Läs här! - Teskedsorden

stoppa våldet!
”vi ekonomer pratar om
’perversa incitament’.
Mänskliga problem är
IMaGes
komplexa och långsiktiga,
men våra system är
/Getty
kortsiktiga”, säger Ingvar
Nilsson, som visar att
CotIer
ett enda skolslagsmål
kan kosta samhället
JaMes
200 000 kronor. foto
TIDNINGEN VI NR 4 2013 TIDNINGEN VI NR 4 2013
exklusivt för vi:
våldets pris
En måttlig misshandel kostar samhället 200 000 kronor. Ett gäng
unga högerextrema ända upp emot 290 miljoner kronor …
– Att arbeta långsiktigt mot intolerans är inte bara mänskligt klokt,
utan också en väldigt bra affär, säger nationalekonomen Ingvar
Nilsson som nu presenterar en ny och unik studie.
TexT MArIE BrANNEr IllusTraTIoner KArIN röNMArK
utanför ligger fortfarande tunna, tunna
isskorpor – lätta att trampa sönder – på
vattenpölarna. Härinne, i ett klubbhus i
skogen utanför Kode i Kungälvs kommun,
jobbar en grupp högstadieelever
med att inte ha sönder sig själva. Eller
andra.
Douglas Petersson, 15 år, låter kepsen åka av och på.
– Här måste man se saker ur andra människors
synvinkel. Det kunde jag inte förut, jag bara körde på.
Men om jag har förändrats? Näe.
Felicia Tollesson, niondeklassare från en annan
skola i Kungälvs kommun, håller inte med.
– Lägg av, det har du visst, Dogge! Du bad en tjej om
ursäkt, en tjej som du behandlat illa, det gjorde du inte
förut. Det är starkt.
En dag varannan vecka möts 25 högstadieelever
från Kungälvs tre högstadieskolor i klubbhuset för
gemensamma undervisningsdagar. De har antagits
till Toleransprojektet, som också kallas Kungälvsmodellen,
ett arbete som nu pågått i 15 år.
Kungälvsmodellen har hyllats och prisats, men har
likt andra projekt ständigt ifrågasatts när kommunala
resurser ska fördelas. För hur mäter man värdet av att
hundratals ungdomar fått bättre betyg och kommit in
på gymnasiet? Går det att sätta prislappar på minskad
främlingsfientlighet och uteblivet våld?
Nationalekonomen Ingvar Nilsson har med sitt
team satt sig ner och räknat. Fast tvärtom. De har
räknat på vad det skulle ha kostat om man inte agerat
i Kungälv. Intolerans har inte bara ett mänskligt pris
utan också ett ekonomiskt. Och det priset är
skyhögt.
– Man måste se på Toleransprojektet
som en social investering, inte en
kortsiktig kostnad, säger Ingvar
Nilsson.
Han har 35 års erfarenhet
av att försöka få beslutsfattare
och allmänhet att förstå hur
dyrt det kan bli för samhället
om man sparar in på förebyggande
insatser.
Alla förstår att utanförskap
leder till lidande.
– Men siffror är maktspråk.
31

ExklusIVT för VI | TolEraNsprojEkTET
vIt Makt kostar
rasistiskt våld ger stora
utgifter långt efter ett
enskilt våldsbrott. räknat
på en 15-årsperiod
skulle samhället kunna
spara ofantliga 290
miljoner kronor.
32 TIDNINGEN VI NR 4 2013 TIDNINGEN VI NR 4 2013
Ekonomiska argument biter hårdare än humanistiska.
Det beror inte på att våra beslutsfattare är
cyniska, utan på att budgetar och kortsiktighet styr.
Men etiska och mänskliga argu ment står inte i motsats
till ekonomiska argument. Kan man visa att man genom
kortsiktiga utgifter långsiktigt sparar stora pengar
så blir ekonomin en motor, säger Ingvar Nilsson, som
aldrig glömmer när han före läst för justitieminister
Beatrice Ask och hon efter åt mötte honom med orden:
”Tack, vad bra, nu har jag siffror. Nu kan jag förhandla
med Anders Borg.”
Det är dit nationalekonomen Ingvar Nilsson
vill komma. Till riksdagen och ut i kommunerna.
Att ”mjuka” frågor ska ha samma tyngd som infrastruktur.
