Foto på helsida

VARFÖR JAG BERÄTTAR 

Min yngsta syster, Nita i Östersund, sa en dag för några år sen att jag 

borde teckna ner lite om min barndom. ”Du som ställde till med så 

mycket. Lite om dina påhitt.” Det skulle nog Malin, Emma och Lisa och 

deras barn tycka vara roligt att läsa om, menade Nita. Om inte nu, så i 

framtiden. Nita tjatade några gånger på mig. 

Lite om mina påhitt? Jag började så smått att teckna ner sådana minnen 

som kunde tänkas ha en poäng. Men jag tyckte inte att de små bitarna 

blev vare sig roliga eller fängslande. En stump här och en stump där. Det 

blev en orytmisk och oavslutad anrättning. Utan sammanhang. Jag fick 

för mig att de små styckena skulle säga mera, om jag på något sätt sydde 

ihop dom och omgav dom med beskrivningar av den miljö de hörde 

hemma i. Och av en del skeenden omkring. 

Sagt och gjort. Men det har å andra sidan fört med sig att det gjorda har 

tagit mycket längre tid än jag kunde ana. Att det dragit ut på tiden har 

också berott på att jag inte skyndat på. Jag upptäckte att vägen mot det 

något obestämda målet på flera delsträckor blev rolig att stanna till på. 

Tiden har också blivit förlängd av att jag i en del avsnitt hemfallit åt 

knappologi, till exempel de utförliga redogörelserna för föremål och 

inredning på de olika ställen där jag bott eller vistats samt 

gatubeskrivningar. Det har jag medvetet gjort som ett bekvämt men 

samtidigt konstruktivt sätt att få beröra minnesvärda händelser som varit 

kopplade till föremålen och gatumiljön. 

Under arbetets gång insåg jag, att jag under min uppväxttid borde ha 

frågat Mamma och Pappa mera om deras förflutna, om hur deras 

barndom var, särskilt Pappas. Han dök upp i Mammas tillvaro, när han 

var omkring 40 år. Vad som varit dessförinnan är på det hela taget 

oskrivna blad. Om vi barn varit mera frågvisa, skulle det säkert ha 

bidragit till att bättre förstå varför föräldrarna handlade och förhöll sig 

som de gjorde, i synnerhet som deras ageranden och uttalanden många 

gånger framstod som oförståeliga för oss barn.

Mamma skrev ner ett och annat om mig i en gul anteckningsbok, som jag 

i fortsättningen kallar Gula boken. Hon skrev den under senare år. Utan 

stöd av den anteckningsboken skulle mitt berättande av egna minnen ha 

blivit magert. Mamma gjorde motsvarande anteckningar om mina 

systrar, Wasti och Nita ävensom om storebror Billy som avled när han 

var 14 år. Även i dom anteckningarna finns ett och annat om mig. 

Mamma erinrade mig då och då även muntligen om de putslustigheter 

och bravader jag gjorde i barnaåren. 

Jag har varit mån om att inte fabulera fram anekdoter eller andra 

historier. Det skulle vara en oförlåtlig överträdelse av mina döttrars 

förväntningar. Däremot kan jag inte garantera att mina känslor och 

personvärderingar alltid blivit så objektivt återgivna. Dom är många 

gånger mycket självutlämnande. I mer än ett fall avser värderingarna nu 

levande personer. Men dessa och andra omdömen får ursäktas med min 

strävan att vara osminkat uppriktig. För övrigt så är ju mitt berättande 

inte avsett att spridas utanför min egen familjekrets eller mina övriga 

släktingar. 

Det som jag berättat om Mamma och Pappa har tillkommit under en 

mycket nära samarbete med mina systrar. Jag har dessutom stämt av med 

dom om andra förhållanden och händelser i vår gemensamma uppväxt. 

Wasti och Nita har varit mycket tålmodiga. Det gläder mig att de säger 

sig själva ha haft ett gott utbyte av mina många och enerverande frågor. 

Ett varmt tack till dom båda. 

Mitt arbete har tekniskt sett möjliggjorts tack vare dator. Utan datorn 

hade jag inte orkat. Nitas söner Mattias och Tobias med sina goda 

datainsikter har väglett mig vid problemlösningar och får därför ta till sig 

en del av äran. För inhämtande av foton och faktauppgifter har jag haft 

ovärderlig hjälp av många privatpersoner, såväl barndomsvänner som 

bekanta från senare tid. Jag har också fått hjälp av många medarbetare 

vid olika institutioner, inte minst offentliga arkiv. Det skulle föra för 

långt att här räkna upp alla uppgiftslämnare. Jag är skyldig dom ett stort 

tack. Ett särskilt erkännande vill jag ge arkivarie Iréne Wretemo på 

Stadsarkivet i Gävle, som under hela förloppet kunnigt och oförtröttligt 

letat fram svårtillgänglig och viktig dokumentation och vid behov lotsat 

mig till alternativa sökvägar. 

Min historiska resa stiger jag av, när jag når de övre tonåren. Mitt liv 

började bli mera varligt och städat då, om än hormonrörigt. Den 

förändringen skapade nya livsinriktningar, bland annat i förhållandet till 

det motsatta könet. På ett känsligt sätt. Den författarstil som jag anser bör

komma till för att kunna berätta om detta uppvaknande, den känner jag 

mig inte ha. Det är alltså dags att sätta punkt. 

Slutligen, boktiteln Kedickedu. Den valde jag för att min två år äldre 

bror, Billy, kallade mig så när han var tre år. Det var för svårt för honom 

att säga det enklare Dick. Jag fick heta Kedickedu i flera år. Mamma 

kunde ibland till och med återkomma till namnet när jag nått upp i 

vuxenåldern. 

Norrköping i april 2007. 

.

TÄRNABY 

”en skogsbacke” och den plats där jag såg dagens ljus. 

Fastigheten Tärnaby 1:9 (4042 kvm) 

(1926-03-12 - 1927-02-23) 

Det ska handla om Tärnaby, där jag föddes. Men först några rader om hur 

Mamma och Pappa salonger sina gemensamma bopålar. 

Örbyhus Syfabrik. 

Mina föräldrar, Axel Johan Svensson och Olga Augusta Wahlgren förlovade sig 

på Midsommarafton 1923 i Örbyhus. Mamma och Pappa hade lärt känna 

varandra under arbete i Örbyhus Syfabrik i Tierp 1922. Pappa som var 

"mästare" blev satt att lära Mamma sy byxor och västar. 

. 

Förlovning på Midsommarafton 1923

De gifte sig i Ramhälls Missionshus söndagen den 23 september 1923 på 

eftermiddagen. Vigselförrättare var komministern J Nilén från Morkarla. 

Pappa var född i Växjö i Kronobergs län den 26 april 1882. Mamma var föadd i 

gruvsamhället Ramhäll i Alunda socken i Uppsala län den 9 april 1896. Hennes 

pappa hade varit med om att bygga Missionshuset (se kapitlet Ramhäll). Vid 

bröllopet i Missionshuset var Mammas bröder Ivar och Georg med men inte 

Ruben, Eskil och Gunnar. Den förre var i Amerika. Från Pappas sida kom hans 

syster Hulda. Hon torde vid den här tiden ha bott i Hälsingborg med familj, så 

det var en lång färdväg för henne. Många gäster hade kommit resande från 

Gävle, däribland äldste brodern Ivar med en del av sin familj. Gävlereseärerna 

kom i två stora värstingbilar. Suffletterna var nedsläppta. Av ett foto från 

bilfärden att döma var resenärerna mycket glada och uppsläppta. 

Bröllop i Missionshuset. Mindre krets. 

Vid bröllopet uppvaktades brudparet av tärnor. Mamma har berättat att en av 

dom svimmade, när gruvarbetarna brände av en dynamitladdning. Hon var från 

en fridfull ort och trodde det var jordbävning. 

Efter bröllopet den 23 september bodde Mamma och Pappa under den första 

tiden i ett nybyggt hus i Skyttorp i Tensta församling i Uppsala län. Det fanns 

ingen trappa in till farstun, utan de fick gå på en stege. 

I efterlämnade anteckningar från Mamma heter det så här: 

"Vi hade ett trevligt bröllop i Ramhälls missionshus. Sen började flytten. Från 

Skyttorp till Ytterharnäs, Skutskär, 2 ställen. 1926 till Tärnaby (Västmanland), 

1927 till Österfärnebo 2 ställen, verkstad 3 ställen. Hemlingby 1932 3 ställen, 

verkstad 2 ställen. Till staden 3 ställen, verkstad på 8 ställen. Dessemellan 

gesäll, 3 st ." 

Anm. (Dick): Skyttorp låg i Tensta församling, Uppsala län (inte detsamma som 

nuvarande Tensta i Spånga församling).

Från Skyttorp flyttade de den 30 november 1923 till Ytterharnäs i Valbo 

församling och den 13 november 1924 vidare till Skutskär. Närmaste stad var 

Gävle, där min bror Billy enligt dopattest föddes den 17 juli 1924. Från Skutskär 

flyttade föräldrarna med Billy den 12 mars 1926 till Tärnaby i Tärna församling 

i Västmanland. 

Jag knackar på 

Tisdagen den 19 juni 1926 såg jag dagens ljus i Tärnaby. I tidiga år i 

Österfärnebo, en senare bosättning, svarade jag på alla snälla tanters fråga om 

hur gammal jag var; " Jag är född tisdagen den…". Jag var väl en fyra fem år. 

Bostad och leverne 

Familjen hade flyttat in i ett frikyrkokapell, tillhörande Tärna Östra 

Baptistförsamling. Lägenheten om två rum och kök låg i övervåningen i en 

bostadsbyggnad, som var direkt ansluten till själva kapellet. Före inflyttningen 

hade lägenheten fått ”en nödig målning o. tapetsering”. 

Lägenheten i övervåningen 1926, 71 kvm. 

Tillkomsten av kapellbyggnaden hade skett i två etapper. Först uppfördes 

bostadsdelen, som då var ett fristående hus. Det skedde sen timmermannen Carl 

Fredrik Andersson enligt ett lagfartsprotokoll från 1894 fått köpa den behövliga 

tomten, ”en skogsbacke” på 42 ar (4.200 kvm) för 150 kronor. Det skulle sen 

dröja till omkring 1910, innan själva kapelldelen byggdes till.

Baptistkapellet i Tärna. 

Bland räkenskaperna från tiden för tillbyggnaden av kapellet redovisades 

märkligt höga utgifter för inköp av plommon och russin. Det berodde på att 

församlingen gjorde sitt eget nattvardsvin av frukterna. 

Baptistförsamlingen hade på senhösten 1925 utannonserat lägenheten i 

baptiströrelsens tidning Weckoposten. Annonsen såg ut så här: 

Församlingsstyrelsen hade vid en diskussion om utannonseringen uttalat ”en 

önskan att möjligen få någon som deltager med predikan.” Men i annonsen är 

det en önskan om en skräddare som trumfat över. Två svar inkom, ”det ena från 

skräddarmästare Axel Svensson i Skutskär”. Församlingen gjorde sig 

underrättad om familjen Svenssons vandel. En rekommendation lämnades från 

baptistförsamlingen i Skutskär. Varför baptistförsamlingen i Tärna kom att 

skippa predikanten för att i stället vilja ha en skräddare är oklart. Outgrundliga 

äro Herrens vägar. 

Pappa hade skrädderiet i ett av rummen i lägenheten. I bottenvåningen bodde 

gamla tant Tilda (Sara Matilda Andersson, f. 1855) som var kapellets 

"vaktmästarinna". Hon hade varit "mejerinna". I januari 1927 beslöt 

församlingens ungdomsförening Betania att ”lämna vaktmästarinnan 10 kr. för 

året.” Hur mycket själva församlingen avlönade vaktmästarinnan med framgick 

inte i sammanhanget. 

Rumsfördelningen har på ritning rekonstruerats av kapellbyggnadens nuvarande 

ägare, Tim Lindquist i Stockholm. Till byggnaden hörde ett långt uthus med 

stallplatser för ett antal hästar och ett dass med tre sitthål.

Mamma kom att medverka med lite av varje i kapellet. I ett protokoll från den 

14 mars 1926, kort efter inflyttningen, står att läsa att hon ingick i en 

serveringskommitté, som skulle ordna kaffe när Broder Anton Johansson från 

Enköping skulle komma till offerdagen i april. ”Kaffebiljetter 50 – 35 öre”. 

