Ladda ner Insikt nr 3 2012 - Lafa

3/12 Om hiv, sex & sånt 

Järfälla 

satsar på sex 

Abortresor 

i Europa

INSIKT 3/12 

OMSLAGSFOTO: Ulrica Zwenger 

4 

Grupp som värnar om sex 

och samlevnad 

På Viksjöskolan i Järfälla samarbetar 

personal över ämnesgränserna. 

8 

Järfälla satsar på sex 

Här stöder Socialförvaltningen 

utbildning till skolpersonalen. 

På gång på Lafa 

VAD ÄR DET som skiljer ”mellanstadiebarn” 

från tonåringar? Hur 

ser sexualiteten ut och vilka 

uttryck tar den sig i den här 

åldersgruppen? 

Du som arbetar med 10–13åringar, 

till exempel som lärare, 

fritidspedagog eller inom elevhälsan, 

är välkommen på en gratis 

tvådagarskurs där teoretiska föreläsningar 

varvas med praktiska 

och pedagogiska metoder. 

Kursledare är THÉRÈSE JUVALL, 

socionom och ERIK CENTERWALL, 

sexualupplysare och författare. 

INSIKT – om hiv, sex & sånt 

ges ut av Lafa – enheten för 

sexualitet och hälsa inom 

Stockholms läns landsting 

Telefon 08–737 35 50 

Fax 08–737 36 40 

Postadress: 

Box 175 33, 118 91 Stockholm 

Besöksadress: 

Västgötagatan 2, Stockholm 

2 INSIKT 3/12 

10 

De skadar sig själva med sex 

Nu växer kunskapen om sex som 

självskadebeteende. 

12 

Viktigt att lyssna 

Det går att återerövra ett lustfyllt 

sexliv, menar kurator Eva Persson. 

DIANA REYBEKIEL 

13 

Vision: 

En aidsfri generation 

”Treatment as prevention” var ett 

viktigt diskussionsämne på 

internationella aidskonferensen i 

Washington. 

Redaktörer: 

Martina Junström 

martina.junstrom@sll.se 

Telefon 08–737 35 41 

Hanna Ådin 

hanna.adin@sll.se 

Telefon 08–737 35 57 

Ansvarig utgivare: 

Gunilla Neves Ekman 

14 

Med patienten i fokus 

Rapport från Whitman Walker- 

kliniken i Washington. 

15 

På samhällets skuggsida 

Här har 40 procent av alla hemlösa 

hiv. Besök i stadsdelen DTES i 

kanadensiska Vancouver. 

19 

Idrott och hbtq: 

Tufft för bögar men 

värst för transungdomar 

Pride-seminarium om unga 

hbtq-personers erfarenheter. 

Redaktionskommitté: 

Karolina Höög 

Elin Jacobsson 

Martina Junström 

Thérèse Juvall 

Lis-Marie Kanon 

Gunilla Neves Ekman 

Hanna Ådin 

22 

Klamydiamåndagen 

tionde 

gången gillt 

Minns du 

de olika 

kampanjerna? 

24 

Tvingades resa utomlands 

för att göra abort 

Tusentals irländska kvinnor gör varje 

år abort i Storbritannien. 

26 

Räddningen i Liverpool 

Hit kommer kvinnor som nekats 

abort i hemlandet. 

28 

Regionnytt 

29 

Sen sist, Böcker, m m 

FRÅGA CHANS TOLKAR UTBILDAS 

OM HIV 

TID: 25-26 oktober kl 9-16 

PLATS: Meddelas i kallelsen 

ANMÄLAN: www.lafa.nu/kurser 

WAD 1 DECEMBER 

PÅ VÄRLDSAIDSDAGEN 1 december 

bjuder Lafa tillsammans med 

frivilligorganisationer och andra 

aktörer i länet in alla intresserade 

till ett kostnadsfritt evenemang 

i Kulturhuset. Det blir filmer, 

seminarier och teater som på 

olika sätt handlar om hiv och livs- 

LAURA LEYSHON 

villkoren för människor som lever 

med hiv i Sverige och världen. 

Håll utkik efter programmet på 

www.wad.se 

UNDER FYRA halvdagar i november 

utbildas 25 tolkar om hiv, STI 

och sexualitet i ett samarbetsprojekt 

mellan Lafa och tolkförmedlingen 

Transvoice. 75 tolkar 

har redan genomgått utbildningen 

och målet är att totalt 150 

tolkar ska ha kunskap och känna 

sig bekväma i samtal som av 

många upplevs som känsliga. 

Tolkarna kommer att kunna 

beställas av mottagningar och 

andra verksamheter inom landstinget 

och Stockholms stad. 

Layout: Lotta Continua 

lotta@lottacontinua.se 

www.lafa.nu 

Prenumeration 

och adressändring: 

info@lafa.nu 

Tryckt hos Sjuhäradsbygdens 

Tryckeri, Borås ISSN 1104-0912

☎INSIKT 

ringde till … 

SARA S 

JOHANSSON, 

departementssekreterare på Socialdepartementet, 

ansvarig för det nya regeringsuppdraget 

till Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet 

och Statens folkhälsoinstitut att ta fram ett 

nationellt strategidokument för sexuell och 

reproduktiv hälsa och rättigheter. 

Regeringen konstaterar att SRHR-arbetet 

kräver insatser på flera nivåer och från olika 

aktörer inom de offentliga, privata och ideella 

sektorerna. Grunden utgörs av de insatser 

som sker i kommuner och landsting. De statliga 

myndigheternas roll bör bland annat vara 

att verka för en förstärkt samverkan mellan 

aktörerna och att ge stöd till landstingens och 

kommunernas utvecklingsarbete. Strategidokumentet 

ska tas fram i samråd med till 

exempel Skolverket, Ungdomsstyrelsen och 

Sveriges kommuner och landsting. 

Varför efterfrågar regeringen ett nationellt 

strategidokument för sexuell och reproduktiv 

hälsa och rättigheter? 

– Regeringen anser att SRHR-frågor är viktiga och vill 

att arbetet med dessa utvecklas vidare. Vi har tidigare 

tagit fram ett dokument för hur Sverige ska arbeta internationellt, 

nu går vi vidare med det nationella arbetet. 

Det råder idag en viss otydlighet kring ansvarsfördelningen 

mellan myndigheter, landsting och kommuner 

om vem som gör vad. Vi vet att det görs mycket bra 

insatser på olika håll i landet redan idag och tycker även 

att det är viktigt att dessa visas upp. 

Förslagen i strategidokumentet ska utgå från det 

utvecklingsarbete som redan pågår i kommuner och 

landsting. 

Uppdragets fokus ska vara inriktat på att 

stärka det förebyggande arbetet mot oönskade 

graviditeter och sexuellt överförda sjukdomar, 

SRHR-frågor är ju ett bredare 

ämnesområde än så? 

– Uppdraget gäller hela SRHR-området även om 

fokuset ligger på två frågor som är särskilt viktiga för 

regeringen. Arbetet ska utgå från det folkhälsopolitiska 

målet att skapa samhälleliga förutsättningar för en god 

hälsa på lika villkor för hela befolkningen. 

Det ÄR ett jättebrett område och därför ska myndigheterna 

som fått uppdraget lägga fram en plan för hur 

arbetet ska läggas upp, planen presenteras senare i 

höst. 

Ska man se detta uppdrag som ett svar på de 

förslag utredaren Anders Milton kom med för 

några år sedan? 

– Snarare som något som efterfrågats av flera olika 

aktörer, bland annat har Folkhälsoinsitutet uttryckt ett 

behov av att upprätta en SRHR-strategi. 

MARTINA JUNSTRÖM 

LEDARE 

Vill inspirera och 

sprida kunskap 

FRÅGOR OM SEXUALITET utgör ett brett 

ämnesområde och det blir tydligt när 

begreppet SRHR – sexuell och reproduktiv 

hälsa och rättigheter – börjar användas 

mer och mer. I internationella sammanhang 

har SRHR funnits med länge och nu 

ska en strategi för hur vi i Sverige ska 

arbeta med frågorna tas fram på uppdrag 

av regeringen (se intervjun här intill). 

På Lafa ser vi fram emot att man på 

nationell nivå tar ett sammanhållet grepp 

kring arbetet med att förebygga oönskade 

graviditeter och sexuellt överförda infektioner. 

Att också lyfta in rättighetsaspekter 

och diskutera vad det betyder för oss i 

Sverige blir intressant och utmanande. 

Rätten till abort är en självklarhet här, till 

skillnad från i flera andra europeiska 

länder – läs reprotaget från Irland i detta 

nummer. Men hos oss finns andra rättighetsfrågor 

som behöver diskuteras och 

utvecklas, till exempel tillgången till vård 

och ett gott bemötande för hbt-personer, 

rätten för alla elever att få god kunskap 

genom en likvärdig och bra sexoch samlevnadsundervisning, 

subventionering av 

preventivmedel för unga osv. 

ETT GOTT EXEMPEL på hur man kan 

skapa förutsättningar för att ge samtliga 

elever en bra sexoch samlevnadsundervisning 

finns i Järfälla på Viksjöskolan. 

Här verkar alla de viktiga komponenterna 

finnas med: engagerad skolpersonal från 

olika professioner, en stödjande skolledning, 

en tydlig arbetsplan och långsiktigt 

arbete över flera årskurser. Resultatet är 

nöjda elever som vill ha ännu mer sex och 

samlevnad! (läs mer på sidan 4) 

Vi på Lafa vill gärna inspirera och vara 

en kunskapsförmedlare för alla skolor 

som vill utveckla sin sexoch samlevnadsundervisning. 

Gå in på Lafa.nu så 

hittar du utbildningar, metodstöd och 

annat som vi kan erbjuda. 

I DETTA NUMMER finns flera internatio- 

nella utblickar som kan vara intressanta 

att relatera till situationen här hemma, till 

exempel när det gäller hiv och vården av 

hivpositiva. 

På den internationella aidskonferensen i 

Washington lanserades begreppet ”en 

aidsfri generation”. Detta betyder att 

ingen ska behöva bli sjuk i aids, ingen ska 

behöva födas med hiv och man ska inte 

stigmatiseras och diskrimineras på grund 

av att man bär på hiv. 

I Sverige kan vi erbjuda gratis vård och 

behandling till alla som lever med hiv, 

men fortfarande händer det att personer 

drabbas av aids när vården missar att upptäcka 

symptom och därför inte tar initiativ 

till hivtestning. Fortfarande väljer många 

att inte berätta om sin hivinfektion för att 

inte drabbas av stigma och diskriminering 

på jobbet och bland familj och vänner. 

I år är det 30 år sedan hiv kom till 

Sverige och vi behöver fortsätta sprida 

kunskap om hiv och hur det är att leva 

med hiv med idag. Och för alla som inte 

var med på 1980-talet är det också nödvändigt 

att få ett historiskt perspektiv på 

hur allt började och hur det såg ut innan 

de effektiva bromsmedicinerna kom. Här 

kommer Jonas Gardells romantrilogi att 

bli viktig läsning (och så småningom tvserie). 

På sidan 30 recenseras den första 

romandelen av ”Torka aldrig tårar utan 

handskar”. 

Nästa nummer av INSIKT kommer ut i 

anslutning till World Aids Day 1 december 

och blir ett temanummer om hiv. 

Gunilla Neves 

Ekman, 

chef på Lafa 

3/12 INSIKT 3

NYA LÄROPLANEN 

Grupp som värnar om 

På Viksjöskolan i Järfälla går en röd tråd i sex och samlevnad från sexan till nian. 

Sedan två år tillbaka finns en arbetsplan och en sexoch samlevnadsgrupp med 

lärare och elevhälsopersonal som letar material, fortbildar sig och ser till att 

frågorna hålls levande. 

Sanna Hirvo, Veronica Andersson, Inger Ottosson, 

Kattis Hallgren och Lottie Kihl-Hogevall är alla med 

i Viksjöskolans sexoch samlevnadsgrupp. 

4 INSIKT 3/12

sex och samlevnad 

Det började med att Inger Ottosson, 

lärare i biologi samt idrott 

och hälsa började prata sex och 

samlevnad med NO- och matematikläraren 

Sanna Hirvo. 

– Som biologilärare har jag alltid varit intresserad 

av de här frågorna och haft sexoch samlevnadsundervisning 

med mina elever, men 

jag tyckte inte riktigt att jag fick med mig 

mina kolleger, berättar Inger Ottosson. 

Men Sanna Hirvo delade intresset och tillsammans 

gick de 2009 Lafas introduktionskurs 

”En eftermiddag om sexualitet”, som 

fokuserar på hur man kan arbeta med sex och 

samlevnad utifrån nya läroplanen Lgr 11. 

– Vi blev så himla inspirerade. Vi kände ”nu 

ULRICA ZWENGER 

ska vi hem och revolutionera” och frågade vår 

dåvarande rektor Hillevi Rindeby om vi inte 

kunde få starta en sexoch samlevnadsgrupp 

på skolan. 

Det fick de. Inger Ottosson utsågs till ledare 

och hon och Sanna Hirvo rekryterade en 

lärare från varje arbetslag, med olika ämneskompetens. 

Även elevhälsopersonal; skolsköterska, 

kurator och socialpedagog, bjöds in 

till gruppen som gav sig i kast med att ta fram 

en arbetsplan. 

– Vi jobbade som sjutton med att få till en 

röd tråd, från årskurs sex till årskurs nio, med 

olika sexoch samlevnadsteman, säger Inger 

Ottosson. 

I SAMMA VEVA föreslog skolans psykolog 

Louise von Warnstedt att Inger Ottosson 

skulle följa med på en nätverksträff inom 

ramen för projektet ”Sex i skolan” i Järfälla 

kommun (se sidan 8). 

– På nätverksträffen deltog personal från ett 

gymnasium i Täby som gav riktlinjer för hur 

en sexoch samlevnadsgrupp på skolan skulle 

jobba: ”ni ska se till att ni får tid, ni ska se till 

att ni får skolledningens stöd ekonomiskt” 

och så vidare. 

Sex- och samlevnadsgruppen på Viksjöskolan 

fick det stöd från rektor som är en förutsättning 

för att kunna jobba systematiskt och 

långsiktigt med frågorna. De kunde köpa in 

material och avsätta flera halvdagar för arbetet 

med arbetsplanen. Ur diskussionerna växte 

två målsättningar fram; alla elever på skolan 

skulle få lika mycket, och likvärdig, sexoch 

samlevnadsundervisning, och i enlighet med 

nya läroplanen skulle den vara ämnesövergripande, 

det vill säga ingå i flera olika ämnen. 

Skolsköterskan Lottie Kihl-Hogevall förklarar: 

– Tidigare fick eleverna mest i biologin men 

sex och samlevnad är inte bara anatomi och 

vad man gör när man ha sex, utan även 

känslor och relationer, det ska vara ett brett 

perspektiv och olika vinklar. Det ska finnas en 

tanke med varje lektion och alla elever ska få 

samma kunskap. Det ska inte vara så att om 

du har en lärare som inte är så intresserad så 

får du bara fem minuter. 

När sexoch samlevnadsgruppen var klara 

med arbetsplanen presenterade de den för 

hela personalen och den togs genast i bruk. 

Viksjöskolan har nu arbetat i enlighet med 

planen i två år och responsen från eleverna är 

genomgående positiv. 

3/12 INSIKT 5 

▼

▼ 


– De längtar verkligen till de olika sexoch 

samlevnadstillfällena och blev jättesura en 

gång när vi var tvungna att ställa in ett 

moment som de visste att vi hade haft i den 

årskursen året innan. Vi har också gjort en 

anonym skriftlig utvärdering där de var nöjda 

till 99 procent – och de vill ha MER, säger 

Lottie Kihl-Hogevall. 

UNDER KÄRLEKSTEMAT i åttan har eleverna 

fått skriva varsin kärleksnovell i svenskan och 

svensk- och engelskläraren Veronica Andersson 

konstaterar att de har varit väldigt entusiastiska. 

– Eleverna är jätteintresserade av att jobba 

med relationer för det är ju deras verklighet, 

det är där man fångar dem. 

