Nummer 35 Mars 2010 - Bondersbyn

En tidning för
Bondersbyn, Marieberg,
St. Lappträsk, Kamlunge
och Börjelsbyn med
omnejd
Nummer 35
Mars 2010
Tionde årgången
Utgivare:
Bondersbyns
Hembygdsförening
Innehåll
Ledare 2
Nytt från BHF 2
Nyinflyttade 3
Krönikan 3
Den Finska hästen 4
Språklåda 5
BHF:s årsmöte 6
LakaVM och Lakasoppa 8
Anders Björkmans mem. 9
Funderingar från läsare 10
Vårvinterkryss 35 11
Kalender 12
Kalixälven 12
Semmelmingel 12
Omslagsbild:
Knut Enström, Hembygdsföreningens
nye ordförande.
Foto: Lars-Erik Holmberg
Hembygdsföreningen har
hittat en ny ordförande,
men vi söker fortfarande
efter den förste ägaren till
en gammal sked!

Bondersbyns Hembygdsförening
Styrelse:
Ordförande Knut Enström
Sekreterare Karl-Gunnar Hansson
Kassör Gustaf Häggström
Vice ordf. Annika Gustafsson
Ledamot Tommy Nilsson
Ledamot Kalle Söderholm
Ledamot Ingrid Widestig
Suppleant Ingrid Ragnarsdotter
Suppleant Ruben Gustafsson
Uthyrning av Bondersbygården:
Annika Gustafsson 27092
Bondersbyarns redaktion:
Huvudredaktör:
Lars-Erik Holmberg 27010
larserik.holmberg@telia.com
Redaktörer:
Olle Björkman 27005
ollebjorkman@telia.com
Karl-Gunnar Hansson 27024
hansson.kg@telia.com
Sten Rönnberg 27082
sten@ronnberg.se
Annika Gustafsson 27092
Yvonne Enström 27137
stenheden@telia.com
Kontaktpersoner:
Kjell Rönnbäck, Kamlunge 54031
bastuheden@telia.com
Mariana Andersson,Börjelsbyn 26148
daludden@gmail.com
Bondersbyns hemsida:
www. bondersbyn.se
Redaktör:Tommy Rönnberg 27045
tommy.ronnberg@bondersbyn.se
Adresser till tidningen:
c/o Lars-Erik Holmberg
Forshaga 97, 95292 Kalix
bondersbyarn@bondersbyn.se
Medlemsavgifter 2010
Bondersbyarn ingår i medlemsavgiften.
Enskild medlem
bybo 100 kr
boende utanför byn 225 kr
Familj
bybor 150 kr
boende utanför byn 275 kr
Högre kostnad för boende utanför byn
beror på att tidningen skickas per post.
Bankgiro: 211-7943
Tidningen utkommer fyra gånger per år:
Mars. Juni, September och December.
Material till Bondersbyarn
Redaktionen tar gärna emot skrivet
material och bilder från läsekretsen.
Grafisk form: Lars-Erik Holmberg
Tryck: GJ Offset, Kalix
Upplaga: 500 ex.
Bondersbyarn
Ledare
Fiskevård kräver kunskap och moral
I samma stund som denna tidning kommer
från trycket börjar Fiskeriverket överväga
hur framtidens fiskeregler i älven skall
skrivas. Intressegrupper, föreningar och
myndigheter har sedan januari haft tillfälle
att svara på den remiss Fiskeriverket
skickat ut.
Denna gång är det reglerna som berör fisket
efter öring och harr, samt nätfiskeregler
som skall ändras. Situationen
för havsöringen är
akut, med bara ett hundratal
öringar som vandrar
förbi Jokkfall för att leka i
älvsystemets övre bäckar.
Öringen leker inte i älven
och de flesta lekplatser
ligger i bäckar ovanför
Jokkfall samt i flöden till
Ängesån. Dessutom måste
något göras för att få
tillbaka den storharr som
tidigare funnits i älven.
Fiskeriverket föreslår i
sin remiss att vi i fortsättningen
bara skall få fiska
stationär öring som är mellan 30-45 cm
långa, och släppa tillbaka både mindre
och större öringar! Detta s.k. ”fönsterfiske
skulle då skydda de större öringarna som
kan utvecklas till vandrande havsöringar.
Fiskegruppen i Kalix älv vill inte gå på
Fiskeriverkets linje. Vi anser att det inte
finns stationär öring i älven, utan vill istället
skärpa de befintliga reglerna. Idag
gäller att endast en öring får fångas per
fiskare och dag, samt att minimimåttet
skall vara minst 50 cm. Dessutom gäller
ett öringförbud 15 sept. – 14 okt.
Fiskegruppen vill totalförbjuda allt fiske
perioden 1 sept – 14 okt. En sådan regel
är lätt att bevaka och ger totalt sett det
bästa skyddet för älvens öring. Huvudparten
av all öring fångas på hösten, och det
är öring som av någon anledning vandrar
upp en bit i älven. Kanske på jakt efter
löja eller netting. Ett utökat skydd på hösten
skulle därför rädda många potentiella
havsöringar.
Vårt problem under flera år har varit att
ett antal personer totalt har nonchalerat
Vi vill spara alla öringar som
är mindre än denna!
öringförbudet 15 sept-14 oktober. De har
fiskat med båt under täckmanteln att de
fiskat gädda!! Sedan skryter de om sina
öringfångster nere i Kalix, och torpederar
fullständigt byarnas trovärdighet som förvaltare
av öringen i älven!
Att ertappa och lagsöka dessa notoriska
tjuvfiskare är mycket svårt, eftersom de
fiskar med båt och har alla chanser att
komma undan.
Ett totalförbud skulle
sätta stopp för detta, och
samtidigt skicka en signal
till kustfisket att vi är beredda
att ta vårt ansvar för
öringen.
Det är sorgligt att dessa
tjuvfiskare är i sådan total
avsaknad av moral och insikt,
att de inte förstår vilka
följder deras beteende får.
Vi vet vilka de är och har
under flera år hoppats på att
de skulle ta sitt förnuft tillfånga,
innan bybor och andra
tappar tålamodet. Vi vet
nu att vi har agerat fel. En insats tillsammans
med polisen hade varit det bästa.
Jag hoppas nu att Fiskeriverket går på vår
linje om ett totalförbud 1 sept-14 oktober,
och att byborna hjälper till vid bevakningen
av fisket. Det handlar helt enkelt om att
inte acceptera ett tjyvfiske i älven! Det är
inte långväga fisketurister som tjuvfiskar,
utan det är nästan uteslutande bybor och
fiskerättsägare som envist anser att de kan
sätta sig över lagen.
I fiskedebatten framhålls ofta det industriella
fisket som ett dåligt exempel som
fiskar fram till ”den sista fisken”! Vi måste
städa upp framför vår egen dörr och se till
att fisket i älven förvaltas på ett ansvarsfullt
och hållbart sätt. Precis som det vi
kräver av både kust- och havsfisket! Nå´n
djävla ordning måste det vara!
Och till det krävs lite moral och kunskap!
Lars-Erik Holmberg
Fiskegruppen i Kalix älv
sammankallande
Nytt från Hembygdsföreningen
Hembygdsföreningens årsmöte har ju
en särskild plats i tidningen, så jag skall
passa på att tacka alla i Föreningen för det
stöd och hängivna arbete ni lagt ner under
mina tre år som ordförande.
