Översättning - Intervju med Marko Ivanovic KLAR ... - Malmö Opera
Översättning - Intervju med Marko Ivanovic KLAR ... - Malmö Opera Översättning - Intervju med Marko Ivanovic KLAR ... - Malmö Opera
Översättning - Intervju med Marko Ivanovic KLAR (Marko Ivanovic, MI): – Janáček är helt klart en av de mest kända tjeckiska tonsättarna i musikhistorien, men för mig är han också den mest originella av dem. Jag tror att det kanske är därför som han idag är den mest eftertraktade bland tjeckiska tonsättare utomlands. När vi vill exportera våra tonsättare pratar vi alltid om Dvořák som nummer ett, men jag tycker att Janáček är mycket mera värdefull – speciellt med tanke på hans specifika tonspråk och känsla för dramatik. – Det är väldigt svårt att beskriva Janáček utan att lyssna på hans musik, för hans musik är väldigt dramatisk – även hans orkestermusik är dramatisk. Det ligger alltid någon form av historia bakom musiken och det är intressant att se hur de här historierna kan förstås utomlands, utan översättning. De är helt enkelt internationella. – Jag tycker att hans musikaliska språk är fullt av avbrott på något sätt. Han utvecklar inte melodierna, utan sätter istället olika teman mot varandra, och han återanvänder ofta teman och melodier i ett snabbare tempo än första gången. Jag ser det här sättet att använda teman på som något väldigt specifikt och det görs alltid på ett musikaliskt-dramatiskt sätt. Janáček var också känd som insamlare av folksånger och det talade tjeckiska språket. På hans tid fanns inga inspelningsapparater, så han reste helt enkelt runt i trakterna kring Brno och i resten av Mähren och skrev ner olika dialektala satsmelodier. Han ansåg nämligen att de naturliga talmelodierna i sig själva hade förmågan att skapa känslor. Det här var bara en av alla hans teorier, som han baserade sitt musikaliska språk på i operorna och i de symfoniska verken. (Fredrik Emmerfors, FE): – Som tjeck, hur mycket av den folkloristiska musiken känner man igen i till exempel Jenůfa? (MI): – I Jenůfa finns två eller tre tydliga avsnitt som påminner om traditionell folksång, men som egentligen bara låter som det. Janáček skrev nämligen de delarna själv, fast då i den typiskt traditionella, folkliga stilen i mähriska sånger och danser. Så när man hör de här avsnitten i operan låter det som i Mähren i slutet av 1800-talet, men det är alltså ren originalmusik av Janáček. (FE): – Är Jenůfa svår att dirigera? (MI): – Ja, Janáčeks operor, och hans musik i allmänhet, är svårdirigerade av flera skäl. Ett av dem är att Janáček var en slarvig person. Han skrev inte in allting i partituren och de är fulla av motsägelser, både vad gäller tempo och dynamik. Många musikteoretiker har spenderat åtskilliga timmar på att försöka komma fram till vad Janáček egentligen menade, både i operorna och i de symfoniska verken. Och så är det även i Jenůfa. – Det finns två versioner av Jenůfa. Originalversionen skrevs för hemstaden Brno, och den andra skrevs för Prag. Den andra versionen bearbetades av dåvarande chefen för Nationalteatern i Prag, Karel Kovařovic, som själv var dirigent och tonsättare. Han sade till Janáček att han gärna ville sätta upp hans opera i Prag, men att han ville ändra en del saker i den för att göra den mer dramatisk. Janáček sade ”Ok, gör vad du vill!” och Kovařovic tog bort lite här och var och gjorde en del förändringar i orkestreringen. Så idag har vi alltså två giltiga versioner av Jenůfa: Brno-versionen och Prag-versionen. – Och i Malmö gör vi nu Brno-versionen. Det är väldigt roligt, för det är första gången för mig. I Prag gör vi helt enkelt aldrig den här versionen, där gör vi bara vår egen Prag-version. Vi tycker mest att Brno-versionen är lite intressant, men inte lika legitim som arv efter Janáček. Utomlands möter jag ofta människor som anser att original är original, och att Prag-versionen bara är en anpassning av
<strong>Översättning</strong> - <strong>Intervju</strong> <strong>med</strong> <strong>Marko</strong> <strong>Ivanovic</strong> <strong>KLAR</strong><br />
(<strong>Marko</strong> <strong>Ivanovic</strong>, MI): – Janáček är helt klart en av de mest kända tjeckiska tonsättarna i<br />
musikhistorien, men för mig är han också den mest originella av dem. Jag tror att det kanske är därför<br />
som han idag är den mest eftertraktade bland tjeckiska tonsättare utomlands. När vi vill exportera våra<br />
tonsättare pratar vi alltid om Dvořák som nummer ett, men jag tycker att Janáček är mycket mera<br />
värdefull – speciellt <strong>med</strong> tanke på hans specifika tonspråk och känsla för dramatik.<br />
– Det är väldigt svårt att beskriva Janáček utan att lyssna på hans musik, för hans musik är väldigt<br />
dramatisk – även hans orkestermusik är dramatisk. Det ligger alltid någon form av historia bakom<br />
musiken och det är intressant att se hur de här historierna kan förstås utomlands, utan översättning. De<br />