Socialpedagogen Kattis Hallgren, som 

pratar mycket med eleverna i korridorer och 

på raster, märker också hur betydelsefulla sexoch 

samlevnadsfrågorna är. 

– De här samtalen är så sällsynta i samhället 

vi lever i, trots att de handlar om det viktigaste 

i våra liv, så man kan hålla på hur länge som 

helst egentligen. 

Trots att sexoch samlevnadsarbetet på 

Viksjöskolan är i full gång har personalen 

fortsatt att gå på de nätverksträffar och föreläsningar 

som ”Sex i skolan” anordnar. Inger 

Ottosson tycker att projektet behövs, inte 

minst för att fler skolor ska komma igång och 

jobba systematiskt med frågorna. 

– Det är bra att få höra vad andra gör och inte 

gör, på det sättet tycker jag att de här nätverksträffarna 

har varit väldigt bra. 

Lottie Kihl-Hogevall vill gärna gå på fler 

utbildningar framöver: 

– Man måste vidareutveckla sig hela tiden, 

om eleverna ska lyssna på oss behöver vi vara 

uppdaterade. 

BÅDE LÄRARE OCH elevhälsopersonal 

tycker att den nya läroplanens ökade betoning 

på sex och samlevnad har varit till stor hjälp. 

– Jag upplever att den gav ett ännu tydligare 

mandat och att vi fick större påtryckningsmöjligheter. 

Alla lärare är inte lika trygga i att 

jobba med de här frågorna och då underlättar 

det att ha läroplanen bakom sig och en rektor 

som stöder det hela, säger Inger Ottosson. 

Hon får medhåll av Lottie Kihl-Hogevall: 

– Tidigare har man inte satsat på sex och 

samlevnad centralt och i diskussioner om hur 

jag ska hinna med mitt arbete som skolsköterska 

har jag tidigare fått höra ”de där samtalen 

kan du väl hoppa över, de är väl inte så 

viktiga”. Men för mig är de det, dels för att 

sexoch samlevnadsfrågor är så viktiga, dels 

för att de ger mig en unik kontakt med 

eleverna. 

6 INSIKT 3/12 

HANNA ÅDIN 

Arbetsplan för sexoch samlevnadsundervisningen 

på Viksjöskolan 

Mål 1: 

Att skapa förutsättningar för en likvärdig 

undervisning i sex och samlevnad för alla elever 

på Viksjöskolan. 

Mål 2: 

Att skapa förutsättningar för eleverna att ha 

goda kärleksrelationer samt att fatta goda 

beslut med ett gott omdöme vid sexuella 

relationer. 

Årskurs 6: 

■ Samtal i kill/tjejgrupper med skolsyster 

och biologiläraren, skriva frågor till 

frågelåda 

■ Ämnen: Puberteten, menstruationen, 

hygien, könsorganen (anatomi) 

Årskurs 7: 

VÅGATEMA 

■ Samtal i kill/tjejgrupper med 

socialpedagogerna 

■ Genomgång av metodmaterialet 

Ses offline om unga, sex och internet 

Årskurs 8: 

KÄRLEKSTEMA 

■ går igen i alla ämnen 

■ häfte med förslag på metoder i olika ämnen 

Årskurs 9 

■ Sex- och samlevnadssnack med 

skolpsykologen i tjej- respektive killgrupp 

■ dans på idrotten 

■ föreläsning om hiv/aids 

■ föreläsning om hbt 

■ filmvisning och teater 

■ besök av sexualupplysaren OLLE WALLER 

ULRICA ZWENGER

Och så här 

tycker eleverna … 

Elina Lee (åk 8) 

När hade du sex och samlevnad senast och vad 

gjorde du då? 

– Vi hade flera lektioner förra året och fick typ lära oss 

om könsorganen. Och så hade vi kill- och tjejgrupper 

och fick frågor som vi skulle svara på genom att ställa 

oss i olika hörn. Det var kul att höra vad andra tyckte, i 

vår klass vågar folk säga vad de tycker. 

Var det något du saknade? 

– Ja, den där lådgrejen, när man får lägga lappar med 

frågor, vi hade det i 6:an i min förra skola och det var 

askul. 


Ellinor Gund Blix (åk 8) 

Vad minns du från sexoch samlevnadsundervisningen 

i sjuan? 

– Vi fick svara sant och falskt på olika påståenden och så 

fick vi visa våra åsikter genom att välja olika hörn. Det 

handlade mest om puberteten. 

Vad var bäst? 

– Övningen Fyra hörn, man fick se vad folk tyckte om 

saker. 

Var det något du saknade? 

– Nej, vi har fått lära oss det mesta om puberteten och 

det kommer nog mer nu i åttan. 

Marcus Fröman och 

Nabile Guellouchi (åk 9) 

Vad gjorde ni när ni hade sex och samlevnad i 

åttan? 

– Vi fick lära oss hur kroppen fungerar, var allt sitter och 

hur man har samlag, om könssjukdomar och kondom. 

Och så om kärlek och relationer. Vi fick skriva egna frågor 

på lappar. Vi hade prov också. 

Vad tyckte ni var bäst? 

– Att få veta om sjukdomar och hur man ska skydda sig. 

3/12 INSIKT 7


Järfälla 

satsar på sex 

Det hör till ovanligheterna att en hel kommun satsar på att förbättra 

sexoch samlevnadsundervisningen. I Järfälla norr om Stockholm är 

det en realitet. Där jobbar personal inom Socialförvaltningen med 

stöd och utbildning till skolpersonal. 

Att genom stöd, samverkan och 

utbildning öka kunskapsnivån och 

intresset för sexoch samlevnadsfrågor 

hos skolpersonal. Det är 

målet för projektet ”Sex i skolan”, som drivs 

av den så kallade Ungdomsgruppen. Den 

ingår i Järfälla stöd och behandling, som är 

utförardelen av Socialförvaltningen, och 

består bland annat av ungdomsmottagningspersonal 

och fältarbetare. 

Med ungdomarnas egna behov som 

utgångspunkt arbetar man för att de ska få en 

god sexuell hälsa. Detta gör man genom att 

stötta och utbilda lärare, skolsköterskor och 

andra vuxna som möter ungdomarna i skolan. 

IDÉN FÖDDES 2007, då både fältarbetare och 

personal på ungdomsmottagningen noterade 

att ungdomar hade bristfälliga kunskaper, till 

exempel om preventivmetoder och sexuellt 

överförda infektioner, och att de efterfrågade 

mer och bättre sexoch samlevnadsundervisning. 

– Vi gjorde då en enkätstudie som delades ut 

till personal på alla skolor i kommunen, för att 

inventera hur de upplevde sina kunskaper. 

Alla som svarade ville ha mer kunskap och 

kompetensutveckling, säger fältarbetaren Åsa 

Andersson. 

Nästa steg blev en fokusgrupp med ungdomar 

som just gått ut gymnasiet. 

– De bekräftade bilden vi fått från många 

andra ungdomar vi träffat; att intresset var 

jättestort men sexoch samlevnadsundervisningen 

bristfällig och framför allt väldigt 

8 INSIKT 3/12 

ojämn. Det var stora skillnader mellan olika 

skolor och undervisningen byggde ofta på 

enstaka eldsjälar, berättar Åsa Haggren, barnmorska 

på Järfälla ungdomsmottagning. 

Hon och kollegerna i Ungdomsgruppen 

började prata och fundera på om de kunde 

göra något. 

De vände sig till sin närmaste chef och 

frågade om de kunde starta ett projekt och 

erbjuda skolpersonal utbildning i sex och 

samlevnad. Hon var positiv till idén och Ulf 

Petersson, samordnare för det drog- och 

brottsförebyggande arbetet i kommunen, fick 

i uppdrag att prata med programcheferna för 

grundskolan och gymnasieskolan. Det visade 

sig att förslaget kom som ett efterlängtat svar 

på en fråga från politiker i Järfälla. 

– När jag berättade om vår idé tittade de på 

varandra och plockade fram ett papper från 

Barn- och ungdomsnämnden och Utbildningsnämnden. 

Där ställdes frågan: Vad görs 

egentligen åt sexoch samlevnadsundervisningen 

i skolan? Politiken hade reagerat på de 

höga aborttalen bland kommunens tonåringar. 

PROJEKTET FICK således genast en bra förankring 

på chefsnivå i skolan. Inför uppstarten 

av ”Sex i skolan” vände sig Ungdomsgruppen 

till Lafa, landstingets enhet för 

sexualitet och hälsa. Ulf Petersson och Åsa 

Andersson träffade skol- och utbildningsansvariga 

Thérèse Juvall och sexualupplysaren 

Olle Waller. Mötet resulterade bland 

annat i att Lafa reserverade ett flertal platser 

på sina grundkurser för skolpersonal från Järfälla 

kommun. 

– Det är en klar fördel om man går två, tre 

personer från samma skola. Om man går 

ensam på en skitbra kurs och kommer tillbaka 

till kolleger som bara säger ”jaha” är det lätt att 

man inte orkar fortsätta, säger Ulf Petersson. 

HANDLEDARNA på Lafa rådde också projektledarna 

i Ungdomsgruppen att få med sig 

rektorerna på tåget. Ulf Petersson bjöd därför 

in kommunens rektorer till en träff där 

Thérèse Juvall bland annat lyfte möjligheter 

och skyldigheter vad gäller sex och samlevnad 

utifrån skollagen, läroplanen och andra styrande 

dokument och Magnus Silfverstolpe, 

rektor på Blackebergs gymnasium, pratade

om hur man som rektor kan implementera 

och ”säkra” sexoch samlevnadsfrågorna på 

sin skola. Ungefär hälften av de inbjudna rektorerna 

kom. 

– Och det är inte illa med tanke på att det var 

en hel eftermiddag, rektorer har mycket 

omkring sig hela tiden, konstaterar Ulf Petersson. 

PROJEKTET VAR NU sjösatt och projektgruppen 

bjöd in skolpersonal i hela kommunen 

till den första av en rad föreläsningar med 

”experter” på olika områden, utvalda utifrån 

de behov och önskemål som framgått av 

enkäten med lärare och elevhälsopersonal. 

Samtidigt startade nätverksträffar som man 

sedan dess bjudit in till varje termin. Det 

Ulf Petersson, Åsa Andersson 

och Åsa Haggren jobbar för att 

ungdomarna i kommunen ska 

ha en god sexuell hälsa. 

visade sig att träffarna fyller en viktig funktion, 

om än inte den man först trott. 

– Vår tanke från början var att vi skulle gå in 

och stötta med kunskap, men mycket av tiden 

har gått åt till att skolpersonalen får bearbeta 

sin frustration. Det är så tydligt hur svårt det 

är i skolorna, hur de ofta inte få stöd från ledningen 

för arbetet med sex och samlevnad, 

säger Åsa Haggren. 

En del kunskapsöverföring har dock också 

rymts på nätverksträffarna: Ungdomsmottagningens 

venereolog och gynekolog har varit 

med och berättat om sitt arbete och Vallentuna 

gymnasium har kommit och beskrivit 

hur de jobbar med sex och samlevnad. 

Åsa Andersson arbetar kontinuerligt med 

att rekrytera ny skolpersonal till nätverks- 


”Det är så tydligt hur svårt 

det är i skolorna, hur de 

ofta inte får stöd från 

ledningen för arbetet med 

sex och samlevnad.” 

träffarna, målet är att det ska finnas två från 

varje skola. 

– Det är viktigt att ha en kollega att diskutera 

frågorna med till vardags, förklarar hon. 

Inom ramen för ”Sex i skolan” skickas också 

ett nyhetsbrev ut emellanåt, med tips om rapporter, 

filmer och olika utbildningar. 

I VINTRAS, fem år efter den första sonderande 

enkäten, skickade projektgruppen än en 

gång ut en enkät till personal på kommunens 

skolor. Det som efterfrågandes mest denna 

gång var utbildning om sexualitet ur ett religiöst 

och kulturellt perspektiv och om frågor 

kring heder. Projektgruppen är inte sen att 

svara på önskemålen, i november kommer en 

föreläsning om just detta. 

Man kan fråga sig om inte ”Sex i skolan” 

efter över fem år som projekt skulle kunna 

övergå i en permanent verksamhet? 

– Vi har ett uppdrag att jobba med sex och 

samlevnad, och har chefer som stöder det vi 

gör, men en formell beställning från Socialförvaltningen 

saknas än så länge. Därför driver vi 

arbetet i projektform och redovisar hela tiden 

vad som görs, så att det finns ett underlag den 

dagen man antingen ifrågasätter verksamheten 

eller vill permanenta den, säger Ulf 

Petersson, som förstås hoppas att Ungdomsgruppen 

får fortsatt stöd för arbetet med ”Sex 

i skolan”: 

– Sex och samlevnad är ett ämne som inte 

alltid har en naturlig hemvist utan som hela 

tiden måste lyftas upp. 

HANNA ÅDIN 

3/12 INSIKT 9

FORSKNING 

De skadar 

sig själva 

med sex 

Sex kan vara lustfyllt men också ångestladdat och destruktivt. Nu växer 

kunskapen om att vissa ungdomar använder sex som ett självskadebeteende, 

på samma sätt som andra sätter ett rakblad mot armen. 

Felicia, 17 år, stämmer träff med våldsamma 

män som vill ha sex med 

henne. Hon vill inte veta vad som 

ska hända när de träffas, tvärtom är 

själva poängen att inte ha kontroll 

och låta andra göra vad de vill med henne. 

Flera gånger har hon blivit skadad och 

smärtan är ofta outhärdlig. 

På armarna har hon ärr från skärsår. Hon 

började skära sig för att lätta på ångesten, men 

på senare tid har hon allt mer ersatt skärandet 

med självskadande sex. Vid flera tillfällen har 

hon fått hjälp och stöd för att sluta skära sig, 

men stödpersonerna känner inte till att hon i 

stället gör sig illa med sex. 

Felicia berättar sin historia i den nyutkomna 

boken ”Unga som skadar sig genom sex” från 

stiftelsen Allmänna barnhuset. Hennes berättelse 

är inte unik. Att ungdomar använder sex 

för att göra sig själva illa är förmodligen inget 

nytt fenomen, även om det har börjat uppmärksammas 

först nu. 

– Sex ska ju vara en källa till njutning, glädje 

och ömsesidighet. Att då använda sex för 

att skada sig på det mest intima stället gör det 

tabubelagt och till något man inte pratar om. 

Dessutom syns det inte på samma sätt som 

om man skurit sig. Ändå handlar det ofta om 

våldsamt sex, ibland med flera personer och 

inslag av misshandel, som leder till stora 

fysiska och psykiska skador. Ungdomarna 

riskerar också att få könssjukdomar eller bli 

oönskat gravida, säger Åsa Lundström 

10 INSIKT 3/12 

Mattsson, socionom och en av bokens författare. 

För att uppmärksamma ämnet och samla 

ihop den kunskap som finns har hon och 

Linda Jonsson, som är doktorand vid Linköpings 

universitet, intervjuat ungdomar och 

professionella om deras erfarenheter av sex 

som självskadebeteende. Dessutom har de 

gått igenom den vetenskapliga forskningen, 

både i Sverige och internationellt, för att kartlägga 

vad man vet och inte vet. Det visade sig 

att kunskapen är begränsad. 

I DAGSLÄGET FINNS ingen tydlig definition 

av sex som självskadebeteende. I boken diskuteras 

en definition utifrån nuvarande kunskap 

som handlar om att sex blir ett självskadebeteende 

när man upprepade gånger söker sig 

till sex som innebär fysisk eller psykisk skada, 

och som leder till lidande i vardagen genom 

att det påverkar exempelvis skolan, arbetet 

eller andra viktiga områden i livet. 

Precis som vid andra självskadebeteenden så 

handlar det om att hantera känslor, ofta att 

lindra ångest genom att göra sig fysiskt illa. En 

del bearbetar traumatiska händelser, andra 

hittar ett sätt att känna sig åtråvärda eller 

bevisar för sig själva att de inte har något 

värde. När de skadar sig lättar ångesten, men 

lättnaden går fort över och efteråt växer 

ångesten ännu mer vilket gör att de mår ännu 

sämre. 