Jag har valt att avgå som ordförande av
flera orsaker. Främst därför att jag anser
att en förening som skall utvecklas måste
byta ordförande ofta. Som nytillträdd ordförande
har man många ideer och stort
engagemang, men efter en tid så känner
man att det måste komma nya krafter om
utvecklingen inte skall stanna av.
Dessutom vill jag koncentrera mig på vår
hembygdsbok och produktionen av Bondersbyarn.
Utöver detta så tar arbetet som
ordförande i vattenrådet för Kalix- och
Töre älvar och sammankallande i Fiskegruppen
så mycken tid att jag måste begränsa
mina engagemang.
Lars-Erik Holmberg

Gott Nytt År
Jaha då var det dags igen för ett nytt årtal:
2010. TvåTusenTio. TjugoHundraTio.
Ja, ja, hur ska man nu komma ihåg det.
Räkna ut hur mycket alla nära och kära
fyller i år. Hur gammal blir jag själv i år?
Blir det något stort kalas under det kommande
året kanske?
Jag har i alla fall räknat ut att de som fyller
50 år detta år, de är födda 1960, jösses
de är ju bara några år äldre än mig. Jag
menar, det måste ha blivit något fel i tideräkningen.
50 år, det är ju typ mammor
och pappor som fyller så många år. Men
det är klart att eftersom de börjar närma
sig 80 och över 80, så kanske det stämmer.
Men som det så hurtigt sägs: Man är inte
äldre än man känner sig.
Hos oss har det redan hänt en hel del det
här året, En som fyllde 30 år, En som började
övningsköra, En som hade sin första
lösa tand och En som levt ett långt liv gick
bort. Allt detta på loppet av en dryg vecka.
Plus att jag säkert har glömt nåt.
Vad mer ska hända under det här året.
Blir det någon ny som kommer in i kretsen
av de närmaste, eller faller någon
bort.
Hinner vi få färdigt i stugan. Hinner vi
kanske till och med brädfodra om gaveln.
Blir det en härlig sommar med mycket
bad i älven.
Får vi vara friska eller blir det en massa
Vård-av-barn dagar i år.
Flyttar det in några nya i något av de
tomma husen.
Thomas och Gunnel trivs bra i Bondersbyn
Sedan den andra advent 2009 har ett av
byns äldsta gårdsställen, Inigården, fått
två nya inbyggare i Gunnel Nilsson, 42
och Thomas Rönnberg, 34 samt den treåriga
labrador retrievern Ville. Thomas är
son till Lennart o Siv Rönnberg, så det föll
sig naturligt att flytta hit när föräldrarna
flyttade härifrån.
Krönikan
Blir det mer sik den här sommaren.
Är det tvättmaskinen, frysen eller diskmaskinen
som havererar i år?
Jag brukar alltid hoppas att i år blir det
inga tråkigheter, för nu tar vi nya tag och
gör det här året till ett bra år.
Men livet har en förmåga att det rullar på
lite som det vill, så man får lov att ta vara
på de där bra-iga stunderna och plocka
fram dem när det är lite mindre bra-iga
stunder.
På mitt jobb så innebär den här perioden
av det nya året att man ska göra färdig det
förra året (2009), starta ett nytt år (2010)
och ganska ofta måste man även ta en koll
på förr, förra året (2008). Jag tror det är
därför som jag har svårt att veta vilket år
det är nu. Ibland har jag till och med hoppat
över det här året och redan varit på
nästkommande år.
På jobbet så har vi en friskvårdspeng och
för att få ut dem måste man ha skickat in
kvitton senast i början av december, annars
dras det från nästa års peng.
Det leder till att alla plötsligt ska börja
träna. Det är ju så bra att börja med något
nytt alldeles i slutet av året, för då är man
ju redan på gång, när det blir nytt år.
För under året som kommer då ska man
motionera, gå ner i vikt, sluta snusa eller
röka. Ja, börja leva ett väldigt sunt liv helt
enkelt.
Det är inte enkelt. Fråga vem som helst.
Det är så kallt i badhuset. Jag får skavsår
när jag går i vinterskorna och det är ju
snart sommar. Nej, det blev så stressigt på
jobbet, så det blev bara ett kort uppehåll
Nya inbyggare i Inigården!
Thomas har aldrig tidigare bott i byn, så
det här kanske blir en resa tillbaka till rötterna!
Tidigare bodde de i Pålänge, i sambon
Gunnels föräldragård. Hon har också anknytning
till bygden, genom att hennes
farmor kom från Brännvalls i Börjelsbyn.
I verkstaden på gården driver Thomas
med tobaken. Grönsaker och frukt är ju så
dyrt, osv.
Ja ni vet. Vi har både hört och sagt det, de
flesta av oss i alla fall.
Men den värsta bortförklaring som jag
har hört hittills, det var den 5 februari i år.
Alltså den 5 februari när jag var på föräldramöte
på skolan angående att alla elever
på Manhemsskolan ska få en egen dator.
Årets 9:or får ingen dator eftersom den
här terminen är ju snart slut!? Inte konstigt
att budgeten inte går ihop för skolan när
de tror att det är slut efter 3 veckor.
Men det bästa med varje nytt år är nog
att ljuset kommer tillbaka. För med ljuset
kommer förhoppning, och känslan av att
det mesta går mycket lättare.
Ha ett Gott Nytt År
MarieBerg den 15 februari 2010
Som ni ser har vi en ny krönikör i detta
nummer:
Yvonne Enström
under pseudonymen
MarieBerg.
( Nu är det avslöjat!)
Hon rivstartar
med lite funderingar
och förhoppningar
om
hur 2010 skall gestalta sig. Sedan kommer
läsarna att få träffa henne i varje nummer,
eftersom hon har tillträtt en tjänst på Bondersbyarns
redaktion!
Red.
ett eget företag, Thorö. Där tillverkar han
bokhyllor och tidningsställ av massivt trä.
Den intresserade kan besöka hans hemsida
på internet: www.thoro.nu, där hans
fina produkter marknadsförs.
Gunnel är utbildad samhällsbyggare och
jobbar nu som projektledare på Haparandabanan.
Tidigare har hon bland annat
arbetat inom Boliden. De trivs på sin nya
gård, och har också någon gång besökt
Bondersbygårdens arrangemang.
Text o foto: Lars-Erik Holmberg
Inigården. Huset byggdes på 1950-talet,
men gårdsstället är ett av byns äldsta,
med anor från början av 1500-talet
Bondersbyarn

Den Finska hästen -
En segdragen historia från omkring sekelskiftet 1800-1900 till 1930-talet.
Marianne Wahlberg, bördig från Bondersbyn och krönikör i Bondersbyarn, ger oss här en intressant bild av
den lilla sega finnhästen. En häst som stod ut med det mesta, troget arbetande tillsammans med sin kusk.
Hästens stora betydelse för det gamla bondesamhället
innebar att den tidigt kom att
höra samman med de ras- och avelsfrågor
som kom i ropet mot slutet av 1800-talet.
Den var inte bara betydelsefull för allehanda
transporter, den värderades också
högre än alla andra tamdjur, hästen var
man rädd om, men kvinnorna sparades
inte, sägs det t ex i en gammal uppteckning
och när säljakten beskrivs talas det
om hästen som om den vore en självklar
medlem i säljaktslaget.