I ett protokoll från ungdomsföreningen Betania den 23 januari 1927 får man 

veta, att Mamma valdes in i en nyinrättad sångkommitté, bestående av fyra 

personer. I ett annat protokoll står att läsa, att Mamma valdes som organist. Nog 

för att Mamma visade sig kunna trampa friskt på orgeltramporna när vi bodde i 

Gävle, men ……. jaa, kanske får jag omvärdera hennes musikaliska begåvning. 

Eller min egen kritikerkompetens. 

Några egna minnen har jag naturligtvis inte från denna tid. Mamma har dock i 

efterlämnade anteckningar sagt att jag som nyfödd var "en riktigt kraftig byting, 

bredaxlad och trygg med kraftig stämma." Bilden av mig som bredaxlad har jag 

svårt att föreställa mig, när jag ser tillbaka på mig själv. Jag har alltid varit 

axelsmal som en ölbutelj. Billy, två år gammal, tycks ha hört min ”kraftiga 

stämma”, för redan första timmen dök han upp och höll fram en sångbok för mig 

och ville att jag skulle sjunga. Billy kunde inte säga Dick. Han sa det mycket 

svårare Kedickedu i stället. Och så fick jag i fortsättningen ha detta smeknamn 

(Gula boken). 

Mamma skriver: 

”En gång kom det en pastor Wiberg på besök o. då han fick se en sån stor pojk 

så kom han att föra på tal om han ej kunde liksom få övertaga Dick som sin 

pojk. Men - det var ju vår o. vi ville ej skiljas från honom.” 

Vad ska man tro? 

Vi stannade inte länge i Tärnaby. Vi bodde kvar i kapellet till den 23 februari 

1927, då vi flyttade till Österfärnebo i Gästrikland. 

Mamma skriver i Gula boken:: 

"Gamla Tilda vaktmästarinnan o. en 

Fröken Greta Tärngren stod vid grinden o. vifta farväl." 

Vem Greta Tärngren var har jag först i nutid fått veta. Greta var granne och 

bodde i ett hus till höger om kapellet, sett från vägen. Hon lär ha livnärt sig på 

sömnad.

Vad som kom familjen att flytta från Tärnaby vet jag inte. Det första man tänker 

är att det var brist på skrädderijobb. Men det står i motsats till att 

baptistförsamlingen vid utannonseringen av lägenheten 1925 hade sökt just en 

skräddare saellivet på samma sätt som Mamma. Eller något annat skäl, till 

exempel att tvårummaren med skrädderi helt enkelt började kännas trång. Se 

även mina funderingar i inledningen av kapitlet om Österfärnebo. 

Återbesök 

Jag har ett fragmentariskt minne av ett kort besök i Tärnaby senare. Under vår 

tid i Österfärnebo, dit vi flyttade i februari 1927, gjorde Mamma, jag och Wasti 

ett återbesök i Tärnaby. Det var på försommaren 1930, då jag var fyra år. Jag har 

i mitt förvar ett foto från detta tillfälle, för övrigt det enda personliga jag har från 

Tärnaby. Där står jag framför ett litet hus med lummig dörringång, i vit 

sjömansmössa, tröja med tvära ränder samt kortbyxor. Wasti håller sin hatt i 

handen och trycker sig mot Mammas ben. Bredvid står en liten mörk och knotig 

kvinna, tant Tilda, vaktmästarinna i kapellet, samt en kvinna med glasögon och 

mittbena, Maria Johansson, och ytterst hennes yngsta dotter i elvaårsåldern med 

raka ben och slejfskor. 

Dottern hette Inga Maja (född 1920, död 2005). Maria Johansson med två 

döttrar och en son bodde i Tivastbo, en kilometer från kapellet. Inga Maja 

återkontaktade jag per brev på gamla dar liksom hennes äldre syster Margit 

(född 1914, död 2004). Inga Maja träffade jag därefter personligen sommaren 

2004, sen hennes syster avlidit. Att jag kunde återuppta kontakten efter alla 

långa år kan jag tacka Sala Allehanda för. På min önskan efterlyste tidningen ett 

foto av kapellet i äldre tid. Margit hörde då av sig per brev. 

Återbesök i Tärnaby 1930 

(Antagligen var det Margit som tog fotot, eftersom hon själv inte 

står med.) 

Margit var under flera år i Stockholm och arbetade som kallskänka på 

Margaretaskolan. Inga Maja berättade, att hon särskilt minns Billy, som var pigg 

och hade börjat prata. I ett brev 2003 säger hon, ”att Billy sa Maja Maja, då han 

presentera åhörarna i kapellet.”

Jag minns att jag vid återbesöket i Tärnaby 1930 fick komma in till en gammal 

skomakare, som hette Erik. Hans verkstad låg i en före detta skolbyggnad intill 

Johanssons hus. Verkstan bestod av ett litet rum, som luktade läder, beck och 

smörja. Skomakarn såg ut som skomakare ofta såg ut på den tiden. Han var 

gammal och plirade bakom sina glasögon med tunna bågar. "Han haltade, ett 

ben var kort och ett ben var långt, o han kunde knappast gå. Han gick med två 

käppar, hade nog haft röta" (i brev från Margit Johansson). Skomakare Erik var 

snäll, för han lät mig pröva pligg, syl och hammare. Själv pliggade han också, 

försedd med ett beckigt blåförkläde, medan han emellanåt sträckte sig efter 

fummeln och gned och gned på sulkanterna. När Mamma kom för att hämta 

mig för hemresan gjorde jag högljudda protester under ilsken gråt och ville inte 

lämna skomakeriet. Jag fick en stunds förlängning, men sen var det slut med det 

roliga. Vi skulle börja hemfärden. Hur vi reste från Färnbo till Tärnaby och 

tillbaka vet jag inte, men antagligen var det med buss till Gysinge och tåg 

därifrån.

ÖSTERFÄRNEBO 

Klappsta 3:29 

(1927-02-23 - 1932-04-05) 

Vi flyttade från Tärnaby i Västmanland till Österfärnebo i Gästrikland. 

Det var den 23 februari 1927. Vi hade kommit till en gammal 

jordbruksbygd, större och mera livaktig än Tärnaby. Det nya huset, i två 

våningar, låg vid Mejeriplan i Klappsta på fastigheten Klappsta 3:29. I 

folkmun kallades huset för Fjärsmans, men denna benämning blev känd 

för mig långt senare. Mejeriplan var en central plats i socknen med 

mejeri (1912 - 1960) och lanthandel, kallad Handelsbolaget. Officiellt 

hette företaget AB Österfernebo Lantmän. Detta stod på en stor skylt på 

framsidan av byggnaden. Intill Mejeriplan fanns också andra näringar, 

t.ex. telefonväxel (Kristin Östnäs), ytterligare en lanthandel (Wistrands), 

ett kafé (andra sidan stora landsvägen; Sehlbergs hus), slakteri (Carl 

Larsson), Lüchous pensionat samt en samlingslokal, Gåvan, som 

verkade inom nykterhetsrörelsen NTO. På Mejeriplan, framför mejeriet 

och 50 meter från vårt hus, stannade bussen från Gävle. Den hade sin 

slutstation i Gysinge. 

Vårt första ställe i Österfärnebo var dock inte huset vid Mejeriplan 

utan Lüchous Pensionat. Detta kan man utläsa av den berättelse som 

Mamma skrivit i Gula boken om mig. I pensionatet hade Pappa också 

till en början sitt skrädderi. Man kan ju undra varför vi flyttade från 

Tärnaby i smällkalla februari 1927, då Billy var två och ett halvt år 

och jag själv knappt 1 år, för att ta in på ett pensionat. Det dröjde 

dock inte länge förrän vi fick den mera fasta bostaden vid Mejeriplan, 

nära pensionatet. 

Anledningen till att vi efter så kort tid flyttade från Tärnaby kan vara 

en sak för sig. Lite gåtfullt kan man tycka. Men själva valet av ny ort? 

Varför just Österfärnebo? 

I Österfärnebo fanns en familj, Viktor och Signe Ekbom, som 

Mamma redan kände. Ekboms hade en diversehandel i Sanda vid 

”Gysingestigen”. Makarna hade flyttat dit i början av 1920-talet 

från Ramhäll, Mammas hemort i Uppland. I Ramhäll hade Viktor 

varit föreståndare för den första kooperativa affären där. Den hade 

varit trångt inhyst på övervåningen i ett enkelt bostadshus. Den var 

öppen endast på kvällarna. Affären flyttade sen in i

Stavbybyggnaden, i ”Mormors hus”. Viktor följde inte med som 

föreståndare dit. 

Viktor Ekbom var med i Missionsförsamlingen (Svenska 

missionsförbundet) i Ramhäll. Mormor och Morfar, och därmed även 

Mamma, var med i Baptistförsamlingen. Dessa båda församlingar 

hade tillsammans byggt ett kapell, som de sen nyttjade tillsammans. 

Mammas bekantskap med Ekboms var alltså grundad på en 

gemenskap från frikyrkoverksamheten i Ramhäll. Dessutom ingick 

Mamma, hennes bror Eskil och Viktors tre systrar, Hulda, Hanna och 

Berta, i en gemensam musikgrupp som turnerade i Ramhälls 

omgivningar. l Ramhäll bodde Viktor och Signe i ett hus efter 

byvägen, mellan Kilsbyggningen och Gammelbyggningen. 

Att familjen Ekbom i Ramhäll stod Mormor och Morfar nära torde 

också kunna styrkas av en viss omständighet. När Morfar oväntat och 

tragiskt dog 1909 efter en vagnolycka vid gruvdriften, så meddelades 

olyckshändelsen till Mamma och Ivar i Gävle i ett brev från Berta 

Ekbom. 

Det är ganska troligt att Viktor och Signe Ekbom, som bodde i 

Österfärnebo, på något sätt låg bakom Mammas och Pappas val av 

Österfärnebo. 

Febe blev bara 1 månad gammal 

En lillasyster föddes den 20 februari 1931 i Österfärnebo. Hon skulle 

heta Febe Frideborg. Hon dog den 31 mars 1931, alltså på dagen en 

månad efter födelsen. Febe begravdes vid kyrkan i Österfärnebo, nära 

ingången vid landsvägen. I Död- och begravningsboken står 

antecknat, att Febe avled till följd av kikhosta och influensa. Mamma 

hade själv varit förkyld vid tiden före Febes födelse, berättade hon en 

gång, och kanske kände hon skuld till att ha smittat Febe. Enligt en 

version från min syster Wasti skulle mamma ha uppgett, att det 

troligtvis var Wasti som smittat den lilla. Febes andranamn, 

Frideborg, fick Nita ärva, då hon föddes 1932. 

Febes grav skulle, sen familjen 1932 flyttat från Österfärnebo till 

Hemlingby i Valbo utanför Gävle, skötas av Alice Ekbom. Alice var 

yngsta dotter till Viktor och Signe Ekbom, som jag inledningsvis 

berättat om. Ett tämligen litet och ganska nött foto av Febe i kistan i 

vårt hem vid Mejeriplan finns i ett av mina album (finns även i Boken 

om Mamma, skriven av Wasti).

En andra syster 

Min syster Wasti föddes den 21 augusti 1928. Hon fick 

tilläggsnamnet Sylvia. Detta andranamn gav henne i början av 90talet 

en glad anledning att benämna sitt och Runes då förvärvade 

sommarhus i Norrskedika i Östhammars kommun för Sylviero. 

(Huset såldes 2002.) 

Bostaden och Helen 

Huset vid Mejeriplan var rött, träpanelat och i två våningar. Det var 

byggt på 1850-talet. I en tillbakablickande tidningsartikel 1977 nämns 

huset i dess ursprungliga skick som "Fjärsmans", och senare efter vår 

avflyttning 1932 som "Gamla posthuset". Vid gavlarna var taket 

valmat. Bakom huset, en bit in på tomten, låg en rödmålad mindre 

byggnad med barackutseende, och där hade Pappa sitt skrädderi. 

Innan Pappa flyttade in i det mindre huset, hade han först skrädderiet 

i Lyckhous Pensionat, ett stenkast från Fjärsmans. Därefter flyttade 

han skrädderiet till ett hus bakom mejeriet, känt som Telefonväxeln, 

där Kristin Östnäs var sladdkopplare och även hade sin bostad. 

Slutligen flyttade Pappa skrädderiet till det lilla uthuset på vår gård. 

På uthuset satt en stor skylt, ”A.J. Svensson Skrädderi”. Retsamma 

ungdomar sa Aj Svensson. 