– Det triggar igång en ond spiral där tjejen

ILLUSTRATION: DIANA REYBEKIEL 

eller killen om och om igen söker upp liknande 

situationer för att hantera ångesten, 

säger Åsa Lundström Mattsson. 

HUR VANLIGT DET ÄR att ungdomar skadar 

sig genom sex är det ingen som vet. Den enda 

kartläggning som gjorts i Sverige är en webbenkät 

med tusen ungdomar mellan 15 och 24 

år från försäkringsbolaget If. Fem procent 

svarade att de haft sex för att skada sig, men 

efteråt har undersökningen kritiserats för att 

metoden var svajig och för att resultatet inte 

är helt tillförlitligt. 

– Även om vi inte kan säga hur många unga 

som skadar sig genom sex så visar vårt insamlade 

material att det otvivelaktigt är något 

som förekommer, säger Åsa Lundström 

Mattsson. 

Majoriteten av de ungdomar som de professionella 

i boken har haft kontakt med är i övre 

tonåren, de kommer från alla samhällsklasser, 

en del har tydliga sociala problem medan 

andra ser ut att leva ett vanligt liv och är skötsamma 

i skolan. Ofta har svåra livshändelser 

varit inkörsporten till självskadebeteendet, 

flera har utsatts för sexuella övergrepp, men 

inte alla. 

– Det ser ut att vara lika vanligt bland killar 

som tjejer. Däremot verkar det vara ännu 

svårare för killar än för tjejer att berätta. En 

kille med ett vidlyftigt sexuellt beteende ses 

ju som tuff och manlig och då är det svårare 

för omgivningen att tro att en kille utsätter sig 

för det här, säger Åsa Lundström Mattsson. 

Petter, 16 år, är en av killarna som berättar 

sin historia i boken. En gång stämde han träff 

med en tjej som han haft webcamsex med, 

men i verkligheten visade sig tjejen vara en 

man som våldtog Petter. Efter det kunde han 

inte sluta arrangera liknande träffar och nu tar 

han kontakt med män när han mår dåligt och 

vill lätta på trycket. 

För Kim, 17 år, var det sökandet efter en 

sexuell identitet som ledde fram till självskadebeteendet. 

Kim är transsexuell, en tjej som 

föddes som kille. Hon kände sig förvirrad och 

osäker på sin sexualitet och via nätet träffade 

hon en man för att ha sex. Efteråt mådde Kim 

dåligt men kontaktade mannen igen. De fortsatte 

träffas men när han slutade höra av sig 

blev Kim förtvivlad och började kontakta 

andra män. 

Petter och Kim säger båda att de mår dåligt 

och vill sluta. De har tagit några steg på vägen, 

men skadar sig fortfarande med sex. Både 

ungdomarna och de professionella säger att 

det kan vara svårt att sluta skada sig genom 

▼

▼ 

FORSKNING 

sex. Ångestlindringen och bekräftelsen kan 

bli beroendeframkallande. Flera av dem som 

egentligen vill ha hjälp vågar inte berätta, 

skuld- och skamkänslor är vanliga. 

Att hjälpa ungdomarna att ta sig ur självskadebeteendet 

tar tid och kräver ofta insatser 

på flera plan. Men Åsa Lundström Mattsson 

menar att man inte ska underskatta sin betydelse 

bara för att man inte är expert på sex som 

självskadebeteende. 

– Om en tjej eller kille börjar berätta så är 

det viktigaste att lyssna och visa att du står ut 

med att höra berättelsen även om den är 

hemsk. Att våga fråga är viktigare än att ställa 

exakt rätt frågor. 

SOM VUXEN KAN man avlasta skuldkänslorna 

genom att säga att de inte ska behöva 

utsätta sig för det här, att det inte är okej att 

vuxna utnyttjar ungdomars självdestruktivitet 

även om det är tjejen eller killen som själv 

har tagit kontakt. Om personen ifråga är 

under 18 år ska man anmäla till socialtjänsten 

att hon eller han far illa. Koppla in specialistmottagningar 

men slussa inte bara vidare, 

utan fortsätt att finnas som samtalsstöd. 

– Ungdomarna går till sina egna våldtäkter. 

Frivilligt. Om och om igen. Det är svårt att ta 

till sig. Men det måste vi göra för att kunna 

hjälpa. Får du höra en sådan historia har du 

fått ett förtroende och ett ansvar att hjälpa till 

så att det kan få ett stopp, säger Åsa Lundström 

Mattsson. 

Stockholm satsar på 

ökad kunskap 

SOM FÖRSTA KOMMUN i Sverige genomför 

Stockholms stad nu en satsning för att öka 

kunskapen om sex som självskadebeteende. 

Under hösten får personal på alla ungdomsmottagningar 

samt skolkuratorer och skolsköterskor 

en halv dags utbildning. 

På socialförvaltningens hemsida finns redan 

nu en film där en ung tjej berättar sin historia 

varvat med intervjuer med forskare, samt en 

handledning om vad det innebär att skada sig 

genom sex. Där finns också en flyer att ladda 

ner, skriva ut och 

hänga upp på mottagningen. 

Den 

visar att du känner 

till att man kan 

skada sig med sex 

och inte kommer att 

bli rädd om någon 

berättar. 

Se mer på stockholm.se/sexsomsjalvskadebeteende 


Viktigt att lyssna 

Det går att återerövra ett lustfyllt sexliv trots att man skadat sig med sex. Första 

steget är att våga berätta och som vuxen kan man hjälpa genom att våga fråga. 

ÅSA BOLMSTEDT NÄR KURATORN Eva Persson på Västerorts 

ungdomsmottagning träffar ungdomar som 

skadar sig genom sex försöker hon göra dem 

nyfikna på sig själva, på anledningen till att de 

skadar sig, vad de vinner och förlorar. 

– Det är oftast när självskadebeteendet inte 

fungerar som ångestdämpare längre som ung- 

domar söker hjälp. För de flesta finns tillfällen 

då de lyckas stå emot. När de får syn på dem är 

det lättare att hitta motstrategier, säger hon. 

Dubbelhet och tidsperspektiv är två viktiga 

begrepp i Eva Perssons samtal. Dubbelheten 

visar sig genom att den unga både vill och inte 

vill ha sex i ett självskadande syfte. Den kortsiktiga 

vinsten kan vara bekräftelse eller att få 

koncentrera sig på en tydlig yttre smärta i 

stället för en mer svårbegriplig inre. Men 

självskadebeteendet lindrar bara för stunden 

och efteråt är ångesten ofta starkare än tidigare. 

Eva Persson ställer många konkreta frågor i 

samtalen kring hur sexet går till och olika 

känslor i den sexuella situationen. Andra 

frågor är: I vilka situationer söker du dig till 

självdestruktivt sex? Vad gör att du avstår 

ibland? Hur kändes det då? 

MED HJÄLP AV samtalen ökar ungdomarnas 

självförståelse och de hittar nya strategier att 

hantera sin ångest. Men det är inte enkelt och 

det tar tid. Ofta är det en dragkamp med några 

steg framåt, några tillbaka och besvikelse 

när de ibland faller tillbaka i ett destruktivt 

beteende. 

Eva Persson understryker vikten av att 

vuxna vågar ställa frågor som möjliggör för 

ungdomar att berätta om sitt självskadebeteende. 

Man måste inte själv kunna hjälpa till 

med allt, det räcker långt att lyssna när den 

unga börjar sätta ord på sina upplevelser. 

– Numera har jag för vana att i många möten 

med ungdomar berätta att jag träffat andra 

ungdomar som skadat sig genom sex. På så 

sätt visar jag att jag inte är rädd för ämnet och 

gör det möjligt för den unga att berätta. 

Om Eva Persson märker att en ung person 

behöver mer stöd än hon eller han kan få på 

ungdomsmottagningen förmedlar hon kontakt 

med BUP eller vuxenpsykiatrin. I första 

hand försöker hon dock leta sig fram till en 

lösning tillsammans med den unga. Ofta är 

det en lättnad att våga börja berätta och förstå 

att man inte är ensam om att använda sex som 

självskadebeteende. Det ger också hopp om 

att förändring är möjlig. 

– Jag brukar säga att jag finns kvar och att de 

gärna får höra av sig när de vill. Även om jag 

skickar ungdomen vidare så har jag fått ett förtroende 

och blir en viktig person i hennes 

eller hans liv. Ofta behöver jag finns kvar i 

deras liv under en ganska lång period. 

ÅSA BOLMSTEDT 

ILLUSTRATION: DIANA REYBEKIEL

KAROLINA HÖÖG 

AIDSKONFERENS 

VISION: 

En 

aidsfri 

generation 

Treatment as prevention – att förebygga 

spridning av hiv genom att 

påbörja behandling direkt efter 

diagnos – var en av de metoder som 

diskuterades mest på årets internationella 

aidskonferens. Karolina Höög 

och Elin Jacobsson, Lafa, rapporterar 

från Washington. 

DEN INTERNATIONELLA aidskonferensen, 

med närmare 24 000 deltagare från 183 

länder, hölls i år i Washington DC. Många av 

konferensens talare påpekade att det var länge 

sen sist; USA har sedan 1987 förbjudit personer 

med hiv att resa in i landet. Tack vare att 

förbudet hävdes 2009 kunde konferensen åter 

äga rum i USA. Alla var dock inte välkomna, 

personer som säljer sex och personer med 

injektionsmissbruk får inte visum till USA 

och höll därför en parallell konferens i Calcutta 

i Indien. Stora protester mot inreseförbudet 

hördes under den fem dagar långa 

Washingtonkonferensen. Lagstiftning som 

kriminaliserar sexarbete och droganvändning 

kritiserades hårt. Man menade att lagarna 

hindrar preventionsinsatser i dessa grupper. 

Cheryl Overs, Monash University, Australien, 

som länge forskat kring personer som 

säljer sex menade att vi måste involvera dem i 

det förebyggande arbetet så att insatserna 

anpassas till deras verklighet. På många håll i 

världen får inte personer som säljer sex tillgång 

till vård och behandling. 

UNAIDS lanserade visionen om en aidsfri 

generation vilken innebär att ingen ska 

behöva insjukna i aids, ingen ska behöva 

3/12 INSIKT 13 

▼

▼ 

AIDSKONFERENS 

födas med hiv och ingen ska utsättas för stigmatisering 

eller diskriminering i samhället 

och i arbetslivet på grund av hiv. 

Trots att varken vaccin eller botemedel är 

inom räckhåll så ingav konferensen hopp på 

flera olika områden. Fler människor än någonsin 

har tillgång till behandling. Mellan 2010 

och 2011 ökade andelen personer som fick tillgång 

till behandling med 20 procent. Målet är 

att 2015 ska 15 miljoner av världens cirka 34 

miljoner hivpositiva behandlas med hivmediciner, 

idag är den siffran 8 miljoner. Även 

andelen gravida kvinnor med hiv som får 

behandling för att förhindra att deras barn 

smittas har ökat. 

SITUATIONEN FÖR män som har sex med 

män (MSM) är däremot en helt annan. Förekomsten 

av hiv bland MSM är mycket högre 

jämfört med i den övriga vuxna befolkningen, 

ett mönster som finns i hela världen. Dessutom 

fortsätter hiv att öka i MSM-gruppen. På 

konferensen pratade man om vikten av att 

synliggöra gruppen, arbeta mot homofobi 

och att öka hbt-kompetensen inom vården, 

för att göra det möjligt att bromsa utvecklingen. 

ANTHONY S FAUCI, chef för National Institute 

of Allergy and Infectious Diseases i USA, 

menade att det är möjligt att uppnå visionen 

om en generation fri från aids. 

– Vi har flera olika preventiva metoder men 

de måste kombineras. Den stora utmaningen 

ligger i att sammanlänka resultaten av den 

biomedicinska forskningen med resultaten av 

den beteendevetenskapliga forskningen. 

Om de medicinska framstegen inte anpassas 

efter sammanhang och målgruppernas 

behov blir de verkningslösa. 

En av de nya metoderna är ”treatment as 

testning/ 

rådgivning 


mor till 

barnprevention 

treatment 

as 

prevention 

utbildning 

STIbehandling 

drog/ 

alkoholbehandling 

prevention” (TRASP), något som återkom 

under många föreläsningar och seminarier. 

Metoden innebär att man påbörjar behandling 

direkt efter diagnos oavsett hur pass påverkat 

immunförsvaret är. Man menar att man på så 

vis förbättrar hälsan och livskvaliteten för den 

enskilde, men även förhindrar att denne för 

vidare virus till fler personer eftersom medicineringen 

minskar smittsamheten. Metoden 

skulle alltså även ha en förebyggande effekt. 

Flera studier gjorda på heterosexuella par där 

ena parten är hivbärare visar att risken att 

överföra hiv minskade med upp till 96 

procent. Förespråkarna menar att det även är 

kostnadseffektivt i kombination med andra 

preventiva metoder, såsom rådgivning och 

kondomanvändning. 

Andra var inte fullt så positiva till denna 

preventionsmetod och menade att det är 

mycket mer komplext än att testa och 

behandla direkt. Argumenten baserades bland 

annat på medicinsketiska principer. 

Kritikerna menade att användandet av treatment 

as prevention hotar rätten till självbestämmande 

och möjligheten att ta ett eget 

beslut efter opartisk information utan 

påtryckningar. Individens behov måste vara 

högsta prioritet, inte smittskyddseffekten i 

samhället. Dessutom menar de att det är 

bättre att satsa på att i första hand ge behandling 

till alla som idag är i behov av det. 

Det fanns åsiktsskillnad mellan USA:s och 

Europas hållning i frågan. Medan man i vissa 

delstater i USA redan infört treatment as prevention 

håller man i Europa fast vid att 

behandling i första hand ska vara till nytta för 

den enskilde, alltså inte vara en preventionsmetod. 

I grunden handlar det om prioriteringar. 

Hur ska vi fördela de begränsade resurserna 

som finns för hivprevention globalt? 

manlig 

omskärelse 

PrEP 

mikrobicider 

kondomer harm blod- 

reduction screening 

Anthony S Fauci förespråkade en kombination av olika metoder för att förebygga hiv. PrEP är en förkortning 

av preexpositionsprofylax, vilket innebär att man får medicin innan man utsätter sig för smittorisk. 

Med 

patienten 

i 

fokus 

På Whitman Walker-kliniken i 

Washington får 3 000 personer hivbehandling, 

rådgivning och olika 

typer av stöd. Många är män som har 

sex med män, men alla som inte 

känner sig trygga i den vanliga hälsooch 

sjukvården är välkomna. 

WASHINGTON ÄR den hårdast drabbade 

staden i USA vad gäller hiv. Av stadens 650 

000 invånare lever 14 500 människor med 

hiv. Flest hivfall finns i gruppen svarta män, 

där 6,3 procent har hiv. Bland dem är män 

som har sex med män mest utsatta, i den 

gruppen ökar hiv, medan spridningen i övriga 

grupper har planat ut. 

En av de viktigaste aktörerna för hivpositiva 

i Washington är Whitman Walker Clinic. 

Kliniken har en omfattande verksamhet där 

patienternas behov har fått styra utvecklingen. 

Idag erbjuder man, förutom den medicinska 

vården, psykoterapi, juridiskt stöd, 

självhjälpsgrupper, dietister, tandvård med 

mera. Kliniken har sedan starten på 1980talet 

arbetat med hbt-personer, men idag är 

alla välkomna. Människor som av olika anledningar 

inte känner sig trygga i den vanliga 

hälso- och sjukvården vänder sig ofta till 

Whitman Walker-kliniken. Här står patienten 

i fokus och principen är att passa på att få 

så mycket som möjligt gjort när patienten väl 

har tagit sig till kliniken. 

Whitman Walker är en konsekvens av att 

samhället inte har mött vissa gruppers behov, 

därför har man skapat en verksamhet där det 

ska vara lätt att få hjälp med olika typer av 

problem. Idag har man 3 000 personer på hiv-

ehandling. Men trots att kliniken fyller en så 

viktig funktion kämpar man med finansieringen. 