Dess förmänskligade karaktär framgår
också när den finske folklivsforskaren
Kuusta Vilkuna talar om den finska hästen
som soldatens bästa vän i kriget. Hästen
stod nära människan. Vilkuna beskriver
också hästen som om dess uppkomst liknade
den finsk-ugriska befolkningens, han
talar t o m om den finsk-ugriska hästen.
Teorierna om den hästens ursprung följde
diskussionen om den finska befolkningens
ursprung.
Den vanligaste hästen
Den häst som vid den tiden omtalas som
den vanligaste även i Norrbotten kallas
för den finska hästen. Dåtidens expertis
menade att den skiljde sig från den nordsvenska
varianten genom att den var något
mindre. Utbredningen av den nordsvenska
hästen understöddes tidigt av myndigheterna,
av hushållningssällskapet, men det
gjorde inte en vidare utbredning av den
finska hästen.
I Norrbottens hushållningssällskaps
handlingar beskrevs den finska hästen
som en blandning mellan varmblod och
lantras. Talet om lantras innebär vid den
tiden något som har dålig kvalitet. De finska
hästar som inköptes av de norrbottniska
bönderna ansågs dessutom vara av
sämre kvalitet eftersom de var uppfödda i
norra Finland och inte kom från de södra
delarna där avelsarbetet ansågs vara mer
utvecklat.
Hästmarknader
Handeln med de finska hästarna tycks
ändå ha varit tämligen institutionaliserad
i stora delar av Norrbotten. En häst som
omtalas i en berättelse är i princip aldrig
något annat än en finsk häst, så är det t ex i
Anna Rönnqvists romaner när hon beskriver
livet i Kalixbygden runt sekelskiftet.
Både i uppteckningar, inspelningar och
i den skönlitteratur som berör Norrbotten
kan man följa hur hästmarknaden och
handeln med finska hästar var inplanerad
i arbetsårets rutiner. Bönderna försökte att
kombinera for- och timmerkörning med
hästmarknaden, men gick inte det besöktes
ändå marknaden. Det gjorde man
oavsett om man behövde en ny häst eller
ej, behovet kunde uppstå på platsen. Den
störst marknaden vid tiden före sekel-
Bondersbyarn
Finnhästen fick ofta dra ett tungt lass. Här drar den Einar Frimodig med ett stort
lass. Fotot troligtvis från 40-talet. Okänd fotograf.
skiftet var den i Överkalix. Den kallades
för finnmarknaden just på grund av hästhandeln.
På marknaden såldes och byttes
hästar. Efter sekelskiftet flyttades marknaden
till Torneå. In på 1900-talet såldes
även finska hästar ända ned till Piteå av
kri ngvandrande försäljare och till och
med så sent som från 1940-talet finns det
uppteckningar som berättar om både hästskojare
och om utomordentligt lyckade affärer
med finska hästar.
Avelsarbete och motstånd
Hushållningsällskapet, som reorganiserades
under 1850-talet, såg som sin viktigaste
uppgift att utveckla hästaveln och öka
omsorgen om nötboskapen. Dess styrelse
uppdrog därför omgående åt förvaltningsutskottet
att köpa in två avelshingstar av
norskt eller finskt ursprung.
I utskottet fanns vid denna tid en insikt
om båda typernas företräden. Den norska
hästen beskrevs som stor, stark och med ett
fogligt sinnelag. Den sades även vara mer
lämpad för åkerbruk än för andra körslor,
men den omtalas även som ömtålig och
den sades ofta drabbas av sjukdom. Den
till storleken mindre, finska hästen sägs
vara lättfödd, snabb, uthållig och mindre
känslig för ovarsam behandling.
Beskrivningen av de båda hästtypernas
företräden vann inte gehör hos sällskapets
styrelse, inte heller utskottets uppfattning
om att en god finsk häst knappast överträffades
av någon annan hästras, istället
fattade styrelsen beslut om att man skulle
köpa in en hingst från Ångermanland. Inköpet
blev ett misslyckande. Ja, man kan
nog säga att det blev ett fiasko eftersom
hingsten knappast alls kom att utnyttjas.
Det kom också att dröja omkring trettio
år innan man köpte någon ny avelshingst.
Det skedde 1892 då en ny hingst av jämtländskt
ursprung inköptes. Detta köp blev
om möjligt ännu mer misslyckat än det
första, då det visade sig att hästen bara
hade en testikel. För att få köpet upphävt
blev sällskapet tvunget att processa ända
upp till högsta domstolen. Efter fyra års
strid avgick man med seger och köpet
upphävdes.
När så frågan om en avelshingst på nytt
togs upp några år senare dristade sig en distriktsveterinär
Paul Heurgren att försiktigtvis
föreslå att man skulle utnyttja den
lättåtkomliga och allmänt bekanta finnhästen
som utgångsmaterial för förädling.
Sällskapets styrelse avslog inte förslaget
direkt utan tillsatte på nytt en kommitté
som skulle utreda frågan.
Kommittén fick i uppdrag att lägga fram
förslag om vilken hästras som var den
lämpligaste för Norrbotten. Den kom
ganska snabbt att förorda jämtländska eller
norska hästar. Finnhästen ansågs inte
lämplig som förbättrare av den norrbottniska
hästrasen. I maj 1898 fattade styrelsen
beslut om att köpa in en såsom framstående
reproduktör känd hingst af norsk
ras från Värmland, men man skulle även
köpa ytterligare två hingstar vid marknaden
i Lillehammer.
Det omfattande engagemanget för systemet
med avelshingstar och försöken med
strategiska utplaceringar, verkar ändå inte
ha påverkat länets hästras i den riktning
som sällskapet önskade och det klagades
ständigt över svårigheterna med utplaceringen
och över att avelsarbetet förblev
outvecklat, eftersom många bönder föredrog
att köpa finska hästar.
Det framgår dock i rapporterna att sällskapet
räknade med att en införd premiering
av avelsarbetet skulle bidra till saneringen
av rasen, dvs att förmåner och reda
pengar skulle locka. Men inte heller detta
verkar ha haft någon större betydelse efter-

som man ständigt hade överskott i premieringskassan.
Det fanns få eller inga hästar
som uppfyllde premieringsnormerna
och även landshövdingarna klagade över
ointresset för avelsarbetet och beklagade
att bönderna fortsatte att föredra de finska
hästarna.
En segdragen historia
Om denna segdragna historia berättar offentliga
handlingar från hushållningssällskapet,
landshövdingeberättelser etc och i
dessa finns det en överensstämmelse i hur
man uppfattade den finska hästens egenskaper.
Hästen var lätt, snabb, oöm och
mycket tålig. Det sägs också att den därför
klarade av svåra strapatser, svältfödning,
kyla etc och att den insjuknade mer sällan
än någon annan häst, men i jämförelse
med de flesta andra raser, t ex den
nordsvenska, så var den något mindre. Att
hästen var något mindre är alltså den enda
egenskap som kan betraktas som negativ.