För det krävs siffror.
toleransprojektet har under 15 års arbete
med totalt 450 elever kostat 13 miljoner
kronor. Nilssons analys visar att om man
under den tiden undvikit att ett enda högerextremt
eller intolerant gäng skapats i
kommunen så har man sparat in
samhällskostnader på runt 290
miljoner kronor. Alltså över 20 gånger
mer än vad hela projektet i Kungälv
kostat.
Det betyder att om projektet reduce­
rat effekterna av ett enda gäng med fem
procent så har man redan där passerat ett
samhälleligt break­even.
Att totalsumman blir så hög beror på alla osynliga
kostnader. Ändå har man räknat i underkant.
Man har inte bara tittat på exempelvis sjukvård
efter en skolmisshandel, utan även gjort kostnadskataloger
för offer och förövare: polisutredningar,
socialtjänst, rehabilitering. Sedan kommer de
största posterna: sjukskrivningar och långvarig
arbets löshet. Produktionsbortfall. Det är då miljonrullningen
är i gång.
Problemet med ekonomiska studier som den här
är uppenbar. Man måste räkna på det som inte hänt,
men som skulle kunna ha inträffat om Toleransprojektet
inte funnits.
– Vi kan påvisa kostnaderna för att inget göra.
Och vi kan visa på de effekter som vi ser av Toleransprojektet.
Sedan är det upp till beslutsfattare att väga
risker mot möjligheter, säger Ingvar Nilsson, som
ställer en svår etisk fråga kring sitt eget arbete med att
räkna på vad människors utanförskap faktiskt kostar.
– Ska vi bara hjälpa människor som kan bli lön samma?
Vi kan inte föra sådana lönsamhetsresonemang – åldringar
och missbrukare är i så fall olönsamma. Krasst
ekonomiskt så finns ju ingen mer effektiv besparing
än en död missbrukare, säger Ingvar Nilsson.
Det låter cyniskt och drastiskt. Men det handlar
om att fördela resurser smart, menar Ingvar Nilsson.
Man reducerar både dödsrisk och samhällskostnader
om en heroinmissbrukare får subutex. På samma sätt
ska man se på Toleransprojektet: inte som en kostnad,
utan som en ekonomisk investering.
Ingvar Nilsson ser tre grundläggande orsaker till att
det är så svårt att förstå vad intolerans och utanförskap
kostar. Och varför man inte har rätt underlag när
politiska beslut ska fattas:
1. osyNlIGheteN. Kostnaderna för enskilda händelser
är fördelade på en mängd aktörer – kommun,
landsting och stat – men också mellan år. En knivskärning
hamnar fem, tio år senare hos Försäkringskassan.
Ingen ser den samlade summan.
2. INGet helhetsaNsvar. I en studie kring gatuvåld i
Södertälje fick Ingvar Nilsson involvera runt 20 olika
myndigheter.
3. pyraMIdspelsprobleMet. Alla knuffar kostnader
framför sig. En sjuårig stökig kille får ingen hjälp i
skolan, en assistent anses vara en för dyr insats. På
krasst ekonomiskt så
finns ingen mer effektiv
besparing än en död missbrukare.
högstadiet finns risken att pojken har börjat kosta
stora pengar.
Alla ”vet” om detta. Ändå är det svårt att ändra på
bilden av förebyggande projekt som dyra. När det i
själva verket kan vara precis tvärtom.
– Vi ekonomer pratar om ”perversa incitament”.
Mänskliga problem är komplexa och långsiktiga, men
våra system är kortsiktiga. Ska vi verkligen ha ettårsbudgetar
när vi vet att det inte finns några quick fix,
säger Ingvar Nilsson, som hoppas att Toleransprojektet
får fler efterföljare.
vad är det då man har gjort rätt i Kungälv?
Vi backar bandet till 1995. En augustikväll
misshandlas 14­årige John Hron till döds
av tonåriga skinnskallar vid Ingetorpssjön.
Mordet blir oerhört uppmärksammat
i media och Kungälvs kommun
reagerar både yrvaket och beslutsamt.
Christer Mattsson, då en 24­årig studerande,
kallas in för att kompetensutveckla lärarna. När
sedan en annan grov misshandel inträffar, av samma
gruppering ungdomar men inte samma individer, går
proppen ur.
ExklusIVT för VI | TolEraNsprojEkTET
långsiktighet
och
respekt
ChrIster
MattssoN
drar upp tre
orsaker till varför
arbetsformen i
Toleransprojektet
funkar:
» ”vI blaNdar
uNGdoMar.
