<br />
ut på öppna avdelningen rymde hon. Hon återvände<br />
till sin hemort <strong>och</strong> sitt gamla liv. Efter några<br />
veckor plockades hon av polisen veckor <strong>och</strong><br />
skjutsades tillbaka till Ekebylund.<br />
Samma historia upprepades: efter avgiftning<br />
hamnade hon på öppna avdelningen <strong>och</strong> stack.<br />
Ett par veckor på rymmen, sen plockades hon<br />
ännu en gång av polisen. Denna gång skjutsades<br />
hon till Runnagården i Örebro.<br />
– Ångesten fullkomligt rann ur väggarna.<br />
Man hörde de andras skrik. Jag hamnade på isoleringen<br />
<strong>och</strong> skrek som de. Nu har du kommit<br />
till LVM-hemmens slasktratt, sa personalen åt<br />
mej, du kan inte sjunka inte lägre.<br />
Efter ett tag mådde jag jättedåligt psykiskt<br />
<strong>och</strong> sökte upp psykiatern för att få prata:<br />
– Här pratar vi inte, här medicinerar vi! var<br />
svaret jag fick<br />
Annika fick gå igenom en intervju som på ett<br />
strukturerat sätt skulle visa vilken sorts person hon<br />
”Idag skulle jag säga att det<br />
var befogat att jag fick ett<br />
LVM på mej. Det var bra att<br />
jag rycktes ur miljön jag<br />
vistades i.”<br />
var. Hon fick berätta om sina tre senaste månader.<br />
– Undersökningen visade att jag var en sociopat<br />
som led av borderline <strong>och</strong> paranoia. Att<br />
jag missbrukat tog dom ingen hänsyn till, men<br />
missbrukare lever ett helt annat liv än de flesta,<br />
litar inte på någon, måste misstro alla <strong>och</strong> vara<br />
stenhård för att överleva. Jag pratade med andra<br />
tjejer på Runnagården <strong>och</strong> många hade fått<br />
samma diagnoser som jag.<br />
Annika rymde från<br />
Runnagården på hösten<br />
2000. Det gick trögt:<br />
– Det är ett helvete att<br />
vara på rymmen. Och man<br />
är så pantad så att man<br />
åker hem, där polisen känner<br />
igen en. Men man dras<br />
till det man känner igen, jag<br />
ville till mina barn. När<br />
polisen tog mej ännu en<br />
gång så bestämde jag mej för att det fick vara<br />
nog. Jag skulle inte rymma mer. Men jag ville<br />
inte tillbaks till Runnagården heller.<br />
HON FICK VÄLJA SJÄLV den här gången. Hon<br />
valde Fortunagården i Värnamo:<br />
– Det var mycket mindre <strong>och</strong> mottagandet<br />
var ett helt annat. Jag bad dem att inte parata<br />
om min bakgrund utan att försöka möta mej<br />
som jag var, där <strong>och</strong> då. Dom gjorde det, dom<br />
lyssnade på mej. Dom hade psykolog <strong>och</strong> psykiater,<br />
jobbade med att skapa dialog <strong>och</strong> det fungerade.<br />
Jag landade. Jag ringde mina barn varje<br />
dag, började se framåt.<br />
– Efter att jag varit där en tid så läste kontaktpersonen<br />
min journal. Hon sa att jag gjort rätt,<br />
om hon läst journalen från början hade de behandlat<br />
mej på ett helt annat sätt.<br />
I januari 2001 slutade LVM:et att gälla <strong>och</strong><br />
Annika fick resa från Fortunagården.<br />
IDAG ÄR ANNIKA 41 år gammal. Hon arbetar<br />
med ekonomi <strong>och</strong> övergripandefrågor inom<br />
Rainbow, en paraplyorganisation för sju organisationer<br />
inom missbruksområdet.<br />
– Idag skulle jag säga att det var befogat att<br />
jag fick ett LVM på mej. Det var bra att jag rycktes<br />
ur miljön jag vistades i.<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 21
22<br />
Stora resurser, dålig<br />
SEDAN UNGEFÄR ETT år är Annika <strong>och</strong> Björn<br />
med i SIS brukarråd. De är de enda deltagarna i<br />
brukarrådet med egen erfarenhet av tvångsvård.<br />
Annika berättar om ett behandlingshem med<br />
närmast obegränsade resurser när det gällde lokaler<br />
<strong>och</strong> den yttre miljön:<br />
– Det var jättetrevligt. Låg vackert. Hade man<br />
djur kunde man få bo i ett särskilt hus <strong>och</strong> ha<br />
med djuret under vistelsen. Problemet var den<br />
bristande kompetensen hos personalen:<br />
– Det var enda jobbet på orten. Många av de<br />
som jobbade där gjorde det inte för att de ville<br />
utan för att det var enda alternativet.<br />
– Det fanns en intagen, Margareta, en kvinna<br />
i 55- årsåldern med alkoholproblem. Hon brukade<br />
kissa på sej när hon inte söp. Hon skämdes<br />
för det <strong>och</strong> gömde undan sina nerkissade trosor<br />
inne på sitt rum. En dag när vi satt i dagrummet<br />
kom en av personalen med ett par av hennes stora<br />
blöta trosor <strong>och</strong> sa inför alla: “Men Margareta,<br />
varför gömmer du dina kissiga kalsonger?“ Margareta<br />
bara reste sig upp <strong>och</strong> gick. En kort tid<br />
efteråt rymde hon <strong>och</strong> fördes tillbaka som ett kolli,<br />
alldeles söndersupen. Personalen fattade inte hur<br />
kränkande det var för henne, de fattade inte…<br />
– JAG KAN HUNDRATALS historier om hur<br />
jag eller andra blev trampade på. Inte för att personalen<br />
var elak utan för att de kanske inte borde<br />
jobba där, kanske inte passar att jobba med<br />
människor.<br />
– Det spelar ingen roll hur fina program man<br />
har, eller hur bra miljön är. Det handlar om personalen,<br />
deras utbildning <strong>och</strong> inställning, fortsätter<br />
Annika <strong>och</strong> berättar sedan om en kvinna<br />
som var intagen för alkoholproblem, hade en<br />
utsliten höft <strong>och</strong> led av en fruktansvärd värk.<br />
Men eftersom hon var missbrukare vägrade man<br />
ge henne starkare värktabletter än Ipren.<br />
Björn Fältman fyller i:<br />
– Det här är nåt som jag tror händer på alla<br />
LVM-hem. Man undermedicinerar för att personerna<br />
har en beroendeproblematik, <strong>och</strong> man<br />
är rädd att de ska missbruka piller. Dessutom<br />
tycker jag att man ofta är för snabb när det gäller<br />
nedtrappning <strong>och</strong> det skapar onödigt lidande.<br />
Annika tror att tvångsvården har förändrats<br />
sedan den tid då hon var intagen:<br />
– Man är ofta för snabb när det gäller nedtrappning oc<br />
– Det verkar vara lite annorlunda idag. Det<br />
är nytt folk som tänker annat. Tvångsvården har<br />
ju fått så mycket kritik både från forskning <strong>och</strong><br />
från kommuner under senare tid.<br />
BÅDE BJÖRN OCH Annika är tveksamma till<br />
om LVM-vården träffar rätt.<br />
– Vi måste fråga oss om LVM fungerar. Fler<br />
narkotikamissbrukare dör här än i andra länder<br />
i Europa, säger Björn. Jag tror inte att det är de<br />
tunga missbrukarna som döms till LVM. Det är<br />
människor med en annan problematik, Dubbeldiagnoser,<br />
ätstörningar, sexuella övergrepp, ensamhet,<br />
det handlar mer om psykvård än om<br />
missbruk.<br />
– Missbruket är ett symtom på nåt annat,<br />
fortsätter han. När hemtjänsten kommer till<br />
någon gammal person som ligger däckad av alkohol;<br />
som kanske har gjort på sej <strong>och</strong> inte klarar<br />
av någonting, så ligger det väl nära till hands<br />
att fokusera på missbruket. Det vore kanske<br />
bättre att se till att personen inte är så ensam <strong>och</strong><br />
isolerad som han/hon är.<br />
– Det är sån skillnad på nivåerna på<br />
oberoende 2/2006
personal<br />
