grekisk vår. - Dramaten

Hon skulle Hellre brinna
--------------------------------------
levande än skada sina barn.
--------------------------------------
Hon är en jävla fitta,
-------------------------------------men
älska sina
--------------------------------------
barn gör Hon.
grekisk vår. De klassiska tragedierna ställer brännande
frågor om människans väsen. Ingen annan västerländsk
dramatik behandlar med sådan direkthet frågor kring våld
och samhälle, civilisation och rit. Våren 2009 presenterar
Elverket två nyskrivna pjäser av Sara Stridsberg och Jon
Fosse baserade på de antika myterna.
De senaste trettio åren har det spelats fler uppsättningar
av de antika dramerna än någonsin tidigare. Trots att de
klassiska språken och dess kulturer inte längre tillhör
dagens bildningsideal har intresset för epokens dramatik
bara ökat. Vad är det som än idag fascinerar oss hos kung
Oidipus, Antigone, Medea och deras öden?
Den stora litteraturen, modern eller klassisk, är ofta
bärare av en djupgående människokännedom. Den stora
konsten uppstår ur en spänning mellan yttervärldens
fordringar och de inre kraven. Det gäller för alla tider.
Sedan är ju detta filtrerat genom några verkligt samtida
röster i skandinavisk dramatik – Fosse och Stridsberg. Så
det kommer med all säkerhet att slå gnistor om den udda
kombinationen. Hjärtligt välkommen till tragedin.
stefan larsson, konstnärlig ledare

c-m edenborg. det gick åt helvete – ett förord kring de grekiska tragedierna
När livet går åt helvete är det svårt att låta bli att fråga varför. Lidande och smärta driver människor
att tänka. Om de stannar på halva vägen hamnar de lätt i någon idé om nytta eller religion:
antingen ”jag har i alla fall blivit klokare av erfarenheten” eller ”livet är lidande och ett mysterium
och bara Gud som skapat världen kan förstå det stora sammanhanget”. Men om de söker ett djupare
svar, kommer de att passera igenom långa kedjor av troliga men ändå otillräckliga orsaker
och syften för att slutligen hamna i denna insikt: det gick helt enkelt åt helvete.
Omöjliga konflikter, kompromisslösa krav, överdriven stolthet eller, oftast, bara några löjliga
missförstånd leder till gränslösa katastrofer och ohyggligt lidande. Och det finns ingen mening
i det, ingen nytta, inget utvecklande, inget metafysiskt. Bara skuld, skam, ånger, äckel, ruelse och
tusen oförutsägbara effekter.
Det gick åt helvete. Sonen kunde inte veta att den otrevlige gubben han slog ihjäl var hans
pappa eller att den snygga men lite till åren komna bruden han gifte sig med var hans mamma.
Mamman som slet huvudet av sin son för att en gud gjort henne galen hade inget val: hon fick
ingen rättvis chans.
Visst finns det personer som verkligen vill ont. Men de har också sina skäl: kåthet, förälskelse,
förtvivlan, sinnessjukdom. Eller hämnd. Och hämndens kedjereaktion har ingen hejd. När den väl
avstannat är marken täckt av döda, sårade, förtvivlade och bittra mödrar, fäder, barn och gamlingar.
Det har hänt igen: det gick åt helvete. Och det gjorde ont som själve fan. Det har gjort ont i alla
tider och överallt. Och det tycks aldrig ta slut.
Svaghet, förvirring, stolthet, dumhet, bakslughet och girighet upphör aldrig att sönderslita det
som kärlek, rättrådighet, storsinthet, gästfrihet och ansvarsfullhet bygger upp – och omvänt. Världen
kryllar helt enkelt av smärta. Den enes kärlek bryts mot den andres kärlek: vem hugger först?
Och föräldrarna klagar över sina dödade barn. De klagar och gråter och klagar och tar sedan ihjäl
någon annans barn.
Få av karaktärerna i de grekiska tragedierna är helt igenom goda eller onda. De flesta är mer eller
mindre smutsiga. Men vilka mäktiga känslor som skakar dem! Det oändliga trotset, den förkrossande
sorgen, den sönderslitande kärleken och det blodtörstiga hatet skänker texterna deras
mänsklighet.
Genom historien har stora filosofer skapat teorier om de grekiska tragediernas väsen. De har
hävdat att det handlar om förhållandet mellan individens frihet och samhällets ordning; om mäns
förtryck och kvinnors motstånd; om omöjligheten av en tredje ståndpunkt; om motsättningen
mellan den privata rätten till hämnd och statens monopol på våld; om gränsen mellan mänsklighet
och natur.
Men tragedierna har inget väsen. Många slags konflikter kan väcka de tragiska känslorna. Vi
kan bara vara säkra på en sak: det kommer vid någon punkt att gå rejält åt helvete.
- hämtat ur De grekiska tragedierna (Vertigo förlag, 2005), en bok som samlat 26 dramer i svensk översättning.
du luktar gott.
-----------------------------du
luktar … du luktar
-----------------------------människa.
du luktar
-----------------------------sol.
du luktar som
------------------------------
någon som är ledsen.

stå vid kanten och svindla – ett samtal med Sara Stridsberg om Medealand
Medea är en av världslitteraturens mest omdiskuterade gestalter.
Berätta om hur du tänker kring henne, som kvinna och som myt?
Medea är ett människoöde som rör vid det outsägliga och samtidigt är
hon en kollektiv skräckfantasi. Vår värld är uppbyggd kring kvinnors
kärlek och omsorg om barn och andra behövande. När Medea förstör
sina barn förstör hon själva grunden för mänsklig gemenskap. Hon
sliter sönder det enda ömma band som skulle kunna vara evigt.
Du kallar din pjäs för en fantasi baserad på Euripides tragedi. Hur förhöll
du dig till den 2000 år gamla förelagan?
