Nummer 24 Juni 2007 - Bondersbyn

En tidning för 

Kamlunge, Bondersbyn 

och Börjelsbyn med 

omnejd 

Nummer 24 

Juni 2007 

Sjunde årgången 

Utgivare: 

Bondersby 

Hembygdsförening 

Innehåll 

Ledare 2 

Kosjärv hållplats 2 

Nyinflyttad 2 

Kalixälvens flöden 3 

Bondersbyns rävgårdar 4 

Gäddorgie i byn 5 

Sågen i Lappträsk 6 

Kosjärvträsket, del 8 8 

Om LIN och ”bråkande” 10 

Vårsupe och Majbrasa 10 

Korsord 11 

Kalender, recept, annons 

och tävling 12 

Omslag: 

Gunilla Björkman med ett stort 

fång lin som nu skall beredas till 

det finaste garn. 

Foto: Karl-Gunnar Hansson 

Vad ”bråkar” dessa fyra entusiastiska 

damer om? Läs mer om linberedningens 

ädla konst på sidan 10. 

Men missa inte den lilla notisen på 

sista sidan om skrotinsamlingen till 

Hembygdsföreningens fromma! 

Bondersbyarn önskar sina läsare en 

lång och skön sommar!

Bondersbyns hembygdsförening 

Styrelse: 

Ordförande Lars-Erik Holmberg 

Sekrreterare Ingrid Widestig 

Kassör Gustaf Häggström 

Ledamot Annika Gustafsson 

Ledamot Birgitta Spets 

Ledamot Kalle Söderholm 

Ledamot Karl- Gunnar Hanson 

Suppleant Tommy Nilsson 

Suppleant Jenny Lindgren 

Uthyrning av lokaler i Bondersbygården 

eller husvagnsplatser: 

Annika Gustafsson 27092 

Bondersbyarns redaktion: 

Huvudredaktör: 

Lars-Erik Holmberg 27010 

larserik.holmberg@telia.com 

Redaktörer: 

Olle Björkman 27005 

ollebjorkman@spray.se 

Karl-Gunnar Hansson 

hansson.kg@telia.com 

27024 

Sten Rönnberg 27082 

sten@ronnberg.se 

Annika Gustafsson 

Kontaktpersoner: 

27092 

Kjell Rönnbäck, Kamlunge 54031 

bastuheden@telia.com 

Mariana Andersson,Börjelsbyn 26148 

ake.fors@spray.se 

Bondersbyns hemsida: 

www. bondersbyn.se 

Redaktör:Tommy Rönnberg 27045 

tommy.ronnberg@bondersbyn.se 

Adresser till tidningen: 

c/o Lars-Erik Holmberg 

Forshaga 97, 95292 Kalix 

e-post:bondersbyarn@bondersbyn.se 

Prenumerationer och 

medlemsavgifter 

Bondersbyarn är en medlemstidning för 

Bondersby Hembygdsförening och ingår 

i medlemsavgiften för boende i byn: 

Enskild medlem 75 kr 

Familj 100 kr 

För boende utanför byn: 

Enskild medlem(ej tidning) 50 kr 

Tidningsprenumeration/år 150 kr 

Plusgiro: 928384-7 

Bankgiro: 211-7943 

Prenumerationen gäller kalenderårsvis 

Tidningen utkommer fyra gånger per år: 

Mars. Juni, September och December. 

Material till Bondersbyarn 

Redaktionen tar gärna emot skrivet material 

och bilder från läsekretsen. Kontakta 

gärna någon på redaktionen i förväg. 

Grafisk form: Lars-Erik Holmberg 

Tryck: GJ Offset, Kalix 

Upplaga: 500 ex. 

2 Bondersbyarn 

Ledare 

Låt inte landsbygden bli 

samhällets bakgård! 

Jag kommer ihåg min barndoms bakgård 

invid Storgatan i Luleå. Då var Luleå 

fortfarande en småstad med ca 20 000 

innevånare, starkt präglad av sjöfarten. 

Sjömännen från fartygen, som låg på 

redden och väntade på last av malm, drog 

runt på gatorna och drygade ut den magra 

lönen med smuggling av cigaretter och 

sprit. 

Vi bodde granne med Riksbanken. Ett 

högt träplank skilde innergårdarna åt, 

men från vår lägenhet på andra våningen 

hade jag fin utsikt över de båda världarna. 

Vår bakgård var fylld av bråte tillhörande 

en möbelaffär, ett trasigt cykelställ och 

några stora soptunnor. Den inre delen var 

betongbelagd, annars bara skitig jord. 

På Riksbankens tomt var det städat 

och snyggt. Där stod ett stort cykelställ 

under korrugerad plåt i vinkel med en 

uthuslänga. Gårdsplanen var krattad och 

ren. Mot Storgatan stod ett järnstaket med 

en mäktig grind och allt vaktades av en 

gårdskarl som var nästan lika välklädd 

som riksbankens välbetalde direktör. 

Två världar, arbetarklass och överklass, 

skilda åt av ett träplank. 

Vi reste så ofta vi kunde till min mammas 

föräldrahem i en by uppe efter Luleälven. 

Där fanns en levande landsbygd fylld 

av människor som producerade mat och 

energi till stadsborna. Byn hade två affärer. 

En privatbutik och ”koperativa”, som man 

kallade Konsums föregångare. Där fanns 

två taxirörelser som också erbjöd rum för 

resande. Skolan och skolhemmet var byns 

dominerande byggnader tillsammans med 

faktorsbostaden som en gång i världen 

hade inhyst en alldeles äkta brukspatron. 

På Posten härskade ”Post-Ella” som 

delade sin tid med att vara bonde. 

Men så prioriterade samhället om och 

rollerna blev ombytta. Kol- och vedeldning 

byttes mot olja och elström. Klangen från 

vedhuggarnas klyvyxor tystnade och 

städernas bakgårdar började sakta men 

effektivt flyttas till landsbygden. 

Nu efter en hel generations förfall har 

landsbygden blivit en ny jaktmark för 

röster, och nu lovar politikerna en annan 

tings ordning. Här i Kalix har de beslutat 

om ett landsbygdsprogram, som de sedan 

rent ut sagt skiter i! Deras förakt för 

landsbygden manifesterades den 31 maj 

när Landsbygdskongressen gick av stapeln 

i Kalix-Nyborg, när inte en enda politiker 

från kommunstyrelsen deltog! 

De finns de som tycker att 

kommunstyrelsen skall ha moral att kalla 

till ett sammanträde som river upp och 

skrotar landsbygdsprogrammet, eftersom 

det inget betyder annat än svek. 

Jag är böjd att hålla med om detta, men 

har ett annat förslag. 

Tag er nu samman i kommunstyrelsen 

och dra igång det energiprojekt i byarna 

som Kalixbygdens Byaråd initierat och 

som kan ge genomslag i alla led. Lär och 

framför allt hjälp landsbygden att bygga 

upp en miljövänlig energiförsörjning med 

hjälp av skogen, solen och vinden. 

Eller skall Landsbygden fortsätta att 

utvecklas till samhällets bakgård? 

Lars-Erik Holmberg 

Ordf. BHF 

Striden om hållplats - Kosjärv 

Nu är bygget av Kosjärvs Hållplats i full 

gång. Vägen ner dit är bruten och man beräknar 

att hållplatsen skall vara klar 2008. 

Hållplatsen skall ge möjlighet för 750 

meter långa tåg att mötas. Banvallen breddas 

fem meter på en ca 1000 meter lång 

sträcka. Skärningen byggs om vid vägövergången. 