Inkomsterna kommer från det egna 

apoteket och från patienternas försäkringar – 

men även privata donationer är nödvändiga 

för att täcka klinikens kostnader. Mycket tid 

ägnas åt insamling. 

På klinikens juridiska avdelning har arbetet 

förändrats sedan 80-talet. Då handlade det till 

stor del om testamenten, begravningar och 

bouppteckningar, medan man idag lägger 

mycket tid på att guida patienter genom sjukförsäkringssystemet. 

De flesta hivpositiva i 

USA saknar privata sjukförsäkringar. Delvis 

för att försäkringarna går genom arbetsgivaren 

och arbetslösheten i gruppen är stor, men även 

på grund av att man nekas att teckna en försäkring 

om man har hiv eller att försäkringen på 

grund av diagnosen blir alldeles för dyr. 

– En av de första sakerna som vi tar itu med 

när en person fått en hivdiagnos är att titta på 

hur finansieringen för vård och behandling 

ska lösas, säger Erin M Loubier, chef för den 

juridiska avdelningen. 

På kliniken ser man med tillförsikt på hälsoreformen 

”Obama Care”. Den reformen 

kommer att förbättra och förlänga livet för 

många personer som lever med hiv eftersom 

det blir förbjudet att neka människor att 

teckna försäkring, samtidigt som den innehåller 

försäkringssubventioner för låginkomsttagare. 

EN ANNAN avdelning arbetar med följsamhet, 

alltså de hinder som finns i vardagen för 

att patienten ska kunna ska kunna följa 

behandlingen. I Washington, liksom i övriga 

landet, tappar vårdsektorn kontakten med 

många hivpatienter som av olika anledningar 

inte kommer till läkarbesök eller tar sin 

medicin. Det handlar om brist på pengar, 

hemlöshet, missbruk eller andra sociala 

problem. Kliniken arbetar på olika sätt med att 

förebygga ”drop-out”. Bland annat ordnar 

man transporter till kliniken och volontärer 

gör hembesök hos patienter för att motivera 

dem att följa behandlingen. En gång i veckan 

bjuder man på middag på kliniken och passar 

samtidigt på att informera om olika hälsoteman. 

Varje patient har en egen följsamhetsplan 

utifrån de individuella behoven, det 

gäller att hitta kreativa lösningar och att arbeta 

mycket med motivationen. Därför är teamarbetet 

mellan olika yrkeskategorier en självklarhet 

på kliniken. 

– Vi har ett empowerment-perspektiv. Det 

innebär att vi inte talar om för patienter 

vad de ska göra, vi hjälper dem att förstå vad de 

Meghan E Davies utanför mobila kliniken; 

testbilen som körs till festivaler, kyrkor och 

sexklubbar. 

behöver, säger Justin Goforth, avdelningschef. 

Personalen på Whitman-Walkerkliniken 

har nyligen testat ett nytt grepp för att öka 

andelen patienter som följer sin behandling, 

genom att erbjuda dem ett presentkort värt 70 

dollar var tredje månad om de vid kontroll har 

låga virusnivåer i blodet. På så sätt har man 

ökat andelen patienter som har regelbunden 

kontakt med kliniken. 

– Vi var tveksamma till att använda oss av 

sådana här typer av incitament, men efter det 

här pilotprojektet blev det tydligt för mig att 

det är en fråga om resurser, säger Justin 

Goforth. 

Som komplement till arbetet på kliniken har 

man också en utåtriktad verksamhet med en 

testbil som körs till festivaler, kyrkor, sexklubbar 

och andra områden för att erbjuda 

hivtest. 

– Det viktiga med testbilen är egentligen 

inte att testa så många som möjligt, utan att 

visa att vi finns och att påminna om testning, 

så att människor tar sig hit, säger Meghan 

E Davies, chef för det utåtriktade arbetet. 

KAROLINA HÖÖG, ELIN JACOBSSON 

ELIN JACOBSSON 

3/12 INSIKT 15

RAPPORT UTIFRÅN 

På samhällets 

skuggsida 

Bara några kvarter från de blanka skyskraporna och lyxhotellen i en av 

världens rikaste städer, kanadensiska Vancouver, finns människor som 

lever så långt ifrån en framgångssaga som det bara går. 

För några år sedan stod Vancouver värd 

för vinter-OS och världens blickar riktades 

mot den ståtliga staden vid Stilla 

Havet. Men när OS-besökarna strömmade 

till fanns det ett område de inte fick se. 

Kvarteren mellan Chinatown och Gastown, 

Downtown Eastside, spärrades nämligen av. 

Det är en del av Vancouver som stadsledningen 

inte vill att omvärlden ska känna till. 

Stadsdelen är inte bara i övrigt välmående 

Kanadas fattigaste område, utan har även 

deklarerats som en kriszon av FN. Så här sade 

FN:s talesperson Patricia Leidl nyligen om 

Downtown Eastside: ”Det är ett av de värsta 

exemplen på urban misär jag någonsin har sett 

och jag har rest över hela världen.” 

Downtown Eastside, i folkmun kallat 

DTES, ligger bara några kvarter från fina gatan 

med dyra restauranger och lyxboutiquer, men 


LAURA LEYSHON 

här är det som att gå in i ett parallellt universum. 

Gatorna är ödsliga, asfalten sprucken 

och en stark odör av sopor tränger sig in i näsborrarna. 

Vissa gathörn befolkas enbart av 

prostituerade, bostadslösa och drogberoende 

som skjuter heroin eller röker crack. Trottoarerna 

är nedsållade med använda nålar och 

crackpipor. Utanför soppköken ringlar sig 

köerna långa. Nyligen brände en hemlös 

kvinna sig själv till döds när hon tände eld i en 

shoppingvagn för att hålla sig varm och 

somnade bredvid den. 

I DTES PÅGÅR drog- och sexhandeln helt 

öppet och cirka 40 procent av de drygt 3 000 

hemlösa i området har hiv, den högsta siffran i 

hela den industrialiserade världen och i nivå 

med Botswanas. Här klingar Vancouvers officiella 

slogan “The Best Place on Earth” 

(Jordens bästa plats) tämligen ihåligt. 

Parallellt med att Kanadas sociala budget 

stramades åt på 1990-talet skedde en nedmontering 

inom psykiatrin. Många som tidigare 

bott på institution hänvisades till öppenvården 

och personer med social problematik, 

låga inkomster och psykiatriska diagnoser 

samlades på gatorna i Vancouvers Downtown 

Eastside, tillsammans med hemlösa, prostituerade 

och drogberoende från hela Kanada. 

DTES har blivit något av en frizon för utsatta 

människor. En orsak till att just Vancouver har 

attraherat så många människor som är 

hemlösa och /eller drogberoende sägs vara att 

staden är den enda som har ett klimat milt nog 

för att man ska klara sig utomhus året om. 

Majoriteten av kanadensiska storstäder 

kännetecknas annars av bitande kalla vintrar. 

Kanada är ett av världens rikaste länder och 

den väl utbyggda välfärdsstaten har fått 

många lovord. Men här i DTES lämnas de som 

mest behöver hjälp åt sitt öde, med minimal 

inblandning från omvärlden. 

En av dem är Tara, en mörklockig kvinna i 

30-årsåldern. Tara är drogberoende och för att 

få ihop pengar till sin nästa fix säljer hon sex i 

Oppenheimer Park i hjärtat av DTES. 

EFTER ATT HA blivit misshandlad av sin 

styvfar rymde hon hemifrån som 13-åring och 

började prostituera sig i Downtown Eastside. 

– Jag var för ung för att få hjälp av socialen så 

det var mitt enda sätt att försörja mig, berättar 

Tara. 

Livet är kort och hårt för prostituerade i 

Vancouvers Downtown Eastside. Många 

börjar sälja sig redan i 13-årsåldern, precis som 

Tara, och många av dem är döda långt före sin 

40-årsdag. 

– Varje dag är en kamp här, säger Tara samtidigt 

som hennes kropp skakar våldsamt. 

För några år sedan blev hon diagnosticerad 

med hepatit C och hiv. Alla kanadensiska 

invånare har rätt till gratis sjukvård och i 

British Columbia (delstaten som Vancouver

ligger i) erbjuder man dessutom gratis bromsmediciner 

till alla som behöver dem. Men 

Tara vill inte vända sig till sjukvården. 

– Jag litar inte på dem på sjukhuset. Jag har 

förlorat tron på att samhället hjälper sådana 

som mig. 

BARA CIRKA 20 procent av alla som lever 

med hiv i Vancouvers Downtown Eastside får 

behandling. Området beräknas ha 1400 till 

1900 hivpositiva invånare men i dagsläget är 

det bara 316 av dessa som tar bromsmediciner. 

Mark Tyndall, chef för Epidemiologiprogrammet 

på British Columbias Centre for 

Excellence in HIV/AIDS, som arbetar såväl 

preventivt som behandlande, bekräftar de låga 

siffrorna. 

– Det är de här nivåerna det ligger på. Det är 

ett misslyckande, utan tvekan. 

Thomas Kerr, som arbetar som researcher 

på Centre for Excellence, oroas även han över 

de låga behandlingsnivåerna i DTES. 

– I dagsläget behandlar vi alla som kommer 

till oss, men då är det under förutsättning att 

de anpassar sig till våra regler. Enligt min 

mening borde vi ha en buss som åker ut till det 

här området varje dag och förser de drabbade 

med bromsmediciner. För att ytterligare motivera 

patienterna borde man betala dem en 

summa pengar varje gång de tar sin medicin. 

Thomas Kerr baserar sitt förslag på det 

faktum att den här sortens mer direkta insatser 

är det som har fungerat bäst i Downtown 

Eastside hittills. 

Majoriteten av de 316 hivpositiva i kvarteret 

som genomgår behandling är inskrivna i ett 

program som innebär tät, oftast daglig, 

kontakt, mellan hälsovårdspersonal och patienter. 

Programmet kallas för MAT - Maximally 

Assisted Therapy (maximalt assisterad 

behandling) – och innebär att patienterna 

förutom med vårdpersonalen även har 

kontakt med sociala myndigheter och ett 

team psykologer. 

LAURA LEYSHON 

T v: Downtown Eastside, DTES, ligger bara 

några kvarter från fina gatan men är ett parallellt 

universum. 

Motstående sida: Tara, en av invånarna i DTES, 

blev diagnosticerad med hepatit C och hiv för 

några år sedan. Hon saknar förtroende för 

myndigheterna och söker ingen vård. 

Verksamhetschefen för British Columbias 

hälso- och sjukvård, Perry Kendall, menar att 

den låga andelen av hivpositiva i Downtown 

Eastside som får behandling inte beror på 

”avsiktlig diskriminering”. 

– British Columbia är faktiskt en av få delstater 

i Kanada som erbjuder bromsmediciner 

kostnadsfritt till alla som behöver dem. Vi är 

väl medvetna om problemen i Downtown 

Eastside, men så många av de här personerna 

är svåra att nå. Folk som går på behandling 

brukar vara mer organiserade och ha en 

ordnad boendesituation. Många i DTES har 

inte en husläkare eller överhuvudtaget någon 

kontakt med sjukvården vilket gör det svårt 

att genomföra en effektiv behandling. 

Paul Lewand, ordförande för British 

Columbias organisation Persons with AIDS, 

tycker att statistiken är oroväckande men är 

inte förvånad. 

– För den marginaliserade befolkningen i 

DTES är det sekundärt att oroa sig för sin hiv 

när de inte ens har tak över huvudet eller mat 

för dagen. Att kontrollera spridningen av hiv 

är inte enbart en medicinsk fråga. Det kräver 

även stöd i form av sociala program och billiga 

bostäder. 

EN AV DEM som aktivt arbetar med utsatta i 

området är Gladys Maria Evoy. Hon är ansvarig 

för rehabiliteringen av drogberoende, ofta 

hivpositiva, kvinnor på Crabtree Corner nära 

den ökända korsningen Main och Hastings i 

Downtown Eastside. 

Centrets fokus ligger på att ordna en stabil 

boendesituation åt nyblivna mödrar. Crabtree 

disponerar över 12 mindre lägenheter där 

dessa kvinnor får bo under tillsyn. Centret har 

16 fast anställda, bland annat läkare, barnmorskor 

och socialarbetare, och utöver det ett 

stort antal volontärer. Personal finns tillgänglig 

24 timmar om dygnet. 

▼ 

3/12 INSIKT 17

RAPPORT UTIFRÅN 

Vancouver och hiv/aids 

● Folkmängd: 583 000 (2,1 miljoner i Greater Vancouver). Kanadas tredje största stad efter 

Toronto och Montreal. Ligger i delstaten British Columbia. 

● Cirka 13 000 personer i British Columbia lever med hiv och 350 nya fall rapporteras varje 

år. Fler än 3 200 fall av aids har rapporterats i delstaten, en tredjedel av dessa personer 

lever idag. 

● I Downtown Eastside i Vancouver har 40 procent av de drygt 3 000 hemlösa invånarna hiv, 

den högsta siffran i hela den industrialiserade världen. Bara en av fem, eller färre, genomgår 

antiretroviral behandling, trots att bromsmediciner finns tillgängliga gratis på sjukhusen i 

delstaten. Faktorer som försvårar en meningsfull behandling är beroendeproblematik, 

obehandlade psykiska sjukdomar, hemlöshet och bristande tillgång till sjukvård. 

● Sedan 2010 arbetar British Columbias Centre for Excellence in HIV/AIDS förebyggande 

mot hiv genom sitt program Seek and Treat for Optimal Prevention of HIV/AIDS (STOP 

HIV/AIDS), där en ambulerande verksamhet bland annat delar ut gratis kondomer och 

genomför hivtester bland befolkningen i Downtown Eastside. 


KÄLLOR: Statistics Canada (Kanadas nationella statistikbyrå), British Columbia 

Centre for Excellence in HIV/AIDS, University of British Columbia 

JENNIE DEHLÉN GELINEO▼ 

Gladys Maria Evoy, t v, arbetar med hivpositiva 

mammor på hjälpcentret Crabtree Corner. Här 

tillsammans med Sherrie och hennes dotter Amy. 

– Vi arbetar med en väldigt utsatt befolkningsgrupp. 

Nästan alla har blivit grovt 

utnyttjade eller varit med om allvarliga 

trauman. De litar inte längre på samhället, 

förklarar Gladys Maria Evoy. 

– Vi kan inte tvinga oss på någon, utan de 

måste komma hit frivilligt för att få hjälp. Det 

viktigaste för mitt arbete är att få kontakt med 

folk och bygga relationer. 

Socialarbetaren är en mörkhårig kvinna i 

40-årsåldern och optimismen personifierad. 

Men ärr efter nålstick på hennes armar vittnar 

om att livet inte alltid varit lätt. Gladys Maria 

Evoy föddes på den kanadensiska prärien i 

Saskatchewan, som enda dottern till en alkoholiserad 

mor och en våldsam far. När hon 

fyllde sju skilde sig föräldrarna och Gladys 

flyttade med mamman till Vancouver. När 

hon var 11 rökte hon hasch, som 12-åring 

började hon dricka och som 13-åring bodde 

hon på gatan och livnärde sig genom att 

prostituera sig. 

– Jag sa “jag ska aldrig göra det eller det”… 

men till sist hade jag gjort alla mina “aldrig”, 

berättar Gladys Maria Evoy. 

När hon var 30 fick hon tvillingar men de 

togs snart omhand av de sociala myndigheterna. 

I samband med det kom Gladys i 

kontakt med ett hjälpcenter för kvinnor i 

Downtown Eastside och det blev hennes 

räddning. Hon hamnade på avgiftningsklinik 

och har nu varit drogfri i 12 år. 2001 fick hon 

sitt diplom i Alcohol and Drug Counseling 

och började arbeta på Crabtree Corner. Kanske 

är en av anledningarna till Crabtrees framgångar 

att flera av de anställda i likhet med 

Gladys själva har varit drogberoende och levt 

på gatan. 