Hur kommer det sig att man kan använda
fjällkon som utgångspunkt för avel, men
inte den norrbottniska finnhästen som utgångsmaterial
för hästavel? undrade ånyo
distriktsveterinären Paul Heurgren vid
ett möte. Paul Heurgren verkar ha varit
Bondersbyns gamla ortnamn på Kalixmål
efterlyses
Fram till andra världskriget kunde nästan
alla tala kalixmål. Det talades i hela Kalix
kommun, och det var det vanliga umgängesspråket.
När folk kom utifrån - vandringsrättare,
kontrollassistenter, veterinärer, provinsialläkare,
folk från hushållningssällskapet
eller skogsvårdsstyrelsen, luffare, gårdfarihandlare,
lantmätare, och andra som inte
var födda och bodde i kommunen - då talade
man svenska. Ortnamnen blev då ofta
försvenskade för att passa den besökandes
öron.
Redan i början på 1900-talet började de
som var litet finare, tala svenska med sina
barn. Man ville ge barnen en god start i
livet genom att lära dem tala svenska, inte
det gamla språket som man tyckte pas-
Språklådan
Oskar Engman i Bondeborg tycks också
ha haft en finnhäst?
sade bäst för bönder och deras hushåll
med drängar och pigor som ju oftast sågs
som litet efter utvecklingen i riksspråket
som man läste i tidningar och böcker. På
1960-talet hade den här utvecklingen gått
så långt att i nästan alla familjer i Kalix
kommun talade man med sina barn enbart
på svenska.
De här tendenserna förstärktes med radions
intåg i vår by på 1930-talet och TV:s
ankomst på 1950-talet. Nu fick ju alla lära
sig hur de borde tala.
Med svenskans intåg försvann, glömdes
och ersattes många gamla benämningar på
Kalixmål av gårdar och platser. De av lantmätare
och andra representanter för överheten
nertecknade ortnamnen hade redan i
flera århundraden försvenskats till oigenkännlighet.
Bara en bråkdel av de gamla
namnen på Kalixmål lever ännu kvar.
När det behövdes körkort på cykel
För att få cykla i en stad krävdes till en början att innehavaren
hade ett särskilt tillstånd, samt att cykeln hade ett registreringsnummer.
Bestämmelsen avskaffades först på 1950-talet!
Ester Marie Frimodig, soldaten
Frimodigs äldsta barn, emigrerade
till USA den 18 nov. 1926.
Hon avled den 2 okt, 1997, hela
98 år gammal i staden Bothell,
län King, stat Washington.
Fem månader innan avresan
skaffade hon sig detta tillstånd
att cykla i Luleå!
Text: Lars-Erik Holmberg
den ende som utifrån sin dubbla kompetens,
praktiker och expert, agerade som
förkämpe för den finska hästen som utgångsmaterial
för avel. Kanske var det på
grund av polemiken om bl a avelsfrågorna
med Paul Hellstöm och sällskapet, som
Heurgren ganska snart lämnade Norrbotten.
Den finska hästen blev kvar
Striden kring den finska hästen var mest
uttalad runt sekelskiftet 1800-1900. Därefter
verkar polemiken successivt ha försvunnit
ur den officiella debatten. Hästavelsfrågorna
kom mer sällan att stå på
dagordningen vid sällskapets sammankomster
efter den uppgörelse som ledde
till att den sista hästkommittén tillsattes
och Paul Heurgren avgick.
Men genom skönlitteratur, arkivuppteckningar
och dialektinspelningar framgår det
att den finska hästen inte upphörde med
att överskrida gränsen. Den verkar ha förekommit
både som lagligt införd kreatur
och som inkommen på smuggelvägar och
det finns även uppteckningar från 1930talet
som talar om den och nämner att den
användes även i avelssammanhang.
Text: Marianne Wahlberg
Hårsskåtan blev Hålskåtan
Lövskåtan blev Lakotan
Hällo blev Tallbacken
Byte av ortnamn förekom också för
att det skulle låta mer rikssvenskt och
inte ha klang av det gamla fula bondska.
Laaksele blev Marieberg och Stora Lappträsk
blev Bredviksudden (egentligen det
gamla namnet på den udde i sjön, krononybyggets
byggnader låg) på 1940-talet
och något årtionde framöver.
Potaswirja (eller Fårshåan) blev Forshaga
i officiella papper redan på 1800-talet.
Exemplen kan mångfaldigas och i en
del fall diskuteras. Andra tolkningar är
möjliga. Vi inbjuder läsarna till att ge fler
exempel på hur kalixmålets benämningar
ersatts med riksspråkets. Vad hette till
exempel ditt barndomshem på kalixmål?
Vad hette dina favoritställen? Skriv till oss
på redaktionen och berätta.
Sten Rönnberg & Olle Björkman
Bondersbyarn

Årsmötet 2010 i Bondersbyns Hembygdsförening
hölls söndagen den 7 mars kl.
15.00 i Bondersbygården. 22 av föreningens
medlemmar mötte upp.
Ny styrelse
En ny styrelse valdes bestående av följande
ordinarie ledamöter: Knut Enström,
Annika Gustafsson, Karl-Gunnar Hansson,
Gustaf Häggström, Tommy Nilsson,
Karl Söderholm, Ingrid Widestig.
Till suppleanter valdes Ruben Gustafsson
och Ingrid Ragnarsdotter
Mötet uppdrog åt den nya styrelsen att
besluta inom sig om vem som skulle bli
ordförande.
Många medlemmar
Föreningen har under året haft sammanlagt
149 medlemmar, 84 boende i Bondersbyn,
Marieberg och St. Lappträsk och
65 boende utanför byn.
Dessutom tillkommer de som tidigare
bara prenumererat på Bondersbyarn. Från
och med 2010 slår de nya reglerna igenom,
och då kommer medlemstalet att
stiga till närmare 200 personer.
Glädjande är att nära hälften av alla medlemmar
bor utanför byn, vilket sannolikt
beror på att föreningen ger ut Bondersbyarn.
Bondersbyarn
En viktig del i föreningens verksamhet
är som sagt utgivningen av Bondersbyarn.
Mötet gav verksamheten ett starkt stöd
och vittnade om tidningens popularitet.
Bondersbyarn
Hembygdsföreningens Årsmöte
Trots att Hembygdsföreningens årsmöte inte tillhör det mest dramatiska man kan uppleva en söndag eftermiddag,
mötte en kärntrupp av medlemmar upp för att välja en ny styrelse och staka ut föreningens vidare
öden. Nya tider stundar där EU-projekt och vårsupéer konkurrerar om uppmärksamheten.
..och av Monikas bullar, var det en strykande
åtgång ...
Avgående ordföranden ledde mötet tillsammans med sekreteraren som ytterst
noga avläste medlemmarnas reaktioner på föreningens kulturaktiviteter
På den punkten noterades också att
Bondersbyarn lockat många människor
att ladda ner tidningen från Bondersbyns
hemsida. Under år 2009 gjordes 1873
nerladdningar av Bondersbyarns 27 olika
nummer vilket indikerar ett mycket stort
intresse för tidningen utanför byn.
www.bondersbyn.se
Byns hemsida på internet har haft många
besök. 4152 unika besök under 2009 eller
346 besök per månad i medeltal.