Det nya spåret byggs på södra 

sidan av befintligt spår. 

Kosjärvs Hållplats kommer att bli viktig 

för det fortsatta bygget av Haparandabanan, 

med tanke på de olika maskiner som 

skall sättas in i arbetet. 

Bondersbyns Hembygdsförening har 

förgäves försökt få namnet ändrat till 

Bondersby Hållplats. Banverket, Järnvägsstyrelsen 

och Länsrätten i Dalarna 

har avvisat vår framställan. Slutligen har 

Kammarrätten fastslagit att Bondersby 

Hembygdsförening inte ens har rättighet 

att överklaga beslutet! 

Bondersbyarn är förvånad över den attityd 

som berörda instanser visat vår framställan. 

Det tycks vara viktigare att stå fast 

vid ett namn fångat ur luften, än att lyssna 

på lokala röster som vill ge hållplatsen ett 

namn som anknyter till de första spåren 

efter inbyggare i Bondersbyn. 

Det är väl inte för mycket begärt när 

den nya hållplatsen och dithörande spårbreddning 

raderar ut den över tre tusen år 

gamla boplatsen ! 

Text o foto: Lars-Erik Holmberg 

Den färdigställda vägen

Kalixälvens syndafloder under 1900-talet 

Ibland rinner Kalixälven bokstavligen över sina breddar och skapar spår både i landskapet och i folkmun. När jag för några år 

sedan skrev om Kalixälven och angav att det högsta vattenståndet uppmättes 1936, fick jag en del korrigerande kommentarer 

bland annat från Arne Lindgren i Bondersbyn. Jag skall nu presentera data som jag fått från Martin Häggström på SMHI 

(bördig från byn)och hoppas att de kan sprida mer ljus över frågan. 

Kalixälvens flöde varierar oerhört mellan 

årstiderna. Vintertid när älven är som lägst 

strömmar det mycket lite vatten i älven. 

Exempelvis tycks den 15-16 mars ha haft 

lägsta vattenståndet under 2000-talet, med 

endast 26 kubikmeter i sekunden! Och när 

sedan älven flödar som starkast rinner det 

över 2500 kubikmeter per sekund, alltså 

nära hundra gånger så mycket! 

SMHI mäter varje dag. 

Åren 1917-1939 mättes vattenföringen 

i Kamlungeforsen för att sedan flyttas 

till Räktforsen. Kamlungeforsens flöden 

beräknas vara 0,5 % högre än Räktforsens, 

så de båda mätserierna är jämförbara. 

Den sprängning/breddning som gjordes i 

Räktforsen 1954/55 påverkar inte flödet 

genom forsen, men dock vattenståndet i 

Räktjärv. De här mätningarna visar bland 

annat att Kalixälvens medelflöde över året 

är 288 kubikmeter per sekund. 

Syndafloderna 

Martin Häggström har angivit elva extrema 

flödesår under 1900-talet, vilket framgår 

av vidstående tabell. Martin berättar 

att det förekommit högre noteringar i 

Kamlungeforsen, men de har visat sig 

vara mycket osäkra och sedan mätvärdena 

räknats om i jämförelse med Räktforsen är 

det dessa flödestoppar som gäller. 

Eftersom mätningarna startade först 1917, 

innebär det att flödestoppar dessförinnan 

är mycket osäkra. Man vet dock att man 

1907 hade ett flöde i älven som gick upp 

mot 2000-2100 m3/sek, dvs. jämförbart 

med flödet 1968. 

Noterbart är att tre stora flöden inträffade 

i följd under 1930-talet! 

(m3/s) 

2564 Morjärv 1935-06-18 

2408 Morjärv 1934-05-13 

2289 Morjärv 1920-05-23 

2144 Räktfors 1995-06-03 

2103 Morjärv 1936-05-23 

2091 Morjärv 1917-06-03 

2002 Räktfors 1968-06-10 

1922 Räktfors 1948-05-17 

1917 Räktfors 1954-08-04 

1841 Räktfors 1955-06-07 

1806 Räktfors 1973-06-06 

Den här bilden är troligtvis tagen högvattenåret 1948. Fotoplatsen är en brädstapel 

på sågen. Foto: Sten Rönnberg 

Nyinflyttad i byn 

Johan Lundgren, 31, har köpt huset där Jenny och Mats Lindgren bodde. Johan arbetar 

på vintern på Naturbruksgymnasiet i Kalix och på sommaren som fiskeguide i 

Ryssland åt ett amerikanskt företag. 

Ursprungligen kommer han från Matfors, sydväst om Sundsvall. Efter många flyttningar 

har han nu hamnat i Bondersbyn som han tycker ligger på lagom avstånd från 

arbetet och tätorten. 

Han beskriver sitt civilstånd som ”särboartat” men delar sin ”ensamhet” med en hund 

(voerster) som han också jagar tjäder med. 

Johan har arbetat som jakt- och fiskeguide i åtta år och rest runt om i världen. Idag 

fiskar han all ledig tid, och är intresserad av att hjälpa till i arbetet med att fylla Kalixälven 

med fisk! 

När stod vattnet som högst på 30-talet? 

Bybor talar om att vattnet stod högst 

i Bondersbyn 1936. Det strider mot 

flödessiffrorna från Kamlunge, som anger 

att flödestoppen inträffade ett år tidigare. 

Nu är det inte så att älvens vattenflöde 

alltid har ett direkt samband med 

vattenståndet, eftersom det också styrs av 

hur isen dämmer i forsarna. 

Det finns historier om hur man 1936 

rodde in i ladorna på Storholmen, och att 

vattnet nådde till sågbänken i sågen. Här i 

Forshaga gick vattnet nästan till stenfoten 

av Carl Fredrik Fors soldattorp. 

Storsnövintern 1936 

Det är dock belagt att vintern 1936 

var en storsnövinter av sällan skådat 

slag. På många områden i inlandet var 

medelsnödjupet över 180 cm, och man 

fick skotta vägar för hästarna. Det går 

historier om att man kunde åka skidor över 

ryggen på hästen där den gick på botten av 

snövägarna! 

Dämningsteorin! 

En vattenståndskurva där älvens flöden 

jämförs med mina mätningar under åren 

2001-2006, visar att ett flöde av drygt 

2100 kubikmeter pr sekund inte räcker 

till för att förklara de vattenstånd som 

man talar om 1936! Vattenståndsmärken 

ligger ytterligare minst ½ meter högre upp 

på land! 

Men det kan ju vara så att ett extremt högt 

flöde söker vägar där vattnet bromsas upp 

och på det sättet skapas ett ännu högre 

vattenstånd? Och kan det ha funnits is i 

forsarna den 23 maj 1936? 

Text: Lars-Erik Holmberg 

Vattenmätare 

Bondersbyarn 3

Under 1930 – 40 talet var intresset för 

”rävfarmning” stort i Bondersbyn med 

omnejd. Inom byn fanns det 10 rävgårdar 

av lite varierande storlek. 