h det skapar onödigt lidande, säger Björn Fältman.<br />
knarkandet också, fyller Annika i. En person från<br />
en storstad har garanterat en betydligt längre<br />
erfarenhet av missbruk än en person som fått ett<br />
LVM på sej från till exempel Örkelljunga. Det är<br />
skillnad på vad som räknas som tungt missbruk.<br />
Trots att båda två så här några år efteråt kan<br />
känna att de blev hjälpta av att dömas till vård<br />
har de många förslag på förändringar:<br />
– SIS program ser bra ut på papper. Vi erbjuder<br />
12-steg <strong>och</strong> ditten <strong>och</strong> datten men det blir<br />
ingenting av det. Det är oansvarigt att rota i folk<br />
utan att ha kompetens, anser Annika.<br />
BÅDA MENAR ATT bemötandet från personalen<br />
är en viktig sak att jobba med:<br />
– Man måste bemöta klienterna med respekt,<br />
som människor, säger Annika. Klienten är<br />
alltid i underläge, det är en tid av ångest, man<br />
blir illa behandlad, kränkt. Mest tänker jag på<br />
dom som inte sa nåt. Som bara led.<br />
– Jag tror inte att SIS jobbar så mycket med<br />
missbruk som med intagnas reaktioner på att<br />
bli inlåsta, menar Björn. Så länge klienten inte är<br />
tämjd får man stanna längre på låst avdelning.<br />
FAKTA LVM<br />
❑ Tvåtusen personer placeras årligen på<br />
LVM-hem. Av dessa är cirka 30 procent<br />
kvinnor.<br />
❑ Behandlingen på samtliga SiS<br />
institutioner är dels individanpassad,<br />
dels differentierad efter vissa kriterier:<br />
kön, ålder, typ av missbruk <strong>och</strong> våldsbenägenhet.<br />
Exempel på behandlingsmetoder<br />
är familje- <strong>och</strong> nätverksarbete,<br />
miljöterapi, kognitiv beteendeterapi, 12stegsmodellen<br />
<strong>och</strong> individuell samtalsterapi.<br />
❑ Vård med stöd av LVM varar i<br />
maximalt sex månader. De flesta lämnar<br />
SiS institutioner inom tre månader.<br />
❑ Klienten går oftast vidare till frivilligvård<br />
utanför SiS.<br />
❑ SiS verksamhet är finansierad av<br />
statsanslag <strong>och</strong> av de vårdavgifter som<br />
kommunerna betalar. Missbrukarvården<br />
finansieras till 1/4 av statsbidrag<br />
❑ De flesta (som jobbar inom SiS) är<br />
behandlingsassistenter <strong>och</strong> de allra<br />
flesta av dem har högskoleutbildning<br />
inom socialt arbete. Sedan finns<br />
institutionschefer, psykologer, <strong>sjuk</strong>sköterskor,<br />
läkare, psykoterapeuter, lärare<br />
<strong>och</strong> speciallärare, vaktmästare, administrativ<br />
personal, kökspersonal <strong>och</strong><br />
lokalvårdare. De flesta av dem jobbar<br />
aktivt med elever <strong>och</strong> klienter. SiS<br />
bedriver kontinuerlig kompetensutveckling<br />
för all behandlings- samt<br />
skolpersonal.<br />
Källa:SIS<br />
En annan viktig aspekt är tiden. Båda menar<br />
att tiden i LVM borde kortas <strong>och</strong> att den mer<br />
borde inriktas på motivation:<br />
– Jag återkommer till det. Trappa ner<br />
beroendemedlet långsammare än nu <strong>och</strong> jobba<br />
med motivation under tiden. Man ska inte plåga<br />
människor som är intagna under tvång, säger<br />
Björn.<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 23
krönikan<br />
24<br />
Tvättade<br />
pengar på<br />
Hinseberg<br />
10-01-06<br />
För några dagar sen fick jag ett brev från SÄK där det stod att en försändelse<br />
till mej tagits i beslag av säkerhetsskäl. Jag blev orolig <strong>och</strong> fick ringa<br />
upp den SÄK-kille som undertecknat. Han sa:<br />
– Ja du, du har fått pengar inskickade som är FÄRGADE!!<br />
Han förklarade vem som skickat in pengarna <strong>och</strong> att ”detta blir polissak!”<br />
– Hjälp, tänkte jag, VEM skickar sedlar som är missfärgade till mig?<br />
Personen SÄK nämnde skulle inte göra så.<br />
– Får jag se kuvertet <strong>och</strong> handstilen? frågar jag.<br />
– ABSOLUT INTE, blir svaret. Brev <strong>och</strong> pengar ska skickas på analys<br />
för detta kan vara från ett värdetransportrån.<br />
(Som då skulle ha misslyckats, men ändå skickar någon pengar till<br />
mej?)<br />
Jag ringer upp personen som skickat pengarna <strong>och</strong> det blir ett GAP-<br />
SKRATT i luren. Pengarna låg i en plånbok som av misstag hamnat i<br />
tvättmaskin när jeansen tvättades (sedlarna var lite röda av vatten/tvättmedel).<br />
Jag får tag på SÄK-killen, talar om att visserligen är pengarna tvättade<br />
men dom är INTE från något misslyckat rån. Det var inte vad han ville<br />
höra, utan han sa släpigt:<br />
– Det var ju vad jag sa till dig! Det var ju inget att oroa sig för!<br />
– Nu är det väl onödigt att skicka sedlarna till polisen nu när ni vet<br />
varför dom är lite missfärgade?<br />
SÄK-killen vägrar böja på nacken:<br />
– Jag skickar iväg dom ändå.<br />
21-01-06<br />
Pengarna som SÄK skickade till Statens Kriminaltekniska Laboratorium,<br />
SKL, dom fick jag tillbaka i fredags!<br />
Plit kommer <strong>och</strong> säger att jag har besök. Jag sa:<br />
– Visst, visst, va´ roligt!<br />
(Vi får inga besök på fredagar.)<br />
Jo, till mottagningen NU skulle jag. Väl där säger centralvakten:<br />
– Polisen är här.<br />
Hjälp tänkte jag, vad har jag gjort? Men nej, poliserna sa:<br />
– Se inte så rädd ut, vi är här för att ge dej pengar.<br />
Så får jag dom i tvättmaskin tvättade sedlarna, skriver på 2 blanketter<br />
från polisen, går till ett rum för kvittering. Där får jag ett kvitto, kamrern ett<br />
kvitto <strong>och</strong> så ett kvitto kvar i blocket. BRA, Hinsan har gjort sitt! Jag säger<br />
åt kamrern att sätta in pengarna på mitt konto. Hon i sin tur som har en<br />
syster som bär posten hit vill också vara viktig. Hon sätter inte in mina<br />
pengar förrän posten/banken har kontrollerat pengarna ordentligt. När<br />
jag ifrågasätter om hon får göra så blir svaret:<br />
– Jag vill vara säker!<br />
Alltså, SÄKs uppdrag är tillintetgjort <strong>och</strong> staten, Hinsan får ytterligare<br />
en summa att betala. Nu ska jag gå <strong>och</strong> ringa polisen <strong>och</strong> be dom faxa allt<br />
från SKL så kanske jag får mina pengar innan muck. Om jag har tur.<br />
oberoende 2/2006
Lots i systemet<br />
I slutet av februari bankades det på stora trumman. Lots för livet-projektet,<br />
som innebär att missbrukare på Sergels Torg i Stockholm söks upp<br />
<strong>och</strong> garanteras avgiftning <strong>och</strong> behandling presenterades som en stor<br />
framgång. Oberoende har träffat Lotsarna som berättar om både med<strong>och</strong><br />
motgångar.<br />
– JAG BRUKAR JÄMFÖRA vårt arbete med en<br />
organtransplantation. Vi försöker transplantera<br />
in missbrukare i samhällskroppen igen men samhällskroppen<br />
gör sitt bästa för att stöta bort det<br />
främmande elementet från sej. Vår uppgift som<br />
lotsar är att förhindra bortstötningen.<br />
Orden är Peter Ohmans. Ja, han heter faktiskt<br />
Ohman <strong>och</strong> inte Öhman. Peter är amerikan<br />
<strong>och</strong> har jobbat som lots i två månader nu. Anki<br />
Jonson som sitter bredvid honom har jobbat i<br />
Lotsprojektet sedan starten.<br />
Den 18 april 2005 startades ett pilotprojekt.<br />
Uppsökare med särskilda befogenheter <strong>och</strong> kanaler<br />