Det menar i alla fall en av kvinnorna, 

Sherrie, som bor på centret med sin lilla 

dotter Amy. Sherrie smittades med hiv redan 

som 18-åring, efter ha sålt sex i flera år på 

Vancouvers gator. 

– Här på Crabtree är det ingen som dömer 

mig. Hos socialen känns det som om de ser 

ned på mig eftersom jag är en hivpositiv före 

detta missbrukare, som om de bara väntar på 

att jag ska göra något fel så de kan ta Amy ifrån 

mig, berättar Sherrie samtidigt som hon och 

Gladys hjälps åt att bada spädbarnet. 

Gladys Maria Evoy berättar att hon trivs 

med sitt arbete, men att det ibland är svårt. 

– Vi gör små framsteg, men inte fort nog. 

Varje dag som går är en förlorad möjlighet att 

rädda liv. 

JENNIE DEHLÉN GELINEO

IDROTT OCH HBTQ: 

FÖR FEM ÅR SEDAN var temat för hela 

Stockholm Pride ”sport”. På årets Pride fokuserade 

ett av seminarierna i Pride House på 

idrott och en väntad publikfråga till panelen i 

slutet av var: Har det hänt något sedan 2007? 

Har det blivit lättare för hbtq-personer att 

idrotta? 

– Ja, mycket har hänt! 

Detta enligt Frida Darj, en av paneldeltagarna. 

– 2007 var första gången frågan lyftes överhuvudtaget. 

Nu har vi inom RFSL och RFSL 

Ungdom ett omfattande samarbete med Riksidrottsförbundet 

som satsat stort på en undersökning 

av hbtq-ungdomars erfarenheter av 

idrott, vi har fått mycket tid och utrymme. 

Och vi är inte de enda aktörerna. Ungdomsstyrelsen 

lyfter också frågan, allt fler inom 

forskningsvärlden har börjat intressera sig och 

även många idrottsföreningar. Vi får samtal 

från cuper som vill ha material eller att vi 

kommer och föreläser, det rör helt enkelt 

väldigt mycket på sig nu! 

Okej, slutet gott, allting gott, eller? Nja, fullt 

så enkelt är det nu inte. Att ett arbete för att 

förbättra hbtq-personers villkor inom organiserad 

idrott är påbörjat innebär inte att problemen 

är borta. Som Jesper Fundberg sa: 

– Policyfrågor har börjat lyftas i enskilda 

föreningar, men givetvis finns det fortfarande 

många exempel på samma eländiga attityder 

och praktiker som förut. 

PRIDE-SEMINARIUM 

Tufft för bögar men 

värst för transungdomar 

Å ena sidan en frizon, med gemenskap och stöd från lagkamrater. Å andra sidan en könsstereotyp, 

otrygg miljö där varje träning innebär risk för trakasserier. På ett seminarium under Stockholm Pride i 

somras fokuserade man på unga hbtq-personers erfarenheter inom idrottsrörelsen. 

Panelen under seminariet 

om hbtq och idrott 

MATTIAS HJELMBERG, idrottspolitisk chef 

hos Riksidrottsförbundet (RF). 

FRIDA DARJ, projektledare RFSL Ungdom, 

jobbar tillsammans med Mathilda Piehl och på 

uppdrag av RF med en undersökning av hbtqungdomars 

upplevelser inom organiserad 

idrott. 

JESPER FUNDBERG, etnolog och lektor i 

idrottsvetenskap. Disputerade 2003 med 

avhandlingen Kom igen, gubbar! Om pojkfotboll 

och maskuliniteter (finns som bok). 

MATHILDA PIEHL, projektledare RFSL:s förbundskansli, 

jobbar tillsammans med Frida 

Darj och på uppdrag av RF med en undersökning 

av hbtq-ungdomars upplevelser inom 

organiserad idrott (moderator). 

Frida Darj jobbar under 2012 tillsammans 

med Mathilda Piehl, på uppdrag av Riksidrottsförbundet, 

med att samla in berättelser 

från 15–25-åriga hbtq-ungdomar om deras 

erfarenheter och upplevelser inom svensk 

idrottsrörelse. Arbetet kommer att presenteras 

i en rapport under 2013. 

De inskickade berättelserna visar på spännvidden 

i hbtq-ungdomars erfarenheter av 

idrottande. En del uppskattar idrotten just för 

att det är prestationen som räknas, ”hur jag 

spelar på planen, inte vilken sexuell läggning 

jag har, vi pratar inte ens om våra privatliv 

utan är här för att idrotta”. Eller om lagkamraternas 

helhjärtade stöd: ”När man kommer in 

i omklädningsrummet efter matchen – det är 


▼ 

HANNA ÅDIN

▼ 

PRIDE-SEMINARIUM 

då man känner den verkliga gemenskapen! De 

är min familj och de stöttar mig till 100 

procent och försvarar mig om någon skulle 

komma med en dum kommentar.” 

ANDRA HBTQ-UNGDOMAR berättar om 

tystnad och utanförskap, om rädslan som 

hugger tag i bröstet när någon säger ”bara vi 

inte har en bög i laget!”. För dem som är 

öppna med sin sexuella läggning eller identitet 

kan det handla om att ingen passar, man får 

aldrig bollen och kan inte visa hur duktig man 

är. Eller man får höra att de andra killarna 

satsat pengar på vem som först kan få ”bögen” 

att få stånd i duschen. 

Även om varje berättelse är unik kan vissa 

mönster skönjas och de bekräftas också av 

andra studier: 

– Homofobi är vanligast i manliga lagidrotter 

och minst vanligt i kvinnliga individuella 

idrotter, konstaterade Jesper Fundberg. 

När han studerade 13–14-åriga fotbollskillar 

i ett medelklassområde fann han tre oskrivna 

regler som villkorade gemenskapen: 

1. Spela inte som en kärring! 

2. Håll bögavstånd! 

3. Spela inte som invandrarkillarna i grannförorten! 

(”å ena sidan alldeles för macho och å 

andra sidan för feminina när de gnäller och 

skriker när de får en tackling”) 

– De var väldigt intresserade av varandra, 

ville titta och vara nära, men intimiteten var 

tabubelagd och komplicerad. Genom att skapa 

avstånd till kvinnor, homosexuella och 

invandrare försökte de konstruera en slags 

manlig normalitet som vit, svensk heterosexuell 

pojke, förklarade Jesper Fundberg. 

DENNA STRÄNGA maskulinitetsnorm är 

förstås begränsande för alla idrottande killar, 

men i synnerhet för dem som på något sätt 

avviker från normen, som homo- och bisexuella. 

För lesbiska och bisexuella tjejer är det 

generellt lite lättare. 

– Det som kan vara väldigt förtryckande för 

män i lagidrotter kan för tjejer i stället bli 

befriande, ibland uppstår till och med en 

”homonorm” i laget då fler är homo- än 

heterosexuella. Det är fantastiskt att höra en 

del berättelser, som tjejen som kom fram till 

att hon var lesbisk, började spela ishockey och 

träffade sin första tjej i laget, sa Frida Darj. 

Men, tillade hon, sådana solskenshistorier 

gäller förstås inte alla idrottande lesbiska 

tjejer. 


– För dem som inte kommit ut blir det 

viktigt att fläta håret och sminka sig på plan 

och vara så feminin som möjligt eftersom 

vissa idrotter i sig uppfattas som så maskulina. 

Man känner en press att visa att man 

absolut inte är flata. 

Medan homo- och bisexuella ungdomar har 

blandade erfarenheter av idrottande är berättelserna 

från transungdomar mer homogent 

negativa. 

Mathilda Piehl konstaterade att många 

duktiga idrottsutövare slutar i tonåren eftersom 

de stöter på så många problem i sportsammanhang. 

– De flesta transungdomar undviker 

omklädningsrummet och vet inte i vilket lag 

de ska träna när de blir äldre eller efter könsbytet, 

det saknas regler och policy. 

– Många kommer ut för första gången till sin 

tränare i och med att situationen med 

omklädningsrummet blir ohållbar. Tränaren 

får på så sätt en väldigt viktig roll, ungdomen 

befinner sig i en osäker process, kanske inte 

har definierat sig klart ännu, och man kan 

fråga sig om tränarna har den rätta kompetensen? 

Vi tror inte det. 

Mattias Hjelmberg medgav att Riksidrottsförbundet 

har jobbat väldigt lite med 

transfrågor hittills och att det finns mycket att 

fundera över och ta tag i. Han hävdade dock 

att Riksidrottsförbundet inte har så mycket att 

säga till om när det gäller reglerna för en viss 

idrott, till exempel avseende kön eller vikt, 

eftersom de bestäms av de olika specialidrottsförbunden. 

– Och vad gäller omklädningsrum så är föreningarna 

hänvisade till de utrymmen som 

finns, till exempel i skolor och kommunala 

lokaler. Traditionellt har omklädningsrummet 

varit mötesplatsen där man har genomgångar, 

man vill inte ta tid från själva träningen 

i träningshallen. Men visst går det att 

lyfta frågan, var ska vi ha våra samlingar? 

Frida Darj menade att det går att hitta lösningar 

som gör det lättare för transungdomar 

att idrotta men att det finns ett motstånd. 

– Det finns flera exempel på idrottsföreningar 

där man har försökt driva transfrågor, 

”kan ni sätta upp duschdraperier i omklädningsrummet 

så att man kan duscha utan att 

visa upp sig?”. Ett duschdraperi är billigt men 

det blir en lång diskussion. Det handlar alltså 

inte om pengar utan om ett motstånd som har 

med kön och sexualitet att göra. 

En person i publiken påpekade försiktigt att 

Tyresös tjejlag i fotboll jublar efter seger 

mot Brommapojkarna. 

män har en annan fysik än kvinnor generellt 

sett och att det gör frågan om transpersoner 

och idrott komplicerad. 

– Ett P14-lag (med 14-åriga pojkar, reds 

anm.) slår ett damlag i division 2 eller 3 hur 

lätt som helst. Även om alla ska vara välkomna 

överallt kan jag se ett problem, för 

killar springer fortare och hoppar högre. En 

kille som är transperson och vill leva som tjej 

har ju en annan grundfysik än en kvinna har, 

hur ska det kunna bli rättvist? 

Frida Darj svarade: 

– Jättebra att du lyfter den här frågan för den 

är ju en orsak till könsuppdelningen, om vi 

inte hade könsgrenar så hade vi förmodligen 

bara sett män i OS till exempel. Det är en av de 

utmaningar vi står inför när vi jobbar med

apporten om hbtq-ungdomar och idrott, det 

saknas enhetliga regler vilket gör det väldigt 

problematiskt för transungdomar. 

Hon berättade om en lesbisk förening i USA 

som har gjort en medicinsk och väldigt 

konkret manual för hur man kan hantera 

frågan med transpersoner inom high schooloch 

collegeidrotten; om hormonnivåer, när 

man tränar med vem, när man byter lag i tävlingar 

och så vidare. 

– Vi ska skicka ut den på remiss och se om 

den går att applicera i Sverige. 

Men, fortsatte Frida Darj, när det gäller 

idrott för yngre barn finns ingen anledning till 

”könsbesattheten”, eftersom pojkar och 

flickor då har mycket lika förutsättningar 

fysiskt. Mathilda Piehl höll med: 

– Varför inte börja med mixlag och vänta 

med uppdelning tills man blir lite äldre? Det 

är redan en realitet på landsbygden där det 

inte finns tillräckligt med ungar. Där blandar 

man både kön och åldrar för att överhuvudtaget 

kunna få spela. Annars är det ovanligt med 

blandade grupper i fotboll, barnen delas ofta 

in i pojk- och flickgrupper redan i 6-årsåldern. 

ETT ANNAT, lite känsligt, ämne som togs upp 

på seminariet var vuxnas, inte minst idrottsengagerade 

föräldrars, roll och ansvar när det 

gäller hbtq-ungdomars situation i sportsammanhang. 

Det är lätt, och kanske bekvämare, 

att tro att det främst är andra barn och ungdomar 

som står bakom utfrysning och trakasserier, 

men i verkligheten är vuxna inte sällan 

LASSE SANDSTRÖM/SCANPIX 

FAKTA 

IDROTTEN ÄR EN folkrörelse som till största 

delen bygger på ideella krafter, flertalet tränare 

av barn- och ungdomslag är föräldrar. 

Det finns 20 000 föreningar i Sverige som är 

anslutna till 69 olika specialidrottsförbund, till 

exempel fotbollförbundet och friidrottsförbundet, 

som i sin tur är anslutna till Riksidrottsförbundet 

(RF). RF företräder den samlade 

idrotten mot allmänhet och myndigheter och 

andra aktörer och ska stödja specialidrottsförbundens 

utveckling. 

Idrott ansluten till RF är förstås inte den 

enda idrott som finns, många väljer kommersiell 

idrott på gym eller jogging och skidåkning 

med mera på egen hand. 

pådrivande. Mathilda Piehl summerade med 

en rak fråga: 

Hur ska vi tackla problemet med elaka föräldrar? 

Mattias Hjelmberg replikerade: 

– Vi inom idrottsrörelsen är helt beroende 

av föräldrar, den är uppbyggd av föräldrar och 

de insatser de gör. Men det finns förstås rötägg 

även där och det vi måste göra är att lyfta de 

här frågorna och andra värderingsfrågor. Vi 

vill gärna ha starka föreningar med styrelser 

som står upp för värderingarna i föreningen, 

vi måste gå emot en trend där föräldrar lämnar 

ifrån sig ansvaret för hur miljön ska vara och i 

värsta fall ser idrotten som en hyfsat billig 

”barnpassning”. 

Paneldeltagarna var överens om att kunskap 

är den viktigaste nyckeln till att förbättra 

idrottande hbtq-personers situation och flera 

i publiken var inne på samma spår. 

– Riksidrottsförbundet borde gå på förbunden 

mycket kraftigare så att de förstår att det 

är allvar och skickar sina styrelser och ledare 

på de utbildningar och seminarier som finns, 

ansåg en tränare i publiken. 

En annan röst var inne på samma spår: 

– Det är ändå RF som fördelar pengarna, 

drygt 1,5 miljard till idrotten i Sverige varje år. 

Kan man då inte ställa utbildningskrav på föreningarna? 

Mattias Hjelmberg redogjorde för de olika 

”pengapåsarna” som Riksidrottsförbundet 

delar ut och öppnade delvis för att en av dem 

kan komma att knytas till vissa villkor. 

– Specialidrottsförbunden får 500 miljoner 

kronor varje år att fördela till barn- och ungdomsidrotten 

i det så kallade Idrottslyftet. Vi 

ser nu över villkoren inför 2013, bland annat 

om vi kan lyfta hbtq-frågorna tydligare. 

HANNA ÅDIN 

LÄS MER OM undersökningen av unga hbtq-personers 

relation till idrott på www.rfsl.se/idrott. 

3/12 INSIKT 21

KLAMYDIAMÅNDAGEN 10 ÅR 

Tionde gången gillt 

Klamydiamåndagen? Det är den där dagen i början av september då man kan gå och testa 

sig nästan var som helst. För många ungdomar och unga vuxna i Stockholmsområdet har 

Klamydiamåndagen blivit ett begrepp. 

Marta Hansson Bocangel 

IDÉN BAKOM 

Klamydiamåndagen 

kom ursprungligen 

från 

en grupp läkare 

på sexoch samlevnadsenheterna, 

sesam, i Stockholm. 

De ville 

pröva ett nytt 

sätt att skapa uppmärksamhet 

kring 

könssjukdomen 

som drabbade allt fler och särskilt unga. 

Ungefär på samma sätt som ”Melanoma 

Monday” hjälpt till att få fler att testa sina 

prickar på huden för att utesluta hudcancer. 

– Vi ville alla öka kunskapen och medvetenheten 

om klamydia såväl bland allmänheten 

som bland vårdpersonal i primärvården. Vi 

ville öka tillgängligheten till testning och, 

förstås, uppmuntra till ökad kondomanvändning, 

säger Marta Hansson Bocangel, barnmorska 

på Lafa – enheten för sexualitet och 

hälsa inom Stockholms läns landsting. 