Att det är folk utanför Sverige som besökt
byns hemsida visar följande statistik
på de tio mest frekventa sidvisningarna i
olika länder som besökt hemsidan:
Sverige 36.990
Nederländerna 19.503
Spanien 5.290
USA 4.467
Ryska federationen 970
Rumänien 642
Lettland 387
Ukraina 382
Finland 373
Tyskland 363
Övriga EU 372

Aktiv förening
Många aktiviteter har hållits i gång under
året. Mer än 1.000 personer har besökt
alla evenemangen. En plan för liknande
aktiviteter under det kommande året lades
fram och godkändes, En annan viktig del
har varit att hålla bygdegården i stånd genom
reparationer. Detta arbete kommer att
fortsätta.
Dyr uppvärmning
Ekonomin för föreningen diskuterades,
men det konstaterades att om verksamheten
kan fortsättas som hittills kan föreningen
dra in de medel som behövs. Uppvärmningen
av bygdegården är en stor
post. Alternativa sätt till el för uppvärmning
diskuterades livligt.
Avslutning
Den avgående ordföranden Lars-Erik
Holmberg avtackades med tal och varm
applåd för ett utomordentligt bra jobb under
de tre år han varit ordförande. Lars-
Erik kommer det närmaste året att mera
odelat ägna sig åt boken om Bondersbyn
som beräknas bli klar om drygt ett år.
Vi kände oss alla väl till mods och stolta
över föreningen när vi efter en par timmars
diskuterande, intensiva förhandlingar och
fika drog oss hemåt. Bondersbyns hembygdsförening
lever och blickar framåt.
Bry dig om din förening och var med oss
ofta, säger vi till alla de medlemmar som
inte var med oss den här gången.
Text: Sten Rönnberg
Foto: K-G Hansson
Press stop!!!!!
Vid det efterförjande konstituerande
styrelsemötet valdes:
Knut Enström , ordf.
Annica Gustafsson, vice ordf.
Karl-Gunnar Hansson, sekr.
Gustaf Häggström, kassör
Ovan: Tre av byns visa gubbar studerar verksamhetsberättelsen under andakt
Nedan: Tre kvinnor i byn representerade motsvarande klokskap, tycktes också
tagna av stundens allvar
Bondersbygårdens elförbrukning lockade till en diskussion där revisorn Carl-Gösta
Johansson (närmast) ville veta vilka åtgärder som vidtagits av styrelsen.
Bondersbyarn

Bondersbyarn
LakaVM - en helfinsk affär
Årets LakaVM, det sjätte i ordningen, gick av stapeln på Kamlunge notvarp i lagom ”lakakyla”! 70 trogna
lakafiskare avstod från Olympiaden i jakten på en av fiskevärldens mest åtrådda titlar! Fem LakaVärlds-
mäster har tidigare korats. Vem skulle bli mästare 2010?
För första gången sedan tävlingen startade,
hade fiskeområdet varit helt ostört sedan
nyår. Fisket hade varit avlyst och inför
tävlingen hade området inte trampats med
snöskoter och endast ett fåtal hål hade
borrats i förväg med handkraft. Dessutom
hade en del av tävlingens kringaktiviteter
flyttats upp på land. Allt för att skapa lugn
och ro för laken!
Laken lyste med sin frånvaro
Trots alla dessa åtgärder har aldrig så få
lakar fångats under tävlingens sexåriga
historia. Endast 6 små lakar vägdes in, vilket
naturligtvis var en besvikelse både för
de tävlande och också arrangörerna.
Vid fjolårets tävling fångades endast 8
lakar, vilket resulterade i att tävlingsledningen
beslutade att öka skyddet för tävlingsområdet.
Resultatet blev att ännu
färre fiskar fångades!
Nu kan ju väder och vind spela stor roll,
men denna trend att lakafångsterna totalt
sett, sjunker i älven för varje år är oroväckande.
Orsaken kan vara överfiske.
Femton års intensivt lakafiske i älven kan
ha skadat fiskstammen, eftersom laken
växer mycket långsamt.
Finsk dominans
Vi vet att de finska fiskarna är mycket
skickliga och framgångsrika på alla slags
pimpeltävlingar, men att den finska dominansen
skulle bli så här stor trodde ingen!
Två gånger tidigare har det stått finska fiskare
överst på prispallen, men aldrig hela
prispallen full av finnar!
I år segrade Harry Vinni, Keminmaa,
med en lake på 1086 gram. Kuriöst nog
var detta också den första laken som drogs
upp under den två timmar långa tävlingen!
Jari Uusitalo, Torneå tog andraplatsen
med en lake vägandes 894 gram. Den ”silverlaken”
drogs också upp som den andra
laken, några minuter efter vinnarlaken. På
tredje plats kom Timo Heiskanen, Rovaniemi
med en lake på 690 gram
Strax utanför ”pallen” kom en tidigare
LakaVM-segrare, Jaana Jako från Torneå.
Först på femte plats kom en bygdens son,
Mikael Bertils från Kamlunge. Den finska
dominansen avslutades med Veijo Keveri
från Torneå med en liten ”minilake” på
236 gram!
Kvällsgemyt
LakaVM är en märklig upplevelse. En
mängd sammanbitna lakafiskare syns i
allvar böjda över sina sinnrika fiskespön.
Flammorna från marschaller och små kaffe-värmeldar
kastar långa skuggor efter
isen. Pannlampornas blåaktiga sken markerar
fiskare som söker lyckan i nya hål på
jakt efter den där ”monsterlaken” som alla
drömmer om. Uppe på land inom gott synhåll
för de tävlande visas fiskefilmer på en
stor duk. Huttrande i kylan kan de tävlande
uppleva hajfiske i tropikerna och bittra
kamper med ilska barracudor! När vare
sig laken eller tropiskt fiske lockar längre,
då kan man ladda om vid serveringen, där
det bjuds på kaffe och en värmande korv
bara kostar några kronor! Vad kan man
mer begära en kall kväll i februari???
Text o foto: Lars-Erik Holmberg
Lakasoppan - en halvnorskt affär
Årets lakasoppa riskerade att bli soppa på en spik, eftersom LakaVM gav en så mager fångst. Men då satte
det prövade kocklaget med Carl-Gösta i spetsen in ett ryck på upploppet, som skulle ha fått den norske skidå-
karen Northug att blekna. Resultatet? Succe!
Lördagen den 27 februari invaderades
Bondersbygården av ”lakasoppälskare”
Inte bara bybor, utan hungriga gäster från
såväl centralort som omgivande byar. Tre
stora soppkittlar länsades på rekordtid av
de 56 gästerna.
Fem sorters lake!
Med endast sex små lakar i näven ställdes
kocklaget inför ett akut råvaruproblem.
Tursamt nog har Bondersbyggarna utvidgat
sina fiskegränser ända till Norge, så nu
fick man glänta på locket till frysen.
Innan ens chefskocken visste ordet av låg
fem fiskarter i grytorna. Där fanns långa,
lubb, torsk och stenbit och puttrade tillsammans
med den alltmer sällsynta laken.
Gästerna tycktes uppskatta blandningen.
Soppslevaren, Karl-Gunnar, pressades till
det yttersta vid serveringen av soppasuktande
gäster.
Hela kalaset blev en vinna-vinnasituation.
Gästerna var nöjda, Karl-Gunnar
fick vila och kassören kunde ägna sig åt
att räkna många sköna entréavgifter.
Äldste gästen hittills!
Av alla gäster som besökt lakasoppfesten
under alla år, tar Erik Strömbäck från
Lakamästaren Harry Vinni på pallen
Erik Strömbäck, 97, tyckte att lakasoppan
smakade bra!