till avgiftning <strong>och</strong> behandling, lotsar, skulle<br />
jobba mot de tunga missbrukarna på Plattan.<br />
Projektet skulle vara i åtta veckor <strong>och</strong> man skulle<br />
lotsa 10 personer i veckan. Det visade sig vara<br />
svårt. Anki:<br />
- Vi möttes av en stor skepsis från missbruka-<br />
rna som trodde att det var en form av tvångsvård.<br />
Sammanlagt fick lotsarna kontakt med 20<br />
personer under åtta veckor. Trots att resultatet<br />
inte infriade förväntningarna på 80 personer så<br />
gavs klartecken för ytterligare en period om åtta<br />
veckor. Under den perioden sökte sej fler missbrukare<br />
till Lotsen.<br />
– Misstroendet hade försvunnit, berättar<br />
Anki<br />
SAMMANLAGT HAR 60 missbrukare sökt sej<br />
till lotsen som nu betraktas som en ordinarie<br />
verksamhet. Lotsen har ett nära samarbete med<br />
stockholmspolisens Plattan-grupp samt med<br />
landstingets olika enheter som jobbar med avgiftning<br />
<strong>och</strong> beroende<strong>sjuk</strong>domar.<br />
Lotsarna har starkare mandat än vanliga<br />
uppsökare. I själva verket fungerar de lika mycket<br />
Text:<br />
Per Sternbeck<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 25
26<br />
som isbrytare som lotsar:<br />
– Det råder en tröghet i kulturen hos olika<br />
enheter inom socialtjänsten, i de olika stadsdelarna,<br />
eller till <strong>och</strong> med mellan avdelningarna för<br />
missbruk <strong>och</strong> ekonomi inom olika stadsdelar,<br />
berättar Peter<br />
– Som helhet fungerar socialtjänsten, tycker<br />
Anki. Många enskilda personer är kanon <strong>och</strong><br />
jobbar mycket flexibelt. Det finns enstaka personer<br />
som inte fungerar. De kan ställa till stora<br />
problem.<br />
DISKUSSIONEN GLIDER alltmer in på systemet.<br />
Något som Lotsarna verkar ha diskuterat<br />
mycket sinsemellan:<br />
– Systemet är uppbyggt på precis samma sätt<br />
som vilken affär eller kontor som helst, ett<br />
nummerlappssystem. Ett system där man får<br />
stryk för att man uppvisar symtom som är ett<br />
tecken på att man behöver hjälp, säger Peter.<br />
– Det går så långsamt: det är kontorstid, jullov,<br />
sportlov, sommarsemester <strong>och</strong> läkartider.<br />
Det är ett system som är uppbyggt efter personalens<br />
sätt att leva istället för efter brukarens<br />
behov. Ibland skapar socialtjänsten hemlöshet<br />
genom regelverk som är omöjliga att uppfylla<br />
för en person i missbruk. Det här diskuterar man<br />
inte. Det görs mycket analys över enskilda individer<br />
men litet analys över systemet. Det leder till<br />
att det blir fel perspektiv.<br />
TROTS ATT ANKI <strong>och</strong> Peter upplever att det går<br />
rätt så bra med Lotsen finns det flera problem<br />
som hindrar dem från att nå fler människor. Ett<br />
är att projektet bara gäller personer som kommer<br />
från Stockholms kommun, ett annat är att<br />
Lotstiden är för kort <strong>och</strong> att man inte kan<br />
komma till lotsen igen om man haft ett återfall:<br />
– Man kommer in från gatan med ett liv i<br />
missbruk, avgiftas, behandlas <strong>och</strong> har ett eget<br />
boende inom loppet av några månader. Vi kanske<br />
skulle behöva ett mellanboende så att folk<br />
hinner varva ner lite <strong>och</strong> hitta sej själva, säger<br />
Anki. Det finns mellanboenden nu, men de har<br />
ingen medicinsk kompetens när det till exempel<br />
gäller bensnedtrappningar.<br />
Bristen på avgiftningsplatser är ett annat<br />
stort problem i Stockholm.<br />
– Om lotsen skulle hålla sina mål om att ta in<br />
tio personer i veckan skulle det ordinarie<br />
avgiftningssystemet slås ut, berättar Anki, då<br />
skulle bara personer som blivit lotsade få plats.<br />
– Måndag till torsdag fungerar det att komma<br />
in på avgiftning, säger Peter. På fredagarna tar de<br />
inte in någon eftersom det är helgstängt. Kom till-<br />
baka om två veckor 10.15 är svaret som många<br />
missbrukare får när de kommer till avgiftningen<br />
spontant. Det är naturligtvis helt orealistiskt att<br />
komma med ett sånt svar till en person i missbruk.<br />
Samtalet glider återigen in på systemet.<br />
– VI PRATAR SÅ MYCKET om att jobba med<br />
individen i centrum men i själva verket är det vi<br />
som befinner oss i centrum <strong>och</strong> individen som<br />
får flänga som ett torrt skinn mellan våra olika<br />
avdelningar. Lägg sedan till polis, kriminalvård,<br />
<strong>sjuk</strong>vård…<br />
Peter Ohman tror inte att systemet kan förändra<br />
sej självt, det finns för mycket byråkrati<br />
<strong>och</strong> prestigetänkande inom socialtjänsten. Till det<br />
ska dessutom läggas alla andra myndigheter.<br />
Systematiska rättsliga processer skulle hjälpa till:<br />
– Det finns inga fackföreningar för missbrukare,<br />
alltså måste problemen föras upp på en<br />
rättslig <strong>och</strong> politisk nivå. Länsrätten måste se<br />
trender i form av ökade anmälningar men det<br />
kommer inte in anmälningar eftersom missbrukare<br />
<strong>och</strong> hemlösa sällan orkar skriva anmälningar<br />
<strong>och</strong> överklaganden.<br />
– VI UTVÄRDERAR klienten <strong>och</strong> behandlar honom<br />
men systemet utvärderas inte, kvalitetssäkras<br />
inte, förändras inte, säger Anki<br />
– Man skulle anställa en sociolog, en<br />
utvärderare som kartlade kundens, brukarens,<br />
upplevelse av systemet. Nu blir det så att vi som<br />
jobbar inom systemet utvärderar varandra <strong>och</strong><br />
vi tycker nästan alltid, av någon underlig anledning,<br />
att vi gör ett väldigt bra jobb, säger Peter<br />
lite självironiskt <strong>och</strong> fortsätter:<br />
– Som utlänning tycker jag att Sverige lever på<br />
gamla meriter. Man byggde upp detta fantastiska<br />
välfärdssystem en gång i tiden. Det fungerade så<br />
länge man pumpade in pengar i det, men det gör<br />
man inte längre <strong>och</strong> därför fungerar det inte.<br />
När jag jobbade i en av stadsdelarna så gick<br />
vår vårdbudget till inackorderingshem, inte till<br />
behandling.<br />
– Det visar sej också tydligt med metadonprogrammen,<br />
fyller Anki i. När man ställdes in<br />
på metadon förut fick man bo på ett hem en<br />
månad under kontrollerade former för att<br />
minska risken för återfall. Nu gör man inte det.<br />
Nu förväntas individen att klara av det själv eftersom<br />
det blir för dyrt. Man förklarar detta med<br />
att man vill öka individens ”integritet”.<br />
– Det där är ett mönster som irriterar mej,<br />
säger Peter. Förändringar som görs som en följd<br />
av ekonomiska nedskärningar förklaras som förbättringar...<br />
oberoende 2/2006
FAKTA LOTSPROJEKTET<br />
❑ Stockholms socialborgarråd, länspolismästare<br />
<strong>och</strong> landstingsrådet i Stockholms<br />
län, har tillsammans med regeringens<br />
narkotikasamordnare Björn Fries tagit initiativ<br />
för att stoppa de öppna drogarenorna i<br />
Stockholm.<br />
❑ Vintern 2004/2005 tillsattes en arbetsgrupp<br />
med uppgift att ta fram ett förslag till åtgärder<br />
mot de öppna drogarenorna.<br />
❑ Arbetsgruppens förslag utmynnade i ”Lots<br />