Jag ville skriva en helt ny pjäs, men jag ville utgå från namnet Medea.
Medea är våldet. Medea är det öde brända landet. Medea är trolösheten.
Medea är den totala förödelsen. Jag utgick från kärlekssveket, Medeas
flyktingstatus och mordet på barnen. Därefter försökte jag bygga upp
en värld kring en modern Medeagestalt som har gett upp allt för sin
kärlek (hemland familj vänner arbete stolthet) och som vägrar att acceptera
sitt öde. Jag ville närma mig kvinnan som påstår att hon inte
längre har något hjärta.
Min Medea är under stora delar av pjäsen inskriven i psykiatrin. Jag
försökte skriva fram ett förflutet åt henne som skulle kunna kasta ett
svagt strålkastarljus över barnens död.
Pjästiteln ”Medealand” antyder ett tillstånd, en slags lägesrapport om
vår värld. Vilka aspekter av Medeamyten tycker du känns nutida eller
aktuella för en publik idag?
Medea är ett tillstånd, ett antal portar som slår igen samtidigt. Medea
är den totala ensamheten. Medea är ett byte och en flykting som försöker
springa ut ur alla de burar som omger henne. Staten, domstolen,
lagarna, psykiatrin, äktenskapet, tiden. Medealand är platsen där ingen
människa någonsin borde behöva vistas.
Medea är också den samtida flyktingen. Varje dag körs ett antal människor
till flygplatser för att tillsammans med sina barn skickas tillbaka
till kriget och våldet.
Kärleken är samtida, och sveket. Vi förväntas, i en sekulariserad tid,
att acceptera kärlekens villkor och kronologi. Medea vägrar att acceptera
sitt öde som ensam, oälskad, fattig, utvisad, hon vägrar att acceptera
bristen på rättvisa för kvinnor. Det betyder att hon måste förstöra sitt liv.
Medealand är förstörelsen. Medea påstår att hon inte har något hjärta
och att hon därmed inte längre är en människa. När människor begår
fruktansvärda handlingar, när vi talar om krigsförbrytelser eller människor
som dödar sina barn, försöker vi utesluta dessa människor ur
den mänskliga gemenskapen genom att beskriva dem som omänskliga.
Det tragiska är ju att dessa handlingar är just mänskliga. Vi tillhör alla
ett och samma stycke blödande mänsklighet och våldet är, vare sig vi
önskar det eller inte, en del av människan. Barnen i Gaza dödas av just
människor.
Det känns som om man kan spåra din Medea tillbaka till förordet du
skrev till Valerie Solanas SCUM- manifest, och via romanen och pjäsen
om henne. Finns det tematiska likheter mellan Medea och Valerie, både
som gestalter och som litterära universum?
När jag läste Valerie Solanas manifest första gången uppstod frågan
genast om vilken sorts erfarenhet en människa har haft i världen för att
skriva en sådan lysande dystopi och nedslående utopi. Samma fråga
uppstod kring Medea. Jag ville följa henne hela vägen till avgrunden.
Både Valerie och Medea är gestalter som står vid kanten och svindlar.
De vägrar att förhålla sig till några som helst sociala eller politiska överenskommelser.
De kräver det omöjliga och de håller sitt raseri framför
sig som en våldsam brand.
Valerie Solanas drömmer om en värld utan krig, prostitution och
våldtäkt. Medea kräver att Jasons svek är en ond dröm. Hon kräver att
domstolarna bryter mot lagarna för hennes skull och låter henne stanna
i landet. De sträcker sig båda våldsamt och hopplöst efter himlen.
Är Jason något mer än ett skällsord? Är han endast intressant som en
symbol för det patriarkala samhället, eller finns det något annat i hans
karaktär?
Jason är strålkastarljuset som plötsligt vänds åt ett annat håll. Jason
är den slocknade kärleken. Jag tänker också på honom som en bild för
människans villkor. Han är dörren som slår igen framför den som ber
om hjälp och beskydd. Han är den moderna människans dröm om frihet
och ansvarslöshet och möjligheten att när som helst skjuta bort en utsträckt
hand.
Medealand är en fortsättning på ett nära samarbete med skådespelerskan
Ingela Olsson, som nu regidebuterar. Vad har hon betytt för dig
som författare/dramatiker?
Ingela Olsson har ett utopiskt sätt att förhålla sig till teater, språk och
värld som länge har tilltalat mig och som jag uppfattar som ganska
ovanligt. Ingela var min väg in i teatern och vårt samarbete stäcker sig
långt in i framtiden.
Medearollen är krävande, den emotionella spännvidden enorm. Och så
är hon på scen från början till slut. En väldig utmaning för en skådepelare.
Tänkte du dig Noomi Rapace i rollen när du skrev pjäsen?
Jag och Noomi pratade om Euripides Medea en gång under repetitionerna
av min förra pjäs som hon också spelade i. Hon hade länge velat
göra Medea, men hade problem med det ålderdomliga, nästan döda
språket i originalMedea. Det samtalet fastnade hos mig. Men lustigt
nog så har jag faktiskt också hört Ingelas röst klinga i huvudet ibland
när jag har skrivit texten.
Hur handskas du med en figur som dödar sina två små barn, när du själv
är småbarnsmamma? Att döda sitt barn, är det Västerlandets sista tabu?
Det var som att bränna sig på varje ord att skriva den här pjäsen och det
hände att jag ville sluta skriva. Det var också någonting som jag från
början talade om för Ingela och Noomi, att jag inte kunde lova den här
gången att jag skulle klara av att skriva klart just för att jag hade en liten
pojke hemma som var bara något år gammal. Och också in i det sista,
även när jag var långt inne i skrivandet, behöll jag den möjligheten att
släppa om det blev för plågsamt.