Den förste farmaren 

”Förste” rävfarmare var nog ”Nygårds- 

Johan” Wennström. Hans anläggning låg 

på sluttningen ned mot älven och den 

hette Älvdalens Pälsgård. Flera blev intresserade 

och på östra sidan älven hade 

”Viriåt-Elof” Karlsson rävgård på Viriudden, 

”Lilli–Davi” Berlin hade en vid Salkostforsen 

och nere vid Långforsen hade 

”Ipistu-Emil” Lindgren och ”Pota-Axel”- 

Larsson sin rävgård. I Brattland hade 

”Fors-Arvid och Emil” Johansson rävgård 

och det hade också ”Back-Gustav, Oskar 

och Gottfrid” Hansson. Halvdan Bergman, 

som då bodde i Nygärdan, hade en mindre 

anläggning. ”Åt-Alvar, Sigvard och Elis” 

Häggström hade rävar och det hade också 

Johan Forslund. Vid Bomudden hade Einar 

Frimodig den 10-onde ”rävagården”. 

”Kjal-Frericks-Herman” Fors hade rävar 

inackorderade hos Johan Forslund. Man 

hade ofta både silverräv och blåräv. 

Rävhonorna var hårdvaluta 

En rävhona kostade ca 250 kr och dom 

kunde få upp till 5 ungar. Några hade köpt 

avelsdjur hos Johan Nilsson i Börjelsbyn. 

Han hade rävgård vid Kvarnmyren. 

Ungarna föddes på senvintern och våren 

och det var mycket viktigt att dom då 

fick vara ostörda. Nygårds-Johan brukade 

påminna oss om att det fick absolut inte 

finnas någon majbrasa i närheten av räv- 


Bondersbyns rävgårdar 

En gång i tiden var det högsta mode att bära pälsar och pälsdetaljer av räv. Vår vanliga rödräv utsattes för 

ett mycket hårt jakttryck. Rävjägarna tjänade bättre på rävjakt än på ”hederligt arbete” och rävgårdar med 

silver- och blåräv gjorde strålande affärer. Skinnen gick för det mesta på export till England, vilket också 

innebar att hela vereksamheten ”gick på näsan” vid andra världskrigets utbrott! 

David Berlin med en silverräv 

Foto: Holger Berlin 

gården. Ibland försökte man också ordna 

så att gårdens katt fick ungar ungefär samtidigt 

som rävarna. Då kunde katten bli 

fostermor till någon rävunge som kanske 

hade för många syskon eller något annat 

problem. 

Rävamat 

Djuren utfordrades med slaktavfall som 

man fick från slaktare i Kalix och från 

det som slaktades i byn. Avfallet rensades, 

torkades och maldes. Över sommaren 

förvarades det i jordkällare som man fyllt 

med is eller snö. Rävarna fick mat två ggr 

om dan och det var slaktavfall som blan- 

dades med mjöl. Fisk var också mycket 

vanligt rävfoder. 

Upp till 400 kronor för ett skinn 

Metoderna att avliva rävarna varierade, 

men i princip bedövades räven först med 

ett slag. Sedan kvävde man räven genom 

En bild från Einar Frimodigs rävgård som låg vid hans södra rågång mot Åmarken. 

Einar höll ut länge i den sviktande marknaden. 

att ställa sig på den. Många tyckte att den 

här avlivningsmetoden var obehaglig och 

gasade istället ihjäl räven med hjälp av en 

bil. 

Dom flesta flådde sina rävar själva. Skinnen 

såldes till uppköpare i Kalix men några 

såldes till Tranås Skinnberederi. Dom 

skickades då i säckar av speciellt material 

som var nästan omöjligt att skära sönder 

och dom skulle vara assurerade för höga 

belopp. Man fick från 200 till 400 kr för 

ett skinn. För ett rödrävskinn fick man 100 

-150 kr. 

Mellan 200-300 rävar i byn 

Hur många rävar fanns det som mest inom 

byn under den här perioden? Einar Frimodig 

hade 10 och det hade också Emil 

Johansson men resten blir en gissning. 

Någon hade kanske mindre men dom 

flesta hade fler. Om det fanns mellan 200 

– 300 rävar så kunde dom få upp mot 1000 

ungar per år. 

På Älvdalens Rävgård fanns en 2-vånings 

byggnad för foder, slakteri mm och på 

taket fanns en utsiktsplats. Huset döptes 

snabbt till ”rävakörka”. 

Kraschen 

Dammodet ute i Europa ändrades. Rävkragar 

och ”rävboor” blev omoderna – kriget 

bröt ut och rävperioden i Bondersbyn var 

över.

Dagen efter den stora Gäddfestivalen 

i Kalix genomfördes Bondersbyns 

traditionella gäddfisketävling. 

Väder, publik och servering 

var perfekt. Det är dock tveksamt 

om alla de gäddor som drogs upp 

var av samma åsikt. 

Ett strålande vädret och nästan perfekta 

vattenståndsförhållanden lockade 47 

tävlande till start. Av dessa tävlade fyra 

stycken i ungdomsklass. 

Tom tog tyngsta gäddan 

Tom Johansson från Bondersbyn slog 

hela sällskapet i kampen om tyngsta gäddan. 

Hans gröna best vägde 6,8 kilo och 

kunde landas först sedan Tom tvingats ut i 

Vidstående avtal och 

kvitton för erlagd avbetalning 

och skötsel 

visar hur värdefulla 

rävarna var 

Några fortsatte med minkar på sina rävgårdar. Nygårds-Johan höll 

nog i gång längst både med räv och mink. Ett år blev minkarna matförgiftade 

och 65 djur dog, bara 5 överlevde. Djuren var inte försäkrade. 

En del rävburar degraderades till kaninburar och med det var rävperioden 

i Bondersbyn definitivt över. 

Text: Olle Björkman 

Gäddorgie i Bondersbyn 

vattnet för en riktig närkamp med gäddan 

mellan stenarna! 

Thomas vann totalsegern 

Med 16,19 kilo gädda vann Thomas Johansson 

vuxenklassen , dock endast 2,25 

kilo före Mathias Enström, Bondersbyn 

som belade andraplatsen. Den tredje plat- 

Tom Johansson, Bondersbyn, vann titeln tyngsta gäddan och ungdomsklass. 

Hans segerleeende är nästan lika brett som gäddans 

bistra grimas! 

Ungdomsklassens fyra 

kombattanter där Tom 

Johansson t.v. tog hem 

segern och slog Kalixborna 

Simon Berlin, Mathias 

Hellman och Fanny 

Blombäck 

sen erövrades av Stig Nilsson, Bondersbyn 

med en fångst av 4,87 kilo. Hälften av 

de tävlande vägde in fisk till en totalvikt 

av 78 kilo, och nästan lika mycket våfflor 

försvann ner i publikens och de tävlandes 

magar. De var verkligen på hugget! 


Thomas Johansson, Kamlunge vann segern i vuxenklassen 

och revanscherade sig från gårdagens fiasko i 

Gäddfestivalen då han inte hamnade på ”pallen”! 

Bondersbyarn 5

Hemlighuset 

Det var bortanför spinkkajen mot skogen 

nedanför spånkullen. Där gick också en 

rännil vatten. Numera går huvudfåran där. 

Min far hade ju handelsrättigheter och fick 

grossistkataloger från olika firmor. Det 

var ex. Bröderna Wennerlund och Bröderna 

Marks i Borås, det var Bröderna 

Ivarsson från Osby och någon fler. Från de 

förra tog han trikåer och andra kläder och 

från Ivarsson var det bleckkärl, fajans och 

lerkrukor. De hade också leksaker.I mitt 

ordningssinne spikade jag upp en katalog 

i dasset. Vid ett tillfälle när vi hade matrast 

i sågstugan jämföjrde Vik-Hjalmar en del 

priser i dasskatalogen med priser från Åhlen 

& Holm, eller det kunde ha varit Oskar 

Ahrén. Det var rätt stor skillnad och han 

tyckte det borde ge rätt bra förtjänst. Jag 

tog inte dit någon fler katalog. 