för livet” som innebär att de berörda aktörerna<br />
samordnar sina insatser så att narkotikamissbrukare<br />
som befinner sig på någon av<br />
drogarenorna får tillgång till vård <strong>och</strong> behandling<br />
på ett smidigt <strong>och</strong> lättillgängligt sätt.<br />
❑ Målgruppen är tunga narkotikamissbrukare,<br />
kända av polisen, folkbokförda i Stockholms<br />
län<br />
Trots att Anki <strong>och</strong> Peter upplever att det går rätt så bra med Lotsen finns det flera problem som<br />
hindrar dem från att nå fler människor. FOTO: PER STERNBECK<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 27
28<br />
Text:<br />
Per Sternbeck<br />
Sabas långa väg<br />
Saba Selassie bodde i fem år i Portugal i slutet på 90-talet <strong>och</strong> början på<br />
2000-talet. Hon missbrukade heroin under nästan hela tiden. Nu är hon<br />
tillbaks i Sverige <strong>och</strong> kan jämföra de två ländernas social- <strong>och</strong> narkotikapolitik.<br />
SABA SELASSIE, 44, är en riktig berättare.<br />
När två timmar gått så undrar man vart tiden<br />
tog vägen. Orden forsar ur henne:<br />
– 1997 hamnade jag i ett krisläge. Jag hade<br />
ingen kontakt med mitt barn, ingen bostad. Jag<br />
var tvungen att lägga av, men för mej höll det<br />
inte att lägga av i Sverige. Får man minsta lilla<br />
infall, så sticker man ju. Det finns inget som hindrar.<br />
Samma år hittade Sabas pappa en broschyr<br />
från Le Patriarch, en organisation som driver<br />
olika behandlingscenter för narkomaner runt<br />
om i Europa.<br />
– Jag hade några riktigt nära vänner men<br />
allihop var fast i missbruk. Ibland ville jag bara<br />
ge upp, gå i kloster, sitta på kåken, så varför inte<br />
Patriarch?<br />
De som stod mej nära sa: ”Saba, det är ju ett<br />
arbetsläger det är nog inte din grej” Men jag struntade<br />
i vad det var, jag ville bara bort, långt bort.<br />
oberoende 2/2006
till oberoende<br />
Sedan jag pratat med Patriarch tog det tre veckor,<br />
sen satt jag på planet ner.<br />
I Portugal använder 2 miljoner människor<br />
hasch. Det finns 150 000 heroinmissbrukare.<br />
Heroinisterna utgör 1,4 procent av Portugals befolkning<br />
på 11 miljoner. Den portugisiska staten<br />
satsar mycket på metadonprogram för att få<br />
heroinister tillbaka till samhället. 2001<br />
avkriminaliserades narkotika för eget bruk. En av<br />
anledningarna var att tömma fängelserna som då<br />
var överfulla av narkotikaberoende personer.<br />
REDAN SOM BARN testade Saba olika berusningsmedel.<br />
– Jag hann med mellanöl några år, <strong>och</strong> brass<br />
<strong>och</strong> piller. Jag såg inte det som illegalt, det var<br />
roliga grejer bara. Jag var ihop med en kille som<br />
dealade brass. Han hade fått opium av sin kran<br />
<strong>och</strong> jag testade det när jag var 14. När jag sen<br />
testade horse var det som att komma i hamn.<br />
Det blev dagligen rätt omgående.<br />
Redan 1979 blev Saba <strong>sjuk</strong>. Hon fick hepatit<br />
<strong>och</strong> stafylokocker på hjärtklaffen <strong>och</strong> blev inlagd<br />
på Roslagstull. Efter det dömdes hon till tvångsvård:<br />
– Det var en chockupplevelse att vara på<br />
Hassela. Så mycket onödiga övertramp. Man är<br />
ju så instabil <strong>och</strong> osäker som tonåring ändå <strong>och</strong><br />
att ha de där jävla bulldozrarna som manglade<br />
en. Det gjorde mej helt övertygad att om det var<br />
socialt <strong>och</strong> etablerat att vara som dom, då ville<br />
jag hellre vara narkoman.<br />
1980 fyllde Saba 20 år <strong>och</strong> kunde inte längre<br />
tvångsvårdas. Hon fortsatte med heroin:<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 29
30<br />
Saba gjorde halvhjärtade försök på motivationshem, med Anonyma Narkomaner, men det fungerar inte.<br />
FOTO: LASSE HONKANEN<br />
– Hela tiden hade jag den där känslan av att<br />
”jag grejar det här”. Det fanns inte i min skalle att<br />
det skulle kunna sluta dåligt, det skulle sluta på<br />
nåt annat vis, ett bra vis!<br />
SABA BLEV TILLSAMMANS med en man, den<br />
enda hon kände som inte var tung missbrukare.<br />
Hon blev gravid, tog paus från heroinet med<br />
hjälp av hostmediciner <strong>och</strong> kodeinpreparat. På<br />
Luciadagen 1985 föddes Jasmine:<br />
– Jag har aldrig varit den där tjejen som<br />
drömt om bebisar <strong>och</strong> så. Jag hade gjort ett an-<br />
tal aborter men beslutade mej för att föda Jasmine.<br />
Jag har aldrig mått så bra som under graviditeten<br />
<strong>och</strong> när hon sen kom, lukten av henne,<br />
hela hon, det var så häftigt!<br />
– När jag miste henne kände jag mej så maktlös.<br />
Det var den första knäcken. Jag var inne på<br />
en bana som jag inte kunde vinna. Jag började<br />
inse det, men det tog ju nästan tio år till innan<br />
det började hända nåt<br />
JASMINES PAPPA förändrades under graviditeten.<br />
Han blev svart<strong>sjuk</strong> <strong>och</strong> våldsam. Saba<br />
oberoende 2/2006
var tvungen att fly med Jasmine. Hon bodde hos<br />
sin mamma i Sumpan <strong>och</strong> hos kompisar. Hon<br />
tände på igen för att orka:<br />
– Det var ju det absolut dummaste jag<br />
kunde gjort. Man har ju ingenting som stöder<br />
en när man börjar missbruka som småbarnsmamma.<br />
– Jag lämnade Jasmine till min mamma för<br />
att tända av. Under den tiden lämnade min<br />
mamma bort Jasmine till myndigheterna. Jag<br />
vågade inte ta upp kampen. Jag hade Hassela i<br />
färskt minne. Jag vägrade att sätta mej i någon<br />
beroendeposition igen. Hassela stod för samhället<br />
för mej <strong>och</strong> det var ju rena skräcken så det<br />
tog en bit in på 90-talet innan jag själv tog kontakt<br />
med samhället <strong>och</strong> med henne.<br />
FÖR SABAS DEL stod det klart att det var<br />
heroinets fel att hon blivit av med Jasmine. Den<br />
logiska konsekvensen för henne var att byta drog:<br />
– Jag fick en ”smart idé” om att sadla om till<br />
amfetamin istället. Och bytte umgängeskrets.<br />
Från de äldre godmodiga heroinisterna till de<br />
småpsykotiska tjackisarna. Det var en upplevelse<br />
i sej själv. Det var en helt annan verklighet, två<br />
helt olika planeter. Jag förvandlades till ett asocialt<br />
nattdjur. Blev misstänksam, aggressiv, manipulativ,<br />
gjorde fula saker mot människor i min närhet.<br />
Det kunde inte bli värre. Jag hade alltid varit<br />
en reko tjej. Det var min stolthet men självkänslan<br />
försvann under de där åren. Jag började tvivla<br />
på att jag hade ett lyckligt slut.<br />
Saba gjorde halvhjärtade försök på<br />
motivationshem, med Anonyma Narkomaner,<br />
men det fungerar inte. Men så hittade hennes<br />
pappa lappen från Patriarch på gatan.<br />
SABA KOM NER till behandlingscentret i södra<br />
Frankrike. Hon blev närmast överfallen:<br />
– Det var så lite tjejer där. Man blev alltid<br />
övervakad av alla svältfödda snubbar. Det blev<br />
helt outhärdligt att vara måltavla för allt det där.<br />
Jag höll på att freaka. Jag var ju ändå 36. Jag var<br />
där för att jag var trött på hur jag levt, inte för att<br />
träffa killar som nosade mej i nacken eller petade<br />
mej i rumpan.<br />