Jag är fortfarande ganska rädd för att se mina ord och gestalter på
scenen, men i efterhand tror jag faktiskt att jag inte hade kunnat skriva
den här pjäsen om jag inte hade varit mor själv. Att skriva är ju också ett
sätt att hantera skräcken. Medealand kom i rätt tid i mitt skrivande. Att
jag Har inget Hjärta
-----------------------------------
längre. ocH jag vill inte
-----------------------------------
Ha något Heller. min
-----------------------------------
kärlek är ett terrordåd.
få ett eget barn gav mig en stark känsla av att vara en potentiell förövare
i världen snarare än ett offer för den. Jag tänker ständigt på den enorma
makt vi har över våra barn och jag upplever det som smärtsamt att se
hur mitt barn är så helt utlämnad åt min välvilja och kärlek eftersom vi
ju vet att det är en kärlek som också brister ibland för människor som
befinner sig i extrema situationer.
- Frågorna ställdes av Marc Matthiesen

jörn apelkvist. medea och könskampens existentiella villkor.
Björn Apelkvist, lektor vid Lunds universitet, belyser aktualiteten hos Medea
och utvecklar hur äktenskapets kamp mellan könen, barnets utsatthet
och moderns makt har inspirerat dramatiker genom historien.
Medea har ofta identifierats som det första verkliga äktenskapsdramat,
det första dramat om kampen mellan könen. Av de klassiska tragöderna
har samtidigt Euripides hyllats som den främste kvinnoskildraren. Det
är kvinnans synvinkel som är utgångspunkten i de dramer av honom
som bevarats till eftervärlden, och inte minst så i Medea. Mer övergripande
kan om Euripides också sägas att den dramatiska laddningen
i hans dramer i första hand kanaliseras genom individerna och deras
konflikter med sig själva och varandra. Gudarna får en mer sekundär,
konstruerad funktion hos honom, i jämförelse med den djupa religiositeten
vi finner gestaltad hos Aischylos och Sofokles.
EN OUTSIDER
Vi vet att Euripides levde i avskildhet, borta från offentligheten, kände
sig förjagad och missförstådd, att han ej heller mötte den framgång med
sina dramer i sin samtid som hans likar. Han var en outsider. Hänger
detta samman med att han i så hög grad var fri från fördomar gentemot
det andra könet, att han i kraft av sin djupt progressiva kvinnosyn, som
med kraft och distinktion lyfter fram kvinnan som mannens mänsklige
jämlike, överskred de könsgränser som än idag kan tyckas så svåra att
frigöra sig ifrån? Också i vår egen samtid domineras ju det offentliga
samtalet ofta av synsätt på kvinnan som passiv, som ett offer för manssamhället,
som i första hand svag och beroende, i behov av stöd och
insatser. Men de kvinnor Euripides skildrar är långt ifrån hjälplösa offer.
Deras sociala situation är prekär, men i den agerar de med stor kraft,
och är rentav mer aktiva och förslagna än männen.
DEN KVINNLIGA SFÄREN
Euripides Medea har en utgångspunkt som är viktig för den västerländska
dramatikens historia – den som behandlar äktenskapet som kampen
mellan könen, relationen mellan man och kvinna. ”Så oförsonlig är
inget hat, som när två forna vänner blivit osams” låter Euripides körledarinnan
på ett ställe slå fast. Orden sammanfattar pjäsens motiviska
kärna: det spänningsfält av förbittrade känslor som stormar upp när
krigaren Jason förskjuter sin fru Medea och parets två söner, till förmån
för ett nytt giftermål med den unga dottern till kung Kreon av Korinth.
Konflikten mellan de separerande makarna utvecklar sig i högsta
grad som en kamp mellan en manlig och en kvinnlig sfär. Det är den
senare som står i centrum – Medea är utan konkurrens dramats huvudperson
och centrala medvetenhet, samtidigt som kören, med dess återkommande
kommenterande av intrigens utveckling, signifikativt nog
består av kvinnorna i staden Korinth.
Det är också Medea och den kvinnliga maktpolen som till slut går
segrande ur striden, men endast i den fasansfulla destruktivitetens
tecken, endast med den totala familjetragedin som slutpunkt. Medeas
vrede går till slut ut över inte bara kungadottern och kungen själv, utan
förintar också de egna barnen. Barnamordets ohygglighet understryks
med särskild styrka i och med barnens ringa ålder, deras oförstående
oskyldighet inför moderns ”vrede, som härjar och slår för att hävda sin
makt”. Detta betonas redan då deras amma i dramats inledning konstaterar
om dem, att ”sin mors bekymmer ha de tagit lätt”, för ”i barnahjärtat
finns ej rum för sorgen”.
VARDAGSREALISM
I Medea är det entydigt föräldraperspektivet som står i centrum. Det
är den bittra kampen mellan modern och fadern vi får följa, och hur
de unga barnen blir hjälplösa offer för denna konflikt, mördade av sin
egen mor i syfte att hämnas på fadern.
Med fokus på de enskilda individernas perspektiv, i en verklighet
som gudarna inte i någon verkligt genomgripande mening tycks nå
fram till, kryddar Euripides stundtals den hätska replikföringen makarna
emellan med en realistisk udd som kan kännas rykande dagsfärsk.
Vi befinner oss långt ifrån Orestiens högstämda patos, när Medea
gör klart för sin svekfulle make, att ”jag skall få lindring av att håna
dig, och du skall lida, när du tvingas lyssna”. Långt inne i en mycket
påtaglig vardagsrealism – trots den högtravande stilen – befinner vi
oss också, när Jason å sin sida tar ny sats med orden: ”Här gäller det att
inte komma av sig men som en skicklig styrman rida ut med sammandragen
segelduk, o kvinna, din tungas onda virvelstorm av ord!”