Tuben 

Innan tuben leddes vattnet till turbinen 

genom en bred och rätt djup ränna. När 

jag började jobba vid sågen fanns tuben 

där. Men jag minns mycket väl rännan. 

Jag förstår att tuben byggdes för att öka 

Dammen med intaget till tuben 

effekten på turbinen. För att kunna anlägga 

en tub gällde det att hyvla speciellt 

spåntade plank så att resultatet blev 

en rund tub med den önskade diametern. 

Hyvelstålen måste alltså vara speciellt 

utformade för ändamålet. Jag vet ej, men 

jag skulle väl tro att dessa stål fanns att 

inhandla. Plats för forskning. Att slipa till 

sådana stål själv måste i så fall ha krävt en 

hel del beräkningar, tid och försök. Tuben 

var försedd med spännband på varje meter. 

Den stod i görligaste mån alltid vattenfylld. 

Före slåttern på sågmyren så tömdes 

tjärnen(dammen vid sjöutloppet stängdes). 

Tuben kom då att stå tom. Under 

slåtterperioden var alltså sågen utan vattenkraft. 

Det var också så att tillrinningen 

i sjön var otillräcklig. Vattenståndet i sjön 

blev för lågt. 

Sågen och kvarnen hade två intensiva 

perioder. Det var vår och det var höst. 

Det kunde också hända att vattenståndet 

från början var lågt och då räckte ej vatt- 


Sågen i 

Lappträsk 

net hösten ut för driften. Då drevs sågen 

med en råoljemotor som stod uppställd på 

översidan av kvarnhuset. Ibland kunde det 

bli problem med den motorn, så Gustav 

Pettersson från Bondersbyn fick ta dit sin 

sin Fordson traktor och driva hyveln från 

traktorns remskiva. Man ser således att 

vattenkraften, på grund av den otillräckliga 

tillrinningen, innebar en inte så liten 

begränsning för företaget samtidigt som 

det var en bra och förhållandevis billig 

kraftkälla. 

Kvarnen 

Långt innan jag började arbeta i sågen 

hade jag varit till kvarnen. Den fanns före 

cirkeln. (enligt Ingemar Nilsson, Kamlunge). 

I kvarnkammaren kunde man sitta 

och lyssna till prat och historier. Det fanns 

ett stall och de som kom med kom kunde 

där ställa in sin häst medan man fick sitt 

lass malet. 

Den meste mjölnaren var Gottfrid. 

Han var även sågare. Han var noggrann. 

Egentligen så tror jag nog att den största 

arbetsglädjen, det hade nog bakahalarna 

(alltså vi). Vårt jobb var att dra in timmer, 

ta undan vid sågbänken, kapa bakarna till 

metersved, kärra undan och trava den. 

Bakahalarna hade inte hunnit fåin prestigeattityder 

i sin rbetstillvaro. 

Under höstarna gick kvarnen natt och 

dag. När krossen installerades kunde man 

utöka sortimentet. Det fanns plats för fi- 

Den gamla vattentuben består numera 

av gamla förkolnade plankor och rostiga 

järnringar 

nesser även om det bara rörde sig om 

korn. Med lastbilen hämtades kornsäckar 

från längre bort belägna byar. Kvarnen i 

Stora Lappträsk var ett begrepp inom ett 

rätt stort upptagningsområde. 

Generatorn 

Generatorn för den elektriska belysningen 

fanns i kvarnen innanför kvarnkammaren. 

Jag har för mig att man drog upp spänningen 

med ett reglage. Det torde ha varit 

en schuntgenerator. Det fanns alltså elektrisk 

belysning här i sågen långt innan vi 

fick elström i byn. 

Eftersom elteknik inte var främmande för 

Sune Holger Rönnqvist från Stora Lappträsk 

har skrivit en personlig beskrivning av sågen i 

Lappträsk och arbetet där under 40-talet. Tyvärr 

brann sågen ner på 60-talet, men hans 

berättelse ger oss en bra bild av hur allt såg ut 

och fungerade. 

Bertil (Rönnkvist) så har jag tänkt mig att 

det var i såghusets installation han fick sin 

insikt. Bertil var ju fullfjädrad elmontör 

när vi fick elström. För övrigt var han ju 

byggmästare, murare (bl.a. kakelugnar) 

och byns problemlösare i allmänhet. 

Så ex. ritade han och hjälpte Vik-Hjalmar 

bygga Skoghem med erforderliga 

installationer. Ex murstock, kakelugn, 

järnspis och elinst. Han flyttade sedan till 

Nyborg. En av sönerna som är lika klurig, 

Bo Rönnkvist, startade och driver Boröpannan 

i Kalix. 

Vattenturbinen 

Vattenturbinen skulle säkerligen behöva 

sitt eget kapitel. Jag kan dess värre bara 

konstatera att den fanns. Turbinen, turbin- 

Härifrån drevs hela anläggningen genom 

remtransmissioner 

huset och maskinrummet det är ju hjärtat 

i en sådan här anläggning. Det man såg 

var det stora och mycket tunga svänghjulet. 

Man stoppade turbinen helt enkelt genom 

att trycka en planka mot svänghjulet. 

Friktionen fick hjulet att stanna. Startade 

gjorde man genom att lätta på plankan. 

Det var i och för sig fascinerande att stå 

och betrakta hur regulatorkuloma, det var 

en centrifugalregulator, hur dessa svängde 

runt och steg och sjönk beroende av om 

klingan gick genom en stock eller väntade 

på nästa. Var det en grov stock så sjönk 

kulorna och manade fram mera kraft. 

Regulatorn påverkade en mekanism som 

med en stång påverkade vingarna eller 

skovlama på turbinen. I maskinrummet 

var även en remskiva och den remskivan 

eller remmen från den remskivan drev så 

den genomgående huvudaxeln. Från huvudaxeln, 

den var lika lång som såghuset 

med kvarnen var bred. På utsidan av 

kvarnhuset sticker huvudaxeln ut försedd 

med en remskiva för att kunna driva sågen 

från annan kraftkälla. 

Det är alltså denna huvudaxel som via 

remmar och remskivor driver allting i såg, 

kvarn och hyvel. 

Jag har ofta tänkt på en episod där denna 

huvudaxel medverkade. Martin och jag,

vi var bakahalare, men vi hann ju självfallet 

även med lite annat jox. Så brukade vi 

hoppa upp till den grova tvärgående axeln 

och låta handskarna glida på den roterande 

axeln. Vi hängde alltså med båda armarna 

i axeln, som roterade. Det var ingen av 

de andra jobbarna i sågen som reagerade. 

Tills Larsson var där en gång och fick se 

vad vi gjorde. Jag minns inte vad han sa 

men vi fick fullt klart för oss att det där 

skulle vi låta bli. Varför tänkte ingen av 

de äldre på vad som kunde ha hänt. Säkerhetstänkandet 

var dåligt utvecklat. Hade 

handskarna sugit fast på axeln hade vi ju 

inte haft några armar kvar, kanske inte 

heller livet. 

Klingan 

A och 0 i en cirkelsåg är sågklingan. Att 

den är perfekt skränkt, att tänderna har 

samma höjd, att den är skärpt och balanserad 

så att den inte vobblar. Att fila en 

sågklinga är ett mycket noggrant jobb. 