Uthuset med skrädderi (senare tid). 

Österut bakom vårt hus bodde Slaktars, Kalle (Carl) Larsson. Hos 

slaktarn kunde man köpa kött, fläsk och hackkorv. Därifrån måste 

det ha luktat ganska ordentligt. Slaktar-Kalle spelade låtar på fiol och 

gärna tillsammans med Bryggarn, Axel Larsson. Det blir mera om 

Bryggarn i ett särskilt avsnitt. 

Med ledning av vissa foton och egna minnesbilder kan jag tänka mig, 

att vår bostad hade tre rum och kök i bottenplanet. I husets 

övervåning, av vindskaraktär, fanns ett rum åt Mejeriplan. Där gjorde 

Pappa ett försök att sälja herrkonfektion efter måttagning. Jag tror 

inte han kan ha haft någon stor kommers med den verksamheten. Hur

fraktades kläderna dit? Pappa kan inte ha mått bra av att ägna sig åt 

konfektion. Verksamheten varade heller inte länge. Ständigt återkom 

han senare i livet till att fördöma detta gissel, detta tidens tecken på 

”fason- och kvalitetsförsämring”. Hans åsikt var att inga riktiga karlar 

av klass bar konfektion. Pappa delade grovt in mänskligheten i 

skräddarsytt och konfektion. (Även Mamma hade sina 

människoindelningar, men det var på ett annat område; det fanns 

baptister och icke baptister samt nykterister och de andra). 

Vad övervåningen i övrigt innehöll är jag inte helt säker på. Där fanns 

ett bostadsrum åt "jungfrun" samt ett sovrum, från vilket jag har en 

minnesfrekvens. Vi hade alltså hembiträde. Vi var tre småbarn med 

en mamma som även skulle arbeta i skrädderiet. Det krävde 

förstärkning. Jag kommer ihåg ett av hembiträdena särskilt. Hon hette 

Helen. Hon var snäll, ljushyllt och flegmatisk. Vi sa Hellen. Ett av 

hennes flitiga rop på mig var: "Kom ska já tvätte Dick!" Helen 

hälsade på några gånger hos oss, när vi hade flyttat till Gävle. Det var 

roligt när hon kom. En gång under min studietid i Stockholm på 50talet, 

när jag var på väg hem efter ett evenemang, stötte jag 

överraskande på Helen vid en spårvagnshållplats. Det var en höstkväll 

på det upplysta Norrmalmstorg i Stockholm. Sent på kvällen. Vi 

pratade en stund. Jag frågade Helen försiktigt vart hon var på väg, 

men hon undvek att svara. För egen del ställde jag kosan mot 

Regeringsgatan 54, där jag hade mitt hyresrum tre trappor upp. Helen 

gick makligt vidare mot okänt färdmål. Utan att stiga på någon 

spårvagn. 

Mormor åtminstone två gånger i Färnbo 

Mormor i Ramhäll (Augusta Wahlgren, född Jansson Lyman, 1864 - 

1942) var ingen reslysten kvinna. Det enda jag vet om hennes första 

utflykter till sina utflyttade barn är att hon hade rest från Ramhäll till 

Gävle med pojkarna Gunnar och Georg. De äldre sönerna Ivar och 

Eskil bodde där. Det var 1911 och resan var för att vara med när Ivar 

skulle gifta sig med sin kusin Ester. Denna tilldragelse var Mormor 

inte förtjust i. Hon hade först avböjt inbjudan men slutligen ändrat 

sig. Det finns ett foto från vigseln, där Mormor är med. Man undrar 

hur Mormor och pojkarna tog sig till Gävle. 

Nästa mormorsresa, nämnd i anteckningar av Mamma, var till 

Tärnaby i februari 1927 i samband med att vår familj skulle flytta 

vidare. Mormor följde då med flytten därifrån till Österfärnebo. Hon 

behövdes för att se efter mig och Billy. Sen giftermålet 1923 hade 

familjen nu flyttat tre gånger.

Mormor i Österfärnebo, februari 1927. 

Mormor var i Färnbo en gång till, troligtvis något av åren 1929 eller 

1930, då jag var en tre fyra år. Då hade Wasti kommit till världen, så 

hjälpbehovet var stort. Mamma delade ju sin tid mellan hushållet och 

skrädderiet, där hon var byx- och västsömmerska. Mamma skriver i 

Gula boken om mig: 

"Vid omkring 4 år hade han en panisk förskräckelse för 

stoppar på strumpor. Fick han ett par sådana på sig levde 

han som en toking o. skrek allt vad han orka: "dé känns, dé 

känns, jämmöre vá dé känns!" 

Mormor i Österfärnebo 1929 eller 1930. 

Mormor hade det nog inte helt fridsamt i barntillsynen. Hon skulle 

särskilt se efter mig en gång, när Mamma for in till Gävle för att 

besöka tandläkaren. Jag skrek och ville följa med:

"Mormor hade då fullt sjå att klara sig, så att han inte 

sparka av henne benen, då hon släpa in honom i farstun, 

men där fick han ligga o. skrika färdigt, tills han lugna 

sig." 

Nästa gång Mamma skulle till tandläkaren i stan, fann hon säkrast att 

ta mig med till Ivars, som bodde på Brynäs: 

"Men där höll han på o. göra dem konfysa. Han höll oljud i 

ett kör medan jag var borta o. tills jag kom i dörren." 

Mammas besök hos tandläkaren tror jag inte var någon enkel lagning. 

Mamma hade dåliga tänder, och besöken i Gävle var nog en 

behandling för insättning av lösgomständer. Det var först när vi 

flyttade från Färnbo och kom till Hemlingby utanför Gävle, som 

löständerna levererades. Vi barn minns inte Mamma i annat utseende 

än med dessa löständer. Vi blev inväxta med dom och reagerade inte 

på Mammas tandutseende annat än när vi såg henne ta ut tänderna till 

natten och lägga gommen i ett glas vatten. Då såg hon ut därefter. 

Vid sin andra vistelse hos oss, den omkring 1930, hade Mormor med 

sig en fin plånbok åt Pappa. Den var av ljust, naturellt läder, och 

utanpå var namnet Axel inpräglat med stor text. Jag ärvde plånboken 

efter pappas bortgång 1958 och använde den i många år. På 60-talet 

hade den tjänat ut. Sömmar i lädret hade brustit, och skinnet var hårt 

slitet. Jag har lämnat den till Malin i hopp om att hon ska bevara den 

väl. 

Vid sina besök i Färnbo hade Mormor naturligtvis tillfälle att träffa 

sina bekanta från Ramhäll, Viktor och Signe Ekbom. 

Farmor åtminstone en gång i Österfärnebo 

Även min farmor från Växjö (Emma Matilda Svensson, född 

Andersson, 1851 - 1927) hälsade på oss i Klappsta en gång. Eftersom 

vi flyttade dit den 23 februari 1927 och Farmor dog den 15 juli 

samma år, så är den möjliga tiden för hennes besök inringad. Mest 

troligt är att hennes besök inföll under den senare delen av våren. 

Farmor Emma

Jag har aldrig hört att Farmor var till särskild hjälp i hemmet under 

vistelsen hos oss. Hon hade med sin då för tiden höga ålder säkert nog 

med sig själv. Mammas omdömen om sin svärmor var få och 

klassiskt negativa. "Gumman var elak men gubben var snäll han. Det 

var bara dé att han söp." Av Mammas uttalande kan man fråga sig om 

även svärfadern, Karl Gustaf Svensson (1847 – 1928), var med vid 

besöket. I annat fall måste de ha träffats på annat sätt. Mamma 

berättade, att ”gumman” hade för sig, att hon höll på bringas om livet 

av sin svärdotter. Gumman sa sig ha hittat synålar i maten. Farmor 

kanske var misstänksam till sin natur. Pappa visade nämligen även 

han ett sådant drag. 

Farfar Karl Gustaf. 

För att i någon mån försöka mig på en 

förklaring till Farmors anklagelse kan jag 

göra en spekulation. När Pappa arbetade i 

sitt skrädderi så levde han bland knappnålar 

och synålar. Jag såg honom ofta sätta ett 

knippe nålar i sin egen väst, allteftersom de 

blev överflödiga när han sydde eller provade. När det så blev matdags 

kunde han fortfarande bära på nålarna, i glömska. Det kunde alltså ha 

varit så, att en nål fallit ur och hamnat i Farmors mat, t.ex. när han 

skulle hjälpa henne att sätta sig vid bordet. Hon kan ha varit tafflig 

under de här sista månaderna av sitt liv och behövde en viss 

uppmärksamhet och hjälp. Farmor kan alltså ha hittat en förflugen nål 

på sin mattallrik eller rentav i maten. Och med Farmors överdrivna 

misstänksamhet och kanske avoga inställning till sin svärdotter blev 

en nål beviset på att hon uppsåtligen höll på att tagas av daga. 

Tatuerade Johansson 

Pappa hade under en del perioder en medhjälpare, vanligtvis en 

skrädderiarbetare av yngre årgång. I familjen sa vi alltid gesäll. Men 

Pappa hade också ibland äldre skräddare, särskilt under Gävletiden.

Hur uppgörelsen med medarbetarna var utformad vet jag inte. Men 

några feta ersättningar kan det inte ha varit fråga om. Särskilt inte 

under 30-talet med dess allmänt bistra förhållanden. Det går inte att 

komma ihåg alla gesällerna, i varje fall inte dom som var med när jag 

var litenliten. Men det har berättats om en och annan. I Österfärnebo 

hade Pappa en gesäll, Mauritsson, ”som hade gummiben”. Man sa att 

han blivit överkörd av tåget. "Det knarrade när han gick". En annan 

gesäll hette Isak Hjelm och var ”Färnbokär”. Han började redan som 

trettonåring. Det måste ha varit omkring 1930. Hur länge han härdade 

ut som elev eller gesäll vet jag inte, men det kan inte ha varit längre 

än till 1932, för då flyttade vi ju till Gävle. Isak blev senare 

sjukskötare på Ulleråkers sjukhus. 

En av gesällerna blev vittomtalad och sedermera ökänd. Han hette 

Axel Folke Johansson (född den 8 december 1906). Han skulle några 

år efter sin korta tid hos Pappa få heta Tatuerade Johansson. Denne 

Folke hade varit intagen på uppfostringsanstalten Bona i 

Östergötland. Efter sin tid som gesäll hos Pappa, april - augusti 

1927, synes Folke ha varit arbetslös. Så småningom gick han till 

sjöss. Var 20-årige Folke bodde under sin tid hos Pappa är oklart. 

Rimligen borde han ha huserat i skräddarverkstan. Det har de flesta 

gesäller gjort som jobbat hos Pappa. Vid den här tiden hade Pappa 

skrädderiet i samma hus som telefonväxeln i Klappsta. Växeln låg 

bakom mejeriet. Där borde Folke normalt ha haft sin nattvila. Men ett 

kärt och envist rykte i bygden gör gällande, att Folke bodde i Grindbo 

hos Saltos-Selma, en dryg kilometer norr om Klappsta. I närheten 

bodde också Johan Larsson och hans hustru Anna. De hade flera barn. 

En dotter hette Ester (Lassas Ester), född 1907. Hon arbetade på 

mejeriet i Klappsta. Ester och Folke blev kvickt bekanta med 

varandra, och det är nog inte så konstigt med tanke på att deras 

arbetsplatser låg så gott som jämsides. Folke kanske rentav gick och 

handlade mjölk inne på mejeriet, vilket ortsborna i gemen gjorde, så 

också vår familj. 

Ester födde den 3 april 1928 en son, som fick namnet Erland Folke. 

Enligt ett polisprotokoll från 1928 erkände sig Folke, som då inte 

längre vistades i Färnbo utan hos sina föräldrar i Nyköping, vara far 

till Erland. 

Efter skräddertiden i Färnbo och sen Folke gått till sjöss lät han 

tatuera sig. Han hade många sköna senoritor på sitt skinn både fram 

och bak (B. Engster, 1934). Folke var liten och ganska klent byggd. 

Mamma berättade några år efter Färnbotiden lite lösryckt om denne 

gesäll, men sa aldrig något särskilt om hur han skötte sig i skrädderiet 

eller över huvud taget i Färnbo. "Han var som folk är mest." Däremot

fick jag veta, att han blev en mycket känd och omskriven förbrytare, 

som kunde agera med våld. Kändisskapet härledde sig från början av 

1930-talet, då Folke slog sig ihop med en rent häpnadsväckande 

brottsling, nämligen Bildsköne Bengtsson. De båda hade blivit 

bekanta med varandra 1932, när de var intagna på fångvårdsanstalten 

på Långholmen. Det var under deras gemensamma stöldturnéer som 

benämningen Tatuerade Johansson uppstod. 