DET KVINNLIGA PERSPEKTIVET
Strindberg, Albee, Norén, alla vårt eget tidevarvs stora relationsdramatiker
har i Euripides en oundgänglig föregångare. Men Euripides
särskilda styrka är utan tvekan det kvinnliga perspektivet och dess
särskilda fördjupning som blir allmänmänskligt angeläget på ett sätt
som garanterar dramats verkliga smärtpunkt. Man kan inte annat än
fascineras av den veritabla kvinnorörelse dramat tycks mobilisera, då
Medea och kvinnorna kring henne går till angrepp mot den rationaliserande,
stagnerande, förträngda och problemundvikande manliga
ordning Jason representerar.
Gentemot männens förljugna bekymmersfrihet och småsinta
världsfrånvändhet står Medea med sitt djupa, helgjutet genomlevda
sanningssökande och engagemang i livets verkligt betydelsefulla
angelägenheter, samt med henne hela kören av kvinnor som med djup
inlevelse följer hennes öde. Hennes och inte fädernas vishet är den
andliga mittpunkt som ger dramat dess mening och innehåll.
Den omkastning av den patriarkala samhällsideologin till kvinnans
fördel, den uppvärdering av det kvinnliga som dramat i sin helhet ger
intryck av, bryter tydligast fram i en märklig vision som förmedlas av
kören, strax efter att Medea klargjort sina mörka planer om hämnd på
maken:
Strof 1
De heliga floderna strömma
baklänges uppför bergen,
rättvisan kastas omkull
och allt vändes upp och ner.
Eder och trohetslöften
brytas av svekfulla män.
Nu ändrar sig synen på kvinnan,
nu sjunger man vårt pris.
Vi mötas med aktning och ära.
Det dåliga ryktet
förföljer ej längre vårt kön
Denna kommentar till intrigens utveckling blir samtidigt en ödmjukt
utformad, men synnerligen djupsinnig meditation över hur ”när allt
vändes upp och ner”, kvinnan träder fram och låter livet berätta om det
som ”avslöjar kvinnans och /…/ mannens natur”. Orden tycks peka på
en verkligt fundamental motsättning mellan männens och kvinnornas
värld, där den senare hyllas som den som står närmast livet och verkligheten,
närmast sakernas sanna och egentliga tillstånd.
Medea har således den moraliska rätten på sin sida, mot hennes berättigade
vrede och absoluta ärlighetskrav står Jason och manssamhällets
nedlåtande inställning. I hennes adekvata reaktioner vill Jason endast
se ett ”ursinne” som ”är ett ont, som inte kan botas”. Inte hans gärningar
utan hennes ”lösa tunga” är det som driver henne ut ur riket, menar han.
Han betraktar sig som en vän hon envetet stöter ifrån sig, inte som den
svekfulla äktenskapsbrytare hon ser i honom, och som han naturligtvis i
själva verket är.
UNIK MAKT
Genom att å det gruvligaste tillgripa och använda sig av just de lömska
strategier som Jason, Kreon och den manliga sfären generellt tillviter
kvinnorna i staden Korinth, genom att fullständigt infria förväntningen
om att kvinnor ”fått anlag utan like av naturen” för ”allt ont i världen”,
genom att gå så långt som att använda sin unika makt som moder till att
förgöra sina egna barn, kastar Medea till slut med ett slags apokalyptisk
cynism över ända de planer som Jason gjort upp för framtiden. Den
eftertänksamma ljusning för kvinnans del, som anförd av kvinnokören
strömmar in under dramats gång, till synes varslande om en bättre och
rättvisare värld, överskuggas på detta sätt till slut av en så avgrundslikt
utstuderad ondskefullhet att Strindberg själv med sin fasansväckande
pelikanmamma får se sig överträffad.
DESTRUKTIVT MAKTSPEL
Liksom Orestes modersmord i Aischylos Orestien, och Oidipus fadersmord
samt kärleksrelation till sin egen moder i Sofokles Kung Oidipus,
tecknas här med det antika grekiska dramats drastiska konkretion
och mytiska urkraft en skrämmande omständighet som kanske i första
hand vinner på att tolkas symboliskt. Med Freud har vi ju lärt oss att i
Sofokles drama om den olycklige Oidipus urskilja en hemlig önskan,
snarare än en faktisk handling. Kung Oidipus är inte en berättelse om
hur barn faktiskt dödar sina fäder och äktar sina mödrar, utan handlar
i freudiansk anda snarare om ett slags omedveten längtan hos barnet
efter att få fadern att försvinna för att fullständigt och utan konkurrens
kunna hänge sig åt kärleken till modern. Är det inte på samma sätt en
mer förtäckt, i första hand psykologisk erfarenhet som i dramats form
ritualiseras och förkroppsligas, när Euripides låter Medea bokstavligen
förinta sina barn, som det slutliga ledet i det destruktiva maktspel som
uppstått mellan henne och ex-mannen Jason?
”Ha gossarna del i det fadern förbröt? Ditt hat, skall det också gå ut
över dem?”, vädjar amman till Medea i dramats inledning. Trots sin
vacklan och tvekan inför det fruktansvärda brottet, att döda sina egna
barn, är det makten att förgöra, lusten att ta hämnd, som väger tyngst i
henne, och att så är fallet från början.
Men konkretiseras inte här i extrem, fullständigt oförtäckt form en
konflikt, som framför allt hör hemma på ett inre plan, och då vanligtvis
utspelar sig längs betydligt osynligare och mer svåråtkomliga linjer? En
konflikt som ej sällan har sitt ursprung i en misslyckad föräldrarelation
och inte minst i kvinnans underordnade och orättvisa situation – en
verklighet i det klassiska Athen liksom i vår globaliserade samtid – men
som riskerar att få sitt kanske mest destruktiva utlopp just i relationen
till barnen, dessa inför modern oskyddade och hjälplösa. Kan inte Medeas
mord på sina barn tolkas som en symbol för det negativa, potentiellt
förgörande inflytandet av en illvillig, förbittrad, fientligt stämd moder?