I egenskap av samordnare för Sesamenheternas 

utåtriktade utbildningsverksamhet fick 

hon ansvar för att engagera ungdomsmottagningar, 

mödravårdscentraler, sesamenheter 

och inte minst vårdcentraler i Stockholms län 

att under en måndag i september 2003 öppna 

sina portar för alla som ville testa sig för klamydia 

under lättillgängliga former. 

DET FÖRSTA ÅRETS kampanj var ganska 


blygsam jämfört med senare års satsningar på 

affischkampanjer i kollektivtrafiken, banners 

på internet och reklamjinglar i radion. Informationsmaterial 

och besökarenkät distribuerades 

ut till de deltagande mottagningarna av 

personal på Lafa med hjälp av en hyrbil. Affischerna 

och vykorten med adresser till alla 

Klamydiamåndagens testöppna mottagningar 

fick personalen sedan själva sätta upp och 

sprida ut i sitt närområde. Kaninaffischen 

med frågan ”Pippat mycket i sommar?” med 

åtföljande uppmaning om att testa sig på Klamydiamåndagen, 

tycktes dock träffa rätt – 

inte mindre än 746 personer, lika många män 

som kvinnor, dök upp 1 september 2003 på 

någon av de 49 deltagande mottagningarna. 

– Det rådde lite pionjärsanda de där första 

åren, minns Marta Hansson Bocangel. Det var 

lite hektiskt och folk på mottagningarna var 

peppade. Jag satt och ringde runt under dagen 

för att höra hur det gick och kunde dirigera så 

att de mottagningar som hade högt tryck 

kunde hänvisa köande besökare till andra 

ställen dit det inte hade kommit så många. 

DET BLEV NÅGOT av en succé. Fram till år 

2008, då 1570 personer besökte sammanlagt 

106 mottagningar, ökade såväl antalet besökare 

som deltagande mottagningar stadigt. 

De senaste åren har besöksstatistiken gått 

ner och färre primärvårdsmottagningar i 

Stockholmsområdet deltar. Marta Hansson 

Bocangel kan tänka sig att flera orsaker ligger 

bakom detta. En anledning till att färre besökare 

väljer just Klamydiamåndagen att testa 

sig skulle kunna vara att kampanjen sedan 

några år tillbaka bytt utseende och inte längre 

utgör den igenkännings- och påminnelsefaktor 

som affischen med nakna kroppar som 

bildade frågan ”Glömde du kondomen i 

somras?” hunnit bli. Det kan vara så att den 

nya kampanjen, mer internet- och mobilbaserad 

än tidigare, inte riktigt slagit igenom 

ännu. En annan, kanske viktigare orsak, kan 

vara att ungdomar och unga vuxna i Stockholms 

län idag faktiskt har både mer kunskap 

om klamydia och fler möjligheter att testa sig 

än tidigare. 

– Jag tror knappast att det finns någon idag 

som inte har hört talas om klamydia och jag 

tror att Klamydiamåndagen har varit en bidragande 

orsak till detta. Fler mottagningar i 

Stockholmsområdet har fått ökad insikt om 

betydelsen av lättillgänglig testning av sexuellt 

överförda infektioner, allt fler erbjuder till 

exempel drop-in-tider. 

Vårdcentralernas fortsatta uppmärksamhet 

på klamydia är viktig, menar Marta Hansson 

Bocangel. 

– Så länge stressade doktorer kan skicka hem 

patienter som söker för urinvägsbesvär med 

negativa svar på urinvägsinfektion utan att 

tänka tanken att även göra ett klamydiatest, 

kan vi inte säga att vi har lyckats. 

EN AV DE GRUNDLÄGGANDE målsättningarna 

för Klamydiamåndagen var att öka primärvårdens 

kunskap om sexuellt överförda 

infektioner och benägenheten att testa. Och 

det är fortfarande en viktig fråga, menar Marta

Hansson Bocangel. Inte minst därför att statistik 

från Smittskydd Stockholm visar att 

även om vårdcentralerna bara står för cirka 10 

procent av de klamydiatest som årligen görs i 

Stockholm, så är majoriteten av de personer 

som söker sig till sin husläkare i detta ärende 

män, en annars svårfångad grupp att nå med 

budskap om att gå och testa sig. Män utgör 

även majoriteten av de personer som väljer att 

testa sig för klamydia via internet, en bra men 

inte heltäckande metod, påpekar Marta 

Hansson Bocangel, eftersom det urinprov 

man skickar med post till laboratoriet till 

exempel inte visar om man har klamydiabakterier 

i ändtarmen efter analsex. 

FRÅN ATT HA VARIT en lokal kampanj i 

Stockholms län är Klamydiamåndagen sedan 

några år en rikstäckande satsning med finansiellt 

stöd från de statliga hivpreventionsmedlen. 

I år går kampanjen i 19 av Sveriges 21 

landsting och regioner. 


”Kanske dags för något nytt” 

KLAMYDIAMÅNDAGEN har varit ett bra sätt 

att göra allmänhet och vårdpersonal i Stockholms 

län uppmärksamma på klamydia. Men 

efter tio år är det 

dags att kalla till 

rådslag och fundera 

över bästa 

sättet att gå vidare 

för att hålla medvetenheten 

om 

klamydia på dagordningen, 

tycker 

Karolina Höög, 

Karolina 

Höög 

projektansvarig 

barnmorska på 

Lafa. Sviktande 

Inför Klamydiamåndagen 

i år var det 

möjligt att beställa en 

personlig musikalisk 

påminnelse till mobilen 

om att gå och testa sig, 

framförd av trubaduren 

Joachim Petersen. 

De 84 låtarna finns 

samlade på 

Klamydiamandagen.se. 

besöksstatistik och allt färre vårdcentraler 

som anser sig ha möjlighet eller intresse av att 

delta under Klamydiamåndagen antyder att 

det är dags att sätta sig ner och analysera situationen, 

anser hon: 

– På tio år hinner samhället förändras. Kanske 

ska punktinsatsen att testa så många som 

möjligt under en dag i september till exempel 

ändras till en kampanj som löper över hela året 

med riktade insatser till olika målgrupper? 

Primärvårdens delaktighet i det förebyggande 

arbetet mot sexuellt överförda infektioner 

är jätteviktig, tycker Karolina Höög. 

Samtidigt har strukturomvandlingen inom 

vården i Stockholm förändrat många vårdcentralers 

möjligheter att delta i en kampanj som 

Klamydiamåndagen. Ungdomars livssituation, 

kunskapsnivå och informationsbehov är 

sannolikt inte samma som för tio år sedan. För 

att möta ett samhälle i förändring måste det 

förebyggande arbetets målsättningar och 

metoder analyseras och finslipas. Karolina 

Höög efterlyser ett samlat grepp och ett fördjupat 

samarbete mellan de olika aktörerna: 

Smittskydd Stockholm, sesamenheter, ungdomsmottagningar, 

vårdcentraler, barnmorskemottagningar 

och Lafa: 

– Vi behöver sätta oss ner tillsammans för 

att ta fram en strategi. Är det till exempel allmänheten 

vi ska rikta in fokus på eller är det 

specifika målgrupper? Hur ska vi göra för att 

nå fler män för testning? Jag tror att det är 

viktigt att återgå till känslan av att detta är en 

gemensam angelägenhet. 



3/12 INSIKT 23

ABORTER I EUROPA 

Tvingades resa utom- 

lands för att göra abort 

Irlands abortförbud från 1861 är fortfarande kvar. Tusentals irländska kvinnor reser 

varje år till Storbritannien för att gör abort. Men kravet på en förändring växer. 

Insikt har träffat ett par vars vittnesmål har skakat om Irland. 

Det var en efterlängtad graviditet. 

Amanda Mellet och James Burke 

såg fram emot att bli föräldrar för 

första gången. Men när de landade 

på flygplatsen i brittiska Liverpool en vinterdag 

för snart ett år sedan var allt förändrat. De 

checkade in på hotellet och åkte sedan till 

kvinnosjukhuset för att avsluta graviditeten. 

Amanda var i vecka 22. 

De hade fått veta att fostret bar på en ovanlig 

kromosomavvikelse som medför svåra missbildningar. 

I många fall dör fostret under graviditeten. 

Av de barn som klarar sig fram till 

födseln överlever bara fem procent det första 

året. 

– Jag kunde känna hur hon rörde sig i min 

mage och jag undrade hela tiden om hon snart 

skulle dö. Jag vet att jag skulle fortsätta att 

tänka så varenda sekund. Är hon död nu? 

Kommer hon att dö snart? berättar Amanda. 

Beslutet om abort var inte självklart. Det 

som däremot stod klart redan från början var 

att de skulle tvingas resa till ett annat land för 

en abort. På Irland är abort förbjudet. 

– På sjukhuset i Dublin sa de hela tiden ”om 

ni väljer att resa”. Vadå om ni väljer att resa? 

De var som om de tyckte att abort var så 

hemskt att de inte ens kunde säga ordet, säger 

Amanda. 

JAG TRÄFFAR Amanda Mellet och hennes 

man James Burke i deras lilla hus i Dublin. 

James utstrålar en plågad sorg. Han böjer 

nacken och tittar ned i bordet när Amanda 

berättar om beskedet efter fostervattensprovet. 

Amanda är arg över vad de tvingades gå 

igenom i samband med aborten. Resan till 

Storbritannien, bort från det egna vårdsyste- 


met, var ännu ett trauma som lades till det 

första. 

– Man försöker hantera förlusten av ett barn 

och det räcker. Allt det där andra ska man inte 

behöva bära. Jag kände mig dömd och övergiven 

av vården i mitt eget land. 

Efter att ha diskuterat fram och tillbaka 

under några dagar tog de beslutet om abort. 

De bokade flygresa och hotell. Själva aborten 

kostade omkring motsvarande 15 000 svenska 

kronor. Med resa och uppehälle blev det drygt 

20 000 kronor. 

PÅ KVINNOSJUKHUSET i Liverpool fick 

Amanda en spruta för att stoppa fostrets 

hjärta. Sedan fick de vänta två dagar innan 

förlossningen kunde sättas igång. I vecka 22 

går det inte längre att använda enklare abortmetoder. 

– Hemma kunde vi ha träffat våra vänner, 

gått till ställen vi kände till, kanske åkt ut på 

landet. Vi kunde ha haft det åtminstone lite 

normalt. Men vi var på ett hotellrum, ungefär 

lika stort som det här rummet. Det var 

vidrigt, säger James och ser sig omkring i 

deras inglasade uterum där vi sitter. 

Dagen efter förlossningen tog de avsked av 

sin lilla flicka, som fick namnet Aoife. Att ta 

med sig kroppen hem till Irland var alltför 

komplicerat. Kremeringen av Aoife kunde ske 

först efter ett par dagar och askan skickades 

sedan med bud till Dublin. 

– Jag kan inte beskriva med ord hur fruktansvärt 

det var att lämna henne där. Vi 

lämnade henne i ett annat jävla land, säger 

Amanda. 

FÖRRA ÅRET åkte 4 149 irländska kvinnor 

till Storbritannien för att göra abort. Det är i 

genomsnitt elva kvinnor om dagen. ”Den 

irländska lösningen”, som abortresandet 

kallas, finns reglerad i lag. Irländska kvinnor 

har rätt att resa utomlands för abort, liksom de 

har rätt att få information om den möjligheten. 

De flesta vänder sig till någon av de 

familjeplaneringsorganisationer som garanterar 

en fördomsfri och objektiv rådgivning. 

Systemet har gjort illegala aborter mycket 

ovanliga på Irland. Det har också osynliggjort 

det faktum att irländska kvinnor gör aborter – 

trots förbudet. Storbritannien med sin liberala 

abortlag fungerar som en säkerhetsventil, och 

det minskar förändringstrycket på Irland. 

Amanda Mellet och James Burke vägrade att 

acceptera tystnaden. De bestämde sig för att 

berätta sin historia i tidningen Irish Times. 

Efteråt vällde det in brev till redaktionen från 

kvinnor som vittnade om sina aborterfarenheter. 

De var anonyma, precis som Amanda 

och James var till en början. Men i en uppföljande 

artikel beslutade Amanda och tre andra 

kvinnor med liknande erfarenheter att gå ut 

med namn och bild – en sensation i ett land 

där abort betraktas som något skamligt under 

alla omständigheter och där det finns en 

mycket högljudd rörelse av abortmotståndare. 

– Visst var jag lite rädd. Men jag var väl helt 

enkelt arg nog för att gå ut i media, utan att 

bry mig om konsekvenserna, säger Amanda. 

Det var bara början. James, Amanda och de 

tre kvinnorna från artikeln startade en organisation 

som arbetar för rätten till abort vid allvarliga 

fosterskador. De har medverkat i radio, 

tv och flera tidningar. De har också träffat 

politiker, såväl parlamentariker som ministrar, 

och berättat om vad de varit med om. 

▼

ANNA DAHLQVIST 

James Burke och Amanda Mellet har 

startat en organisation som arbetar 

för rätten till abort vid allvarliga 

fosterskador. I likhet med många 

andra irländare var de tvungna att 

göra abort i England. 

3/12 INSIKT 25

▼ 

ABORTER I EUROPA 

STÖDET FÖR en mer liberal abortlag på 

Irland växer. I januari 2011 visade en opinionsundersökning 

att 86 procent av irländarna var 

för abort vid risk för kvinnans liv. 64 procent 

stödde abort vid livshotande fosterskador. 38 

procent var för fri abort, alltså på kvinnans 

egen begäran. I åldergruppen 18 till 34 år var 

den siffran 48 procent. 

Men det finns också ett starkt abortmotstånd. 

Irlands abortförbud är från 1861. Förbudet 

förstärktes ytterligare när skyddet för det 

ofödda livet skrevs in i grundlagen 1983. 

Den historiska förklaringen står att finna i 

katolska kyrkans inflytande. I kampen för den 

självständighet som Irland fick först 1949 blev 

kyrkan och religionen det sammanhållande 

nationella kittet och därmed en synnerligen 

central maktfaktor i landet. Även om kyrkan 

på senare år har förlorat mycket av sin betydelse 

har den lagt grunden för en stark proliferörelse. 

Politikerna har ansträngt sig för att 

undvika den infekterade abortfrågan. 

MYCKET TYDER på att den strategin inte 

längre fungerar. I april 2012 tvingades det 

irländska parlamentet för första gången 

någonsin ta ställning till ett förslag om en 

liberalisering av abortlagen. Förslaget kom 

Niall Behan, chef för The Irish Family Planning 

Association (IFPA). 


från socialisten Clare Daly, och kan låta försiktigt, 

men är en milstolpe med irländska 

mått mätt. Det handlade om rätten till abort 

vid fara för kvinnans liv, en rätt som Högsta 

domstolen på Irland slog fast 1992, men som 

ännu inte har implementerats i lagen. 

Trots att förslaget röstades ned var det en 

viktig markering, och debatten inför omröstningen 

vittnade om ett förändrat diskussionsklimat. 

Det menar Niall Behan, chef för The 

Irish Family Planning Association (IFPA), en 

organisation som stödjer rätten till abort. 

– Vi trodde att debatten skulle bli mycket 

mer reaktionär men det var tydligt att det 

finns en ökad förståelse för vad abortfrågan 

handlar om. Positionerna har flyttats fram, 

säger Niall Behan. 

Regeringen förklarade sitt nej till lagförslaget 

med att den inväntar resultatet från en 

pågående utredning. Sedan väntas de komma 

med ett eget lagförslag - något som många 

aborträttsförespråkare på Irland sätter stort 

hopp till. 

Politikerna är nämligen ovanligt pressade. 

Inte bara av opinionen, vittnesmålen i media 

och Clare Dalys lagförslag. Utredningen de 

hänvisar till är ett svar på en dom i Europadomstolen 

för mänskliga rättigheter i Strasbourg. 

Fallet handlade om en kvinna som kallades 

”C”. Hon hade behandlats för cancer, 

men trots att hennes graviditet utgjorde en 

livsfara tvingades hon resa till Storbritannien 

för att göra abort. 2010 fälldes Irland för brott 

mot rätten till privatliv. 