Bildsköne Bengtsson, vars riktiga namn var Harald Bengtsson, var 

utbildad skräddare. Det finns många anekdoter om det legendariska 

paret. En berättar att en cykelhandlare, som blivit bestulen på cyklar, 

annonserade: "När bildsköne Bengtsson och tatuerade Johansson 

behövde bra cyklar, stal dom hos mig". Mamma Olga berättade, att 

en gång när poliserna var hack i häl på brottslingarna, som hade 

kommit fram till en mindre sjö, så kastade de sig i vattnet och började 

simma mot andra sidan. Poliserna som förföljde i bil tvärvände och 

for snabbt iväg mot sjöns andra sida för att ta emot simmarna. Men 

den Bildsköne och den Tatuerade var inte dumma, i varje fall inte den 

Bildsköne. En bit ut i sjön vände de och simmade tillbaka till stranden 

och kom på detta sätt undan lagens väktare. Poliserna stod på andra 

stranden med lång näsa. Om Bildsköne Bengtsson och Tatuerade 

Johansson finns flera böcker, t.ex. "En dynamitards historia" av B. 

Engster 1934, och "Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson" 

av Alve Brandin 1991. Även en CD med berättelser om de båda 

dynamitarderna finns inspelad av Bertil Sandström i samarbete med 

Sveriges Radio. Bertil Sandström medverkade på hösten 2005 i 

Sveriges TV i ett program om de båda rikskändisarna (Utgrävarna). I 

tidskriften Kupé, utgiven av SJ för dess resenärer, finns i 

novembernumret 2005 en artikel om den Bildsköne och den 

Tatuerade . Från 30-talet finns av Kar de Mumma en monolog om 

paret, framförd av Thor Modén. 

Sedan Tatuerade Johansson avtjänat sina straff och återfått friheten, 

ändrade han sitt namn till Jydarp. Han blev 78 år. 

Vaccinering och saft och kakor i Kommunalhuset 

På stora landsvägen vid kyrkan låg det träröda Kommunalhuset. 

Tidigare hade det varit skola där, socknens första. I denna byggnad 

sammanträdde kommunalfullmäktige. I Kommunalhuset blev jag 

vaccinerad. Det var väl mot smittkoppor. Mamma har berättat att jag 

hade kikhosta när jag var 4 år, men hon säger inte om det var före 

eller efter vaccineringen.

Kommunalhuset. 

Jag har en svag minnesglimt från vaccineringen. Det var att en massa 

mammor som satt inpå varandra i en stor sal. De höll sina småttingar i 

famnen. Många av barnen skrek hjärtskärande. Jag tror inte jag 

instämde i skriken. Kommunalhuset var mer än kommunalhus. Det 

fanns en bostad där också, och i den bodde Anna Ferdén (f. 1888). 

Mamma umgicks flitigt med henne. Vi syskon fick hänga med. På ett 

foto från tant Annas hem syns Wasti tillsammans med baptistpastor 

Christenssons två pojkar, där de låter sig bjudas på saft och kakor. 

Bekantskapen med Anna skulle komma att fortsätta även under 

Gävletiden. 

Wasti, Olle och Gunnar hos tant Anna. 

Ung globetrotter på Gysingestigen 

Tidigt visade jag prov på att vilja söka egna vägar. Jag var väl 

omkring tre år. En sommardag traskade jag på vägen till Gysinge, av 

ortsborna kallad Gysingstigen. En tant som cyklade på den tomma 

vägen bedömde att en så ung mans ensamma vandring så långt bort 

från bebyggelsen inte hörde till ordningen. För övrigt tyckte hon sig 

känna igen mig. Hon satte mig på pakethållaren, ledde cykeln och tog 

sig så småningom till Mejeriplan och Skräddars. Hon returnerade mig 

till en ovetande Mamma. Föräldrarna hade inte saknat mig, förrän 

kvinnan anmälde sig med hittegodset. Hon tillerkändes ett skamset 

men varmt tack. Händelsen får väl vara ett uttryck för hur fri min 

tillvaro var i ett då beskedligt samhälle. Eller hur oreflekterat mina 

föräldrar, liksom många andra föräldrar, såg på behovet av 

barntillsyn. Men nog var det en vådlig utflykt. 

Pappa tog mig ofta med ut på cykelturer. Mamma säger att jag såg 

fram mot de här tillfällena med stor förväntan. En dag inställdes en 

utlovad cykeltur tur, därför att någonting hade kommit emellan. Det 

var ett syarbete som blivit försenat. Min besvikelse var stor. Jag sa

tårögt till Pappa: ”Du lovar runt och håller tunt.” Jag hade väl inte 

komponerat denna beska anklagelse av egen kraft utan hört den av 

någon vuxen. 

Att Pappa blev försenad i skräddarjobbet, det skulle bli en visa livet 

ut. Han upptäckte millimeterfel, att något satt ”förkrängt” eller så. 

Och så rev han upp alltihop. Oförmågan att beräkna leveranstid 

påverkade hans humör. Kunderna blev nöjda över den fina kavajen 

eller överrocken. Byxor orsakade sällan problem. Men Pappa blev 

irriterad, ibland rent ilsken. Vi skulle alla i familjen genom åren få 

utstå hans humörsvängningar, inte minst Mamma. 

Annat smått 

En tung motorcykel stod ny intill huset. Den väckte min nyfikenhet. 

Den måste jag ju pillra på. Så skedde också, och då drog jag omkull 

motorcykeln. Enligt Mamma "dock utan att skada sig det minsta." 

Mamma fortsätter och ger andra exempel på putslustigheter:: 

"En gång var han in till slaktarn efter ett kilo 

hackkorv o. sa att Mamma skulle ha. Det hade jag 

inte skickat honom in efter.” 

”En gång skicka mejerifrun honom efter såpa; det 

skrev han upp på mig, det skulle också mamma ha." 

Den här sortens företagsamhet var jag dock inte ensam om i familjen. 

Mamma skriver i Gula boken om Wasti, då i 3 - 4-årsåldern: 

"Men en gång flög det i henne, hon skulle handla utan 

min vetskap. Hon handlade ett kilo bitsocker som mamma 

skulle ha förstås. När hon kom ut, så tog hon och dela ut 

sockerpåsen åt alla småungar som var närvarande så en 

del fick fickorna fulla. Ett halvt hg jäst gjorde hon likadant 

med en annan gång." 

Åter till Gula boken om mig.

"Pappa saknade sin klocka när han skulle ut o. prova en 

gång. VI leta o. leta, o. till slut hade den hamnat i 

vedboden där pojkarna höll till o. lekte." 

"Som jag var bra bekant med hans dragmani, så undersökte 

jag honom noga, särskilt en gång då vi var till Gåvan på 

granfest. Ingenting fanns i fickorna. Men så fort vi kom hem 

så drog han upp en lergök ur fickan ändå: som han 

smusslat undan på något vis." 

Den Onde och Riset 

Ett par otäcka morgonbilder har etsat sig fast från hemmet vid 

Mejeriplan. Det var i ett rum i bottenvåningen, invid köket. Jag var i 

tre- fyra- årsåldern och vaknade tidigt en morgon av att ett ruskigt 

svart ansikte dyker fram vid sängen, lutar sig över mig och åbäkar sig. 

Jag blir besinningslös av skräck, reser mig i sängen gråtande och 

skriker: "den onde, den onde, den onde". Då ändrar "den onde" raskt 

skepnad och blir till en ångerfull Mamma. Hon försöker lugna ner 

mig. 

Mamma hade varit på morgonuppvaktning klockan sex hos en 40-årig 

firare i grannskapet och just kommit hem i sin utspökade klädsel med 

"glasögon, slokhatt, svart helskägg o. överrock." På mina illtjut säger 

sig Mamma ha utropat: "Men Dick, känner du inte igen mig? Det är 

ju mamma." Skulle jag i den groteska morgonväkten rimligen ha känt 

igen en sån mamma? 

Det var väl inte precis förtänksamt av Mamma att på det här sättet tro 

sig kunna roa sin känsliga gosse. Bakgrunden till min ångest fanns 

till stor del i att vi barn tidigt och med starkt eftertryck itutades, att 

Den onde alltid stod på lur för att straffa oss eller rentav ta oss, om vi 

var trotsiga mot föräldrarna eller inte ville följa Herrens anvisade 

vägar. Den Onde fanns verkligen i vår tidigaste värld. 

Att klä ut sig vid uppvaktningar eller andra framträdanden var ett 

stort nöje för Mamma. Det finns flera albumfoton som visar att 

Mamma var uppfylld av en barnslig lust att klä ut sig, att vilja vara 

någon annan än sig själv. Hon trodde att omgivningen skulle 

uppskatta hennes lustigheter och att det skulle bli riktigt roligt för 

alla. Ett foto visar till exempel Mamma i senig ålder utklädd till en 

föga njutbar Stålfarfar i shorts. Om hon i stället för groteska eller 

parodiska figurer åtminstone hade visat lust att kopiera sig till något 

mera smakfullt! (Stålfarfar var en mager och långskäggig rikskändis

på cykel som blev mer än 100 år och som väckte uppståndelse 

varhelst han trampade fram.) 

En annat trauma inträffade när Mamma en tidig påskmorgon plötsligt 

står vid min säng i ett rum på övervåningen. Hon har ett knippe 

björkris i handen och drar av mig täcket. Hon tänker slå mig med riset 

i rumpan och börjar dra av mig täcket. Jag tjuter, försöker hålla 

tillbaka täcket, skyla mig och slingra mig undan. Mamma avslutar 

kampen. Hon säger att det bara är ett skämt. Skämt? Vá då skämt? 

En förklaring enligt folktraditionen sägs vara att man trodde att trädet 

hade en inneboende kraft som fördes över till den som fick smaka 

riset. För Mamma var det här mest bara en skojig tradition, hämtad 

från hennes barndoms Ramhäll. Ett skämt. Men hur skulle en plutt 

som jag kunna förstå ett så komplicerat skämt? 

De här anekdoterna om Onden och om riset pekar kanske på att jag 

inte precis var någon robust figur trots mina annars livliga bedrifter. 

Men det kanske också avslöjar, att Mamma inte riktigt förstod hur 

barn kunde väntas reagera på vuxnas skämt. 

Zigenarna 

En vårdag slog ett stor grupp zigenare läger i Tallparken bland dess 

höga tallar. Tallparken, i kyrkans ägo, låg nära Gåvan, som var en 

samlingslokal inom NTO-rörelsen. Tallparken och Gåvan låg ett 

stenkast från Mejeriplan vid vägen mot Sanda. När kvällsmörkret 

lägrat sig över zigenarnas tillhåll, kunde man från vårt hus se deras 

eldar flamma. Det var mystik och spänning i luften. Det här var något 

nytt för Billy och mig. Hur trakterade de vuxna i grannskapet var, vet 

jag inte. 

På morgonen nästa dag satt vår familj som vanligt vid matbordet i 

köket och slevade i sig grötfrukost. Pappa skulle till gröten ha en 

tomat med lite salt på. En modern innovation. Även en gesäll och 

jungfrun var med. Plötsligt stod en mörk, stadig och kjolbred 

zigenarkvinna med iögonenfallande och klassisk klädsel innanför 

dörren. Ringar i öronen hade hon också. Vad hon exakt hade för 

ärende vet jag inte, men hon ville väl sälja något eller rentav tigga. 

Det utspann sig en ordväxling mellan husets herre och henne, där hon 

stod intill vedlåren och vattenhinken. Pappa försökte avspisa den 

färgstarka zigenerskan och tappade så småningom tålamodet, vilket 

för övrigt var typiskt för honom när han inte blev åtlydd. Så han sa 

bryskt till den påflugna gästen att ge sig i väg. Hennes avskedsord var

mitt i prick: "Doo därr borrrta ve fönstre, doo ska int va så ont i 

toonen". (Situationen, som jag själv delvis minns, berättades av 

Mamma många gånger under Gävletiden.) 