DET ALLRA MEST SKRÄMMANDE
Den ur barnets synvinkel starka modersmakten, är det inte denna
mäktiga livskrafts mörka baksida Euripides, som den kontroversielle
författare han var i den antika grekiska högkulturens mansdominerade
tidsålder, ger sin djupa inblick i med sin Medea? I den könskamp Medea
gestaltar blir dödandet av barnen det allra mest skrämmande, och kanske
djupast symbolladdade maktutspelet. Mordet på barnen blir det
slag som definitivt och med tragedins fulla kraft slår sönder den konstruerade,
förljugna verklighet som Jason med fotfäste i det patriarkalt
styrda Korinth försöker upprätta.
MöDRAMAKTENS VILLKOR
Så tolkat är temat förstås lika obehagligt – men kanske också lika aktuellt!
– än idag. I vår tid och i vår egen kulturkrets har Lars Norén på ett
liknande sätt framträtt som en lika hyllad som kontroversiell skildrare
av den kvinnliga mödramaktens villkor i kärnfamiljens intimsfär – Natten
är dagens mor inte bara i hans berömda pjäs med samma namn,
utan i hela den långa svit av familjerelationsdramer han författar från
sent 1970-tal fram till tidigt 1990-tal.
Nobelpristagaren i litteratur år 2004, österrikiskan Elfriede Jelinek, är
en annan internationellt uppmärksammad skildrare av en sådan nutida,
internaliserad Medeaproblematik och dess sociologiskt-psykologiska
villkor. ”Ju mindre beredda män är att dela sin makt utåt, desto mer har
de att lida för detta inåt” eftersom ”kvinnors makt inåt är förkrossande”,
säger Jelinek i en intervju i samband med Nobelprisutdelningen. Om
den allt dominerande modern hon själv beskrivit i sin roman Pianolärarinnan
(1983), betonar hon just att modern ”är hemsk för att fadern
existerar”. Allt modern är hänvisad till i det manssamhälle fadern representerar
är en makt inåt, och den använder hon till att ”förtrycka barnet”
men också till ”att plåga mannen”. ”Allt går inåt, eftersom det inte är
henne tillåtet utåt”, konstaterar Jelinek i en intervju i Frankfurter Allgemeine
Zeitung. Hur destruktiva konsekvenserna blir vittnar hennes
roman effektfullt om.
NyANSERAT MÄNNISKOPSyKE
I grunden är det, som jag ser det, samma problematik Euripides fann ett
språk för i det antika dramat, med sin egensinniga, för den samtida publiken
starkt upprörande gestaltning av en i offentlighet undanskymd
kvinnlig sfär i uppror. Men verkligt kontroversiell blev Euripides, precis
som en Norén eller en Jelinek av idag, inte för att han skildrade kvinnor
i sig. Kontroversiell blev han för att han skildrade kvinnor som människor
med hela den komplexitet och blandning av ont och gott, med hela
den dynamik och kraft som är människopsykets eviga kännemärke.
LIKA AKTUELL IDAG
Med Euripides klassiker uppenbaras hur jämställdhet mellan könen
psykologiskt sett är en tidlöst giltig realitet. Män och kvinnor är varandras
likar, som människor och individer. Men Euripides gestaltar
också med full klarsyn hur destruktiva konsekvenserna kan bli, när det
samhälle människan skapar åt sig, när de särskilda kulturella, politiska
och sociala mönster som råder, inte tar hänsyn till denna existentiella
likvärdighet. Könskampen blir en oundviklig följd av den störda balansen
mellan yin och yang.
Så visst är han aktuell, Euripides, och visst är det antika grekiska dramat
någonting vi fortfarande har de starkaste skäl att bevara kontakten
med.
Denna bearbetade version av texten publicerades ursprungligen i Finsk
Tidskrift, 2006:5
Citaten ur Medea är översatta av Hjalmar Gullberg

anne lindén. människor i nattsvart vardag. Anne Lindén, läkarstuderande
och frilandsjournalist, berättar om Medea så som hon finns mitt
ibland oss, en ensam utsatt människa i stort behov av vård och omsorg och
ett modernt svenskt samhälle som stänger henne ute.
I verkligheten finns gott om Medeor. Människor med brända pass,
söndriga psyken och trasiga kroppar. Medeor, människor i stort behov
av vård och omsorg. För bland asylsökande, papperslösa och gömda
hittar vi samhällets allra mest utsatta och sårbara. Och om det är någonstans
som hon får det särskilt svårt, så är det just här. I jämförelse
med andra europeiska länder är Sverige ytterligt restriktivt med att låta
offentlig omsorg komma den till del som inga papper har. För här är
ordningen sådan att rätten till vård i första hand är knuten till medborgarskapet,
inte till människoskapet. Asylsökande vuxna i Sverige har
rätt att få vård för akuta tillstånd. Papperslösa, eller gömda har i formell
mening rätt att söka vård som inte kan anstå, men med ett viktigt förbehåll:
den vården är osubventionerad, och ska betalas ur egen ficka. Och
på akuten fyndas intet, inget reas ut. Detta är en ordning som var och
varannan folkrörelse vänder sig emot, från LO till logopedförbundet.
MåNGA VÄNDER SIG EMOT DE NyA LAGARNA
Demonstrationer anordnades och motupprop tillkom när riksdagen
förra året diskuterade nya lagar på området. Men till knapp nytta skulle
det visa sig. För under vårsommaren sattes det informella på pränt: folk
skiljdes från folk, utlänningar från svenskar. Stundom lovas att en ny
utredning ska tillsättas, att papperslösas rättigheter ska utredas. Men
än så länge har varken direktiv formulerats eller utredare tillsatts.