Gammelgården priset. 97 år gammal
(ung!) tvekade han inte att äta lakasoppa
igen. Senaste gången han åt lakasoppa var
för 82 år sedan, men längtan efter den traditionella
soppan fanns kvar.
Erik är förresten barnbarn till den legendariske
Alexander Strömbäck från Gammelgården.
Alexander köpte upp lax från
många fasta laxfisken i älven under åren
1876-1896. Som kuriosa kan nämnas att
han köpte upp 25 ton lax år 1876 främst
från fiskena i Kamlunge, Börjelsbyn, Rian
och Gammelgården.
Text o foto: Lars-Erik Holmberg
Ett glatt gäng från Sören: Birgit Eriksson,
Hubert Nilsson, Ulla-Britt Öberg
och Stellan Eriksson
Nedan tre damer från Töre: Birgit Isaksson,
Barbro Eriksson och Märtha Grahn

Anders Björkmans ”memoarer” Del 1
Rolf P Häggström har översatt och skickat oss ett intressant dokument, skrivet av Anders Björkman, eller
Andrew Burkman, som han kallade sig i USA. Anders lämnade Bondersbyn den 30 maj 1882, men återkom
1912 på ett besök i hembyn. Han avled i USA omkring 1940.
Den del av norra Sverige, som ligger norr
om Bottenviken, ungefär på 67:e breddgraden,
och som jag känner till, ligger
något söder om polcirkeln ungefär på
samma breddgrad som Nome, Alaska. Det
är ett skogbevuxet land med mycket snö
och regn. Landet är genomskuret av talrika
bäckar och älvar. Små och stora sjöar
finns i överflöd. Som en följd av detta blir
älvarna stora på en sträcka av endast(!)
tre eller fyra hundra miles (480 eller 640
km).
Odlad mark finns bara som smala remsor
längs vattendragen. På utliggande myrar,
som är mycket talrika, bärgas litet hö
för att utfodra mjölkboskap. Somrarna är
mycket korta. Korn, potatis och olika slag
av rotfrukter odlas, rabarber går mycket
bra, även många sorters bär såsom hallon,
lingon och blåbär samt hägg.
Kornet sås under senare delen av maj
och skördas under senare delen av augusti.
Potatisen är småväxt, men de odlar
tillräckligt för husbehov. Numera importeras
stora mängder livsmedel såsom vete
och rågmjöl. Framställning av mejeriprodukter
svarar för en av de huvudsakliga
inkomsterna på gårdarna. En bonde har
sällan mer än en gris, och höns är mycket
sällsynta. Eftersom spannmål måste importeras,
blir det olönsamt med svin- och
hönsuppfödning.
Skogsindustrin är den stora exportindustrin
för landet i sin helhet. Denna del av
landet har varit bebyggd, tror man, i nära
tusen år, och under de senaste två hundra
åren har skogsavverkning pågått längs
kusten. Under de senaste hundra åren har
skogsavverkningen spridit sig inåt landet,
så mycket att regeringen för trettio eller
fyrtio år sedan införde en lag, som förbjuder
försäljning av omoget timmer. (Stock
av en given längd måste hålla ett bestämt
antal tum vid toppen innan den får säljas).
Tall, gran och björk är de främsta trädslagen
med sälg och andra buskar vid vattendragen.
Under det att landet är mycket bergigt,
är bergen endast några hundra fot höga
och mycket långsluttande till dess att man
kommer till fjällområdet som går genom
halvön, som består av Sverige och Norge.
Där finns några fjäll på omkring sex tusen
fot över havsnivån. Jorden är, utom vad
gäller remsor längs älvarna, mycket mager
och fordrar mycket arbete och gödning för
att ge en knapp skörd. Icke desto mindre
bor rätt mycket folk i landet.
Församlingen där jag föddes hade 12000
människor 1882. Timmerhuggning och
järngruvor gav arbete åt många, som
inte sysselsattes i jordbruk. Omkring två
hundra miles nordväst om min födelseplats
finns en underbart rik järngruva, som
Anders och Maria Björkman 1929
sysselsätter många hundra man och exporterar
järnmalm till Tyskland, England,
Frankrike och många andra länder. Jag
hade nöjet att besöka den delen av landet
1912 och såg den rika malmådran sprängas
ut från bergsidan och hanteras med moderna
maskiner. Den ligger många miles
norr om trädgränsen, där ingenting utom
gräs växer på de svarta sluttningarna. Sjöar
ligger utspridda överallt i landskapet. I
gruvstaden är solen vid midsommar synlig
i fjorton dagar utan att gå ned under
horisonten.
I den del av landet, som jag först beskrev
och som ligger omkring tjugo miles
från kusten, eller Bottenviken, såg jag
först dagens ljus den 27. novembet 1861,
i Nederkalix församling. Vårt hem låg
precis vid Kalixälvens strand. Älven är
just där stor. Vårt hem var byggt av timmer
liksom alla andra, fodrat upp och ner
på utsidan med sågat virke och målat. På
insidan var springorna tätade, och allt var
mycket fint arbetat.
Husen var i regel mycket fint arbetade,
och det finns ingen jämförelse med de
timmerkojor man för det mesta ser
här i landet. Vårt hem hade tre sovrum,
ett mycket stort kök eller arbetsrum och
ett mycket stort gästrum, som användes
endast vid festliga tillfällen eller begravningar.
Sedan fanns det en bagarstuga, som också
hade sovrum och farstu, ett stall med
utrymme för hö samt ladugård med ett avskilt
utrymme för hö.
Ladugården var tillräckligt lång för att
ha en fårkätte; den hade även en eldstad.
Sedan hade vi ett lider, vedbod, spannmålsbod,
ria för torkning av spannmål
före tröskning och en smedja. De flesta
gårdarna var av samma slag.
Jag visste väldigt lite om mina förfäder.
Min far, som var son till en smed -i övrigt
fattigt folk -var född och uppvuxen i en
annan församling cirka etthundrafemtio
miles därifrån. Hans far måste ha dött helt
ung, eftersom jag inte kan minnas att han
blev nittiotre år gammal. Jag har aldrig besökt
platsen, men jag brevväxlade med en
av mina kusiner.
Man har berättat för mig att min far lämnade
hemmet helt ung, reste och arbetade
från en plats till en annan längs kusten,
tills han kom en bit inåt Finland, tog sig
tillbaka på samma sätt och kom slutligen
till en liten såg vid en liten älv, som heter
Sangisälven, cirka tjugo miles från vårt
hem.
Han blev förman på sågen, vilket även
innefattade sågfilning, och jag antar även
smide, han var en god smed. Jag hörde en
man, som arbetat för honom säga, att han
åstadkom att sågen alltid gjorde ett gott
arbete medan han var där. Eftersom sågen
kunde köras endast under den snöfria delen
av året i den landsdelen, så antar jag att
befattningen inte var särskilt lukrativ.
Denna älv låg omkring tjugo miles från
den finska gränsen eller det ryska området,
men samtidigt var det det sista
svensktalande territoriet fram till älven;
öster om den och i resten av det svenska
territoriet fanns en finsktalande befolkning,
på många sätt olik den svenska, med
en svensk regering och svenska myndigheter
oavbrutet i många hundra år; ändå
hade ingen ändring av språket inträffat.