Europadomstolen kräver att Irland ser över 

sin abortlag och säkerställer rätten till abort 

vid fara för kvinnans liv. Nu kan politikerna 

inte längre ducka för någon form av liberalisering. 

– Jag hoppas och tror att de kommer att gå 

längre än C-fallet, säger Niall Behan. 

Han är optimistisk och berättar att han tror 

att fri abort kommer att bli verklighet på 

Irland. Om inte på något annat sätt – så genom 

civil olydnad. 

– En möjlighet är att någon helt enkelt 

utmanar lagen genom att öppna en abortklinik 

på Irland. Sedan kommer vi att få en oklar 

gråzon under en period tills någon politiker 

sätter ned foten och säger att det är dags att 

ändra lagen och anpassa den till verkligheten, 

säger Niall Behan. 


Räddninge 

Det är välfyllt i väntrummet på kvinnokliniken 

i Liverpool. Chefen Kally 

Worthington visar vägen till sitt lilla 

kontor som vetter mot en bakgård med utemöbler 

i plast, fuktiga av morgonens regn. 

Varje vecka kommer ungefär tjugo irländska 

kvinnor hit för att göra abort. De flesta flyger 

över dagen, många reser ensamma. 

– Ibland är vi de första de pratar med om 

graviditeten. Många är oroliga för hur vi ska 

bemöta dem och tror att de kommer att bli 

dömda. Vi får börja med att övertyga dem om 

att vi inte dömer någon, säger Kally Worthington. 

Kliniken drivs av The British Pregnancy 

Advisory Service (BPAS), en ideell organisa-

n i Liverpool 

tion som erbjuder olika tjänster inom sexuell 

och reproduktiv hälsa. 

Kally Worthington berättar att de irländska 

kvinnorna nästan alltid börjar med att fråga 

om tystnadsplikten. Men det finns flera orosmoment. 

Det kan vara svårt att få ledigt från 

jobbet och skaffa barnvakt, inte minst för de 

många kvinnor som vill hålla resan hemlig. 

Ett annat stort problem är pengarna. 

Irländskorna får visserligen en viss rabatt, 

baserad på att de har resekostnader, men det 

är ändå stora summor som ska skaffas fram på 

en mycket kort tid. BPAS irländska abortpris 

ligger mellan motsvarande 4 500 kronor och 

14 700 kronor. 

– Det finns irländskor som tvingas göra 

Kvinnokliniken i Liverpool dit 

många irländska kvinnor åker 

för att göra abort. 

senare aborter för att de inte hinner få ihop 

tillräckligt med pengar. Finansieringen och 

alla andra arrangemang kan försena dem. 

SVÅRAST BLIR det för den som är arbetslös 

eller student och givetvis för de allra yngsta – 

tonårsflickorna. Av de irländskor som gjorde 

abort i Storbritannien under 2011 var tio 

procent tonåringar. I Sverige är motsvarande 

siffra sexton procent (2010). För de irländska 

tonårsflickorna är ekonomiskt stöd från familj 

och vänner oftast en förutsättning, enligt 

irländska Irish Family Planning Association. 

Tonårsfödslar är visserligen mycket vanligare 

på Irland än i Sverige men ligger ändå strax 

under genomsnittet i EU. 

I DET TYSTA 

I REPORTAGEBOKEN 

”I det tysta” (Atlas 

2012) besöker journalisten 

ANNA 

DAHLQVIST Polen, 

Malta och Irland för 

att skildra konsekvenserna 

av dessa 

europiska länders 

abortförbud. Hon 

skildrar även det 

politiska spelet kring 

den känsliga frågan 

om abort inom EU. 

Kally Worthington har jobbat med sexuell 

och reproduktiv hälsa i snart 40 år. Hon berättar 

om hur situationen för de irländska kvinnorna 

har förändrats genom åren, att de var 

räddare förr. 

– De vågade inte ens sitta i väntrummet 

eftersom de var rädda att träffa någon som 

kunde känna igen dem. Många hade själva 

försökt att framkalla missfall. De drack saltvatten 

och gin, ja allt möjligt. Så är det inte 

längre. 

Hon tycker att irländskorna, särskilt de 

unga, verkar mer obesvärade i dag. Skammen 

har minskat. 

STORBRITANNIEN är Europas abortcentrum 

– främst eftersom irländskorna åker hit. Men 

det finns ytterligare två europeiska länder 

med abortförbud: Malta och Polen. Även maltesiskorna 

åker i första hand till Storbritannien 

för sina aborter. 2011 kom minst 63 

kvinnor från den lilla medelhavsön. De flesta 

polska kvinnor gör illegala aborter i hemlandet, 

men en del dyker upp i Storbritannien. 

Den liberala abortlagen, erfarenheten av 

utländska kvinnor, lättillgänglig information 

på engelska och ett stort utbud av lågprisflyg 

gör den brittiska ön till ett det enklaste alternativet. 

– På senare tid har vi också tagit emot flera 

italienskor här i Liverpool, berättar Kally 

Worthington. 

I Italien är det inte förbjudet med abort, 

men en majoritet av de italienska gynekologerna 

vägrar att utföra aborter av moraliska 

skäl. I praktiken kan det därför vara svårt att få 

en abort. Italienskorna tvinga slå följe med 

irländskorna, maltesiskorna och polskorna i 

abortresornas Europa. 


3/12 INSIKT 27

REGIONNYTT 

1000 möjligheter stöttar unga 

Hivanslag ska utbilda unga volontärer om hiv/STI. 

ATT SÄLJA SEX – för pengar eller 

annat – eller att använda sex som 

självskadebeteende går ofta hand 

i hand. De unga som gör det är en 

mycket utsatt grupp, ofta med 

bristfälliga kunskaper om hiv och 

andra sexuellt överförda infektioner, 

STI. 

Det menar ZANDRA KANAKA- 

RIS, verksamhetschef vid organisationen 

1000 Möjligheter. Därför 

har organisationen sökt och beviljats 

medel ur Stockholms läns 

landstings hivanslag för att stärka 

kunskaperna i gruppen. 

1000 Möjligheter är en omstöpning 

av tidigare Järfälla Tjejjour 

till en ungdomsorganisation som 

jobbar med stöd och jämställdhet 

för alla unga – alltså även killar 

och transpersoner. Ändringen 

gjordes vid årsskiftet 2010–11. 

1000 Möjligheters cirka 50 unga 

volontärer möter i sin verksamhet 

en växande grupp jämnåriga som 

vänder sig till organisationen. 

Arbetet med att stötta unga personer 

som säljer sex eller som 

använder sex som självskadebeteende 

tog fart 2010 när Järfälla 

Tjejjour genomförde en kampanj 

om prostitution och människohandel. 

”Bordellen i Almedalen” var 

namnet på den utåtriktade delen 

av kampanjen, som fick stor uppmärksamhet. 

– Vi fick då väldigt mycket 

större kontaktyta med unga som 

säljer sex, berättar Zandra Kanakaris. 

Vi förstod att de ofta blivit 

RFSL STOCKHOLM har initierat 

ett nytt nätverk för organisationer, 

mottagningar eller myndigheter 

som arbetar med hivprevention 

bland MSM som säljer 

sex. Projektet stöds av Stockholms 

läns landsting med medel 

ur hivanslaget. 

– Det är ett nätverk för dem 

som jobbar, eller som borde göra 

det, med killar som säljer sex, 

säger projektledaren NICKLAS 

DENNERMALM. 


bortstötta i andra sammanhang 

och att ingen riktigt velat ta i problemet 

– så när de märkte att 

någon gjorde det hörde många av 

sig. 

1000 Möjligheter har som en del 

i kampanjen mot prostitution 

också tagit fram boken ”Ska vi 

byta? Sex mot?” som spridits via 

konferenser för elevvårdspersonal 

och ungdomsmottagningar, lärarnätverk 

och liknande. Boken kan 

antingen läsas enskilt, eller användas 

i grupper och klassrum tillsammans 

med ett metodmaterial 

som hör till. 

Rubriken syftar på att sextransaktioner 

i den här gruppen inte 

alls alltid handlar om pengar, utan 

ofta om andra saker – som bostad, 

HIVANSLAGET 

mobiltelefon, märkeskläder och 

annat. 

Volontärerna möter stödsökande 

unga på 1000 Möjligheters 

chattforum som är öppet två kvällar 

per vecka. Hit kan bland andra 

unga personer som använder sex 

RIKTLINJERNA FÖR hivanslaget utgår från den nationella strategin 

mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar. Pengarna fördelas 

till verksamheter riktade till de definierade målgrupperna. 

Vart tredje år görs en överenskommelse mellan Socialdepartementet 

och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som anger vilka 

prioriteringar som ska gälla under treårsperioden. 

Hivanslaget består av tre delar. A-delen gäller satsningar av riksintresse, 

B-delen gäller kunskapsuppbyggnad och kommunikation – 

som till exempel Klamydiamåndagen eller World Aids Day – och Cdelen 

är tidsbegränsade projekt som riktar sig till någon av de prioriterade 

målgrupperna i överenskommelsen. 

Den del av hivanslaget som går till Stockholms läns landsting fördelas 

vidare till bland annat frivilligorganisationer och vårdsektorn. 

1000 Möjligheters verksamhet riktar sig till dem som är extra riskutsatta 

inom denna större grupp. 

Nytt nätverk för MSM som säljer sex 

Syftet är att öka kompetensen 

bland dem som jobbar med frågan 

ur ett eller annat perspektiv, 

och att öka samverkan mellan 

dessa aktörer. Bland de inbjudna 

att delta i nätverket är sexarbetarnas 

egen organisation Rose 

Alliance, prostitutionsgruppen i 

Stockholm, olika ungdomsmottagningar, 

Järva Mansmottagning 

och Venhälsan, samt några forskare 

på området. 

– De flesta i gruppen har varit 

Zandra Kanakaris 

mycket i kontakt med de här killarna 

så här finns en väldigt hög 

kompetens. Vi vill skapa ett 

forum där organisationerna kan 

träffas och dela med sig av sina 

erfarenheter, för att hitta de 

bästa preventiva metoderna. 

NÄTVERKET HAR precis kommit 

igång och haft ett möte. Flera ska 

hållas i höst. Utöver nätverket 

ska RFSL Stockholm starta en 

hemsida för killar och transtjejer 

destruktivt vända sig anonymt, 

antingen bara för att chatta tillfälligt, 

eller få en egen stödkontakt 

bland volontärerna för att få 

hjälp att bryta det skadliga beteendet. 

Hivanslaget ska nu gå särskilt 

till att utbilda dessa volontärer 

om hiv och STI. 

– Även om våra volontärer har 

goda grundkunskaper så märkte 

vi att deras kunskaper om hiv 

behövde förbättras, säger Zandra 

Kanakaris. 

Förutom utbildningen av volontärerna 

i hiv/STI-frågor ska 1000 

Möjligheter ta fram ett metodmaterial 

för motiverande samtal 

inspirerat av metoden Burning 

Platform, i hur man kan prata om 

de här frågorna med utsatta ungdomar. 

– Det här är en grupp som kan 

vara svår att motivera till förändring, 

för de känner ofta att de 

själva inte är värda att skydda, 

säger Zandra Kanakaris. 

– Men eftersom vissa i målgruppen 

har kontakt med varandra 

hoppas vi också att det ska uppstå 

en ringar-på-vattnet-effekt, så 

att de som kommit lite längre och 

kommit ur sitt destruktiva beteende 

ska kunna vara förebilder 

och hjälp för andra. 

GUDRUN RENBERG 

LÄS MER på 1000mojligheter.se! 

som säljer sex, om säkrare sex ur 

olika perspektiv. 

– Hur man förhandlar om kondom 

ser väldigt olika ut, beroende 

på om det är en ekonomisk transaktion 

inblandad eller inte. Det 

behöver inte handla om pengar 

utan kan också handla om annat, 

säger Nicklas Dennermalm. 

Projektet ska löpa över tre år. 

GUDRUN RENBERG

Stort sug 

efter resekondomer 

En trappa vid Monteliusvägen 

på Södermalm och 

en strand på thailändska 

James Bond Island är två 

av världens skönaste liggplatser. 

NÄRMARE 300 tips om bra ställen 

att ha sex på skickades in till 

Lafas kampanjsajt under sommaren. 

Dessutom beställde 6 800 

personer hem kondomer. 

Besökarna på Kondom08.nu 

har kunnat välja sina favoritliggplatser 

på världskartan och 

märkt ut dem med symboler som 

Ingen publik, Garanterad publik, 

I vatten och Oslagbar utsikt, för 

att andra ska få veta var just deras 

preferenser kan tillgodoses. 

De flesta har också skrivit en 

liten berättelse och många har 

bifogat en bild från platsen. 

– Vi har fått in tips på liggplatser 

över hela världen, många på 

badorter men också i storstäder. 

Det märks på berättelserna att 

platserna är betydelsefulla för 

personerna som skickat in dem, 

säger Robert Pantzar, projektledare 

på Lafa. 

Besökarna har också kunnat 

rösta på sina favoriter bland 

andras liggplatser och berättelser. 

Bland de 20 som fått högst betyg 

har sedan Lafa korat en brons-, 

silver- och guldmedaljör, som får 

resebidrag på 1 000, 2 000 och 

3 000 kronor. 

– Det vinnande bidraget är en 

Sommarens ”resekondomer”. 

bra berättelse som lyfter det spännande 

och lite förbjudna som 

många uppskattar när det gäller 

sex, samtidigt som den uppmanar 

till säkert sex. 

MED ÅRETS sommarkampanj 

ville Lafa påminna unga vuxna 

om kondomer inför sommarens 

resor och skapa positiva associationer 

kring säkrare sex. En nyhet 

i år var att man kunde beställa 

hem kondomer och glidmedel via 

nätet. Under sommaren gjordes 

6 800 kondombeställningar på 

kampanjsidan, varav en tredjedel 

med glidmedel. 

– Vi har fått en enorm respons 

på erbjudandet och de flesta 

beställningarna har kommit från 

20–25-åringar, som är den primära 

målgruppen för kampanjen, 

konstaterar Robert Pantzar. 

För att nå fler personer och nya 

grupper hade kampanjen i år ett 

eget twitterkonto, ”kondom08”. 

Kampanjassistenten Viktoria 

Asp, som ofta hade ”twitterjouren”, 

berättar: 

– Genom våra inlägg har vi 

kunnat sprida information om 

kampanjen, till exempel kondomutdelningsevents 

och roliga 

1:a plats 

STHLMLOVE 

Varma sommarnätter på väg 

hem från middagen/festen/ 

klubben så tager man sin kärlek 

eller någon ny flirt i handen och 

promenerar till Monteliusvägen. 

Otrolig utsikt, avskilt men ändå 

en risk för att möta andra som 

älskar att ha sex i soluppgången. 

Bästa platsen är att 

sätta sig på den stora inbyggda 

trappen som är till för att 

avnjuta utsikten, och istället 

njuta av fantastiskt sex. Ett tips 

för oss tjejer är ju att ha på sig 

en stor och vid kjol, sätta sig 

gränsle över killen – Kommer 

oväntat besök är det bara att 

sitta stilla och låtsas att krama 

varandra : ) Njut av säkert men 

ändå hett sex Stockholmare och 

besökare! Make more Love : ) 

liggplatser. Kontot på Twitter 

gjorde det möjligt för oss att 

enkelt besvara frågor kring kampanjen 

men också att tipsa människor 

som twittrade om att de 

skulle ut och resa om möjligheten 

att beställa gratis kondomer. 

Dessutom fick fyra populära 

twittrare, med ett intresse för 

sexualitet och hälsa, i uppdrag att 

under varsin vecka skriva ett antal 

inlägg för Kondom08:s räkning. 