Somliga landsting har därför tagit saken i egna händer. Sahlgrenska
universitetssjukhuset i Göteborg ger numer akut vård till alla patienter
i behov. Varken brist på kontanta medel eller personnummersiffror får
stå i vägen. I Stockholms läns landsting är stadgan också sådan, liksom
i region Skåne. Endast Sverigedemokraterna röstade mot nyordningen,
när beslutet fattades i regionens fullmäktige förra året.
Storsjukhusen har inte mycket till val. För vad är alternativet? Att låta
papperslösa förblöda i väntrummet? Vårdgivarnas direkta aktion accentuerar
bara det förvridna med lagstiftningen: ska den upprätthållas,
blir det till priset av människoliv. Det är grundläggande mänskliga rättigheter
vi talar om. Sådana tillgodoses i civiliserade länder med lag och
skydd, inte genom civil olydnad.
PRISLAPPEN ÄR INTE AVGöRANDE
Så vill riksdagen förvägra samhällets mest utsatta människor subventionerad
omsorg? Är kostnaden oöverstiglig? Vård är oerhört dyrt för
den enskilde. En komplikationsfri förlossning går på tiotusentals kronor.
En bekymmersam sådan kan kosta tiofalt. Det finns knappt någon
hejd för hur dyr vården kan bli, för den med otur och ohälsa. Men vad
skulle det kosta samhället att vårda människorna på marginalen? I extra
kostnad, alltså? I storleksordning handlar det om budgetpromille. Och
den pyttiga andelen måste ställas jämte nuvarande ordning: att låta
människor försämras, sjukdomar förvärras, lidande fortgå. Kostnader är
heller inte den bärande, ideologiska grund varpå ordningens tillskyndare
vilar. Argumentationen har varit av annan art: lagstiftarna får inte
legitimera ett skuggsamhälle, heter det. Det är oansvarigt. Ordningen
måste upprätthållas: den som har fått ett avslag på sin asylansökan ska
forslas hem. Att ge kostnadsfri vård är att sända fel signaler till människor
som inte har rätt att vara här.
EN KRASS MIGRATIONSPOLITIK
Det är just en snygg migrationspolitisk signal: stick härifrån eller lid
dina kval i tysthet. Särskilt utstuderad blir den omoralen med tillägget
att endast akut vård erbjuds. För en tillväxande tumör är i regel inte akut
förrän blott smärtlindrande behandling återstår. Anropet blir än tydligare:
stick härifrån, eller möt en förtida död. Och när blir en depression
akut? När en mor vill ta livet av sig? När hon hotar att döda sina barn?
När hon blir psykotisk? Eller först när barnen faktiskt har mördats? Ja,
det hela blir förstås en gränsdragningsfråga, en fall-till-fall-bedömning.
Och hur som helst får Medea själv pynta för vårdinsatsen.
Så ytterst cyniskt. En ordning som, i sitt allra krassaste, faktiskt bygger
på att asylsökande och papperslösa är mindre värdiga vård än
svenskar. Mindre värda omsorg. För mellan svenskar och svenskar görs
då rakt ingen skillnad, oavsett arbetsförmåga eller skatteskulder.
Än barn då? Jodå, i lagstiftarens ögon är barn av alla sorter lika värda.
Ty även icke helyllesvenska barn har rätt till vård på lika villkor, även
om formuleringen är sluddrig kring minderåriga som inte har sökt asyl.
Men motiveringen är inte renodlat medmänsklig utan skickar också
den en tydlig signal, som migrationsminister Tobias Billström skrev i en
debattartikel häromåret: barn ska inte behöva lida för sina föräldrars beslut.
Men myndiga människor bör alltså få lida. Bör få lida så som endast
en människa som förvägras lindring för psykisk och fysisk smärta gör.
Den här ordningen gör att det finns gott om Medeor i Sverige. Människor
i nattsvart vardag, aldrig riktigt välkomna någonstans. Men,
det finns inga gudinnor. Inte på psykakuten, eller någon annanstans
i vårdapparaten. Nå, många inom vården ägnar sig naturligtvis åt att
frivilligt vårda den som inga papper har. Storsjukhusen slirar lite, opinionsbildar
genom att gå på tvärs mot lagstiftarens intentioner. Påhittig
och systemsmart personal ser till att mediciner finner sin väg ut ur systemen.
Hemliga kliniker finns här och var. Mycket ideell tid läggs ner på
att ge omsorg i skymundan, ge allt det där som vi vana välfärdsbrukare
tar för givet: provsvar, penicillin, stundom bot och alltid tröst. Så kommer
det också att fortsätta vara, så länge som det finns människor med
hjärta och inlevelseförmåga. Goda gärningar, absolut. Men det finns i
ärlighetens namn inget gudomligt över sådant arbete.
Snarare tvärtom: något mycket mänskligt, och medmänskligt.
Läs mer:
www.lakareivarlden.org
www.lakartidningen.se
www.vardforpapperslosa.se
någonting Har gått
-------------------------------
sönder permanent.
-------------------------------
mitt Hjärta fungerar
-------------------------------
inte längre. en öken av
-------------------------------
ingenting Härinne

ea hoffmann-müller. svartsjuka och hämndlystnad. En diskussion
om Euripides’ Medea utifrån ett jungianskt perspektiv. Läkaren och
psykologen Bea Hoffmann-Müller diskuterar här hur Medea, dotter från
modergudinnornas land, hamnar på kollisionskurs med det patriarkala
tänkandet – och berör den antika myten, häxan och jungfrun.