Min syster börjar irritera mig 

I uthusets skrädderi kunde Wasti och jag leka på golvet, medan Pappa 

och Mamma sydde. Vid ett tillfälle sträckte jag mig upp till 

skräddarbordet och tog en sockerbit från kaffebrickan: "Mammaaa, 

Dick tog en sockerbit!". Om Wasti kunde uttrycka sig så, borde hon 

väl ha varit åtminstone tre år, och jag alltså fem. Denna vaksamhet 

från min syster skulle i vårt gemensamma uppväxtliv följas av många 

"Mammaaa! Dick tog ….." Det gjorde henne inte populär. Hos mig. 

Föräldrarna däremot uppskattade säkert den pigga övervakaren. 

Mejeriet 

Utsläppt på morgonen för att ta hand om mig själv brukade jag kuta 

raka spåret ut på Mejeriplan. Jag stannade till ett tag för att ta till mig 

livet utanför mejeriet. Efter att ha spejat in läget kunde jag ta mig 

vidare till den stora byggnaden, där den syrliga doften av mjölk 

strömmade ut från dörröppningarna vid lastbryggan. Den vitklädda 

personalens arbete ackompanjerades av högljutt slammer från 

mejeriapparater och plåtflaskor, som mannarna med de vita 

skärmmössorna och svarta träskorna slängde och hasade på det våta 

cementgolvet. Till lastbryggan kunde hästskjutsar och lastbilar köra 

fram mjölkleveranserna för att lasta av och lasta på, t.ex. skummjölk 

hem till kalvarna. Det fanns en stång att tjudra hästen vid. Ett halvslag 

med tömmen räckte, när bonden eller kördrängen skulle in i 

"Bondbon" för att handla snus, Izaal mockablandning eller andra 

specerier till hushållet. Det förekom att bönderna fungerade som 

skickbud åt grannarna efter vägen. 

Bortom stegen skym 

tar ingången till vårt 

hus.

Till vänster om mejeriet fanns en stor stack med fyrkantformade 

isblock som låg travade ordentligt som ett högt hus utan tak. Högen 

var beströdd med isolerande torvströ eller sågspån för att bevara 

isblocken så länge som möjligt. Isstacken var omgiven av ett högt 

plank. Hela bygget var som en stor låda. Man såg inte utifrån att det 

fanns is på annat sätt än att det droppade vatten mellan plankorna. 

Det var inte meningen att några utomstående, t.ex. småglytttar, 

skulle få intressera sig för ishögen. Jag hade i alla fall gjort intrång 

vid ett tillfälle, och tagit mig upp till toppen av isberget. Påföljande 

morgon skulle min mormor, som var på långväga besök från 

Ramhäll, hjälpa mig med påklädningen. Jag stod i sängen och var 

helt oregerlig. När Mormor skulle dra på mig strumporna, skrek jag 

högt och ursinnigt: "dé känns, dé känns, jämmöre hú ré känns ! Det 

var stoppar på strumporna, något jag inte såg med blida ögon. Och 

just nu var det även sågspån från isstacken. 

Isen hämtades från Dalälven, där den sågades upp för hand i stora 

block. Ett antal gubbar släpade upp isbitarna med långa kedjor på 

fordonsflaken. Det kunde vara såväl häst som lastbil. Is levererades 

både till mejeriet och till bryggeriet i Klappsta. "Bryggarn" Axel 

Larsson kom med lastbil och var själv med om att ta upp isen. Någon 

gång fick yngsta dottern Kajsa åka med. Isen till Bryggars användes i 

samband med bryggningen och till en mindre del i det stora 

bryggarhushållet. 

På lastbryggan vid mejeriet ställde personalen ut personliga 

mjölkkrukor av plåt och gräddflaskor av koppar, som de närboende 

strax skulle komma och hämta. Jag tyckte att alla kannor var lämpliga 

för min sysselsättning, och jag hanterade de mindre av dem ibland 

med ett sånt intresse, att de föll ner från bryggan och rann ut. Om jag 

såg en liten gräddflaska hänga på en cykel vid mejeriet, "så bara haka 

han av den o. bar den hem” (Gula boken).” Kunderna blev irriterade. 

Särskilt störd var Kristin Östnäs, oumbärlig trotjänare i telefonväxeln 

och välinformerad om alla dag- och natthändelser inom sitt 

telefonrevir. Hon bodde och växlade i bottenvåningen i ett litet 

tvåvåningshus, som låg mellan mejeriet och stora landsvägen. På 

övervåningen hade en gång även BryggarEllen bott, tidigt vid sin 

ankomst till Österfärnebo då hon arbetade som jungfru hos 

handlanden Wistrand. I telefonväxelhuset hade Pappa efter vår 

ankomst till Färnbo haft sitt skrädderi under en kort tid, så jag var van 

att hålla mig däromkring. På fröken Östnäs trappa stod en tillbringare 

med grädde. Den bar jag hem till Mamma. Då var det bara några 

droppar kvar i bottnen. Mamma lokaliserade platsen för brottet 

genom att följa droppspåren till fröken Östnäs hus. Jag var ett orosfrö, 

ständigt på gång.

Vid mejeriet fanns det två grisar, hörde jag berättas i vuxen ålder. Jag 

såg dom aldrig och vet heller inte var stian låg, men det var nog på 

baksidan av mejeriet. Grisarna sköttes av en mejerielev. Så här i 

efterhand kan man undra, om inhysningen var så välbetänkt. Men de 

hygieniska kraven var väl inte så stränga i slutet av 20-talet. Hur det 

var med mejeriets personalomsorg är obekant, men det finns en 

uppgift om att det i mejeristens hushåll på 20-talet ingick 16 personer. 

Handelsbolaget 

Vid Mejeriplan intill vårt hus fanns Handelsbolaget eller som det stod 

på en skylt på väggen: AB Österfernebo Lantmän. Där inhandlade vi 

mycket av vårt dagliga bröd. Det fanns ytterligare en speceriaffär i 

närheten, Wistrands, ett par hundra meter norrut, där Stora 

landsvägen tog vid. Den affären finns kvar alltjämt, fast i ny skepnad. 

Handelsbolagets affär betydde mest för oss och mig, eftersom den låg 

precis vid vårt hus. Dit knallade jag så där utan vidare. Bara för att 

titta och snappa upp. 

När jag var en fyra fem år hade jag börjat få ett visst sinne för 

detaljer. Jag minns ett och annat från affären. Utanför, på vänster sida 

om ingången stod en bensinpump och ett oljeskåp. På toppen av 

bensinpumpen fanns en stor glasbehållare. Bilisten fick pumpa upp 

bensinen i glasbehållaren och till den nivå han ville ha, och sen fick 

bensinen strömma ut i en slang till bilen, i princip på samma sätt som 

än i dag. Jag tittade ofta och nyfiket på, följde bubbelspelet innanför 

glaset och insöp den omisskännliga doften. Den var inte alls 

motbjudande. (Det skulle vara i dag det!) 

På affärens röda vägg på vardera sidan om ingången hängde 

plåtskyltar med reklam. En skylt med svart botten visade en snuvig 

gubbe med röd näsa, ljusgrön tofsluva och med en yvig lång schal i 

samma gröna färg virad kring halsen ända upp till öronen. Han hade 

röda handskar och visade upp en tablettask i högra handen. I den 

vänstra höll han en svart tablett mellan tummen och pekfingret. 

Nederst på skylten kunde man se texten "LÄKEROL - den gör gott 

den!"

En annan skylt visade en pojke i helfigur 

mot ljusröd bakgrund, även han med en 

tablettask i handen. Det var Pix-pojken. 

Han hade sjömansblus och sjömansmössa, 

och under den käcka mössan tittade en 

liten svart tjusarlugg fram. Byxorna var 

mörkblå och långa och var utställda där 

nere som sig bör på en glad sjöman. 

Skorna med långa snören var vita. 

Pixpojken höjde den vänstra handen mot 

munnen och hojtade: "PIX är bäst för hals 

och bröst". Den skylten lockade mig mer 

än Lälerolskylten. Kanske för att jag ville vara sjömanspojken. Han 

var på gång, och så var han liten som jag. Den snuviga 

Läkerolgubben däremot såg seg ut. Så där ville man ju inte se ut. Och 

så var han gammal. Sen fanns det också en skylt med Vita Björn, som 

med glad uppsyn stod framför en träbalja och tvättade: "Tvättar allt - 

skadar aldrig". Skylten med Pixpojken var troligen emaljerad. 

Hur kan jag se allt så detaljerat 

framför mig? Det gör jag inte 

heller. Jag minns visserligen 

gestalterna och deras framtoning 

i stort, men i övrigt så är detta 

konstruktioner i efterhand. 

Skyltar av det här slaget hängde 

kvar på butiksväggar ända in på 

40-talet. På min egen familjs 

semestrar i Skåne och Blekinge på 60-talet gjorde jag långa bilturer 

till nedlagda affärer, som ortsbefolkningen gav mig tips om, för att 

försöka få tag på gamla plåtskyltar. Men jag lyckades inte. Dom var 

redan uppköpta. Av såńa som jag. 

Pappas väska spatserar över Mejeriplan 

Inifrån affären hade man utsikt över Mejeriplan. Mamma berättar, att 

en bonde efter att ha kommit med bussen från Gävle hade stigit av 

och under uppehållet passat på att gå upp till handelsboden för att 

uträtta något. Vid avstigningen hade han ställt ut sin väska på marken 

utanför bussen, kanske för att ha den under uppsikt från 

handelsboden. Måhända var det begärligt klirrande gods i väskan. Det

var en brun läderväska med bygel, som till formen såg ut som en 

uppfällbar verktygslåda. En annan kund i affären vaknade till, efter att 

ha kastat ut en blick genom fönstret, och ropade till bonden: "Du Jöns 

Per, já tror väskan din há fått fötter!" Jöns Per ut genom dörren som 

ett jehu och med ett språng nedför bodtrappan för att genskjuta en 

parvel, som energiskt släpade på hans väska i riktning mot Skräddars. 

Bonden försökte slita till sig väskan. Skräddars pojke skrek, medan 

han krampaktigt höll fast sin dyrgrip: "Pappas väska, pappas väska, 

pappas väska…!" Bonden fick till slut grepp om vad honom 

tillhörde. I affärens fönster hade man det muntert. 

Handelsbodens hade olika föreståndare. En hette Eriksson, och han 

hade några döttrar som höll sig på sin kant. En annan hette Bertil 

Skogh, och han hade ett ont öga till Billy och mig. En gång jagade 

han oss i sitt trädgårdsland. Vi sprang antagligen som 

röjningsmaskiner över hans spirande grönsaker. Det kom till en hetsig 

dispyt mellan honom och Pappa. En annan föreståndare hette Frans 

Fransson. Han hade en ockragul bodrock på sig, såsom en 

handelsman skulle ha. De kanske även företrädarna hade, utan att jag 

kommer ihåg det. 

John springer 

Vid staketet inne på tomten mot Mejeriplan kunde jag stå och titta på 

livet inpå knuten. Jag såg hur bodbiträdet John kom sprinterlöpande 

nerifrån Mejeriet mot handelsboden i sin långa gulbruna affärsrock. 

Det fladdrade yvigt om rockskörten. Jag skubbade kvickt in till 

Mamma och flåsade; "Mamma, Mamma, John kan springa ända upp i 

ändan." 

Jäst hos John 

Jäst såldes i lösvikt. På disken i handelsboden fanns ett fat med en 

stor klump jäst om 2 kilogram "renkultiverad pressjäst" från 

Stockholms Norra Jästfabrik. De husmödrar som skulle baka sa bara " 

fem öre jäst". En gång stod jag som vanligt vid disken och lyssnade 

på när unge John slöpratade med en kompis om ditt och datt. Plötsligt 

tog kompisen en kniv från jästfatet på disken och skar av en bit och 

stoppade i munnen. Var det så man skulle göra? Vid mitt nästa besök 

i affären ställde jag mig vid disken, höjde näsan upp till jästfatet, tog 

kniven och krafsade av ett stycke, större än kompisens. Och stoppade

in. John kreverade.: "Vá gör dö pojk !" Jag fann lämpligt att snabbt 

ränna ut. 

Inget sinne för takt och ton 

I Gula boken berättar Mamma följande. 

