Magdalena Andersson

Rätten att bestämma över sin egen kropp
Publicerad i tidningen Kyrkogården februari 2010
Vi har motionerat i riksdagen om hantering av metaller i kroppen hos avlidna som ska
kremeras men tyvärr inte fått gehör för våra synpunkter. Vårt hopp står därför till
remissinstanserna som ska yttra sig över Begravningsutredningen SOU 2009:79 senast
1 mars. Vi hoppas att man då lämnar synpunkter om att något måste göras i frågan
om metaller i kroppen vid kremation. Det finns i dag en stor mängd människor som på
ett eller annat sätt får främmande metaller inopererat i kroppen. Titan används flitigt
inom kirurgi och är den metall som kroppen accepterar bäst. För höftledsoperationer,
benbrott som lagas med spikar och tandrotsersättningar används ofta titan som är lätt
och starkt, även andra metaller som exempelvis guld används.
De främmande metaller vi haft i vår kropp följer oss genom livet och friläggs när vi
begärt att vi ska kremeras vid vår bortgång. Dessa metaller skiljs från stoftet och grävs
vanligtvis ner på kyrkogården. Att metaller grävs ner på kyrkogården avskilt från stoftet
är vanligtvis inte känt för det svenska folket.
Enligt rådande begravningslag kan man inte heller själv, eller ens anhöriga, påverka
hur de främmande metallföremålen i kroppen hanteras. Inte heller kan den avlidne
redan i livet klarlägga i ett donationskort vad som ska göras med de ädla metaller som
finns i kroppen. Det är en mycket viktig etisk aspekt hur ”restprodukter” av vår kropp
hanteras och det måste finnas en tydlighet i lagstiftningen hur man ska agera.
Begravningslagen ger i dag inte utrymme för enskilda personer att skriva att man efter
sin död kräver att de metaller man har inopererade i kroppen går till återvinning. I
dag grävs metallerna ner på kyrkogården tillsammans med metaller från en mängd
olika personer på ett och samma ställe. Inopererade metaller i kroppen borde rimligen
vara någonting som man som enskild individ får till låns vid sin operation och i de fall
man vill bli kremerad så tas metallerna till vara.
Har man vid sitt dödsfall sedan tidigare bestämt att man vill bli kremerad så ska man
ju också givetvis kunna motsätta sig att metallerna tas till vara i testamente eller redan
vid kontakt med sjukvården som ska operera in dessa implantat.
Människor måste få ha rätten att i högre utsträckning kunna bestämma över metallen i
sin egen kropp. Eftersom vi regelmässigt gräver ner titan och andra metaller på kyrkogårdarna
så skapar vi flera problem på sikt. Det är inte heller förenligt med ett miljötänkande
att inte återvinna metaller. Huvudinriktningen bör därför rimligen vara att
man tar hand om de metaller som man har haft till låns under sitt liv om man inte
särskilt uttryckt något annat i testamente eller liknande och att intäkterna av metallerna
borde gå till någon godkänd hjälporganisation.
Det krävs att en fråga om lagändring i denna fråga hanteras seriöst och därför är det
olyckligt att inte förslag fanns med i Begravningsutredningen SOU 2009:79. Vår för-
Sidan 103 av 122