Gästtwittrarna Bave Amin, 

Här är vinnarna i Lafas sommarkampanj 

2:a plats 

BONDMORAN 

CHARLOTTE 

Nog för att halmen i lagårn 

är helt okej 

men att bondepöka i Thailand 

är en annan grej 

Att på stranden på James Bond 

Island ligga och nuppa 

är bättre än att bara på loftet 

ligga och guppa 

Lite sand mellan ben 

och mellan tår 

när jag försynt särar 

på mina lår 

Det gör mig ingenting alls 

när jag njuter och stönar 

för full hals 

3:e plats 

SEN SIST 

Sexualupplysaren Olle Waller var med vid kampanjstarten på Cityterminalen 

26 juni. Emma Fröblom, Frida Bylin och Iris Carlström, på väg till festivalen 

Peace & Love, fick varsin 08-kondom. 

Tobias Boström, Hanna Fridén 

och Cissi Wallin skrev om allt 

ifrån kondompriser och sexoch 

samlevnadsundervisningen i 

skolan, till liggplatser i norra 

Sverige och en nattklubb där man 

lätt får klamydia. 

– De har varit bra ambassadörer, 

dragit igång debatter och gjort att 

kampanjen blivit mer uppmärksammad, 

säger Viktoria Asp. 

ALEXANDER 

Det var på Midsommarafton i år. 

Vi var i en väns föräldrars sommarhus 

vid vattnet i utkanten av 

Svendborg på Fyn i Danmark. En 

straight kille från Odense, vi klickade 

rätt omgående, hade massor 

gemensamt, såsom fotboll 

och musiksmak osv. Efter en blöt 

kväll hamnade vi i ett båthus 

nere vid vattnet, vi skulle kolla 

in fiskegrejer eller nåt. Det fanns 

en otrolig sexuell spänning och 

vi började hångla. Sen åkte kläder 

av och vi hade sex där inne. 

Kanske inte det mest romantiska 

stället, fast det var å andra sidan 

inte romantik vi var ute efter om 

man säger så. Efteråt gick vi ner 

till stranden och badade i det då 

rätt kalla vattnet. Och där blev 

vi kåta igen och hade återigen 

sex, denna gång på en gräsplätt 

vid stranden. 



HANNA ÅDIN

BÖCKER RAPPORTER M M 

Brännande aktuellt 

I ROMANEN Torka aldrig tårar 

utan handskar lyckas författaren 

Jonas Gardell få läsaren att 

förstå, eller åtminstone närma sig 

en insikt om, omfattningen av 

den katastrof hiv innebar för en 

hel generation unga homo- och 

bisexuella män. Det är en stor sak. 

Han lyckas samtidigt med att förklara, 

så att det går rakt in, hur det 

kunde ske, på ett sätt som får 

läsaren att känna ”det kunde ha 

varit jag”. Oavsett kön och 

sexuell identitet. Det är, i mina 

ögon, en ännu större bedrift. 

MAN BEHÖVER till exempel inte 

ha varit med om det själv för att 

känna den ena huvudkaraktären 

Rasmus utsatthet där han ensam 

på en fastsurrad pinnstol bakpå 

grannens picup ser sina studentmösseprydda 

studiekamrater i 

samlad yra vinka från lövade lastbilsflak. 

Rasmus, den sedan barndomen 

annorlunda, mobbade, 

nu tappert leende och vinkande 

för att inte göra sina förväntansfulla 

föräldrar ledsna. Föraktet i 

de jämnåriga grannkillarnas 

blickar utanför grinden till föräldrahemmet. 

Bögjävel. Rasmus 

som packar sina väskor i pojkrummet 

i den lilla värmländska 

hålan, besluten att aldrig, aldrig 

någonsin komma tillbaka. 

Man förstår honom. Man förstår 

För lärare 

ANALT, ORALT, VAGINALT – vad 

är normalt?! Så heter ett avsnitt i 

ett nytt kunskapsmaterial om 

sexualitet och kön som riktar sig 

till gymnasielärare i naturkunskap 

och biologi, men som säkert är 

intressant även för lärare i grundskolan. 

RFSU har tagit fram materialet 

Den onaturliga naturen, 

med stöd från Skolverket. Idén 

föddes då många lärare efterfrågade 

mer kunskap om sex och 

samlevnad efter att skrivningarna 

i ämnesplanen för naturkunskap 

(och biologi) ändrats. 

En handfull av artiklarna 

handlar om hiv, STI och preventivmedel. 

Andra huvudteman är 

genus, kön och sexuell läggning 


hans sökande i främmande mäns 

ögon, gester och sekundsnabba 

beröringar efter någon som kan 

bekräfta honom. Någon som vet 

vem han är, vad han är, för själv 

vet han inte. 

DET ÄR 1982 och bara tre år 

sedan homosexualitet klassades 

som en sjukdom i Sverige. Unga 

människor utanför majoritetsnormens 

hjulspår, på jakt efter att 

förstå sig själva, får ännu hålla till 

godo med biologibokens notis om 

avvikelser och störningar i sexualdriften. 

Med Jonas Gardell som ciceron 

förstår man Rasmus fortfarande 

när han i en blandning av nyfikenhet, 

kåthet, längtan och inverterat 

bögförakt metodiskt och frenetiskt 

knullar sig igenom de första 

månaderna i storstaden. Med 

vackra, fula, unga, gamla, tilldragande 

och motbjudande män i 

sängar, bilar, parker och pissoarer. 

Samtidigt som de första artiklarna 

om en ny, mystisk sjukdom som 

bara tycks drabba homosexuella 

män börjar dyka upp i dagspressen. 

SOM LÄSARE, med facit i hand, 

kan man inte låta bli att dras med, 

engagera sig. Som i scenen när 

Rasmus smeker en tillfällig älskares 

rygg och hans fingrar glider 

samt kemi och medicin. Redaktörer 

är Hans Olsson och Tommy 

Eriksson. ”Den onaturliga 

naturen” publiceras som pdf och 

kan laddas ner på www.rfsu.se. 

över något som känns som ett 

stort eksem och det sedan visar sig 

att mannen har fler liknande 

utslag på kroppen. Då vill man 

bara skrika rakt genom sidorna, 

korsa gränsen mellan fiktion och 

verklighet och över decenierna: 

Nej! Stopp! 

Såklart går inte det. Rasmus är 

en litterär figur, och de verklighetens 

unga män som sammanfattats 

i hans gestalt är sedan länge 

döda. Utom räddning tynade de 

bort i ensamhet på Roslagstulls 

sjukhus, omgärdade av rädsla och 

säkerhetsföreskrifter medan 

röster i samhället utanför skrek 

efter tvångsisolering av hivpositiva 

i skräck för att själva drabbas. 

UPPGIFTEN ATT berätta om när 

hiv kom till Sverige är inte enkel. 

TORKA ALDRIG TÅRAR 

UTAN HANDSKAR 

1. KÄRLEKEN 

Text: Jonas Gardell 

Förlag: Norstedts, 2012 

Ungdomars sex i siffror 

INTERNET OCH ungdomsmottagningen 

är de bästa ställena att 

vända sig till när man vill veta 

mer om preventivmedel och 

sexuellt överförda infektioner. 

Det anser de unga kvinnor 

mellan 15 och 24 år som svarade 

på frågorna i Ungdomsbarometern 

2011/2012. Betydligt fler 

killar mellan 15 och 24 år jämfört 

med tjejer i samma åldrar rankar 

skolans sexoch samlevnadsundervisning 

som den bästa 

informationskällan, även om 

unga män mellan 20 och 24 helst 

går ut på nätet för att få information. 

Samma enkätundersökning 

visar att kondomanvändningen 

Det räcker inte med att skickligt 

gestalta en tidsanda, rollfigurernas 

liv och känslor. Det ska till en 

del fakta också, för att det ska bli 

begripligt. Jonas Gardell har löst 

det med att på sina ställen bryta 

in med sin egen röst i historien 

om Rasmus och Benjamin. På 

sina ställen tenderar han att 

trampa över och bli en smula 

mässande övertydlig. Men än 

sen? Vad Jonas Gardell har skapat 

är en stor och mäktig sorgesång 

över ett på många sätt obearbetat 

trauma i svensk närhistoria. 

Och tyvärr är boken mer än så. 

Det Sverige i början av 1980-talet 

som Jonas Gardell beskriver har 

förvisso förändrats. Men långt 

ifrån så mycket att ”Torka aldrig 

tårar…” ska kunna sorteras in i 

bokhyllan som ett historiedokument. 

Hiv existerar och sprids 

fortfarande, och flertalet av dem 

som drabbas är fortfarande personer 

som inte ingår i majoritetssamhällets 

norm. Så länge det 

förhåller sig så är berättelsen om 

Rasmus, Benjamin och deras 

vänner brännande aktuell. 


bland ungdomar i Sverige är fortsatt 

låg. Nästan fyra av tio ungdomar 

och unga vuxna mellan 

15 och 24 år uppger att de sällan 

eller aldrig använder kondom. 

Ungdomsbarometern är en 

årlig internetbaserad enkätundersökning 

om ungdomars 

attityder och beteenden inom 

ett antal olika områden. Via Ungdomsbarometern 

ställer Smittskyddsinstitutet 

frågor kring 

sexualitet och sexuell hälsa, vilka 

i årets enkät besvarades av 4 151 

personer. 

På Hivportalen.se finns en 

sammanställning av svaren i 

specialrapporten ”Ungdomar 

och sexualitet 2011/2012”.

Ingjuter mod och självkänsla 

”ALLA KILLAR gillar fiskpinnar 

och alla tjejer gillar köttbullar. Det 

är så det är! Köttbullar är tjejmat 

och fiskpinnar är killmat.” Med 

denna smått genialiska liknelse 

åskådliggör Nathalie Simonsson 

det onödiga och begränsande i 

många vedertagna normer kring 

kvinnligt och manligt i kapitlet 

Tjej- och killfabriken i Världens 

viktigaste bok. Boken riktar sig 

till mellanstadiebarn, alltså 10–13åringar, 

och är en rejäl lunta på 200 

sidor, uppdelade i sju kapitel med 

fokus på kroppen, jämställdhet, 

familjer, känslor, vänskap, kärlek 

och sex. I sitt arbete som RFSUinformatör 

har Nathalie Simonsson 

träffat många barn i mellanstadieåldern. 

Det råder ingen tvekan 

om att hon verkligen har lyssnat 

och greppat deras värld. De många 

citaten från barn i målgruppen 

tillför mycket och ökar sannolikt 

igenkänningsfaktorn. 

Språket är enkelt och sidorna 

delvis formgivna som anslagstavlor 

eller klotterplank, med faktarutor, 

kommentarer och text i 

olika storlekar och färger. De fina, 

mangainspirerade illustrationerna 

av Yokaj Studio, ofta med pratbubblor, 

kompletterar huvudtexten 

och ger även mycket information 

i sig själva, till exempel i 

serien där en ung tjej steg för steg 

visar hur man använder en binda. 

”Världens viktigaste bok” ger 

förstås mängder med matnyttig 

information, men det är tydligt att 

författaren har ytterligare ett syfte 

med boken: att ingjuta mod och 

självkänsla hos läsaren. Det 

Säkrare sex-praktika 

SÄKRARE SEX – med och utan 

kondom heter RFSU:s nya praktika 

för den som vill minska riskerna 

att få en sexuellt överförd 

infektion eller att bli oönskat 

gravid. Här 

finns bland 

annat fakta 

om hur de 

vanligaste 

sexuellt 

överförda 

infektio- 

betonas gång på gång att det okej 

att känna på både det ena och det 

andra sättet, vilket ibland blir lite 

tjatigt men kanske är skönt för 

den som befinner i en ålder då 

man så gärna vill vara som alla 

andra: Att få svart på vitt att man 

inte måste vara som sina kompisar, 

känna som de. 

Kapitlet om sex känns förhållandevis 

kort och lite tunt på sina 

ställen; om könssjukdomar som 

nog många är nyfikna på finns 

bara en halv sida. Avsnittet om 

pornografi kantrar över lite åt det 

negativa hållet; även om ord som 

spännande och pirrigt förekommer 

blir det totala intrycket att 

man nog inte ska ägna sig åt porr. 

Som helhet är dock ”Världens 

viktigaste bok”, om inte världens 

viktigaste, så i alla fall en bok att 

rekommendera. Jag vet att jag 

gärna hade läst den som 11-åring. 

HANNA ÅDIN 

VÄRLDENS VIKTIGASTE BOK 

Text: Nathalie Simonsson 

Illustrationer: Yokaj Studio 

Förlag: Ordfront/RFSU 

nerna smittar och hur man kan 

ha sex med någon annan, med 

eller utan kondom, för att minska 

riskerna att få eller överföra dem. 

Läsaren uppmanas även att 

göra en egen säkrare-sex-plan 

som passar de egna behoven, för 

att i praktiken lyckas med föresatsen 

att ha det skönt utan att 

behöva oroa sig efteråt. 

Praktikan går att beställa och 

ladda ner på: RFSU.se eller 

Lafa.nu. 

LÖRDAGSÖPPET PÅ UM 

LÖRDAGSÖPPNA ungdomsmottagningar prövas nu i Stockholm för att 

öka tillgängligheten för besökarna, enligt beslut från politiker i kommun 

och landsting. Två mottagningar, Stockholms skolors ungdomsmottagning 

och Gullmarsplans ungdomsmottagning, ingår i försöket som ska 

pågå under 2013 och sedan utvärderas. 

– Det är mycket möjligt att lördagsöppet blir en del av den permanenta 

verksamheten och kanske även utökas. Vi märker redan att efterfrågan 

är större än vi förväntat, säger HÅKAN WRAMNER, handläggare 

på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen inom landstinget i Stockholm. 

GONORRÉ ÖKAR 

UNDER FÖRSTA halvåret 2012 

rapporterades 599 fall av gonorré 

till Smittskyddsinstitutet, en ökning 

med 50 procent jämfört med samma 

tidsperiod förra året. I Stockholms 

län ökade gonorréfallen med närmare 

60 procent, från 243 första halvåret 

2011 till 386 första halvåret 2012. 

Att så många fler fall hittats i år kan 

delvis bero på ökad uppmärksamhet 

och provtagning. Den ökande smitt- 

spridningen av gonorré är oroande, anser Smittskyddsinstitutet, 

bland annat därför att allt fler bakteriestammar är resistenta 

mot antibiotika. 

NY MÖTESPLATS FÖR UNGA HBTQ 

SHABABYA är en ny, flerspråkig mötesplats 

för unga hbtq-personer upp till 26 år i Stockholm. 

Här kan man titta på film, spela spel 

och bara hänga i största allmänhet. Organisatörer 

är Svenska HBTQ- Initiativ, som jobbar 

för drömmen om ett integrerat, jämlikt och 

tryggt samhälle i mångfald. Shababya har 

öppet tisdagskvällar mellan 17 och 20 och 

lokalerna ligger vid Odenplan. Mer information 

hittar du på swedishinitiatives.org 

HUSVAGNSTURNÉ OM HPV-VACCIN 

KORTFATTAT 

Bilden visar RFSU:s stora annonskampanj 

för ökad kondomanvändning i början av 

1970-talet. 

ÖVER 7000 KASSAR med information om att tjejer födda 1993–98 kan 

vaccinera sig gratis mot HPV-virus delades ut kring Kungsträdgården 

under Ung08, som ett led i Vårdguidens I love me-kampanj. I kassen 

fanns också en hälsodeklaration och ett kort som påminner om de tre 

sprutor som krävs för en komplett vaccinering. 

En av utdelarna var MOA BRÄNNSTRÖM (bilden): 

– Jättekul att få hjälpa till, vaccinet 

är en så himla bra grej. Många 

tjejer som jag har pratat med har 

tagit vaccinet redan och är stolta 

över det. De andra blir intresserade 

när vi berättar. 

Utdelningen utgick från en rosa 

husvagn på Blasieholmstorg. I höst 

drar kampanjen ut på husvagnsturné 

och besöker skolor runt om i 

länet. Då kommer man också att 

erbjuda vaccination på plats. 

Läs mer på Vårdguiden.se/ 

iloveme och på Facebook.com/ 

iloveme.vardguiden. 

3/12 INSIKT 31

POSTTIDNING B 

Lafa 

Box 175 33 

118 91 Stockholm 

Anmäl ändrad adress!

Ladda ner Insikt nr 3 2012 - Lafa

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?