Saba blev av ren överlevnadsinstinkt tillsammans<br />
med Elder, en portugis, för att vara upptagen.<br />
Trots problemen lärde hon sej ändå en hel<br />
del under tiden på Patriarch<br />
– Det var ju lilla lumpen, inte duscha längre<br />
än fem minuter, bädda sängen <strong>och</strong> vara välkammad<br />
<strong>och</strong> klar på en kvart på morgonen. Jag fick<br />
in de grundläggande sociala grejerna, som jag<br />
aldrig lärt mej förr. Jag lärde mej att göra sysslor<br />
även fast jag inte tyckte de var roliga, passa tider,<br />
det är ju ett måste för att leva. Det fanns inte i<br />
mej, inte ens en bacill...<br />
Saba <strong>och</strong> Elder bröt upp från Patriarch efter<br />
ett år. De flyttade till hans mamma som bodde i<br />
en liten småstad norr om Lissabon.<br />
I mitten av 2001 avkriminaliserade Portugal<br />
innehav av mindre mängder narkotika för eget<br />
bruk. Om polisen träffade på en person som hade<br />
en mindre mängd narkotika så var detta inget<br />
brott, utan polisen skulle slussa över personen till<br />
IDT som är den portugisiska socialtjänsten med<br />
inriktning på droger <strong>och</strong> drogberoende. Där fick<br />
personen träffa en socialarbetare <strong>och</strong> man skulle<br />
gemensamt hitta en behandlingsplan för att<br />
komma ut ur missbruket. Narkotika skulle enligt<br />
den nya lagen beslagtas av polisen men i praktiken<br />
fick personen behålla narkotikan för att bespara<br />
polismännen en massa byråkratiskt pappersarbete.<br />
Narkomanerna på gatan märke inte just någon<br />
skillnad. Jakten från polisen fortsatte som<br />
innan.<br />
DEN FÖRSTA TIDEN i Portugal var Saba <strong>och</strong><br />
Elder drogfria. Sen tog de någon gång i månaden,<br />
sedan varje helg, efter ett år var det varje<br />
dag:<br />
– Vi jobbade dygnet runt. Jag städade trappor,<br />
han var i byggsvängen. Till slut jobbade jag<br />
i byggsvängen med honom, blandade cement <strong>och</strong><br />
bar tegel. Skillnaden var att jag fick hälften i lön<br />
eftersom jag var kvinna. Han kunde inte spara<br />
heroin till dan efter, varje dag startades på noll.<br />
När man är ung kan man jobba när man är<br />
abstinent, men inte när man är 37. Det blev ohållbart.<br />
Saba sökte sej till ett privat behandlingshem.<br />
Elder till ett annat:<br />
– Det kostade hundra spänn i inskrivningsavgift<br />
att komma in. Man fick lite piller mot<br />
abstinensen de första 14 dagarna. Sedan var det<br />
bara att gå ut <strong>och</strong> tigga på gatorna, varje dag; ny<br />
by, ny stadsdel. Man dammsög allt. Vi drog iväg<br />
tidigt på morgonen indelade i grupper två <strong>och</strong><br />
två, tre <strong>och</strong> tre. Vi skulle dra in en viss summa<br />
varje dag genom att tigga småpengar på gatan,<br />
<strong>och</strong> försöka snacka till oss större pengar hos firmor<br />
<strong>och</strong> affärer.<br />
SABA OCH ELDER avbröt sina ”behandlingar”<br />
<strong>och</strong> åkte till Algarvekusten där det var lätt att få<br />
jobb. De jobbade i städ- <strong>och</strong> restaurangbranschen.<br />
Men Saba hade inga papper. Restaurangen<br />
hon jobbade på utnyttjade det genom att inte ge<br />
henne lön. Hon slutade jobba. Utan jobb, inga<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 31
32<br />
pengar. Utan pengar, ingen bostad. De började<br />
med heroin igen. Överlevde genom att stjäla.<br />
ELDER FÖRÄNDRADES. Började gömma heroin<br />
för att ha själv. De separerade. Han åkte<br />
hem till mamma. Saba drog vidare till Setobal,<br />
en industristad söder om Lissabon. Där överlevde<br />
hon genom att visa bilister lediga parkeringsplatser:<br />
– De minst driftiga knarkarna överlever på<br />
det viset. Det finns parkering för var tionde bil så<br />
man håller sig på en parkering <strong>och</strong> visar var det<br />
finns platser lediga. Sen håller man koll på bilarna<br />
så att ingen bryter sej in <strong>och</strong> för det tar<br />
man betalt.<br />
I Portugal köper man ”doser” med brunt heroin<br />
<strong>och</strong> mängden är ca 0,1 gram per dos. Beslag<br />
av vitt heroin är extremt sällsynta. För 0,1 gram<br />
brunt heroin betalar man 5 euro (ca 45 svenska<br />
kronor) <strong>och</strong> priset för ett gram är runt 30-45 euro<br />
(cirka 265-395 svenska kronor).<br />
Det är väldigt svårt att dö av en överdos heroin<br />
i Portugal eftersom kvalitén <strong>och</strong> renheten är<br />
så pass låg. Uppskattningsvis någonstans mellan<br />
oberoende 2/2006
5-10 procent. Vid kilobeslag av heroin har man<br />
uppmätt en renhet på ca 30 procent.<br />
SABA FINANSIERADE heroinet men inte<br />
mycket mer:<br />
– Jag var jämt hungrig. Heroinet var billigt<br />
men fruktansvärt dåligt. Jag fick peta i mig fem<br />
gram om dagen där nere <strong>och</strong> det har jag inte<br />
varit i närheten av i Sverige.<br />
– Man jobbade häcken av sej för så jävla dåligt<br />
horse. Inte ens de bästa vännerna backade<br />
för att blåsa varann. Vi var fyra personer som<br />
bodde i ett övergivet hyreshus på samma våning.<br />
Det blev väl äckligt för mej. Det var råttorna<br />
paradis. Istället för att kastas i containers<br />
så slängdes soporna utanför dörren. De hade<br />
inte betalat för vatten men de gick in <strong>och</strong> sket i<br />
badrummet i alla fall. Till slut började dom skita<br />
överallt. Det var misär. Jag hämtade 35- 40 liter<br />
vatten var tredje dag <strong>och</strong> tvättade mej <strong>och</strong> mina<br />
kläder. Jag försökte få andra att göra likadant<br />
men…<br />
– Det gick mej på nerverna så småningom.<br />
Alltid vara hungrig, drifta ihop till knark som<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 33
34<br />
var rena skiten <strong>och</strong> umgås med människor som<br />
var vidriga . Jag hade stuckit från Sverige <strong>och</strong><br />
mina vänner <strong>och</strong> kom till ett ställe som var 25<br />
gånger värre.<br />
SABA TRÄFFADE EN kompis som gått med i<br />
ett statligt utbildningsprogram <strong>och</strong> hade sökt<br />
metadon. Saba bestämde sej för att göra likadant.<br />
Hon åkte till en annan stad. Fick träffa en<br />
kurator <strong>och</strong> efter två dagar fick hon hämta första<br />
dosen:<br />
– Jag hade ju kunnat åka hem där, men jag<br />
kände att jag ville ha med mej nåt schysst hem.<br />
Samtidigt med metadonprogrammet startade<br />
utbildningsprogrammet:<br />
– När man började fick man en typ av lön,<br />
det var vissa timmar teori, psykologi <strong>och</strong> hygien,<br />
men största delen var yrkesutbildning ute hos<br />
vanliga firmor. Jag valde trädgårdsarbete:<br />
– Efter en tid kunde jag hyra ett rum <strong>och</strong> bli<br />
självständig. Jag kom ifrån de där människorna<br />
jag bott med <strong>och</strong> levde ett normalt liv, <strong>och</strong> det<br />
var så jävla skönt!<br />
Det som fick igång den slutliga processen med<br />
mej själv var att det var stenhårda regler på skolan:<br />
Första gången du avviker, lämnar positivt<br />
urinprov eller uppträder dåligt så blir du av med<br />
bidraget. Jag fick behålla metadonet, men all annan<br />
trygghet försvann <strong>och</strong> det var bra för mej.<br />
