Grundstenen kunde läggas…

Grundstenen kunde läggas…
av Sten Janson
Så kom den dag när allt förberedelsearbete var över och beslutet fattat
och klart: Nu skulle äntligen kyrkan byggas på tomten snett emot skolan,
i hörnet mellan Östra Fjällvägen och Skolvägen. Jag kan inte minnas när
det första spadtaget togs 1958 men från skolgården hade man god uppsikt
över hur arbetet började komma igång med grävskopor som skyfflade upp
mängder av jord och fyllde flaken på lastbilarna som körde Skolvägen upp
och ner och gjorde den då ännu oasfalterade gatan lerig och ojämn.
Men ett minne som består är ceremonin den dagen när grundstenen
murades in i grunden. Det var en lördag, som på 50-talet ännu var skoldag.
Hela skolan var utkommenderad och stod på kanten till det stora hålet,
där grundmurarna hade gjutits. Så fick skolbarnen bevittna den högtidliga
akten, när ett skrin murades in i muren rakt under den plats, där altaret så
småningom skulle stå. Allvarliga män i höga hattar och svarta överrockar
stod i gropen och deltog i ceremonielet.
För några år sedan hittade jag i samband med en flyttning mina gamla
uppsatsböcker från folkskolan som mamma hade sparat. Där återfann jag en
uppsats om just detta tillfälle. Den skrevs i oktober 1958 när jag var 10 år och
gick i klass 4 A i Sävedalens skola för fröken Märta Stene och är renskriven
med gammaldags bläckpenna som förvisso lämnade en och annan plump.
Uppsatsen ger min bild som 10-åring av denna högtidliga ceremoni och
dokumenterar samtidigt – fast något torftigt – händelsen.
Uppsatsen har rubriken: ”När grundstenen lades till Sävedalens kyrka”.
(Mina kommentarer inom parentes.)
”…Så fick skolbarnen
bevittna den högtidliga
akten, när ett skrin
murades in i muren
rakt under den plats,
där altaret så småningom
skulle stå.”
”…Allvarliga män i höga hattar och svarta överrockar stod i gropen och deltog i
ceremonielet.”
28 29

Lördagen den 25 oktober (1958) skulle grundstenen till Sävedalens
kyrka läggas. Vi stod och väntade en liten stund. Sedan sjöng vi
psalm 164 v 1–3 (Med pelarstoder tolv står Herrens helga kyrka.)
Efter det höll Tage Orrgård (dåvarande kontraktsprosten,
kyrkoherde i Mölndals pastorat) en kort predikan. Och så sjöng vi
psalm 169 ver sar 1, 2, 6, 9. (Fädernas kyrka i Sveriges land, kärast
bland samfund på jorden.) Efter det visade pappa upp skrinet. På
locket stod det: Sävedalens kyrka 1958. Så lade pappa i en psalmbok,
en evangeliebok, några pengar från 1958 och en del tidningar från
samma dag. Sedan svetsades locket på. Och så murades stenarna på.
Pappa fick lägga en sten och Orrgård en (här har fröken Stene med
rött gjort ett tillägg: prosten Orrgård) och arkitekten en. Och Per
Pleijel en (Fröken Stene med rött: kyrkoherde Per Pleijel) och
många fler. Efter det sjöng vi psalm 600 versar 6–7. (Kristne, medan
vi här vandra; Herre signe du och råde). Sedan var det klart.
Jag minns idag mycket väl känslan av högtid när så många människor var
samlade utomhus en höstdag vid ett stort uppgrävt hål för att delta i en
första manifestation av den gamla visionens uppfyllelse: här läggs grunden
till vår nya kyrka i Sävedalen. Men också känslan av att detta är en
unik händelse: att vara närvarande när ett litet skrin murades in i källargrunden
för att sedan muras över och inte vara tillgänglig överhuvudtaget
under oändliga tider framöver. Tanken svindlade för mitt barnasinne: när
kommer detta skrin att hittas och öppnas igen? Hur många hundra år har
gått då? Och vad kan ha hänt som gör att skrinet återfinns i murarna?
Krig och bombningar? Arkeologiska utgrävningar år 2958?
”… Det var en lördag, som
på 50-talet ännu var skoldag.
Hela skolan var utkommenderad
och stod på
kanten till det stora hålet,
där grundmurarna hade
gjutits. ”
”…Jag kan inte minnas när det första spadtaget togs 1958 men från skolgården hade
man god uppsikt över hur arbetet började komma igång med grävskopor som skyfflade
upp mängder av jord och fyllde flaken på lastbilarna som körde Skolvägen upp och ner
och gjorde den då ännu oasfalterade gatan lerig och ojämn.”
30 31