Det var Vik-Hjalmar och Fredrik Bergström 

från Kamlunge som sågade. De 

byttes som försågare. Försågaren var en 

cirkels huvudperson. Och han visste sin 

betydelse. Hjalmar och Fredrik tävlade 

i att vara den mest effektiva och de båda 

satte verkligen en ära att ha ett maximalt 

Den gamla sågklingans tänder biter 

numera endast i den gröna mossa runt 

sågruinen 

tempo. Var det lite klenare stockar en dag 

fanns den inte född som kunde överträffa 

dessa två i antal sågade stockar. Sådana 

arbetare måste vara en dröm att ha för 

en företagare. På ett kort där vi sitter under 

en rast, kanske en spiksågning, sitter 

bland de andra även Martin och jag. Det är 

nog egentligen det enda kortet jag sett från 

själva sågen. Under den period jag beskriver 

var Martin Larsson och jag bakahala- 

Bakaveden kapades i enmeterslängder 

och kärrades ut på skrangliga spänger 

till de långa bakavedtravarna. 

re. Vi såg till att det fanns timmer framme 

vid klingan, vi såg också till att det var 

fritt från bake och bräder vid och kring 

sågbänken. Bakan drog vi till kapen och 

lastade enmeterslängderna på den speciella 

kärran, balanserade iväg med den på 

landgångarna och byggde upp långa bakavedtravar. 

Var det grövre plank som sågades, 

till exempel tre gånger nio, så ropade 

vi Ingemaaaar som då bar ut den direkt till 

plankstapeln. Det kunde vara långa plank, 

vi lättade i ena änden och de kunde väga 

bly. Han (lngemar Nisson från Kamlunge) 

hade ett tufft jobb. Färdigkantade bräder 

drog vi ut och sköt till brädhögen utanför. 

Man kunde då ta flera bräder på en gång 

och drog då först upp ena änden på kantbänken 

och tog sedan i andra änden och 

sköt ut över brädhögen utanför. Kantverket 

kunde ju gå samtidigt så man fick sykronisera 

och vara snabb. Det var också 

bra om det redan fanns en hög bräder att 

skjuta ut över annars blev det knepigt. 

Kantverket 

Det var Bertil som skötte kantverket. Det 

moderna kantverket känner av brädan 

med laser och blicken är inte inblandad. 

Så var det inte då. Då måste man exakt beräkna 

hur de båda klingoma skulle skära i 

den råa brädan för att ge mest utbyte och 

minst vankant.(eller valkant) Ibland kunde 

kantspån tränga sig mellan klingorna 

och anslaget. Det gick lättare att få loss 

om klingoma var igång. Det var vid ett 

sådant tillfälle som Bertil i den hand som 

inte var skadad sågade sig illa. Den andra 

handen stack han ett stämjärn genom när 

han snickrade i den dåvarande bodan. Den 

är den spantrade tillbyggnad i Nybacken 

som är sal. Jag var på gården och såg när 

han kom ut ur snickarbden och höll handen 

mellan knäna i smärta. Det var med 

säkerhet innan jag hade börjat skolan och 

på den tiden kunde avskurna senor inte sys 

ihop. Martin berättade vid ett tillfälle, när 

han var förbi till dagens Nybacken, att han 

hade precis samma minnesbild. Det måste 

ha varit så, att vi var och åkte kälke eller 

pulka ner mot sjön och åkte då från gårdsplanen 

hos Bertil. Han var alltså nu ”falit” 

i båda sina händer. Spinken samlade Bertil 

i en vagga och när det var lagom mycket 

Från vänster står Halvard Nilsson, 

Mjöträsk,stabbläggare. 

Till höger om honom Bertil Rönnkvist, 

”snillet”. Kunde och gjorde allt! 

Längst till höger står Gottfrid Lindbäck, 

baksågare och mjölnare. 

Framför Gottfrid skymtar Hjalmar Nilsson. 

Försågare och sågställare. 

Längst fram från vänster räknat sitter 

Martin Larsson och författaren Holger 

Rönnkvist. De två hade som uppgift att 

förse sågebordet med timmer, kapa 

och kärra undan bakaveden. 

Fotot är från 1943 

knöt han om med ett par läderremmar och 

det blev en lämplig spinkbörda. 

Brädhögen 

Allt virke skulle ju stapelläggas. När sågen 

gick i tvåskift sköttes det av två bärare 

dagtid. Arvid (Johansson) hade då jag 

började i sågen mot mycken skepsis slutat 

där för att helt ägna sig åt sitt jordbruk. 

Han var ju en hejare att köra timmer på 

vintern (det gällde ju också att ha en bra 

häst) och det var nog där han grävde loss 

pengar för att utveckla jordbruket. Bärare 

var Ingemar från Kamlunge och vid tvåskift 

också Halvard från Mjöträsk. 

Halvard Nilsson stabblägger 

När jag började i sågen hade Ingemar 

varit bärare i 10 -11 år. Timpenningen då 

han började var 70 öre. Under den här rubriken 

kunde man kanske erinra om att det 

var vanligt att ha ett jordbruk (småbruk 

kallades det) jämte sitt förtjänstarbete. Det 

gällde Bertil och Fredrik och Ingemar och 

Gottfrid och även Hjalmar hade byggt en 

liten lagård. Lördagen var ju då arbetsdag 

och veckans alla dagar var nog på sommaren 

fulltecknade med nödvändiga arbeten. 

Det var vanligt att dra strån till stacken 

från olika håll. Ingemar hade också fällor 

på kostigama åt Kamlunge till De äldre 

av oss ungar hade kontakter i Kamlunge 

genom skolgången där och när vi sprang 

dit för att hämta snus (de som vågade sig 

fram) tog vi naturligtvis den kostig där 

Ingemar hade sina bratar. Han fick då extrajobb 

när han kom från sågen... 

Text och gamla foton: Holger Rönnqvist 

Nya foton: Karl-Gunnar Hansson 

forts. i nästa nummer... 

Bondersbyarn 7

Kosjärvträsket 

- ett utdikningsprojekt utan motstycke. Del 8 

Skötsel av dikesanläggningarna 

Principen vid skötseln av Kosjärvträsket 

med angränsande trakter, var att dämma 

upp vattnet och på det sättet gynna tillväxten 

av fräkne, sälting och starr. Dammarna 

stängs i slutet av september under de första 

åren fram till 1920-talet, sedan korna betat 

stränderna efter slåttern. Efter 1920 börjar 

man stänga dammen redan den 1 september. 

Kanske det blir allt svårare att samla 

tillräckligt med vatten, sedan Kosjärvgraven 

sänkts i olika omgångar, och därför 

börjar man stänga dammen tidigare. 

På våren släpps det kalla vårvattnet ut 

och därefter stängs dammen i början av 

juni. Sedan öppnas dammarna i slutet av 

juli, och efter 8 augusti startar skörden. 

Skördearbetet går naturligtvis lättare när 

vattnet runnit undan, men träskslåttern är 

ändock tung och blöt! 

För att kunna tömma träsket på vatten 

anläggs stora kanaler som mynnar ut i 

märgen (den ursprungliga vattenleden) 

och bildar tillsammans ett avvattningssystem. 

De här kanalerna måste hållas i gott 

skick för att vattenavrinningen skall fungera. 

Plogningen av kanalerna på träsket är 

naturligtvis ett viktigt arbete som kräver 

kunniga personer. Man använder två plogar, 

en liten och en stor. 1914 beslutar man 

om nybyggnad av en plog. Så här skriver 

man i stämmoprotokollet: 

Beslöts anskaffa en ny plog: 1 meter bredare, 

den övre kanten tre meter längre 

än bredden och undre kanten 1½ meter 

kortare än övre kanten, samt 1½ m hög. 