För första gången i hela mitt liv ställde jag mej<br />
själv mot väggen <strong>och</strong> frågade: Är det värt att<br />
mista allt bara för att få fortsätta att hazzla på<br />
helgerna? Var jag beredd att<br />
offra allt igen för de där jävla<br />
fixarna? Nej, det var jag inte!<br />
För första gången gick jag<br />
aktivt in för att inte få återfall.<br />
Utbildningen varade i ett<br />
år. Saba fick ta emot diplomet<br />
som visade att hon genomgått<br />
den <strong>och</strong> det kändes<br />
som en seger.<br />
HON FICK HÖRA att hennes<br />
pappa var <strong>sjuk</strong> <strong>och</strong> att<br />
hennes dotter hade börjat<br />
strula i Sverige. Hon åkte till<br />
Stockholm julen 2002 <strong>och</strong> var<br />
hemma i två veckor:<br />
–Jag träffade polare i<br />
svängen <strong>och</strong> det väckte inget<br />
sug! Jag hade förändrats!<br />
Saba åkte tillbaks till Portugal<br />
men det var nog:<br />
– Jag kände bara: Vad gör<br />
jag här? Det var dags att åka hem för gott.<br />
Sverige <strong>och</strong> Portugal är som natt <strong>och</strong> dag:<br />
– Jag tycker att folk har det bra i Sverige. Jag<br />
blev förbannad när jag kom tillbaks: Det var värsta<br />
gnället <strong>och</strong> alla tyckte att det var så bra i Portugal<br />
medan det bara var en massa krav här. Det är<br />
så konstigt: Man gör vad som helst för en fix, då<br />
kan man kompromissa. Men om man ska ändra<br />
sitt liv till det bättre då kompromissar man inte,<br />
då blir man förnärmad av allt. Jag hade velat se<br />
hur de hade mått därnere, hur de hade klarat sej!<br />
– Det enda som är bättre där är att det går<br />
mycket snabbare med metadonet. Å andra sidan<br />
kan det gå för fort. Jag träffade en tjej som använt<br />
heroin i ett halvår <strong>och</strong> gått på metadon i två.<br />
Staten satsar mycket på metadon i Portugal.<br />
Det finns många olika projekt, även i små städer:<br />
– De vill att knarkarna ska tillbaks in i samhället.<br />
I varenda liten byhåla med 25 – 30 hus<br />
finns det heroinister, berättar Saba, hälften av<br />
ungarna tar heroin. Precis som det finns a-lagare<br />
hos oss finns det horsare där.<br />
Till metadonprogrammen kopplas<br />
yrkesutbildningar med, i allmänhet, lågavlönade<br />
kroppsarbeten. Till skillnad från Sverige är det<br />
lätt att få jobb i Portugal, även som före detta<br />
narkoman. Trots alla svårigheter <strong>och</strong> tunga upplevelser<br />
ångrar inte Saba tiden i Portugal:<br />
– Den fick mej att komma till insikt om vad<br />
som är viktigt <strong>och</strong> värt någonting!<br />
Vissa citat <strong>och</strong> fakta är hämtade från en<br />
artikel skriven av Fredric Ring.<br />
FAKTA NARKOTIKA I PORTUGAL<br />
❑ Portugal är Västeuropas fattigaste land. Staten spelar liten<br />
roll i det sociala arbetet. Det finns kommunala mottagningar<br />
där man får hjälp att gå med i metadonprogram eller<br />
tabletter för nedtrappning i hemmet. Familjen är skyddsnätet.<br />
Om man inte har någon familj får man förlita sig på<br />
kyrkan eller välgörenhet.<br />
❑ Smittspridningen av HIV <strong>och</strong> hepatit är mycket stor.<br />
Man planerar därför att inrätta injektionsrum i stor skala<br />
❑ Droger som dominerar är hasch, brunt heroin, kokain<br />
<strong>och</strong> syntetiska droger. Narkotika som amfetamin,<br />
Rohypnol <strong>och</strong> vitt heroin är väldigt sällsynta.<br />
❑ Ca 2 miljoner portugiser använder hasch. Priset är så<br />
pass lågt att det inte kostar mer än att en vanlig fattig student<br />
har råd. Med rätt kontakter kan priset på ett kilo hasch<br />
ligga på ca 500 svenska kronor! (i Sverige får man bara ca 5-<br />
6 gram för 500 kr)<br />
oberoende 2/2006
Varför får vi inte<br />
hjälpa barnen i Asien?<br />
JAG SATT INTAGEN på Hallanstaltens A- avdelning<br />
samtidigt som flodvågskatastrofen drabbade<br />
Thailand <strong>och</strong> Sydostasien. Idén föddes att skänka<br />
pengar från tomburkar till behövande i Asien. Idén<br />
kom till när en av kyrkans besöksgrupper var på<br />
besök, <strong>och</strong> den bottnade i att vi intagna inte hade<br />
någon möjlighet att få ut panten pa våra PETflaskor<br />
<strong>och</strong> returburkar då kioskinnehavaren vägrade<br />
att lösa in våra returglas. Detta medförde<br />
tydligen för mycket jobb för honom.<br />
En godhjärtad <strong>och</strong> omtänksam kvinna från<br />
den församling som besökte oss erbjöd sig att ta<br />
med sig ett par säckar varje gång <strong>och</strong> att panta<br />
dessa samt se till att det kom några olika fadderbarn<br />
tillgodo: Fadderbarn vi själva skulle ha möjlighet<br />
att välja ut <strong>och</strong> som vi intagna på A-huset<br />
skulle få följa <strong>och</strong> hjälpa till ett liv med möjlighet<br />
till studier <strong>och</strong> så vidare. Klartecken gavs från personal<br />
på A-huset <strong>och</strong> allt såg ut att lösa sig.<br />
Men tyvärr visade det sig att det blev stopp i<br />
centralvakten när säckarna skulle bäras ut <strong>och</strong><br />
att säckarna ej fick lämna anstalten. De intagna<br />
får inte ha några ekonomiska transaktioner med<br />
kyrkan löd motiveringen.<br />
DET ÄR SYND, för idag hamnar burkar <strong>och</strong><br />
flaskor vanemässigt i hushållssoporna på Hall <strong>och</strong><br />
Håga, då det inte finns någon möjlighet att göra<br />
sig av med dom. Därmed går hundratals, om inte<br />
tusentals, kronor till spillo varje vecka. Pengar som<br />
hade kunnat förbättra livsvillkoren för barn runt<br />
om i världen som då skulle haft en chans att slippa<br />
att hamna i prostitution <strong>och</strong> kriminalitet.<br />
Jag tycker det är tråkigt när vi som är skurkar<br />
i samhällets ögon inte får hjälpa till med en<br />
sådan här sak som bara skulle få positiva effekter<br />
för såväl den lilla människan som på miljön.<br />
Patte O, f.d fånge 283-03 på Hall<br />
Ingemar Rexed är död<br />
EFTER EN LÄNGRE tids <strong>sjuk</strong>dom har Ingemar<br />
Rexed avlidit. Ingemar var jurist, <strong>och</strong><br />
han slutade sin långa yrkeskarriär som domare.<br />
Han var också <strong>RFHL</strong>s första medlem<br />
när förbundets bildades 1965 <strong>och</strong> han var en<br />
av våra tidiga förbundsordfö-randen.<br />
Oavsett var han verkade var han <strong>RFHL</strong><br />
<strong>och</strong> sina ideal om humanism <strong>och</strong> rättvisa<br />
trogen.<br />
Ingemar tog sig an många uppgifter,<br />
bland annat att bevaka den dåliga<br />
bevisvärderingen i narkotikamål, han drev<br />
frågan om polisvåld <strong>och</strong> han engagerade<br />
sig i lagstiftningsfrågor inom narkotikaområdet.<br />
Han var aktiv i arbete inom HAI,<br />
Health Action International, både nationellt<br />
<strong>och</strong> internationellt, för att bevaka patient-<br />
säkerhetsfrågor i förhållande till läkemedelsindustrin.<br />
En stridbar person som Ingemar skaffade<br />
sig både många fiender <strong>och</strong> många vänner.<br />
Fienderna fanns bland hans meningsmotståndare.<br />
Han fick ibland betala ett högt<br />
pris för att stå för sina ideal <strong>och</strong> det priset<br />