är helt enkelt internationella.<br />
– Jag tycker att hans musikaliska språk är fullt av avbrott på något sätt. Han utvecklar inte melodierna,<br />
utan sätter istället olika teman mot varandra, och han återanvänder ofta teman och melodier i ett<br />
snabbare tempo än första gången. Jag ser det här sättet att använda teman på som något väldigt<br />
specifikt och det görs alltid på ett musikaliskt-dramatiskt sätt. Janáček var också känd som insamlare<br />
av folksånger och det talade tjeckiska språket. På hans tid fanns inga inspelningsapparater, så han reste<br />
helt enkelt runt i trakterna kring Brno och i resten av Mähren och skrev ner olika dialektala<br />
satsmelodier. Han ansåg nämligen att de naturliga talmelodierna i sig själva hade förmågan att skapa<br />
känslor. Det här var bara en av alla hans teorier, som han baserade sitt musikaliska språk på i operorna<br />
och i de symfoniska verken.<br />
(Fredrik Emmerfors, FE): – Som tjeck, hur mycket av den folkloristiska musiken känner man igen i till<br />
exempel Jenůfa?<br />
(MI): – I Jenůfa finns två eller tre tydliga avsnitt som påminner om traditionell folksång, men som<br />
egentligen bara låter som det. Janáček skrev nämligen de delarna själv, fast då i den typiskt<br />
traditionella, folkliga stilen i mähriska sånger och danser. Så när man hör de här avsnitten i operan<br />
låter det som i Mähren i slutet av 1800-talet, men det är alltså ren originalmusik av Janáček.<br />
(FE): – Är Jenůfa svår att dirigera?<br />
(MI): – Ja, Janáčeks operor, och hans musik i allmänhet, är svårdirigerade av flera skäl. Ett av dem är<br />
att Janáček var en slarvig person. Han skrev inte in allting i partituren och de är fulla av motsägelser,<br />
både vad gäller tempo och dynamik. Många musikteoretiker har spenderat åtskilliga timmar på att<br />
försöka komma fram till vad Janáček egentligen menade, både i operorna och i de symfoniska verken.<br />
Och så är det även i Jenůfa.<br />
– Det finns två versioner av Jenůfa. Originalversionen skrevs för hemstaden Brno, och den andra<br />
skrevs för Prag. Den andra versionen bearbetades av dåvarande chefen för Nationalteatern i Prag,<br />
Karel Kovařovic, som själv var dirigent och tonsättare. Han sade till Janáček att han gärna ville sätta<br />
upp hans opera i Prag, men att han ville ändra en del saker i den för att göra den mer dramatisk.<br />
Janáček sade ”Ok, gör vad du vill!” och Kovařovic tog bort lite här och var och gjorde en del<br />
förändringar i orkestreringen. Så idag har vi alltså två giltiga versioner av Jenůfa: Brno-versionen och<br />
Prag-versionen.<br />
– Och i <strong>Malmö</strong> gör vi nu Brno-versionen. Det är väldigt roligt, för det är första gången för mig. I Prag<br />
gör vi helt enkelt aldrig den här versionen, där gör vi bara vår egen Prag-version. Vi tycker mest att<br />
Brno-versionen är lite intressant, men inte lika legitim som arv efter Janáček. Utomlands möter jag<br />
ofta människor som anser att original är original, och att Prag-versionen bara är en anpassning av
originalet. Men jag har nu glädjen att kunna jämföra de här två versionerna, och helt ärligt så tycker<br />
jag att det optimala vore en kombination av båda. För en del av klippen som gjordes av Kovařovic,<br />
och som sedan godkändes av Janáček, var riktigt smarta och gynnar verkligen dramat.<br />
– I slutet hittar man de största skillnaderna, men då inte i själva musiken utan i orkestreringen. Pragversionen<br />
orkestrerades om en del och det slutet är väldigt ljust och optimistiskt, <strong>med</strong> en stark känsla<br />
av katharsis. Janáčeks original, Brno-versionen, var mycket råare och inte lika vacker. Men, menar<br />
många, Janáček är inte vacker. Janáček är dramatisk, han är brutal. Det är en ändlös diskussion om det<br />
där. Ur min synvinkel är båda versionerna lika sanna och det beror ytterst på vilken version dirigenten<br />
väljer.<br />
– Så, nu kommer jag tillbaka till din fråga: är det svårt att dirigera Janáček? Ja, det finns många<br />
svårigheter. För det första att överhuvudtaget veta hur man ska framföra ett stycke, hur man löser<br />
sådana basala saker som tempi och dynamik. Och i ett senare skede är det ofta väldigt svårt att förklara<br />
allting för orkestern. Framförallt brukar orkestrar som inte är vana vid att spela Janáček alltid vara lite<br />
förvirrade i början. En intressant sak <strong>med</strong> Janáčeks musik är nämligen att den alltid verkar mycket mer<br />
förvirrande i partituret än när du hör den. När du hör Janáčeks musik flyter den fram, men i partituret<br />
är det fullt av snabba skiftningar i tempo och dynamik. Och just det är en av svårigheterna när en<br />
dirigent kommer och ska repetera Janáčeks musik.<br />
<strong>Översättning</strong>: Fredrik Emmerfors
Change language