De i riskzoner
från olika skolor,
men också
mer trygga och
högpresterande
elever.”
» ”vI har
uNder vIsNING
på annan plats.
Det krävs för att
få bort rollbeteenden
och bryta
mönster. Många
har hamnat i en
viss roll av en
slump – som det
är svårt att bryta
sig ur. Då behövs
nya konstellationer.”
» ”uNdervIs-
NINGeN är eN
kombination av
hård struktur och
öppen dialog. Vi
har en ömsesidig
kod för hur vi uttrycker
oss – det
är särskilt viktigt
för dem med
bristande impulskontroll.
Min
uppgift är ofta att
se till att de inte
tappar ansiktet.
Många är själva
sjukt trötta på sin
egen roll.”
33

ExklusIVT för VI | TolEraNsprojEkTET
lönar
det sig?
» Intoleransens
prIs är en
socioekonomisk
analys av vit
makt­rörelsen
och Kungälvsmodellen.
Den
är gjord av
Ingvar Nilsson,
Eva Nilsson
Lundmark och
Anders Wadeskog.Initiativtagare
till studien
är Teskedsorden
och Expo utbildning
i samarbete
med Kungälvs
kommun och
med stöd från
Ungdomsstyrelsen,
bokförlaget
Natur & kultur
och Stieg Larssonstiftelsen.
» fråN 9 aprIl
kan du läsa hela
rapporten på
www.toleransprojektet.se.
– Det var avgörande för den politiska viljan och för
att få resurser till att arbeta långsiktigt. Inte bara för
att känna igen och stoppa de extremintoleranta grupper
som då fanns utan för att ta bort jordmånen, så att
inga nya skulle uppstå, säger Christer Mattsson.
I dag finns inga nazistiska gäng i Kungälv – en
kommun där högerextrema åsikter och grupperingar
historiskt har haft fäste. Och Christer Mattsson, i dag
42 år, är fortfarande den drivande kraften.
förenklat går Toleransprojektet ut på att tidigt
fånga upp ungdomar med intolerant världsbild.
Kursen löper över ett läsår och man
blandar unga från kommunens tre högstadieskolor.
I gruppen ingår både intoleranta,
konfliktdrivande elever och de som är mer
trygga och högpresterande. En dag varannan
vecka träffas man långt bort från skol korridorernas
hierarkier för att bryta vi­och­dom­föreställningar
och ge ungdomarna en möjlighet att få komma ur sina
vanliga, trånga roller och destruktiva mönster.
– De flesta är fruktansvärt trötta på att upprätthålla
den roll de har blivit. Trötta på att vara förbannade,
säger Christer Mattsson, som menar att alla, även de
elever som inte respekterar andra, ska respekteras.
Det vanligaste misstaget samhället gör är kraftfulla
men kortsiktiga insatser, anser Christer Mattsson.
MyCket att vINNa
toleransprojektet vill
så tidigt som möjligt
fånga upp ungdomar
med en intolerant
världsbild, få dem att
diskutera och förstå.
Vanligast är temadagar. Men temadagar mot rasism
är – i bästa fall – meningslösa. I värsta fall kontraproduktiva.
– En temadag är i sin form alltid manifestativ.
Väldigt lite kunskap uppstår om man jämför med
de 13 år en elev förväntas gå i skolan. Värre är att
intoleranta subkulturer trycks in i ett hörn och måste
försvara sig och därmed blir ännu mer övertygade om
att de har rätt, vilket är en fullständigt logisk, mänsklig
reaktion säger Christer Mattsson som när han var
”ung och självrättfärdig” lärde sig den hårda vägen
hur man inte ska göra:
Han var i början av 1990­talet inbjuden att prata om
intolerans i Visby. Gymnasiet hade just en temadag
mot främlingsfientlighet. En elev blev provocerad
av att han fick ”stå oemotsagd och prata skit om
Sverigedemokraterna för skattebetalarnas pengar”.
Christer Mattsson tackade ja till en debatt vid en
senare tidpunkt, eleven hade bjudit in media och var
själv den som skulle debattera. Christer Mattsson
körde över eleven med sina argument och åhörarna
skrattade ut killen, som senare dömdes för hets mot
folkgrupp i Högsta domstolen. Samma kille blev
sedan en av Sveriges ledande nynazister.