var han villig att betala.<br />
Ingemar var en trofast <strong>och</strong> innerlig människa<br />
som skaffade vänner som ofta kom att<br />
följa honom under många år av livet. Och<br />
det är vi, alla hans vänner, som kommer att<br />
sakna hans vänskap <strong>och</strong> kämparglöd.<br />
Med Ingemars död försvinner en viktig<br />
länk till <strong>RFHL</strong>s historia men också till hela<br />
narkotikapolitikens.<br />
Sonja Wallbom<br />
debatt<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 35
ev <strong>och</strong> debatt<br />
36<br />
”Kriminalvården idag<br />
”Om man lyssnar på justitieminister Bodström, så får man intrycket av en hårt arbetande vårdpersonal<br />
som med för lite betalt <strong>och</strong> ständig underbemanning för en tröstlös kamp mot påtända fångar.”<br />
oberoende 2/2006
är totalt havererad”<br />
EFTER ATT HA PRATAT med min mor insåg jag<br />
att vanligt folk inte har en aning om vad som försiggår<br />
på anstalterna runt om i Sverige.<br />
”Hårdare tag” <strong>och</strong> ”Mer behandlingsinriktad<br />
vård” <strong>och</strong> nu senast, det diffusa förslaget om ett så<br />
kallat ”belöningssystem” är i sanningens namn bara<br />
ett sätt att fixa röster <strong>och</strong> tigga mera pengar. Lägger<br />
man till ”säkerhetsförbättringar” <strong>och</strong> påståenden<br />
om att narkotikabekämpningen är en ständig<br />
kamp så kan man mjölka lite mer <strong>och</strong> vinna röster<br />
inför valet <strong>och</strong> skapa en allmän vanföreställning<br />
om att större delen av Sveriges fångar sätter nålar<br />
i armarna <strong>och</strong> röker hasch som om det vore tobak!<br />
Men hur ser det då ut på anstalterna? Hårdare<br />
klimat mellan fångarna <strong>och</strong> vårdarna är en logisk<br />
konsekvens förstås. Telefonkontakten med anhöriga<br />
beviljas om säkerheten inte äventyras. Vad nu<br />
ett telefonsamtal kan<br />
vara för risk finns det<br />
hittills ingen konkret<br />
händelse som visar.<br />
Åh, visst ja, Hallhändelsen,<br />
men stopp<br />
ett tag! Det var ju vårdpersonal<br />
som… Nåja,<br />
enklast är att kollektivbestraffa<br />
alla fångar <strong>och</strong><br />
upprört hävda att narkotika<br />
<strong>och</strong> bristande säkerhet till följd av pengabrist<br />
gjorde att denna spektakulära utbrytning<br />
kunde ske. Detta visade sej vara genialt eftersom<br />
stämningarna i samhället redan under en längre<br />
tid piskats upp till något som närmast skulle kunna<br />
kallas hets mot folkgrupp om det varit en etnisk<br />
grupp som utsatts på samma sätt.<br />
HUR SER DÅ VÅRDEN ut som idag ska skall<br />
både återanpassa <strong>och</strong> vara narkotikaförebyggande<br />
<strong>och</strong> ”avtändande”?<br />
Om man lyssnar på till exempel advokat, förlåt,<br />
justitieminister Bodström, så får man intrycket<br />
av en hårt arbetande vårdpersonal som med för<br />
lite betalt <strong>och</strong> ständig underbemanning för en tröstlös<br />
kamp mot påtända fångar.(Knarket på anstalterna<br />
tycks bero på brister i säkerheten enligt justitieministern).<br />
Nå, jag är själv en så kallad kåkfarare <strong>och</strong> har<br />
levt på anstalt sen slutet av 80-talet fram till dags<br />
”Helt ärligt kan jag säga att<br />
narkotikan i verkligheten inte alls<br />
’flödar’ in. Den har aldrig gjort det<br />
<strong>och</strong> kommer sannolikt inte att göra<br />
det framledes heller. ”<br />
datum. Jag kan tydligt se att de hårdare tagen har<br />
lett till ett ännu större gap mellan intagen/vårdare.<br />
Detta beror nog inte på fångens ovilja att försöka<br />
förändra sig, utan snarare på det förakt <strong>och</strong> de<br />
ständiga kränkningar som smugit sej in i dagens<br />
fängelse. Det finns en ständigt pockande rädsla för<br />
att göra för ”lite” mot narkotikaflödet <strong>och</strong> därmed<br />
riskera att vårdaren ifrågasätts. Det beror nog också<br />
på att ingen riktigt vet vad som är det rätta sättet att<br />
jobba på, återanpassa eller låsa in? För säkerhets<br />
skull låser man in, för det primära är måste ju vara<br />
att 1: Skydda samhället. 2: Verkställa det straff som<br />
domstolen utmätt, nämligen frihetsberövandet.<br />
HELT ÄRLIGT KAN JAG säga att narkotikan i<br />
verkligheten inte alls ”flödar” in. Den har aldrig<br />
gjort det <strong>och</strong> kommer sannolikt inte att göra det<br />
framledes heller. En viss minskning har skett, kanske<br />
10 – 20 procent på<br />
tio år, men det beror nog<br />
på att andelen narkomaner<br />
dels minskat <strong>och</strong><br />
dels blivit äldre <strong>och</strong> klokare.<br />
Det är också en följd<br />
av den kulturförändring<br />
som skett i <strong>och</strong> med att<br />
rån/misshandelsbrott<br />
nu är lika vanliga som<br />
bilstölder/”pundarbrott” var för fem år sedan. Det<br />
är inte längre renodlade narkomaner som sitter på<br />
kåken.<br />
Det har också gjort att strafftiderna i snitt blivit<br />
längre. På min avdelning ligger straffsnittet nu<br />
på cirka tre år, att jämföra med år 2000 då ett års<br />
straff fortfarande var långt. Jag vill nog påstå att<br />
hetskampanjerna för att skrämma fram en massa<br />
pengar <strong>och</strong> politiska sympatier, bär stor skuld till<br />
att kriminalvården idag är totalt havererad <strong>och</strong><br />
förakt <strong>och</strong> kränkningar är vardagsmat.<br />
NU SKA MAN KANSKE inte lyssna på mej. Jag är<br />
ju ”bara” intagen. Kompetensen/vården är väl av<br />
högsta kvalitet. Det borde jag förvänta mej eftersom<br />
jag berövats rätten till mitt liv <strong>och</strong> inte vet vad<br />
som är bäst för mej, åtminstone inte under tiden<br />
jag är i fängelse. Tiden efter verkställigheten då? –<br />
Tja, det är ju inte kriminalvårdens ansvar – eller?<br />
Tommy, Storboda<br />
debatt<br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 37
läst<br />
38<br />
Nya infallsvinklar<br />
SVERIGE STÅR INFÖR nya utmaningar <strong>och</strong><br />
nya beslut om alkohol <strong>och</strong> alkoholpolitiken. Det<br />
är inte lätt. Lars Åke Augustsson har angripit<br />
frågan utifrån begreppet ”frihet” <strong>och</strong> har i<br />
reportageform skrivit en bok som ställer frågorna,<br />
för resone-<br />
mangen men överlåter<br />
åt läsaren att<br />
finna svaren.<br />
Han frågar sig<br />
ur samhälls- <strong>och</strong><br />
individperspektiv<br />
vari friheten består<br />
FULL FRIHET – ALKO-<br />
HOLEN OCH MAKTEN<br />
ÖVER VÅRA LIV<br />
Lars Åke Augustsson<br />
Leopard Förlag 2006<br />
i att kunna köpa <strong>och</strong> konsumera alkohol. Och<br />
vem tjänar på den <strong>och</strong> vem tar ansvar för konsekvenserna<br />
av alkoholkonsumtionen? Vi dricker<br />
mer än någonsin i Sverige <strong>och</strong> vi har möjlighet<br />
att legalt föra in allt större mängder alkohol.<br />
Mycket av den säljs på en svart marknad.<br />
Så vad ska vi med vårt försäljningsmonopol?<br />
Är det inte bättre att alla kan köpa vin på ICA?<br />
Och är det inte bara förmynderi <strong>och</strong> dubbelmoral<br />
att hålla fast vid monopolet?<br />
Särskilt som detta monopol agerar som försvarare<br />