Att Euripides vill framställa Medea som en vanlig kvinna och tona ned
hennes gudomlighet framgår tydligt i hans tragedi. Ammans prolog beskriver
Medea som en lidande kvinna, grälet mellan Jason och Medea
för tankarna till ett helt vanligt gräl mellan två äkta makar.
Denna förändring av Medeamyten sker parallellt med en pågående
andlig nyorientering i antikens Grekland. Gudavärlden förbleknar till
förmån för en rationell filosofi, som företräds av Sokrates, Platon och
Aristoteles. Intellektet, logos, förnuftet segrar över lidelsen, som Euripides
beskriver som roten till allt ont. Istället för att söka gudomliga
förklaringar söker man nu naturliga, rationella förklaringar på världsordningen
och människornas plats i den. Olympens gudavärld förlorar
sin kraft och mening.
Medea kommer från ett land på andra sidan Svarta Havet, en region
nära Mindre Asien med matriarkala traditioner, modergudinnornas
land. Modergudinnan personifierar den stora modern som arketyp,
det vill säga den feminina principen. Modergudinnorna förenade i sig
ursprungligen ljusa och mörka sidor till en helhet. Men i det patriarkala
tänkandet klyvs denna helhet och de mörka och ljusa aspekterna blir
alltmer separerade från varandra. Som främling och barbar representerar
Medea den kollektivt omedvetna världen, det irrationellas värld, en
värld som Jason, såsom representant för grekernas kollektiva medvetande,
både fascineras av och upplever som hotfull. Det hotfulla måste
landsförvisas. Genom att fördriva kvinnlighetens mörka sida klyvs den
feminina principen i ljus och mörk, god och ond. Denna klyvnad kommer
till uttryck i kontrasterna mellan den fullkomliga, från arvsynd befriade
och barmhärtiga gudsmodern, Jungfru Maria, och den förföriska
Eva - synderskan. De svarta madonnorna, som har fascinerat människor
i alla kulturer, innehåller i symbolisk mening också den mörka sidan
hos det kvinnliga, det vill säga lidelsen, svartsjukan och hämnden som
trängts bort till det omedvetna. Detta omedvetna arketypiska innehåll
projiceras på vanliga kvinnor. C.G. Jung förklarar denna utveckling på
följande sätt:
Genom att den själsliga relationen till kvinnan endast kom till uttryck i
form av en kollektiv Mariadyrkan förlorade kvinnobilden ett värde, som
alla människor naturligen borde ha haft tillgång till. Detta värde, som
bara kan få sitt naturliga uttryck i ett individuellt ställningstagande, går
förlorat till det omedvetna när det ersätts med ett kollektivt uttryck. I det
omedvetna får nu kvinnobilden en infantilt- arkaisk karaktär. Den relativa
nedvärderingen av den verkliga kvinnan uppvägs, kompenseras av
de demoniska dragen i det omedvetna, som, när de blir aktiverade, träder
fram i projektionerna på den andre. Denna relativa nedvärdering av
kvinnan betyder: Mannen älskar henne i en viss bemärkelse mindre och
det är därför kvinnan svarar med att bete sig som en förföljande häxa.
Parallellt med och till följd av den stegrade Mariakulten utlöstes häxprocesserna,
denna senmedeltidens outplånliga skamfläck.
(Carl Gustav Jung: „Frauendienst und Seelendienst“. In: Psychologische
Typen. GW 6, Walter Verlag Olten 1971, § 399.)
Vi har ännu inte lämnat medeltiden bakom oss. Hos dagens kvinnor
lever häxan vidare i det omedvetna.
I de flesta sagor i vår kristna patriarkala kultur dödas häxan, men det
kan inte vara en slutgiltig lösning på problemet. Det onda blir ju då återigen
utmönstrat och landsförvisat. Men egentligen vill det ingenting
annat än att tillhöra livet! Här har vi en lång och besvärlig väg framför
oss, till dess att vi har löst ett av vår tids mest angelägna problem,
nämligen förlösningen av kvinnlighetens mörka sida. Många kvinnor
har bittra erfarenheter av att vara försummade, nedvärderade och
ifrågasatta och det var detta förtryck som utlöste kampen för kvinnans
frigörelse i början av det förra seklet. I yttervärlden har mycket åstadkommits
i riktning mot jämställdhet mellan könen i jämförelse med
förhållandena i antikens Grekland. Men det är först helt nyligen som
kvinnor har fått samma formella rättigheter som män i samhället. Men i
den omedvetna, inre världen råder fortfarande stor obalans mellan man
och kvinna. Kvinnor domineras ofta av en Animus som präglas av en
patriarkalt ensidig inställning och män domineras ofta av en antingen
häxliknande eller marialiknade Anima. [Enligt jungiansk terminologi
en manlig eller kvinnlig motsvarighet till det egna Självet. Jung identifierade
ursprungligen Anima som den omedvetet kvinnliga delen hos
män och Animus som den omedvetet manliga delen hos kvinnor.] I den
ständiga kampen mellan kvinna och man konfronteras dessa omedvetna
innehåll, Animus och Anima, med varandra genom att projiceras på
det andra könet. I sin älskade ser kvinnan patriarken, den förtryckande
mannen, som gör henne beroende. Mannen å sin sida upplever genom
sin animaprojektion kvinnan som antingen gudinna eller häxa.
Risken är att dagens kvinnor genom att vara alltför omedvetna om moderarketypen
i själva verket - i sitt sökande efter en ny kvinnlig identitet
- omedvetet kommer under inflytande av den. Det är då vi omvandlas
till måttlösa, uppslukande, sextörstande, svartsjuka, hämndlystna kvinnor.