– Jag vann debatten, men förlorade en elev. Det var
en fruktansvärd läxa, säger Christer Mattsson.
I klubbhuset utanför Kode går tuben med räkost
åt först. Den gemensamma frukosten dukas av,
elevernas mobiler samlas in. När Christer Mattsson
berättar om hur uppdelandet av människor kunde gå
till i Nazityskland är det tyst i rummet. Handikappade
tyska spädbarn sorterades bort och dödades – i en
långsam tillvänjning av ett ”vi” och ett ”dom”. Inte av
uttalad ondska, utan för att det ansågs barm härtigt.
Ett förflyttande av gränser som till slut ledde till
koncentrationsläger. När han senare berättar om den
svenska tvångssteriliseringen och att det var lagligt
fram till mitten av 1970­talet, ropar en tjej:
– Men hände det där verkligen på riktigt? I Sverige?
– Alldeles nyss. I Sverige, svarar Christer Mattsson.
diskussionen leds till frågor kring vår rätt
att välja bort människor, att inte vilja se
andra – processer som lätt börjar i en
skolkorridor eller i ett klassrum. Hur
enkelt det är att flytta gränser, att skylla
på andra, att utse syndabockar – homosexuella,
handikappade eller invandrare.
Att vara med i Toleransprojektet är eftertraktat. Man
har fler sökanden än platser. En höjdpunkt är varje
årskulls resa till Polen, där ett besök i koncentrationsläger
ingår. Men längtan är dubbelbottnad, många är
nervösa inför vårresan, de har hört av äldre elever att
det som händer med en där är ”skitjobbigt”.
34 TIDNINGEN VI NR 4 2013 TIDNINGEN VI NR 4 2013
foto stefaNo luNardI /Ibl
Nya INsIkter, Nya åsIkter
”här får man inte bara lära sig saker.
här förstår man”, säger hannah
som kallar sig ett ”problembarn”.
För flera var höstterminens start tuff. Att fysiskt och
mentalt nötas med andra jämnåriga, utsätta sig för
andras tankar, lämna det trygga kompisgänget.
Hannah Nicander gick i sjätte klass när en grupp från
Toleransprojektet redovisade ett arbete i hennes klass.
När frågan kom till henne på högstadiet var hon positiv.
Hon kallar sig själv ett problembarn. Inte bara skolbetygen
har förbättrats, hon har också ändrat åsikter.
– Här får man inte bara lära sig saker. Här förstår
man. Förut trodde jag att Hitler var någon som –
pang! – dödat alla judar. Här får man bakgrunder, det
blir känslomässigt. Allt går ut på att alla har lika värde,
det blir så annorlunda mot i skolan.
loa Ek, i nian, beskriver sig som en som
tyckte illa om invandrare förut. Att de tog
våra jobb. Hon vet inte varför hon tänkte
så. Loa tystnar. Hon tänker på en tjej som
hon inte gillar och som hon för ett tag sedan
kallade ”ankläppen” i skolan.
– Hon började ju gråta. Nu tänker jag mer
på vad jag säger, säger Loa och blir avbruten av Moa
Jodin, som går i en annan skola:
i varje kommun finns en massa
otända eldsjälar.
– Vet du att jag var rädd för dig förut, Loa? När jag såg
dig på stan. Fattar du?
Tjejerna skrattar.
– Man lär känna sig själv. Det är nog egentligen det
man gör, säger Loa.
För Christer Mattsson betyder den ekonomiska
studien oerhört mycket. Med ekonomiska argument
kan han kanske äntligen slippa att Toleransprojektet
betraktas som ett slags generositet från samhällets sida.
Att diskussionen i stället kommer att handla om detta: att
generositet i medmänsklighet är ekonomiskt lönsamt.
I 15 år har han varit drivande, men vill inte framstå
som en frälsare. Tvärtom.
– Jag älskar mina elever. De möjliggör för mig att få
vara den jag vill vara i mitt arbete.
Att det nästan alltid finns en eldsjäl bakom framgångsrika
projekt gör arbetet sårbart. För vad händer
när den drivande personen slutar eller flyttar?
– I varje kommun finns en massa otända eldsjälar.
Mitt arbete skapades när tragiska händelser inträffade.
Eldsjälarna finns, de måste bara mobiliseras. Och det
sker när resurser frigörs. På så vis är Toleransprojektet
inte alls beroende av mig som person. ■
ExklusIVT för VI | TolEraNsprojEkTET
35