Tillverkas av 1” bräder, utom nedersta 

brädan som skall vara 13/4 ” tjock och 6” 

bred. Tre uttag och en sträva på vingen. 

Plogen skall vara spikad och hyvlad på 

utsidan. Görs den större betalas 5 öre per 

längdfot och 6” bräder . 

Entreprenaden gick till Karl Häggström. 

Leverans till Mörtbäcksudden. 

En av de gamla plogarna ligger på Plogholmen 

och ruttnar i takt med att minnena 

från ”Träsket” försvinner! 


1925 tillverkas en ny plog av den mindre 

modellen. Samma bredd och höjd, men 

0,5 meter längre. Plogen byggs i 1” bräder 

och 2” plank av Verner Nilsson för 28 kr 

i ersättning. 

Alla kanaler plogas inte varje år och ofta 

skärs kanterna av kanalerna i samband med 

plogningen. Plogen spelas framåt på träsket 

från en speleka/pråm som är förankrad 

i grova stolpar, nedtryckta i träskets dy. 

De här stolpraderna kan man fortfarande 

se rester av på träsket. De här stolparna 

slås inte ner utan ”hivas” ner genom att 

flera personer samtidigt ställer sig i repöglor 

som fästs runt stolpen. Stolparna sticks 

ner i rader, och genom att flytta draglinans 

fästpunkt mellan stolparna på får man plogen 

att gradvis svänga. Ofta ror man upp 

en båt på plogen och fyller båten med vatten. 

Detta trycker ner plogen i märgen så 

den verkligen rensar fåran. När plogen går 

för djupt, öser man båten, och vice versa. 

Idag ligger en av de två plogarna och ruttnar 

på den s.k. Plogholmen i Finnviken. 

Ett arbetslag vid Finnvikkojan på 40talet. 

Foto: Okänd 

Plogningen utförs tidigt på sommaren, 

så att det bortrensade växtdelarna spolas 

bort med vattnet. Sedan stängs dammarna 

och träsket fylls med vatten. Av protokollen 

kan man se att skötsel av forsar 

och dammar tar en del tid. De speciella 

dammvakter som utses har ett ansvarsfyllt 

arbete, eftersom dammarna skall stängas 

och öppnas efter ett visst mönster. Förutom 

dammet i Kosjärvgraven finns flera 

andra dammar, bl.a. mellan Lillkalven 

och Norrkalven och mellan Norrkalven 

och Kosjärv. Oskar Engman från Bondeborg 

blir den sista av dessa legendariska 

dammvakter från 1945 till man upphör 

med fördämningarna 1961. 

År 1891 beslutar man att bygga en färja, 

liknande den gamla, för upprensning 

av uppgrundade ställen i utdikningen. 

Redan år 1912 byggs en ny pråm med 

”Bjumisträskpråmen” (kan vara den färja 

man byggde 1891) som modell. Arbetet 

lämnas på, som man skriver i protokollet: 

”antiprinal” och ”antiprinören” förbinder 

sig att ha pråmen färdig till den första juni 

1912 i Långviken där den kan synas och 

godkännas av en utvald kommitté. 


Den här pråmen används i 32 år, och först 

vid stämman den 30 dec 1944 beslutar man 

att bygga en ny pråm, samt att samtidigt 

skall anskaffa ett förrådshus i Finnviken. 

Huset byggs troligtvis aldrig och den här 

nya pråmen med spel och lina säljs sedan 

tio år senare, 1954, till SCA som fraktar 

allt till skärgården. 

De här stolparna i Långviken kan ha 

används vid plogningen av märgen. 

Ett arbetsår på träsket 

Delägarna i utdikningsföretaget hade två 

möjligheter att betala de arbeten och de 

insatser som krävdes på träsket varje år. 

Antingen genom att deltaga i arbetena 

till avtalsenlig lön, eller också genom att 

kontant betala sin andel av kostnaderna. 

Många kombinerade dessa båda metoder, 

vilket innebar en ganska komplicerad bokföring/redovisning 

av den ansvarige föreståndaren. 

För att ge en bild av arbetena 

på träsket under ett år, redovisas nedan de 

arbeten som genomfördes under 1915, det 

år då dammen i kosjärvgraven troligtvis 

brast. 

En sammanräkning visar att man lägger 

ner det största arbetet på att gräva i 

Kosjärvgraven. Med dagens mått lägger 

man ner närmare fyra (4) årsverken på 

detta. Märgen och kanalerna på träsket 

kräver tydligen mycket mindre insatser, 

liksom hagarna. I summeringen ovan skall 

man naturligtvis inte glömma bort den tid 

det tar att hugga alla hagastörar, men insatsen 

är ändock jämförelsevis låg. 

Timersättningen för att gräva i graven 

eller arbeta ute på träsket varierar mellan 

17-40 öre. Ersättningen varierar troligtvis 

beroende på svårighetsgraden. Det kan 

dock ej vara arbetsförmågan som avgör, ty 

samme person kan ha olika ersättningar. I 

en del stämmoprotokoll anges olika ersättningar 

under olika årstider. På sommaren 

är timpenningen störst! 

Av sammanställningen framgår också att 

vissa delägare väljer att betala sin andel, 

eller delar av den kontant. De tre sista 

namnen i sammanställningen är inte delägare, 

med de ingår av någon anledning i 

arbetsbokens summering. 

Under de år som arbetet på Kosjärvträsket 

är som intensivast, kan det jämföras 

med ett företag som har 4-5 helårsanställda 

arbetare, enbart sysselsatta med 

investeringsarbeten och underhåll. Därtill 

kommer den enorma insatsen som krävs 

för att bärga allt hö!

Förmannen J.A. Häggströms ½ lott (detaljerade redovisning) 

8 timmar reparation av hagar á 40 öre 3,20 kr 

8 timmar reparation av hagar á 30 öre 2,40 kr 

90 timmar grävning á 40 öre 36,00 kr 

90 timmar grävning á 30 öre 27,00 lr 


7 timmar rensning av märg á 40 öre 2,80 kr 

12 timmar skötsel av damm á 40 öre 4,80 kr 

500 st spik 2,20 kr 

1 st hink 1,00 kr 

Ängesdelning 2,80 kr 

10 timmar upprensning av märg á 40 öre 4,00 kr 



27 meter plank á 25 öre 6,75 kr 

4 st skruvar á 85 öre 3,40 kr 

6 resor, körning av kol och timmer á 50 öre 3,00 kr 

Bud till Kosjärv 0,75 kr 

Bud till sågen 0,35 kr 

4 st tallar á 25 öre 1,00 kr 

2 st granar till reparation av en bro 1,00 kr 

1 st järnplåt 1,25 kr 

Kätting och ammunition 15.79 kr 

Spik 1,70 kr 

1,5 kg järn 0,80 kr 

6 timmar flyttning av lada á 35 öre 2,10 kr 

64 par hagstörar á 4 öre 2,56 kr 

Skatt till David Lindberg för tre år 3,00 kr 

Arvode 50,00 kr 

SUMMA: 283,50 kr 

Delägare Lott Graven Märgen Hagar Kontant Övr. lev eranser 

J.A. Häggström, Udden. Tog över förmansskapet 

efter Wilhelm Hellström 

när denne dog 1915. Ateljefoto 

Oscar Engman, Bondeborg blev den siste 

dammvakten. Det sägs att hans syster blev 

sjuk en höst under bärgning på träsket. Hon 

avled av sviterna och Oscar ville sedan dess 

inte gå upp till träsket. 