Det kvinnliga klyvs i ljus och mörker. Landsförvisningen av Medea
och den feminina principens klyvnad har givit upphov till en kollektiv
neuros. Såväl kvinnor som män har lidit under detta trauma ända in i
vår tid. Gudsmodern Maria är en efterföljare till modergudinnan. Men
det mörka har gått förlorat. Den fulländade Jungfru Maria personifierar
enbart de ljusa aspekterna av moderarketypen: barmhärtighet, omsorg,
moderlighet osv. De fördrivna mörka krafterna lever emellertid vidare i
det omedvetna. Den nedvärderade modergudinnan hämnas och resultatet
blir ett insjuknande på grund av det inre maskätna sönderfallet.
Det är svårt att inte ryckas med av den mörka destruktiva sidan hos
Medea. Hela tiden talas det om svartsjukans och hämndens destruktiva
makt. Var någonstans finns de läkande krafterna? Svartsjukan gör en
inte bara sjuk, utan kan också driva den personliga utvecklingsprocessen
framåt. Bakom skuggproblematiken – det vill säga svartsjukan i sig
– finns Självet och dess drivkrafter.
De flesta författare, konstnärer och musiker som ägnat sig åt Medeamy-
ten har fascinerats av hennes mörka sida. Antingen har man framställt
Medea som barbar, som främling, som ett demoniskt väsen, eller så har
man valt att betona den lidelsefulla, sexlystna kvinnan.
Slutligen vill jag ställa frågan: Vad sker med oss kvinnor och män?
Finns det en tänkbar värld, som skulle kunna befria det mörka kvinnliga,
en värld som tillskriver det kvinnliga samma värde som det manliga?
Kan vi skapa en värld där det råder gemenskap mellan man och
kvinna, mellan den maskulina och feminina principen?
jag vill vara falken ocH
--------------------------------pilbågen.
elastisk.
--------------------------------osårbar.
en som sårar
---------------------------------
själv ocH viner
---------------------------------
genom luften.
ur Medea- svartsjuka och hämndlystnad, bearbetad av Andrea
Grapengiesser.
Tidigare publicerad i Coniunctio 2008, Årsbok för analytisk psykologi
och kultur
Översättning: Johan Cronström

Utdrag från Utlänningslagen; 5 kapitlet Uppehållstillstånd
Fortsatt uppehållstillstånd
16 § En utlänning som med stöd av 8 § har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd
på grund av familjeanknytning får beviljas ett nytt tidsbegränsat eller permanent
uppehållstillstånd på den grunden endast om förhållandet består.
En utlänning som har familjeanknytning enligt 3 § första stycket 1 eller 2 b eller 3 a
§ första stycket 1 eller andra stycket och som har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd
i två år får ges ett permanent uppehållstillstånd. Om det finns särskilda skäl,
får permanent uppehållstillstånd ges före tvåårsperiodens slut.
Har ett förhållande upphört får uppehållstillstånd ändå ges, om
1. utlänningen har särskild anknytning till Sverige,
2. förhållandet har upphört främst på grund av att i förhållandet utlänning, eller
utlänningens barn, utsatts för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet
eller frid, eller
3. andra starka skäl talar för att utlänningen skall ges fortsatt uppehållstillstånd.
Lag (2006:220).
.
.
.
8 § Ett uppehållstillstånd som ges en make enligt 3§ första stycket 1 skall vara tidsbegränsat
vid första beslutstillfället, om makarna inte stadigvarande sammanbott
utomlands. Detsamma gäller när uppehållstillståndet i ett sådant fall beviljas utlänningens
barn.
Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 a § första stycket 1 eller andra stycket
skall vid första beslutstillfället vara tidsbegränsat. Lag (2006:220).
3 § Uppehållstillstånd skall, om inte annat följer av 17-17b §§, ges till
1. en utlänning som är make eller sambo till någon som är bosatt eller som har beviljats
uppehållstillstånd för bosättning i Sverige.
MEDEALAND
Av Sara Stridsberg
regi: Ingela Olsson
scenografi/ljus: Jens Sethzman
kostym: Nina Sandström
mask: Sari Nuttunen
ljud: Hobi Jarne
dramaturg: Marc Matthiesen
inspicient/regiassistent: Mikael Berg
pjäsansvariga tekniker: Hans Ahlén, Anders österberg
tekniker: Mikael Karlsson, Matti Heckscher, Benny Grün
pjäsassistent snickeri: Ulf Askvik
pjäsassistent måleri: David Murua
pjäsassistent kostym: Monica Jansson
påklädare: Evelina Nevreus
attributör: Maria Säflund
rekvisitörer: Anders Olausson, Lotta Wallin
scenchef: Morgan Högberg
press/marknad: Helena Seth, Katja Juras
producent: Seppo Laukkanen
konstnärlig ledare elverket: Stefan Larsson
konstnärlig ledare teater galeasen: Sophia Artin
Medea Noomi Rapace
Jason Shanti Roney
Gudinnan Lena B Eriksson
Modern Nina Gunke
Kreon Donald Högberg
Barnflickan Klara Bendz*
Prinsessan Tove Fylking
Tiger Elias Elffors Elfström / Daniel Aziz Darwish
Akilles Sigge Björs / Leon Tatti
teaterchef och ansvarig utgivare: Marie-Louise Ekman
programredaktion: Marc Matthiesen, Andrea Grapengiesser**,
Helena Seth
grafisk form: Anders Rinman
foto: Joel Persson
tryck: Brommatryck & Brolins AB
Programnummer: 12
Programprenumeration säsong 2009
600 kronor. Postgiro 3780-4
förlag: Colombine Teaterförlag
Föreställningens längd: ca. 1 tim 30 min.
Dekoren är tillverkad av Dramatens ateljéer och Elverket
*praktikant från Teaterhögskolan i Luleå
**praktikant från Litteraturvetenskapliga institutionen på
Stockholms universitet