Jag hade nöjet att resa genom kustlandet,
det är flackt och trädlöst, mera likt ett deltaland.
Västerut och norrut längs gränsen mellan
Sverige och Norge längs fjällkedjorna
och sjöarna bor en annan ras, som kallas
lappar, och som talar ett annat språk. De
lever på sina renhjordar och lite fiske i vattendragen
och är i huvudsak nomader.
Vid den tiden då min far var anställd som
sågförman, var han en ung man. Här fann
han en flicka på en gård inte långt ovanför
sin arbetsplats, i vilken han blev förälskad
och sedan gifte sig med.
Jag visste väldigt lite om min mors släkt,
eftersom deras ställe låg rätt långt från
allfartsleden, utom två av hennes bröder,
som hade bosatt sig på annan plats. En av
dessa bröder dog av tuberkulos i medelåldern,
och många av hans barn dog av
samma orsak. Den andre brodern levde
tills han blev mycket gammal. Morfar dog
av tuberkulos även han, men han levde
tills han var ungefär sjuttio år.
Forts. nästra nummer
Bondersbyarn 9

Hur man skyddade sig mot kölden och hur det
var med hygienen under den tidigare hälften av
1900-talet
Dåvi-Gunnar gör här en betraktelse om livet förr bland gamla sängkläder,
tandborstar och skohö!
Vilken otrevlig vinter vi har! Först var
det gråmulet och duggregn hela hösten
och sen kom snön och kylan. Det snöade
i stort sett varenda dag hela januari, blev
sen allt kallare. Kyla må väl gå an men om
det dessutom blåser en envis nordan är det
inte roligt. Inte tillstymmelse till blidväder
har vi sett, trettondagsblidan brukar ju
vara pålitlig. Jag har inte fått fram vare sig
skidor eller spark ännu.
I morse hade vi -28 här, men vindstilla,
gudskelov. Dagmar och jag kom att prata
om sängkläder och sovvanor i vår barndom.
I Bayern, där hon tillbringade stora
delar av sin barndom som evakuerad under
kriget, hade man duntäcken, tjocka pösiga
varma. Så var det, tror jag, över stora delar
av kontinenten.
Varför hade inte vi duntäcken, frågar jag
mig. Fågel jagade man och höns hade man
i minst lika stor utsträckning som längre
söderöver. Som jag minns det var endast
kuddarna stoppade med dun.
Över sig hade man vaddtäcken och längre
tillbaka fårskinnsfällar. Jag har nog ibland
sovit under fårskinnsfäll. Och madrasserna?
Hade vi halmmadrasser eller hade vi
börjat använda tagel? Jag minns ju dom
där utdragssofforna som man under dagen
sköt ihop och bäddade högt, förmodligen
för att spara utrymme. Det fanns ju oftast
många ungar och dessutom pigor och
drängar i varje hus.
Sen fanns ju ”hösängarna”. Man sov ju
ofta många i varje rum för att spara värme.
Heter det förresten hösäng eller högsäng?
Dom hade ju en gardin att dra för,
tjock sådan, för att hålla sängen varm. I
hösängarna tror jag bestämt att man hade
halmmadrass. I en hösäng rymdes många
ungar. Golven var dessutom dragiga och
otäta och man drog sig för att stiga upp
innan någon hade gjort eld i spisen.
Oppi Dåvi hade vi centralvärme så långt
tillbaka jag minns men vilken liten panna
vi hade! Den stod i farstukammaren och
den ved man fyllde den med på kvällen
var utbrunnen nästa morgon. Det var en
hel vetenskap att sköta dragluckan. Dessutom
hölls inte alla rum varma, det var
framför allt köket och farstukammarn -
som ju var ett sorts kontor - och köket
värmdes ju av köksspisen. Bara när vi
skulle ha främmande värmde man salen
med kakelugnen.
Jag tycks minnas att vaddtäcken tillverkades
i en särskild ställning, hette det
täckstol, analogt med vävstol? Har en svag
aning om att en sån fanns oppi Dåvi men
jag är långt ifrån säker. Det kan ha varit i
nån annan gård. Fanns den hos oss ligger
den säkert och skräpar på nån spånvind.
Mina funderingar kring hygien och an-
10 Bondersbyarn
nat fortsätter. Här är dom i sammandrag
men utan lösningar:
1. När började vi använda tandborste och
tandkräm? Troligen under vår livstid, jag
minns dem från min barndom. Liksom alla
andra innovationer kom dom väl stegvis.
Och jag tvivlar ju på att vår föräldrageneration
uppfostrades med tandborste.
Om tandkräm: Jag har ett svagt minne av
att man använde salt i st. f. tandkräm när
man borstade tänderna. Kanske det berodde
på att byaaffärernas sortiment inte innehöll
såna nymodigheter som tandkräm.
Erinrar mig Albert Engströms Kolingen
som påstod att tandborsten var ”ett överklassens
njutningsmedel.” På Västerbotten
Museum har jag sett en ”tandborste”
som bestod av en centimetertjock björkkvist
som sen hackades i tväränden så att
det uppstod ”borst” med vilka man sen
rengjorde tänderna. Bäst var denna ”tandborste”
under savningstiden.
2. Skohö. Att kunna lägga skohö runt foten
så att det täckte och inte knölade sig
var ju en stor konst. Det skulle vara starr,
det var bara tre av de 112 starrarterna som
dög. När man tog av sig skorna på kvällen
skulle skohöet finnas kvar och ha formats
som en strumpa runt foten.
Fördelen med skohö var ju att fukt i skorna
absorberades av höet och att man aldrig
blev våt och därmed kall om fötterna.
De starrarter man använde skulle ju också
kammas och redas till och (här är mitt
minne osäkert) lindas till lämpligt stora
härvor. Visst låg dom sen i höstolen?
Jag hörde för åtskilliga år sedan att militären
hade försök på gång med skohö
men vad resultatet av detta blev, vet jag
inte. Gissningsvis var det för besvärligt att
samla ihop den starr som behövdes.
Har varit inne i växtnamnsdatabasen och
kollat vilka starrarter som användes som
skohö. Det är
1. blåsstarr/ Carex vesicaria
2. flaskstarr/ C. rostrata och
3. klotstarr/ C. globularis
Några arter till nämns men sägs inte
alls vara så bra. Konstigt nog finns inga
uppteckningar från Norrbotten, de sydligaste
är Dalarna och de nordligaste norra
Västerbotten. Dessutom från Tröndelag i
Norge.
Text: Gunnar Pettersson (Dåvi-Gunnar)
Kommentarer från redaktionen:
Skohö gjordes i Norrbotten ofta av
Slidstarr / Carex vaginata
Ni som har synpunkter eller minnen
som kan berika Gunnars funderingar
är välkomna att höra av er till redaktionen!
Funderingar
från
läsare
Vem vet något om
denna silversked?
Det kom e-post till Bondersbyarn
om en gammal vacker silversked:
Hej Bondersbyarn.
Skeden på denna bild kommer från Dåvigården.
Min mamma Terese har fört den
med sig. Jag och mina anhöriga undrar om
någon känner till denna ”Beata Christina
Salan”. Vi gör det inte.