Foto: Okänd. 

Övriga delägares arbeten i sammandrag. (siffrorna för graven, märgen och hagar anger arbetstimmar) 

Simon Johansson ½ 174 10 

P.A. Isaksson ¾ 160 Timmer 

Arvid Johansson ½ 135 

N.J. Hansson ¼ 130 10 

K.A. Hansson ½ 148 5,00 kr, 64 par hagastörar 

O.F. Rönnberg ¼ 120 34 par hagastörar 

Isak Enström ½ 239 8 Järnstänger 

J.A. Johansson ¼ 474 10 40 Ängesdeln. Tjära, 32 par hagastör, skyffel 

A. Wallgren ¼ 39.05 kr 2 par hagastörar, 

J.O. Enström ¼ 230 20 

Oskar Häggström ¼ 133 

Johan Forslund ¼ 50 22.25 kr, 32 par hagastörar 

P.A. Fors ½ 203 26 kr, Timmer, 3 stål. 

J.A. Engman ¾ 109 10 31,50 kr Brorep, skyffel. 

K.A. Johansson ½ 109 10 Broreparation 

K. Karlsson ¾ 338 10 Brorep., skyffel 

K.A. Lindgren ¼ 120 

H. Enström ½ 139 10 

J.A. Svanberg ¼ 390 10 30 

J.O. Hällström ¼ 110 30 Ängesdeln., timmer. 

A.W. Hällström ¼ 20 kr Timmer, ängesdeln. 

K.F Andersson ¾ 314 32. Ängesdelning 

Hjalm Hällström 2½ 541 86 78 Ängesdeln. 18 tim laduflytt, virke, körn, vakt 

J.L. Lindgren ¼ 240 33 20 Ängesdeln.12 t laduflytt, hagsyn,vedkörn, lie 

G.A. Rönnqvist ¼ 12 kr Dammarb. 

J.P. Granström ½ 279 33 6 tim flytt av lada, dammarb. 

A.G. Granström ¼ 260 18 

Matilda Granström ½ 75 kr 

Hjalmar Granström ¼ 39,25 kr 

L.A. Rönnqvist ½ 60 20 50,50 kr 64 par hagastörar 

N.O. Eriksson 1 238 43 40 Ängesdeln. skyffel 

N.J. Nilsson ½ 470 33 26 Ängesdelning 

A. Johansson 1 260 61 51 Ängesdeln. ½ ladutak, 12 tim flytt av lada 

P. Nilsson ¾ 111,50 kr 

L.O. Sandström ½ 26 kr 

Jakob Jakobsson 1 155 kr 

J.O. Johansson ½ 90 41 kr 

A. Nilsson - 16,05 kr 

D. Hendriksson - 15,70 kr 

C. Rönnberg - 29 kr 

Total 19½ 6263 429 353 3266,34 kr 

Summa Totalt 6786 446 369 

Bondersbyarn 9

Ragnhild Häggström, Ingrid Widestig, 

Gunilla Häggström och Gunilla Björkman 

gick till botten med LINfrågan. 

Detta, för oss fyra gemensamma intresse, 

ledde till att vi införskaffade linfrö, utsåg 

en lämplig plats och anlade en linåker på 

16 kvadratmeter. Platsen som var ”lagom” 

gödslad, luftig, solig och nära till, blev en 

bit av Lars och Gunilla Häggströms potatisland. 

Efter en del bearbetning av jorden, 

sådde vi den 10 juni 2004. Vi försökte att 

så enligt den gamla regeln att fröna ska 

ligga så tätt att om man trycker tummen 

mot marken ska 7 frön fastna på tummen. 

På kvällen kunde man se de glänsande 

fröna glimma i aftonsolen. 

Efter ett par veckor var det dags att rensa 

bort ogräset, så det fint ljusgröna linet 

kunde växa och frodas. Så småningom 

hade linet vuxit till sig ordentligt och det 

var tid för blomning. Underbart vacker blå 

färg – lånad av himlen - på blommor som 

vajade i vinden. Som ett blått litet hav böljade 

det. Alla borde ha en linåker, bara för 

den blåa färgens skull. 

Så när blomningen var över och linet 

Vårsupé och Majbrasa samlade många gäster 

Bondersbygården var fullbelagd vid årets vårsupé. Över 80 gäster njöt av sallad, fläskfilé och potatisgratäng, 

framburna av byns servitörer. I köket pressade chefskocken Karl-Gösta Johansson sig själv och sitt 

manskap till det yttersta för att gästerna skulle trivas. Och i Lappträsk brann majbrasan för våren. 

Dukade långbord och uppklädda servitörer 

välkomnade gästerna vid årets vårsupé. 

Sin vana trogen inkasserade den nyligen 

abdikerade kassören, Lars Häggström, kuvertavgiften 

som stannat på överkomliga 

120 kronor. 

Förvisning till Umeå! 

Efter varmrätten avtackades Lars Häggström 

som suttit som kassör i föreningen 

sedan 1974. 

Hembygdsföreningens styrelse hade beslutat 

att sätta lite guldkant på Lars till- 

Vårens supé- rätt 


Om LIN och ”bråkande” damer 

Ordet LIN – vad tänker man på när man tänker LIN? Hos oss väckte 

det intresset: Hur ser det ut när det växer och blommar? Går det att 

odla här och hur hanterar man det för att det till slut ska bli en fiber 

som går att spinna och väva? 

mognat och fått gyllene frökapslar, var 

det dags för skörd. En solig dag på höstkanten, 

innan frosten, träffades vi för att 

”rycka linet”. Det heter så. Man rycker 

upp linet med roten. Så gjorde vi knippen 

och knöt ihop med snören för att hängas 

upp på tork. Detta var sommaren 2004. Vi 

hade roligt hela tiden medan vi jobbade 

med linet. 

Sommaren 2005 gjorde vi likadant. Men 

nu började våra anhöriga tycka att ”linkvoten” 

i våra uthus var fylld, att det var svårt 

att vistas där utan att fastna i nedhängande 

linkärvar. ” Månne vad som ska bli av all 

denna halm?” 

Så sommaren 2006 hade vi ingen odling. 

I stället tog vi våra linkärvar ned till älven 

för att ”röta”. Det gick till så att vi band 

fast kärvarna i en stege och drog ut den i 

vattnet. Nu fick linet ligga där och röta 10 

dagar. Detta var i månadsskiftet juli-augusti. 

Upp igen med linet. Nu var det inte 

vackert, och inte luktade det gott heller, 

men dagen var fin, älven fin, kaffet gott 

och spänningen fortfarande stor. Och nu 

hänger linkärvarna åter i våra uthus i väntan 

på nästa procedur. Allt detta var bara 

början av linets väg till en glänsande linneväv. 

Nu ska linet bråkas, skäktas, häcklas, 

spinnas, vävas och sys. 

varo, och förärade honom biljett, resa och 

uppehälle i två dagar vid Umeå Jazzfestival 

i höst! 

Lars Häggström avgår efter över trettio 

år som kassör. Foto: Ingrid Widestig 

Majbrasesång 

I St. Lappträsk tändes senare på kvällen 

den stora majbrasan. En stor skara mötte 

upp och stämde in i den traditionella allsången 

som förtjänstfullt leddes av Ann- 

Till sommaren blir det en ny linåker samt 

en lindag i slutet av juli. Då är Du välkommen 

att se och prova på hur man bråkar, 

skäktar och spinner lin. Lena Eriksson och 

Kristina Lindmark från Norrbottens läns 

Hemslöjdsförening ska demonstrera och 

svara på frågor. 