"En gång hade vi främmande från Dalarna. Vi hade en 

skräddare som hette Sven som de kom och hälsade på. Det 

var en stor släkt, mor o. syskon o. chaufför med sig. Vi satt 

inne på verkstan o. pratade, så inföll Dick plötsligt: nu är de 

då alldeles tjockt me dalmasar här." -- Chauffören satt och 

såg lite frånvarande ut o. sa ingenting. Då tyckte Dick synd 

om honom: "den där chauffören börjar nog på o. grina 

snart." --- 

Fru Ehn lyssnar om Agust och Lotta 

En äldre kamrat hette Bengt Ehn, kallad En-Bengt. Han bodde bland 

några röda hus bakom mejeriet och på andra sidan stora landsvägen. 

Föräldrarna hette Ida och John. Bengt drog en dag Billy och mig med 

sig till sin mörka farstu och fram till en skänk. Han öppnade den och 

tog fram en burk messmör, Stintans eller Gullans. Vi hade aldrig 

tidigare mött detta livnärande njutningsmedel. Bengt smetade tjockt 

med messmör på en knäckebrödsbit och åt glupskt, medan Billy och 

jag tysta och avundsjuka såg på. Vårt första möte med messmör 

alltså. 

Mamma begav sig en gång ut tillsammans med Bengts mamma, fru 

Ehn, för att plocka lingon uppe på Åsen (den 30 mil långa 

Enköpingsåsen som sträckte sig genom Färnbo). De hade massäck 

med sig och satte sig ner på en fallen fura. Den påminde Mamma om 

tidningshistorien med Agust och Lotta. Den korta Agust var i 

Veckans Magasin alltid utsatt för Lottas fördömda brödkavel. En 

gång på promenad ansåg sig Lotta behöva ge Agust en omgång men 

hade givetvis ingen brödkavel inom räckhåll. Då tog hon tag i 

stackars Agusts båda ben vid fötterna, svingade honom i luften, lätt 

som en plätt, och dängde honom mot en trästock: på marken. "Har 

jag ingen kavel, så får väl du vara kavel". Med detta i dråpligt minne 

sa Mamma till fru Ehn: "Det var en sån här stock som Lotta tog till 

mot Agust, när hon inte hade nån brökavel". Fru Ehn satt tyst en 

stund och frågade sen försynt: "Va hä nå schläktingar te fru 

Schvensson hä då?" Till saken hör, att fruarna faktiskt fruade

varandra, även i lingonskogen. Det var tydligen brukligt, även i enkla 

umgängen, om man höll på formerna. Mamma berättade gladeligen 

den här historien under Gävletiden då och då, och gärna när hon hade 

en ny kaffebesökare. 

Bad i mejeriet 

I mejeriet kunde man få sig ett karbad. Om det var någon utbredd 

möjlighet vet jag inte. Jag fick i varje fall följa med Pappa en gång. 

Det var ångvarmt, och det ekade mot kakelväggarna. Över det 

fristående badkaret fanns det ett brett nackband, som pappa la sig 

mot. Om jag själv fick stiga i karet och lägga mig mot bandet minns 

jag inte. Jag var väl för liten. 

Fru Ekboms mjölktvättade matta 

Hos handlanden Viktor Ekbom och hans hustru Signe, som kom från 

Mammas Ramhäll, hälsade vi på ibland. Ekboms affär låg vid Sanda 

på vägen mot Gysinge, inte så långt från kyrkan. Familjen hade sin 

bostad ovanpå affären. Mamma och jag och väninnan Anna Sehlberg, 

som med sin familj bodde bakom Mejeriet, hälsade en gång på hos 

Signe Ekbom. Mamma och Anna beundrade Signes glänsande och 

brunmönstrade korkmatta i hennes stora kök. Och Mamma frågade: 

"Hur beter du dej för att få golvet så där fint och glansigt? - Jag 

tvättar mattan med mjölk." Mammorna gapade och stod tysta. Vi var 

knäckta. Vilken hemskt rik husmor. Hälla mjölk på golvet. Tvätta 

med mjölk som man skulle ha till gröten och skulle dricka till maten! 

Bryggars 

Med Bryggars hade vi en djup relation under de sex sju år vi bodde i 

Färnbo. Och den fortsatte, sen vår familj flyttat till Gävle. När jag nu 

kallar fabrikör Axel Larsson i Klappsta för Bryggarn ligger det ingen 

nonchalans i detta. Tvärtom. Det var så, att alla i Färnbo sa Bryggarn. 

Mamma och Pappa sa Bryggarn. Och vi barn tog efter. Det känns 

därför riktigt att hålla fast vid benämningen, trots att den varma 

förbindelsen med Bryggarn (och hela bryggarfamiljen för övrigt) 

egentligen borde motivera en mera förtrolig benämning. Som mycket 

liten sa jag nog Farbror Bryggarn. Alla stora karlar var ju Farbror på 

den tiden.

Bryggars bestod av familjeöverhuvudet, Axel Larsson (född 1896, 

död 1972), hans hustru Ellen (född 1894 i Illinois, USA, död 1983), 

döttrarna Greta (Margareta, född 

1920), Birgit (född 1922) och Kajsa 

(född 1928). 

Bryggeriet i Färnbo. Bakom, Enköpingsåsen. 

Axel och Ellen, som båda blev föräldralösa i tidiga barnaår, bosatte 

sig vid giftermålet 1919 i Fors i Österfärnebo. I Fors hade både Axel 

och Ellen haft släkt sen lång tid tillbaka. De förvärvade 1925 ett hus i 

Klappsta vid stora landsvägen mot Sandviken (Klappsta 5:12). Detta 

hus, "Bryggeriet", låg en kilometer från vårt hus vid Mejeriplan. 

I bryggeriet hade tidigare pågått svagdrickstillverkning, men denna 

blev nedlagd redan 1915. Axel och Ellen började efter förvärvet av 

huset att iordningställa detta för svagdrickstillverkning. Huset var en 

tvåvånings träbyggnad på sluttningen av en hög tallbevuxen sandås, 

en lokal sträckning av den 30 mil långa Enköpingsåsen. Efter hand 

ombyggdes fastigheten för att bättre svara mot behoven i den 

utvidgade bryggerirörelsen. Under den tid jag umgicks hos Bryggars 

hade de bostaden i bottenvåningen och övervåningen. I 

bottenvåningen fanns också ett kontorsrum. I källarvåningen i 

sluttningsplan låg en bryggeridel. Där tillverkades läskedrycker. Det 

egentliga bryggeriet, som framställde svagdricka, fanns i en 

sidobyggnad, också den i sluttningsplan. I sidobyggnaden 

iordningställdes sedermera i övervåningen en bostad. Det var för att 

Axel och Ellen skulle beredas ny bostad, när dottern Birgit och 

hennes familj skulle få flytta in i huvudbyggnaden 

Till Bryggarns fasta hjälp fanns den pålitlige bryggmästaren Anders 

Nord samt den trofaste Axel Reinhold, som körde en av 

bryggarbilarna. Reinhold minns jag alltid bärande en läderväska med 

rem över axeln, kassan alltså. Även andra medhjälpare fanns under 

olika perioder. 

Anders Nord (till höger) och 

medhjälparen Ernst Andersson.

Hur Bryggars kom in i vår tillvaro, eller vi i deras, vet jag inte säkert. 

Dom har "alltid" funnits i vårt liv, även sen vi 1932 flyttade från 

Österfärnebo. Det första mötet med dom kan ha varit i baptistkapellet 

Salem. 

Ibland var vi tillsammans hela familjerna, ibland bara vissa av oss. 

Mina minnen från Bryggars är mestadels från tiden när vår familj 

bodde i Gävle eftersom jag då under skollov fick vara hos dom längre 

perioder. 

Ett sånt tillfälle var "kokslovet” 1940, som varade från 4 mars till 

påskferiernas början. Även Wasti och Nita vistades flitigt hos 

Bryggars. Pappa gjorde dock inga resor till Bryggars eller till Färnbo 

över huvud taget, sen vi 1932 flyttat därifrån. Däremot kunde han 

sluta upp, då Bryggarfamiljen eller någon av dom besökte oss i stan. 

Ris à la Malta, lek och sång 

Ett av mina minnen från Bryggars är en julfest i deras gästfria hem. 

Det var alltid många med vid deras kalas, unga som gamla. Nästan 

alla hade anknytning till baptisterna. Det var långa, omväxlande och 

glada träffar, där tonvikten låg på det musikaliska och lekfulla. 

Bryggars kunde inte vid varje tillfälle bjuda på stadig mat, men kaffe 

och kakor i mängder dukades alltid fram. 

Ellen, Mamma, Agnes Lund samt Kajsa och Nita. Vid 

tunnelnedgången vid centralstationen i Gävle. 

Vid den här julfesten - kanske var jag 

fyra år – sjöng man och dansade man

inglekar i den rymliga kammaren, där julgranen stod, eller möjligen 

var det i köket; ”Skära, skära havre, vem …” Efter ett bestämt ord i 

visan släpper alla varandras händer och rusar virrigt omkring för att 

hitta en partner. En blir utan i det udda antalet och står där övergiven. 

De lyckliga som blivit par står och pekar finger åt den ensamma 

under retsamt sjungande. Det var naturligtvis jag som blev övergiven 

vid det här tillfället. Jag fattade väl inte det fina i kråksången. Jag 

grät. Grym lek för en fyraåring. Peka finger så där. 

Skära, skära havre vem ska havren binda? 

Jo det ska allra kärasten min 

var ska jag honom finna? 

Jag såg àn i går afton 

uti den klara månens sken… 

(Här upplöses ringen plötsligt och 

alla rusar och letar efter en partner; en blir utan. ) 

När var tar sin så tar jag min 

så blir den andra utan. 

Ja det var rätt, ja det var rätt 

ja det var rätt och lagom 

att ...... fick i ringen stå 

och ingen ville ha ńa (ńom) 

Fy skam, fy skam 

För ingen ville ha ńa (ńom) 

Mamma berättar i Gula boken om mig från en tidigare fest: 

När han kom till Bryggeri o. de ville han skulle sjunga, 

kröp han under bordet o. sjöng, "Liten tomte bitte, liten 

nappe no, statt på ekestubben, stynade sin ko". 

(Den fortsatta texten finns i ett e-postbrev från Nita 2005-02-04, 

Snappe sno). 

Bryggars bjudningar var inte knussliga. De höll med god mat och 

mycken mat. Och svag dryck. Tant Ellen var en duktig matmamma. 

Hon hade också fin hjälp av flickorna vartefter de växte. En 

återkommande barnrätt vid kalasen var ris à la Malta med vispad

grädde . Men inga apelsinklyftor. Oj vá gott det var. Men ta mer 

ve´tja! - Uumm. 

När julfesten med ”Skära skära havre” var över, promenerade vi 

hemåt i den sena julkvällen. Greta och Birgit följde oss en bit på en 

mindre gårdsväg, som strök efter åsen, förbi Bryggarns garage och 

nästan ända fram till fjärsman vid stora landsvägen (inte detsamma 

som vårt ”Fjärsmans” vid Mejeriplan). Flickorna ville väl ha frisk luft 

efter allt dansande, ätande och ståhej. "Stjärnorna gnistrade över fur 

och gran, månen gick långsamt sin tysta ban." Det knarrade under 

fötterna, där vi tjattrande vandrade på den sträva snön. Det var 

klassisk jul. 

Bryggeriliv och gladeligt baptisthålligång 

Bryggars var för mig ett lyft i tillvaron. Det var bilar, färder och läsk. 

Framför allt var det en öppen famn i en trivsam och trygg tillvaro i 

hög standard och frikostig bjudning hos snälla människor. Det 

bubblade av aktiviteter. Det hände alltid saker hos dom. Bryggars liv 

utöver den dagliga försörjningen var att spela och sjunga och utan att 

spara på sig själva framträda i baptistverksamheten såväl i Färnbo 

som dess omgivningar. Bryggars liv var buret av en varmt religiös 

tro. Jag smälte lätt in i deras tillvaro, eftersom jag själv var från ett 

baptisthem. (Baptismen avvisar barndopet. Jag är följaktligen inte 

döpt som barn. Jag är inte döpt som vuxen heller. Men det är en 

annan historia). 

Bryggarn hade spelat blåsinstrument i sin ungdom, bl.a. klarinett, 

men kom sen att spela fiol. Han var ledare för kören i baptistkapellet 

fram till sin död. Han hade en stark tenorröst. En julotta utan att 

Bryggarn sjöng "O, helga natt" blev ingen julotta. Han var en mycket 

uppskattad sångare och sjöng på nästan alla begravningar i 

Österfärnebo. Sista söndagen han levde sjöng han på en begravning. 