Mvh
Gunnar Söderholm
(Genom barnbarnet Agnes Carpelan som
kan ta emot och föra vidare svar genom
e-post adressen nedan)
Även Kerstin Söderholm Carpelan hälsar!
Ni som vet något om denna utomordentligt
vackra silversked kan e-posta
direkt till: agnes@dfm.se , eller ta
kontakt med redaktionen.
Observera bomärket som är inristat i
skeden på den översta bilden! Vems
bomärke var det?

Krysset finns också på Bondersbyns Hemsida: www.bondersbyn.se.
Annicas Vårvinterkryss nr 35
Denna gång har bara en läsare kontaktat redaktionen med
en prydligt ifylld rätt lösning av kryss 34.
Som ni vet behöver man inte skicka in ett ifyllt korsord, men
denne läsare är också vår ”ordningsman”, så han vill väl slå
fast, att korsordet denna gång var alldeles korrekt!
Javisst är det Jan-Olov Gustafsson som åter vinner en blomstercheck!
Det är troligtvis helt unikt inom korsordsvärlden att
samma person vinner ett korsord två gånger i rad!
Att Jan-Ola är bror med korsordskonstruktören får dock inte
förleda någon att misstänka korrupt agerande i redaktionen!
Vi gratulerar och sänder en blomstercheck!
Glöm nu inte att meddela redaktionen när ni löst vårvinterkrysset
35! Lite blommor till våren vore väl inte så dumt!
Skicka till: Lars-Erik Holmberg, Forshaga 97, 95292 Kalix,
eller e-post; larserik.holmberg@telia.com.
Bondersbyarn 11

Bondersbygården
Måndag 5 april kl 12-15.00 Påskvåfflor korv, kaffe
Lördag 1 maj kl 18.00 Vårsupé, Förh.anmälan!
Lördag 29 maj kl 10.00 Vårstädning ute, rep.inne!
Söndag 13 juni kl 14--17.00 Gäddfisketävling
Måndag 21 juni kl 22.00 ”Solmöte” på Raggdynan
Söndag 27 juni kl 14.00 Mids.gudstjänst, kaffe
Hela juli månad Ständig boulbana
Lördag 10 juli kl 19-24.00 PUB-kväll, boule
Lördag 21 aug kl 16.00 Nationalälvens dag,
Sikfest/Surströmming
- kl 19.00 Notdragn.Sörudden, kaffe
- kl 19.30 Enaholmen, kaffe
Lördag 2 okt kl 18.00 Fara-å-äta;Förh.anmälan
Lördag 13 nov kl 18.00 Höstsoppa,Förh.anmälan
Fredag 26 nov kl 19.00 Allsång med Dal-Ove
Lördag 11 dec kl 16.00 Julfest; Förh.anmälan
St. Lappträsk
Lördag 24 april kl 11.00-14.00 St. Lappträsknappet
Lördag 19 juni kl 14.00-18.00 St Lappträsk Gäddfiske
Fredag 30 april kl 20.00 Majbrasa, St. Lappträsk
Börjelsbyn
Måndag 22 mars kl 19.00 Årsmöte
Lördag 27 mars kl 11.00 Vårutflykt, Krokträsk
Söndag 18 april kl 14.00 Gudstjänst, Bönhuset
Fredag 30 april kl 18.00 Valborgsfirande
Semmelmingel
Förr firade skogsarbetarna alltid Fettisdag som en stor helg. Trots dåliga
accordslöner tog man ofta ledigt på eftermiddagen för att dricka
kaffekask och skälla på ”Bolaget” som betalade dåligt! Den tiden var
skogsarbetet ett säsongsarbete mellan Trettondagen och Påsk, där Fettisdagen
markerade att halva säsongen var avverkad
Numera är Fettisdagen mest ett
gott alibi för att få bryta mot Socialstyrelsens
varningar om fläskets
och gräddens farligheter.
I Bondersbygården samlades
många glada ”fettisdagsprissar”
för att njuta midvinterns delikatesser.
Inte minst de hembakade
semlorna som nära nog var beroendeframkallande!
Allt iordningsställt
av byns matmammor!
Text o foto: Lars-Erik Holmberg
Jag vill ha mer fläsk!! Det är ju fest!
Bondersbygårdens stamgäster på plats ...
Kvällens huvudattraktion!!
Kalixälven
Martin Häggström, bördig från
Bondersbyn och pensionerad hydrolog
vid SMHI ger oss en del
data om älven
Kalixälven (Kölisälva) är den livsnerv
omkring vilken Bondersbyn är uppbyggd.
Älven som på nordsamiska heter Gáláseatnu
och på meänkieli Kaihnuunväylä
för stora mängder livsgivande vatten till
vår by från de översta källflödena i Kebnekaise-massivet
och vid Torneträsk samt
från vidsträckta skogs- och myrområden i
inlandet.
Vid mynningen beräknas medelvattenföringen
vara 295 m3/s, vilket gör den till
åttonde största vattendraget i Sverige efter
Göta älv (565 m3/s), Luleälven (506,5
m3/s), Ångermanälven (500 m3/s), Indalsälven
(455 m3/s), Umeälven (442,5
m3/s), Torneälven (388 m3/s) och Dalälven
(347,5 m3/s).
I Bondersbyn är medelvattenföringen 2 -
3 m3/s lägre än vid mynningen. Som jämförelse
kan nämnas att Kalix kommuns
två andra betydande vattendrag är några
storleksklasser mindre, där Sangisälven
har en medelvattenföring vid mynningen
på 12,9 m3/s och Töreälven på 4,6 m3/s.
Kalixälvens största biflöden är Tärendöälven
(me. Täränönväylä) 89,3 m3/s och
Ängesån 67,2 m3/s.
Att Tärendöälven är så stor beror på att
den i genomsitt får cirka 56 % av Torneälvens
vatten vid bifurkationen i Junosuando.
Det tredje största biflödet är Kalixälven
(sa. Gáláseatnu, me. Kaalasväylä)
ovan Lappeasuanto med 39,6 m3/s, eftersom
Kaitumälven (sa. Gáidumeatnu) där
räknas som huvudgren med 49,2 m3/s.
Vid högvatten är Kalixälven imponerande.
Medelhögvattenföringen (medel
av varje års högsta flöde) beräknas vid
mynningen vara 1450 m3/s och 100-årsflödet
2550 m3/s. Numera har i Sverige
endast Torneälven högre högvattenflöden,
eftersom regleringarna kapar de höga flödestopparna
i de andra stora älvarna. Det
högsta flödet som observerats sedan vattenföringsmätningar
startade 1917 inträffade
under vårfloden 1935. Flödet var då
vid Kamlungeforsen 2560 m3/s, viket alltså
är av samma storleksordning som det
beräknade 100-årsflödet. En utförligare
artikel om de högsta flödena har Lars-Erik
Holmberg skrivit i Bondersbyarn nr. 24.
Under sommaren sedan vårfloden har
passerat är den normala vattenföringen
cirka 400 m3/s. Betydligt beskedligare
är flödet under vintern med i regel lägsta
värden under mars-april. Medellågvattenföring
vid mynningen är 52 m3/s och
det lägsta värdet cirka 33 m3/s. Men även
sommartid kan vattenföringen ibland bli
låg som exempelvis sensommaren 2006
då mätstationen vid Räktfors endast uppmätte
140 m3/s den 1 september.
Martin Häggström