När korset restes
Ett annat, litet rörande
minne, har jag från våren
1959 när kyrkans exteriör
i stort sett var klar. Vi
folkskolebarn hade från
skolan snett emot kyrkan
kunnat följa bygget månad
för månad under ett
års tid. Och denna dag
– det visste jag från säker
källa hemifrån – skulle
det stora guldkorset placeras
på plats högst upp
på tornet med hjälp av en
jättelik kran. Jag hade antagligen
berättat detta för
fröken Stene, eller också
”…Och där stod vi uppställda på led och följde
från skolgården det spännande förloppet när
korset långsamt lyftes på plats, vajrarna lossnades
och korset stod där det skulle, guldglimmande och
mäktigt.”
hade hon hört det från annat håll; i vilket fall fick jag i uppdrag att lämna
klassrummet och ställa mig på den södra skolgården för att bevaka händelseutvecklingen.
Mitt uppdrag var att springa in och meddela fröken när
det började dra ihop sig till den stund då korset skulle vinschas upp och
sättas på plats.
Jag stod på skolgården, säkert en halvtimme, tyngd av uppdragets
allvar. När jag tyckte att tiden var mogen gick jag tillbaka till fröken, som
meddelade kollegerna i klassrummen intill. Så tågade hela vår klass och
flera klasser till ut på skolgården, uppiggade över detta oväntade avbrott i
skolrutinen.
Och där stod vi uppställda på led och följde från skolgården det spännande
förloppet när korset långsamt lyftes på plats, vajrarna lossnades och korset
stod där det skulle, guldglimmande och mäktigt. Det accentuerade att denna
byggnad inte längre var ett vanligt nybygge utan en kyrka, med Kristussymbolen
svävande över den församling i Sävedalen som i 20 år väntat på dess tillkomst.
Och när korset stod där på tornet, av egen kraft, sjöng vi en psalm, och sedan
gick vi tillbaks till våra klassrum och uppslagna läroböcker.
Äntligen stod den där
Så var då kyrkan invigningsklar hösten 1959. På Valborgsmässoafton det
året hade flyttlasset gått för familjen Janson från Sävedalens prästgård
på Blankavägen till Partille prästgård vid Kyrkskolan.
Att t.ex. lägga kyrkans skiffertak och att mura gav larna
vid häng- och stuprännor var ett precisionsarbete.
Grävning av grunden på tomten i hörnet av Skolvägen
och Östra Fjällvägen påbörjas 1958.
32 33

Pappa hade blivit kyrkoherde i pastoratet och den nye komministern Gösta
Gustafsson flyttade in i Sävedalens prästgård på sommaren. Men vi följde
byggarbetet under hela den sista byggperioden och jag minns väl hur vi var inne
i den halvfärdiga kyrkan och hur pappa och arkitekten diskuterade färgen på de
avslutande tegelstenarna i kortaket – skulle de vara naturfärgade eller vitkalkade?
Marmoreringen av bänkarnas sidostycken mot mittgången var en annan detalj
som förorsakade många samtal. Det dröjde innan arkitekt Forssén var nöjd.
Men så var äntligen kyrkan klar. Invigningen på lördag före 1:a söndagen
i Advent, 28/11 1959 var en stor och glad fest. Mina föräldrar var
lyckliga och lättade och jag kan minnas mammas glädje när vi gjorde oss
beredda att åka till invigningen. Kyrkan var överfylld och känslorna tacksamma
och glada. Partille kyrkokör sjöng – Sävedalens kyrkokör under
Gösta Wahlströms ledning var ännu inte etablerad – och psalmsången,
ackompanjerad av en tillfällig kyrkorgel, var bedövande. Jag minns det
suggestiva ljudet från ytterdörren när biskop Giertz stötte på dörren med
sin kräkla och jag minns den långa processionen in i kyrkan. Biskopens
tal och pappas predikan satte inga djupare spår i en 11-årings minnesbild
men stämningen och känslan av att äntligen står den här, vår kyrka i
Sävedalen, var stark och påtaglig.
Fädernas kyrka i Sveriges land
Det slår mig, när jag läste min skoluppsats, hur central psalmen Fädernas kyrka
var för alla som på olika sätt arbetade för att bygga en ny kyrka i Sävedalen.
Drömmen i Sävedalen var att bygga en ny fädernas kyrka i Sveriges land.
Jag noterar att denna psalm – som inte längre finns i vår psalmbok – skrevs
av J A Eklund för exakt 100 år sedan, 1909. Psalmen var central för den så
kallade ungkyrkorörelsen på tidigt 1900-tal, och många av de Sävedalsbor
som kämpade för den nya kyrkan var uppvuxna i denna anda. När vi sjöng
den vid grundstensceremonin, eller på skolgården när korset äntligen stod på
plats, var psalmen 50 år gammal. Nu har gått ytterligare 50 år sedan kyrkan
invigdes. Det är en kort tid i vår svenska kyrkas historia.
Man valde att sjunga fyra verser av nio den oktoberlördag när grundstenen
lades, verserna 1, 2, 6 och 9. Första versen manifesterar kyrkans uppdrag, som
kyrka och som kyrkobyggnad:
Fädernas kyrka i Sveriges land,
kärast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
fast är hon grundad av Herrens hand,
byggd till hans tempel i Norden.
Andra versen anger uppdraget som den nya kyrkan i Sävedalen skall
förvalta:
Allt fick sin vigning i kyrkans famn:
Brudgummens löfte till bruden,
hemmet, de nyföddas kristna namn,
kämparnas färd till den sista hamn,
fanan och konungaskruden.
Men sista versen vi sjöng, vers 9, var riktat till oss skolbarn som stod vid
byggplatsen. Det var vi som stod där som skulle få en ny kyrka och forma
den till fädernas kyrka som skulle bli framtiden kyrka i Sävedalen. Då var
vi skolbarn, från 7 till 15 år gamla. Idag, 50 år senare, är många fortfarande
yrkesverksamma och aktiva, medan andra, inte minst de personer som stod
nere i gropen och murade grundstenen och arbetade för att skapa den nya
kyrkan, är döda. Vid den tidpunkten, för 50 år sedan, förenades vi, unga
och gamla, i den bön som psalmen formulerar. Den uttryckte en förhoppning
för den nya kyrkan i Sävedalen. Idag är psalmens språk och metaforer
föråldrade men bönen om kyrkans kamp och om frid på jorden gäller för
Sävedalens kyrka och församling, också i kommande tider.
Kristnade ungdom, dig gånge väl.
Strid för Guds ära i Norden.
Kämpa för frihet åt bunden träl.
Gud bringe friden till Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden.
34 35