Han hade ett lättsamt sätt och var otroligt hjälpsam, stod alltid redo 

att bistå om någon bad honom. Bryggarn var inte begiven på att ta 

betalt. Han var alla barns vän, skojade och uppmuntrade dem. 

Ellen hade i många år varit körsångare men fick senare problem med 

rösten, så att hon inte kunde sjunga under de sista 20 - 30 åren. 

Mycket folk besökte Bryggars. Mat och kaffe skulle alla ha. Pastorer 

på besök i kapellet skulle alltid till Bryggars för utspisning och även 

logi. Ellen var kanske mera avvaktande till sitt sätt än Bryggarn, men 

hon var givmild och hade ett gott hjärta. En gång när jag avslutat en 

sommarbesök där och gjort ett och annat handtag, som att klistra 

etiketter på flaskorna, tog Bryggarn fram portmonnän i avskedets

stund i köket och gav mig en 50-öring. Det var en stor slant. Tant 

Ellen stod bredvid med handduken och torkade porslin: "Du gav Billy 

en krona. Då ska Dick också ha en krona." 

Återbesök hos Bryggars under Hemlingbytiden och 

Gävletiden 

Vår familj flyttade från Färnbo på våren 1932. Men kontakten med 

Bryggars upphörde inte för den skull. Den fortsatte, och den har, med 

de förändringar som följer av generationsväxlingar, varat in i nutid. 

Billy och jag liksom Wasti och Nita fick vara hos Bryggars vid olika 

tillfällen. Vi fick vistas där var och en för sig. Det var under 

sommarlov, jullov och andra lov. När vi bodde i Hemlingby vid 

Svängen (Källströms, 1934) fick Wasti vara hos Bryggars en hel 

vinter. Mamma hade råkat ut för ett benbrott, och hennes 

konvalescens blev lång. 

När jag under ett sommarlov kom till Bryggars och det blev bestämt 

att jag skulle få sova uppe i husets övervåning, där det inte fanns 

någon toa, så sa Greta under bäddningsbestyren med ett brett leende 

att Billy, som varit där strax före mig, hade kissat i en 

läskedrycksflaska. "Hi hi hiii!" Och tant Ellen kom upp för att 

kontrollera inkvarteringen och sa, att man inte fick ligga med 

händerna under täcket. 

De generösa bjudningarna hos Bryggars kom ofta till spontant, när 

söndagens gudstjänst i Salemkapellet var slut. Kyrkkaffe helt enkelt. 

Vänner i bygden följde med hem. Förutom kyrkkaffet ställde 

Bryggars till med mera omfattande fester, t.ex. vid långhelger. 

Oavsett bjudning, så satte sig den musikbegåvade Greta vid pianot 

och Bryggarn började sjunga något stämningsfullt stycke, i regel efter 

noter. Bryggarn var en mästerlig sångare med styrka, bredd och 

klang i rösten. Hans sångtjänster togs i anspråk i vida sammanhang, 

och Greta var oftast med. ”Och aldrig tog han betalt.” 

Vid de här söndagsbjudningarna övergick man efter den smått seriösa 

inledningen till vad som kunde kallas den lättare avdelningen. Vi 

barn och unga väntade mest på den delen. 

Ett återkommande inslag var ett hemmagjort enkelt spel, som kallades 

"bokstavsleken". Flickorna i familjen hade en gång för alla klippt ut 

kartongbitar och märkt dom med en bokstav. Bitarna las ut på bordet 

med bokstaven neråt. En av deltagarna fick börja med att välja ämne. 

"Vi tar en stad – eller - vi tar en fisk, som börjar på?" och så tog

ledaren upp en bit och sa vilken bokstav det var. Alla övriga fick nu 

chansen att nämna en fisk. Den som kom först fick behålla lappen. 

Och med detta överta ledarrollen. När man tyckte det var lagom 

spelat, skulle lapparna räknas. Det var högst vanligt att Lindbergs- 

Kalle hade samlat de flesta lapparna. Kalle var en oöverträffad 

fiskkännare. Han var talare, sångare och dragspelare och beskrevs 

som ett original. Kalle var bror till bryggmästare Anders Nords hustru 

Ida. Nords bodde i Grindbo, en kort bit från Bryggars. Kalle var 

stålverksarbetare i Söderfors men hade tidigare varit fiskhandlare, 

vilket förklarar hans många fisklappar. Hans fru hette Erika, och hons 

spelade gitarr. De bodde vid Torget i Färnbo. Kalle cyklade till 

Gysinge varje dag, en beundrandsvärd prestation, och tog sen bussen 

till Söderfors och jobbet. En annan flitig deltagare var Klas-Erik 

Larsson i Balsta. Han var ett par år yngre än jag. Han sägs ha förvaltat 

sitt pund med mycket gott förstånd. Agnes Lund tillhörde 

stamvännerna. Tant Agnes var barnvakt många gånger när Kajsa var 

liten. När den övriga familjen for på konferens, kunde Kajsa inte följa 

med. Då ryckte tant Agnes in. Kajsa berättar: "Jag kom ner i köket, 

där hon satt och läste tidningen, och sa vakna sälv " Det fick Kajsa 

höra efteråt många gånger. 

Att få vara hos bryggarfamiljen var toppen. Det betydde att få vara 

med i bryggeriet och att få följa med Bryggarn i hans personbil eller 

någon av lastbilarna. Om det gällde en biltur, så smällde 

personbilsturen med ”Schevan” högst. Det gick snabbare med den. 

Och vilken grabb vill inte ha fart. Bryggarn åtog sig 

lastbilstransporter vid sidan av de reguljära bryggutkörningarna. De 

senare sköttes av farbror Nord och framför allt av ”Reinhold med 

väskan”. Jag trodde i unga år att Reinhold var hans förnamn. Men så 

icke. Det var hans efternamn. Han hette Axel i förnamn. Att han inte 

nämndes vid förnamn kanske var tillkommet för att inte förväxlingar 

skulle uppstå med Bryggarn, som ju också han hette Axel. I sin 

läderväska med rem stoppade Reinhold sina inkasserade pengar. För 

en kagge svagdricka om 5 liter fick kunden betala 1 krona och för en 

tioliters 1 krona och 75 öre. Jag var aldrig med på Nords eller 

Reinholds läsk- och svagdricksturnéer. 

Två av Bryggarns specialtransporter är i särskilt minne. Den första 

gick till Horndal. Det var med Forden för att lämna en last kaggdricka 

i en lagerlokal. Vi hade kört upp och stannat på ett krön intill ett 

magasin med lastbrygga. Bryggarn jobbade med lasten, medan jag 

tittade på. Jag var väl för liten för att kunna hjälpa till som lastkarl. 

Nu är vi färdiga, sa Bryggarn. Denna klarsignal hade jag väntat på 

länge. För att nu äntligen få göra min stora insats. Jag hade under våra 

färder lagt märkte till att Bryggarn vid start tryckte foten på en liten

pedal, och då gick motorn i gång. Jag sprang brådskande före till 

hytten, klättrade ivrigt upp, satte mig på Bryggarns plats och tryckte 

ner den lilla manicken med foten. Men det var inte bara motorn som 

gick i gång och gav ifrån sig det välbekanta rörrörrrörrrrr. Bilen satte 

sig i rörelse också. En växel låg tydligen i. Eftersom bilen stod på 

toppen av ett krön fortsatte den av egen drift att sakta rulla utför. Jag 

blev skäckslagen. Men Bryggarn hade just stängt magasinsdörren och 

sett vad som höll på hända. Det blev snurr på hans långa ben. Med 

några långa kliv var han inne i hytten och satte stopp för vidare 

äventyr. Puuh! Jag väntade en skarp tillrättavisning. Men Bryggarn sa 

bara, något sammanbitet, " de´där kunde ha gått illa". Jag satt 

hoptryckt och tyst under den första delen av hemfärden. Bryggarn 

också, kanske med en hälsning till högre makter. Forden lättade dock 

så småningom stämningen med sitt sällskapliga brummande. 

I samband med Bryggarns 60-årsdag 1956 skrev jag ner denna 

upplevelse i ett brev till honom som en uppskattning av hans fina sätt. 

Men det var tyvärr efter själva högtidsdagen. Mitt samvete hade väl 

börjat gnaga. En tid efteråt var det någon av döttrarna, troligen Birgit, 

som tog upp detta vid ett besök hemma på Kopparslagargatan. Hon 

gillade brevet, men med en försiktig förebråelse sa hon, att brevet 

borde väl ha fått komma före födelsedagen, så att "vi hade kunnat läsa 

upp det för alla som var med". Jag blev skamsen, men jag kunde ju 

inte tro, att någon annan än Bryggarn och hans familj skulle vilja 

smälta innehållet. 

Den andra specialtransporten gick till Stockholm. Under andra 

världskriget (1939 - 1945), då Sverige var avspärrat från import av 

olja, utvecklades och tillverkades gengasaggregat för montering på 

bilar. Bryggarn började påpassligt att producera gengaskol i Färnbo. 

Hur denna produktion gick till har hans svärson Erold Sandqvist (gift 

med Kajsa) berättat om så här: 

"Beträffande gengas och kolning skall jag (Erold) försöka 

förklara hur det gick till. Axel köpte skog, som han lät 

avverka, och som höggs i ungefär 2 meter långa stockar. 

Istället för att kola dessa i en vanlig kolmila, hade han 

kolugnar. Dessa var ganska stora. murade av tegel med 

järndörrar. Dessa ugnar hade skorsten. I dessa restes 

stockarna tills hela ugnen var full, därefter tändes ugnen 

på, man hade gjort så att elden skulle börja från botten och 

sedan sprida sig. När elden tagit sig stängdes dörrarna och 

luftintaget reducerades så att förbränningen blev 

ofullständig. Kolugnen kunde brinna några dygn och 

måste vaktas hela tiden så att den inte började brinna

ohämmat, då kunde många dyrbara kronor brinna upp på 

någon timma. Kolugnen ansågs säkrare än kolmilor och 

krävde mindre arbete. Axel sålde kolet för gengasdrift av 

bilar. Kolet östes i korgar som kallades "stigar", "stig" i 

ental. De innehöll ungefär 1 m3. Man lastade dessa på 

lastbil ungefär tio stycken och sedan tio stycken ovan på 

dessa = 20 stigar = 20 m3." 

Bryggarns kolframställning måste ha varit lönsam. Säkert bidrog den 

till att bostadshuset under den här tiden fick sig ett ordentligt lyft med 

målning, tapetsering och förbättrade installationer. 

Greta, Birgit, Dick, Kajsa och Klas-Erik vintern 1940. 

Nu var det var februari 1940, då jag var en 

bra bit över dom tretton. Det var smällkallt, 

och jag var hos Bryggars på kokslov. 

Skolorna uppvärmdes av ved och koks. För 

att spara på värmen bestämde regeringen, att skolorna skulle vara 

stängda i flera veckor. Skollovet kom att kallas kokslov. 

En dag skulle ett lass gengaskol i papperssäckar transporteras till 

Stockholm.. Jag skulle få följa med. I Forden. Resan till huvudstaden 

var en premiär. Jag hade aldrig tidigare varit i Stockholm. Resan ner 

har fallit i glömska. Däremot inte en del händelser inne i stan. Vi for 

till beställarens kontor. På självaste Kungsgatan. Kontoret låg högt 

upp i ett högt hus vid Kungsgatan. Möjligen var det i ett av 

Kungstornen. Fick åka hiss upp. Inne på kontoret mötte vi en 

jovialisk herre, som med ett brett leende hälsade igenkännande och 

angeläget på Bryggarn. Hans framtoning skvallrade gulaschbaron. 

Han vände sig också till mig med några välkomnande ord, och jag 

kände mig plötsligt äldre än en simpel skolelev från Gästrikland. Sen 

han undanstökat de första artighetsfraserna följde en ritual, som jag 

inte var beredd på. Den jovialiske herrn tog upp ett cigarrettetui ur 

innerfickan och bjöd Bryggarn. Jag tänkte att det där är ingen idé, här 

röks inte, Men ack vad jag bedrog mig. " Oj då, ska det bli rööka 

också", sa Bryggarn med lite upptänd röst och tog tveksamt en pinne 

ur asken. Han fick eld från bjudarens guldgnistrande tändare. Man 

kan se på människors sätt att röka, om de är vana syndare eller inte. 

Bryggarn höll cigarretten mellan pekfingret och tummen högt i luften

och långt ifrån sig på ett lite tvunget sätt. Han verkade inte njuta så 

särdeles av seansen. Något halsbloss drog han inte. Men det var ett 

viktigt affärstillfälle. Så vad gör man inte. 