av restriktioner <strong>och</strong> folknykterhet här<br />
hemma, men står för en aggressiv marknadsföring<br />
utanför våra gränser, t ex när det gäller att<br />
tjäna pengar på Absolut Vodka, en internationell<br />
storsäljare.<br />
Och vems frihet försvarar vi när någon mejas<br />
ner av en rattfull bilist eller när ett barn skräms<br />
från vettet av en onykter förälder?<br />
LARS ÅKE AUGUSTSSON beskriver alkoholfrågan<br />
utifrån EU, ett land som Sverige, en stad,<br />
en arbetsplats, en ölproducent, sig själv <strong>och</strong> andra<br />
enskilda individer <strong>och</strong> lyckas genom det vrida<br />
<strong>och</strong> förändra fokus många varv.<br />
Alkoholfrågan är för stor <strong>och</strong> för viktig för<br />
att bara hanteras av en handfull politiker <strong>och</strong><br />
intressenter. Och det är i det sammanhanget<br />
Lägga<br />
av<br />
Lars Åke Augustsson angriper alkoholfrågan<br />
utifrån frihetsbegreppet.<br />
FOTO: Mårten Gudmundhs.<br />
denna bok kommer in. Lars Åke Augustsson utmanar<br />
invanda tankesätt <strong>och</strong> uppmanar fler att<br />
ta aktiv ställning. Jag har inte blivit klarare i mitt<br />
eget ställningstagande till svensk alkoholpolitik<br />
efter att ha läst den. Men jag tycker mig ha fått<br />
ett otal ingångar till nya tankar <strong>och</strong> fortsatt debatt<br />
i ämnet.<br />
Sonja Wallbom<br />
– en skrift från <strong>RFHL</strong> om hur man slutar med piller<br />
Författare: Monica Brundin Pris: 10 kronor + porto<br />
Beställ på tel: 08 – 545 560 60 eller e-post: info@rfhl.se<br />
oberoende 2/2006
Tack <strong>och</strong> hej...<br />
Detta nummer är det sista som vi är redaktörer för. Det har varit<br />
två intressanta <strong>och</strong> roliga år med Oberoende.<br />
Vi önskar den nya redaktören lycka till <strong>och</strong> tackar förbundet <strong>och</strong><br />
läsarna för den här tiden.<br />
/ Marco Espvall <strong>och</strong> Jörgen Hassler<br />
GÅ MED I <strong>RFHL</strong>!<br />
❑ Jag vill bli medlem i <strong>RFHL</strong> för 100 kr/år <strong>och</strong> få gratis<br />
prenumeration på oberoende<br />
❑ Jag är arbetslös eller sitter på institution <strong>och</strong> vill<br />
bli medlem <strong>och</strong> få prenumeration för 25 kr/år<br />
❑ Endast prenumerera på oberoende för 145 kr.<br />
❑ Jag prenumererar redan, men har bytt till nedanstående<br />
adress<br />
Namn:..................................................<br />
Adress:................................................<br />
Ort:......................................................<br />
Telefon:...................E-post............................<br />
oberoende<br />
Frankeras ej<br />
Porto betalt<br />
Svarspost<br />
Kundnummer:<br />
118044101<br />
110 34 STOCKHOLM<br />
<strong>RFHL</strong><br />
oberoende 2/2006 internationalen 11/04 39
40<br />
FÖRBUNDSKANSLI<br />
Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm,<br />
tel 08-545 560 60, fax 08-33 58 66,<br />
e-post: info@rfhl.se, hemsida: www.rfhl.se<br />
LÄNSAVDELNING<br />
<strong>RFHL</strong>-Norrbotten<br />
Smedjegatan 1, 972 33 Luleå<br />
tel 0920-22 89 49, fax 0920-22 89 49<br />
e-post: lulea@rfhl.se<br />
LOKALAVDELNINGAR<br />
Eskilstuna c/o hittrich, Hedensö-Sibirien<br />
635 17 Näshulta, e-post: christina.hittrich@rfhl.se<br />
Göteborg Box 7113, 402 32 Göteborg (Seminariegatan<br />
3)<br />
tel: 031-82 51 91, 82 15 64, fax: 031-82 16 42<br />
e-post: kontakt@rfhl-goteborg.com,<br />
hemsida: www.rfhl-goteborg.com<br />
Jönköping Svavelsticksgränd 17, 553 15 Jönköping,<br />
tel/fax 036-12 39 38 (kansliet)<br />
036-19 07 76 (läkemedelsfrågor)<br />
e-post: rfhl.jonkoping@telia.com,<br />
Karlskrona Östra Vittusgatan 36, 371 33 Karlskrona<br />
tel: 0455-169 64, fax: 0455-188 01<br />
e-post: blekingegardar.familycare@swipnet.se<br />
www.rfhl.se/blekingegardar<br />
Kiruna Renstiernas gata 14 B, 981 39 Kiruna,<br />
tel: 0980-15478<br />
Luleå Smedjegatan 1, 972 33 Luleå<br />
tel: 0920-22 89 49 (kansliet), 22 74 55 (läkemedelsfrågor)<br />
fax: 0920-22 89 49<br />
e-post: lulea@rfhl.se<br />
www.rfhl.se/lulea<br />
Lund Box 1636, 221 01 Lund (Kyrkogatan 11)<br />
tel: 046-15 80 06, 070-205 35 45, fax: 046-18 83 02<br />
e-post: rfhl.uti@lund.mail.telia.com<br />
www.rfhl.info<br />
Malmö Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö<br />
tel: 040-611 91 35, fax: 040-661 40 08<br />
Skövde tel: 070-651 58 98<br />
Stockholm Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm<br />
tel 08-545 560 69 fax 08-33 58 66<br />
e-post: stockholm@rfhl.se<br />
www.rfhl.se/stockholm<br />
Stockholm Afrikanska systerföreningen, Bergshöjden<br />
58, 174 45 Sundbyberg, tel: 0737-63 03 40<br />
Stockholm Kamratföreningen Metadon Subutex,<br />
KMS, Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm<br />
tel: 08-545 560 60<br />
Uppsala län Bangårdsgatan 13, 753 20 Uppsala<br />
tel : 018-12 44 22<br />
e-post: rfhlups@algonet.se, www.rfhl.se/uppsala<br />
Västerås Regattagatan 35, 721 31 Västerås.<br />
tel: 021-80 44 36, fax: 021-80 33 16.<br />
e-post: olivia@rfhl.se , www.rfhl.se/olivia<br />
OMBUD<br />
Eskilstuna Christina Hittrich, tel: 070-798 79 88<br />
Kalix-Haparanda Anna-Lisa Eckebring, 0923-22136<br />
Karlstad Kenneth Larsson, tel: 0768-39 61 60<br />
Kramfors Barbro Klang, tel: 0612-125 77<br />
Ljusne Håkan Fredriksson, tel: 0270-671 20<br />
Lomma Roland Sjöberg, tel: 040-41 46 88<br />
Mölndal Sven-Åke Lindgren, tel: 031-16 10 56<br />
Nyköping Thomas Bengtsson, tel: 0735-81 78 93<br />
Sundsvall Krister Karlsson, tel: 060-12 63 99<br />
Södertälje Eva Prevell, tel: 08-551 748 85<br />
Timrå Jan Lidén, tel 060-57 49 68, 070-576 23 20<br />
Visby Roland Olofsson, tel: 0498-505 21<br />
Växjö Paul Einarsson, tel: 0470-243 25<br />
Östersund Kerstin Olsson, tel: 063-381 44<br />
BEHANDLINGSHEM<br />
Skede Klockaregård Pl 3169, 574 93 Vetlanda<br />
tel: 0383-513 85, e-post: klockis@swipnet.se,<br />
hemsida: www.klockis.se<br />
Iris Utvecklingscenter Mullsjö<br />
Box 113, 565 23 Mullsjö, (Hablahester Bjurbäck),<br />
tel: 0392-375 00, fax: 0392-37502<br />
Storgatan 42, 740 81 Grillby, tel 0171-47 12 40<br />
Iris utvecklingscenter Göteborg<br />
Götabergsgatan 20, 411 34 Göteborg<br />
tel: 031-708 32 40, fax: 031-708 32 41<br />
Iris utvecklingscenter Stockholm<br />
V. Långgatan 54, 111 29 Stockholm,<br />
tel: 08-402 68 61, fax: 08-402 68 69<br />
e-post: info@irisutvecklingscenter.se<br />
FAMILJEVÅRD<br />
<strong>RFHL</strong> Blekingegårdar Östra Vittusgatan 36,<br />
371 33 Karlskrona, tel: 0455-169 64<br />
e-post: blekingegardar.familycare@swipnet.se<br />
hemsida: www.rfhl.se/blekingegardar<br />
<strong>RFHL</strong> Värmlandsgårdar Kolvgatan 5,<br />
653 41 Karlstad, tel: 054-18 10 72, 070-20 93 171<br />
fax 054-18 10 71, e-post: rfhl-vmg@xpress.se<br />
hemsida: www.varmlandsgardar.se<br />
Österlenfamiljer c/o <strong>RFHL</strong> Uti Lund, Box 1636,<br />
221 01 Lund, 046-15 80 06,<br />
e-post: osterlenfamiljer@lund.telia.mail.com<br />
hemsida: www.rfhl.info<br />
KOOPERATIV<br />
Basta Arbetskooperativ 155 92 Nykvarn,<br />
08-552 414 00, fax 08-552 410 65.<br />
e-post: info@basta.se, hemsida: www.basta.se<br />
oberoende 2/2006