Ingrid visar ett av linberedningen märkligaste 

redskap. 

Vi skulle gärna vilja veta om det odlats 

lin här förr och om det finns kvar några 

linredskap. Kom och berätta vad Du vet! 

Text: Gunilla Björkman, Ingrid Widestig, 

Gunilla och Ragnhild Häggström 

Foto: Karl-Gunnar Hansson 

Dagmar Wikström 

håller 

talet till våren. 

Mari Andersson och Siv Larsson. Sångstundens 

höjdpunkt blev när några tonsäkra 

damer kryddade en av sångerna med en 

fantastisk andrastämma! 

Vårtalet 

Årets tal till våren hölls av Dagmar Wikström. 

Inlevelsefullt och inspirerande beskrev 

hon våren och dess attribut. Trots 

den bistra nordanvinden blev vi alla klart 

övertygade om att våren stod för dörren. 

Sedan kastade vi oss över korvar, kakor 

och kaffe, som om vi redan glömt bort att 

vi nyligen rest oss från vårens supébord! 

Text o foto: Lars-Erik Holmberg

Kryss 23 

Två första rätta lösningarna till kryss 

23 kom från Rutger Hellström i Övre 

Svartlå och K-G Häggström i Västerås. 

Grattis! Lotter kommer! 

Sommarkryss nr 24 

De som ej vill klippa ur krysset kan kopiera lösningen och sända in den till oss. 

Dessutom finns krysset att skriva ut på Bondersbyns Hemsida: www.bondersbyn.se. 

Namn: ........................................................................................................................... 

Adress:........................................................................................................................... 

Postnummer:............................................. Ort:........................................................... 

Lösningen skickas senast den 1 september till: 


Forshaga 97, 95292 Kalix 

e-post:bondersbyarn@bondersbyn.se 

Bondersbyarn 11

Arrangemang i Bondersbygården 

Tors 21 Juni kl 22.00 Vi möter Sommarsolståndet på Raggdynan, knytkalas 

Sön 24 Juni kl 13.00 Midsommargudstjänst med R. Hemphälä 

Hela Juli månad Ständig boulbana 

Tors 5 Juli kl 19.00 Cafékväll 

Lör 14 Juli kl 18.00 PUB-kväll för semesterfolk o. bybor 

”När linet blommar” Lindag med Lena Eriksson från Norrbottens Hemslöjd 

Lör 4 Aug kl 15.00 Sikfest, byns fiskare skänker 4 sikar vardera till festen. 

Lör 18 Aug kl 16.00 Nationalälvens dag, surströmming i Bondersbygården 

Tor 23 Aug kl 19.00 Cafékväll 

Lör 22 Sept kl 19.00 Teater Scratch ger: Pessimisten och jag 

Lör 6 Okt kl 18.00 Älgfest för byn 

Fre 9 Nov kl 18.00 Fars Mårtenspaj, knytkalas 

Lör 8 Dec kl 16.00 Jul(Nobel)middag 

Sön 13 Jan kl 16.00 Tjugondagknut, ”Knutkalas” 

Lör 23 Febr kl 16.00 Lakasoppa 

Sön 9 Mars kl 18.00 BHF Årsmöte med kaffe och bulle 

Recept 

När jag har talat med de äldre i byn har 

många berättat om att deras mamma 

kokade ROMPALT när de var små. 

Efter en lyckad fisketur med Kurt och 

Lars-erik kom Herbert hem med fina 

abborrar som de pimplat upp på vårisen. 

Ingen av oss hade ätit rompalt, men jag 

tänkte, här skall prövas! 

Recept hittade jag i häftet Gamla 

Kalixrätter, utgiven av Kalix Kulturnämnd 

1981. 

Herbert var ganska skeptisk när han 

såg vad som puttrade i grytan, men vid 

middagsbordet sade han ”he var ett så 

dålit” (alltså ganska bra!) 

ROMPALT 4 personer 

2 ägg 

Rom efter behag (från abborre) 

1 gul lök 

2 dl mjölk 

Vetemjöl, salt, peppar 

Vispa upp 2 ägg och vispa i rommen. 

Hacka löken fint och blanda i tillsammans 

med 2 dl mjölk och mjöl till lagom 

konsistens. Salta och peppra. Paltarna 

läggs i kokande saltat vatten. Koka upp 

och koka i 5-10 minuter. Servera med 

smör. Smaklig måltid önskar hon som 

skrev och rörde i grytan 

Ragnhild Häggström 

Skrotinsamling 

Hembygdsföreningen inbjuder alla bybor 

att skänka metallskrot till föreningen. 

Skrotet skall lämnas i schaktet ovanför 

Ruben Gustafsson vid Gamla Landsvägen 

fram till 1 augusti. Den 2 augusti avhämtas 

skrotet av Cronimet och betalningen 

sätts in på hembygdsföreningens konto. 

Slå två flugor i en smäll! Bli av med en 

massa skrot och stöd föreningen! 

Här en bild av ”Långfredagsvåffelmakarna” 

Annika och Ingrid. Ragnhild 

står utanför bild, men hälsar med receptet 

här bredvid. 

Och i bakgrundes tittar Douglas Broström 

fram och sätter in nedanstående 

annons! 

Köpes 

I eller i närområde av Bondersbyn önskas 

köpas.jordbruks- eller skogsbruksfastighet. 

Vill du stycka bort något genom fastighetsreglering 

så är det också intressant, 

Kontakta 

Douglas Broström 

Salkostudden 77 

070-3276050 

Tävling 

Föremålen vi frågade efter i förra tävlingen 

heter Lunor och finns i en vävstol för 

att hålla upp skaften. Ibland numera kalllas 

de bara för trissor, men då avses nog 

enklare utformade ting utan svarvade dekorationer, 

endast gjorda för att fylla sin 

funktion som trissor. Det var det gamla 

riktiga namnet Lunor vi var ute efter, därför 

anspelningen på månen och rymden. 

Mångudinnan i romerska mytologin hette 

Luna och det hette också flera sovjetiska 

rymdsonder och månlandare. Luna kan för 

övrigt också vara en synonym för månen. 

Ett rätt svar var inskickat av: 

Ingrid Lundström i Gammelgården 

som kommer att få en trisslott. 

Så till den nya tävlingen 

Vad kallas och till vad använde man denna 

något skrangliga anordning? Namnet gärna 

också på bondska. Först öppnade rätta 

svar belönas med en trisslott. 

Skicka Ditt svar till redaktionen : 


Forshaga 97 

95292 Kalix 

e-post: bondersbyarn@bondersbyn.se 

Till sist ett tips 

I boken ”Husmanskost” från 1865 finns 

följande tips på hur man bekämpar råttor: 

Man lägger helt enkelt några friska stånd 

av örten Kungsljus (Verbascum thapsus) 

med rot, blad och blommor på de ställen 

råttorna brukar uppehålla sig. 

Nu växer ju inte Kungsljus allmänt i Bondersbyn, 

men då kan man istället använda 

sig av häggens grenar! 

Klipp små bitar av häggens grenar och 

lägg dem där Du inte vill ha besök av 

råttor eller sork. Häggens bark innehåller 

blåsyra och skys av de små gnagarna. 

Lägg hägggrenar i Din potatiskällare och 

berätta om resultatet i Bondersbyarn!

Nummer 24 Juni 2007 - Bondersbyn

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?