Det som sen tilldrog sig minns jag inte ordningen på. Vi åt i alla fall 

mat på Norma, en då populär restaurangkedja, kanske sin tids Mac 

Donald. Det var i hörnet av Kungsgatan och Vasagatan. Jag kan 

heller inte erinra mig om jag var med vid avlastningen av 

kolsäckarna. Troligtvis inte. Vi kom någon gång under eftermiddan 

eller kvällen till Ynglingagatan 14 vid Vanadisplan på Norrtull. Där 

bodde min morbror Gunnar och moster Hedvig. De var portvakter i 

huset, ett ganska stort hyreshus . "Jag skulle lämna av en yngling här 

på Ynglingagatan", sa Bryggarn fyndigt och med sin klämmiga röst. 

Hedvig med sin späda gestalt tittade med stora ögon. Faktiskt såg hon 

en smula överraskad ut. Om hon var beredd eller inte, har jag ingen 

aning om. Normalt borde hon ha varit meddelad genom telefonsamtal 

från Bryggars eller direkt från Mamma i Gävle. Det som talar för en 

överenskommelse var att Bryggarn inte for omkring och letade i 

storstaden utan hittade mer eller mindre direkt till Gunnars. Det tyder 

väl på att han fått en adressbeskrivning i förväg. Men annars var det 

vanligt, åtminstone i Mammas kretsar, att man bara kom och 

knackade på, även när det var långt mellan avstånden och träffarna: 

"Nu kommer jag och hälsar på". Det var självklart, att folk skulle 

vara hemma. Och ta emot. 

Hos Gunnars skulle jag övernatta. På kvällen togs jag om hand av 

kusinerna Bengt, 11 år och Börje, 9 år. Vi gick på bio, Vad såg vi? 

Inte vet jag. Det var nog i alla fall något om kriget. Vi tog oss fram 

med spårvagn från Vanadisplan. Vi stod på plattformen och jag höll i 

mig krampaktigt, när vagnen krängde i svängarna och tjöt i rälsen. 

Kusinerna pinnade på med sina vita knästrumpor och blå 

manchesterbyxor och pratade på utan uppehåll, briljerande med sin 

kunskap om gatorna och deras namn. Jag kände mig på efterkälken. 

Jag fick klart för mig hur man pratade i Stockholm. Grabbarna lät 

självsäkra. Det fanns dock inget överlägset mot mig personligen. 

Kusinerna var tvärtom lite beskyddande och angelägna att underhålla 

kusinen från landet, särskilt Börje. Det var bara så, att jag i 

storstadsmyllret kände mig utlämnad åt obekanta krafter; 

spårvagnsrassel och annat missljud, höga hus och påträngande 

gatubelysning trots kristiden. 

Var Bryggarn övernattade var inget jag hade bekymmer om. Han 

hämtade mig på Ynglingagatan. Vid återfärden från Stockholm blev 

det så småningom mörkt. Bryggarn hade nog haft en jobbig dag med 

avlämningen av sin last, för han visade sig vara trött och frågade på

färden hemåt till Färnbo om jag ville hålla i ratten. Det var med starkt 

upprymd känsla jag tog över detta enormt viktiga uppdrag. Jag satt 

kvar vid sidan och lät Forden arbeta sig hemåt Färnbo. Under mitt 

befäl! Naturligtvis var Bryggarn medveten om att han inte kunde 

slappna av och lämna kontrollen. Möjligen fann han lite vila i att 

kunna få sänka armarna en stund från ratten. Kanske också för att 

hålla liv i mig, eller måhända blott för att "vara snäll". Han visste vad 

en grabb på tretton behövde. 

Vi var så gott som hemma i Färnbo. Kanske en mil kvar. Bryggarn 

hade återtagit kommandot för länge sen. Natten var svart och kall, 

men det var ändå rätt skönt i hytten. Snön yrde mot oss, och vi såg 

inte långt framför oss. Plötsligt dunkade det till i Fordens vänstra 

sida, och den krängde till med kraft. Bryggarn stannade och hoppade 

ut. Jag hörde ett ivrigt samtal utanför och jag sträckte mig ut genom 

den öppna dörren. Vid sidan om vägen låg en personbil med kylaren 

ner i en lutning vid sidan om. Personbilens strålkastare lyste i snöyran 

bort i den mörka gästrikeskogen. Bryggarn och en person stod och 

betraktade den spöklika scenen. "Jag såg ingenting förrän det smällde 

till i sidan" sa Bryggarn, och föraren av personbilen sköt in: "men du 

kom från höger” (Det var på vänstertrafikens tid.) De bytte livligt 

meningar några gånger. Jag förstod så småningom att de kände 

varandra. "Bara inte framaxeln har gått av. Det blir dyrt. Och jag har 

lånat bilen". Ordväxlingen tonade ner efter någon minut. Ingen av 

parterna hade visat någon direkt ilska. Denna egenskap var för övrigt 

främmande hos Bryggarn. Åtminstone i min närvaro. Den djupt 

beklaglige föraren fick sätta sig hos oss i hytten. Resan fortsatte 

hemåt, en tio minuter eller så. Vi angjorde först bryggerihemmet, och 

jag fick lämna den trogna men betryckta Forden. Bryggarn och hans 

följeslagare fortsatte till dennes hem, någon bit längre bort. Men 

vilken resa till Stockholm! Och från Stockholm! 

Ruska och halsa en läskis. 

Vid läskedryckstillverkningen i källaren fick jag etikettera flaskor. 

Det stod en tappningsapparat på golvet. Man satte dit en rendiskad 

flaska, en efter en, och så fylldes den på med essens och vatten, som 

kom från en stor behållare. Till behållaren var ansluten en kolsyretub. 

Efter påtappningen 

korkades flaskan till i en 

särskild 

kapsyltillslutare.

Bryggarn firar 60 år. 

Det gjorde en erfaren medhjälpare (inte jag) med ett fotstamp, och då 

sa det tjoff. Det kunde hända att flaskan under påtappningen 

exploderade. Men jag hörde aldrig att någon människa kom till skada. 

På den färdiga flaskan fick jag klistra fast en färggrann etikett. Jag 

tilldelades en bunt, och jag tog en och en och satte på flaskorna, som 

jag dessförinnan blött med vatten. Det var riksviktigt att etiketten 

kom 1 centimeter från nederkanten. Och framför allt inte snett. Sen la 

jag flaskan i en trälåda, på vars gavlar det stod Österfärnebo Bryggeri. 

Men före etiketteringen skulle jag kontrollera, att det inte fanns något 

skräp inuti flaskan. Jag högg tag i flaskhalsen, vände flaskan upp och 

ner, höll den mot ljuset och ruskade den med ett par vickningar så att 

innehållet kom i rörelse. Om jag såg en liten främmande sak, t.ex. en 

svart prick eller en liten sticka, så ställde jag flaskan i det djupa 

källarfönstret. Den skulle kasseras. Menade jag. Ibland kom Bryggarn 

förbi, och då kontrollerade han de avställda flaskorna. "Nja, den här 

är det inget fel på ". Och så åkte flaskan ner i lådan. Till saken hör, att 

kasserade läskisar fick drickas upp. I varje fall hördes inga protester, 

om man öppnade och tog sig en klunk. Eller två. Detta gjorde att jag 

var hyperextremt noggrann vid avsyningen. Jag såg skräp i mest varje 

flaska. Den kraftiga utsorteringen och drickandet gav så småningom 

ifrån sig ett starkt undertryck och tvingade mig att ofta springa upp 

till baksidan av garagen för att prestera en naturlig avtappning. 

Vad fanns det för läskedrycksmärken på den här tiden, alltså i slutet 

av 30-talet? Sockerdricka, så klart, och Vichyvatten, helt glasklart. 

Och sen var det alla dryckerna med frukt- och bärsmaker. Till 

fruktsorterna hörde t.ex. Pommac, Orancia, Champis, Cider, Citronil 

och Valencia. Den senare med en förförisk senorita på. Samt 

telefonnumret 57. Till bryggeriet alltså. En udda sort hette Bonni eller 

Bonnie, men den tycks ha torkat ut från marknaden rätt fort. 

Läskedryckerna med bär, t.ex. Skogsbär och Hallon, var även dom 

goda, men det var mera fest över de "gulfruktiga" dryckerna. Till 

jularna blev det fart på Julmust, som hade en glad etikett med tomtar.

Av alla läskedrycker var det nog roligast 

att få virvla om Pommac, "de 25 

frukternas sköna dryck". Det var något 

alldeles extra med Pommac. Gul som 

guld. Den var som Läkerol bland 

halstabletterna eller som Rolls Royce 

bland bilarna. Jag tror Pommac var lite 

dyrare ute i handeln och att det bidrog till 

att ge drycken en nimbus utöver de andra, 

mera vanliga. Det som är dyrast måste ju 

vara bäst. Pommac var sen gammalt en 

väl inarbetad dryck. Receptkonstruktören 

var norrlänning och hette Anders Lindahl. Men det var i sitt kök i 

Sundbyberg, i början av 1900-talet, som han skulle komma att koka 

ihop ingredienserna till Pommac. Där jockade han även med den 

flytande kosmetikan Lazarol (som till stor del tycks ha innehållt 

alkohol) och hudsalvan Lazarin, som båda blev tidstypiska 

universalmedel. (Se avsnittet om Ramhäll och farbror Strömberg 

under rubriken Kooperativa.) Anders Lindahl, kallad Lazarolkungen, 

bildade så småningom essensfabriken Fructus på Nybrogatan i 

Stockholm. Jag skulle tro att det var från Fructus, som Bryggarn 

rekvirerade essenserna till sin läskedrycksframställning. 

Vid Bryggarns 50-årsfest i baptistkapellet höll en yngre "Holminare" 

(bror till Per Olof Holmin, som gifte sig med Greta) från predikstolen 

en skämtsam exposé över Bryggarns framställning av drycker: 

"Bryggarn höll en dag på att experimentera, och då kom det till en 

kemisk reaktion med värsta sjudning och explosion. Å då skrek 

Bryggarn: "Si där". Och så fick drycken heta Cider." 

Birgit köper mig en slips 

Tant Ellen fick för sig att jag skulle utrustas med en slips. Jag vet inte 

varför. Jag hade redan en slips, en av Pappas försmådda. Den var 

möjligen sliten av all hårdknytning. Birgit och jag traskade iväg till 

Wistrands, en stor lanthandel i ett vitt hus bortåt Mejeriplan. Hon 

ställde sig vid disken för att beställa varor av handlanden och sa till 

mig att under tiden titta i slipssnurran, som stod på disken längre bort. 

Jag såg på en gång vad jag ville ha. En skinande röd och blank 

sidenslips. Den hade inga fåniga mönster. Bara ilröd. Birgit kom 

fram. Nääe, tyckte hon. Hon drog ner en annan, med fula blå ränder 

på tvären. Den här är mera passande… Fast det tyckte inte jag. Och sa 

det också. Efter en hel del mackel fram och tillbaka fick jag min slips 

i alla fall. När vi kom hem till bryggeriet, så visade vi slipsen för tant

Ellen. Hon granskade den dyra slipsen med den lysande festfärgen. 

Och sa att den var mycket fin. 

Greta jazzar Alexanders Ragtime Band 

Greta hade tillgång till orgeln i Österfärnebo kyrka för sina övningar. 

Hon höll på att utbilda sig till musikdirektör vid Musikaliska 

akademin i Stockholm, liksom sedermera även Kajsa skulle göra. 

Vid ett tillfälle fick jag följa med Greta till kyrkan och upp på 

orgelläktaren. Hon övade bland medtagna noter, och jag fick lyssna 

till kyrkliga och andra städade musikverk. Men så fick hon för sig att 

hon skulle göra en styrkedemonstration. Hon tog sats och hoppade 

över skaklarna helt enkelt. Greta sparkade med sina långa ben på 

pedalerna och brusade på med Alexanders Ragtime Band och drog 

upp piporna i höjden. Hon såg himlaglatt finurlig ut och drog upp 

även mungiporna. Det svängde med besked i Österfärnebo kyrka. 

Greta kände efter hand att kyrkorummets andlige bevakare började se 

hotfull ut. Hon gav efter för hotet. Både pipor och gipor åkte ner. 

Nää… Usch så jag gör. Abrupt slut. Så synd tyckte jag.

Foto på helsida

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?