Nr 3 2007 - Svenska Baptistsamfundet

Dags att gå vidare
SÅ VAR DET DAGS för mig att gå vidare. Efter
fyra spännande år på SBUF slutar jag under
hösten som förbundssekreterare. Den första
riksstämman för den nya gemensamma riksfederationen
i Norrmalmskyrkan den 17-18
november blir några av mina sista arbetsdagar
på en innehållsrik, utmanande, utvecklande,
rolig, svår och spännande tid.
Det är en förmån att få jobba med och för
unga människor. SBUF för på ett sätt en tynande
tillvaro, med medlemssiffror som pekat
nedåt i många år. Samtidigt spirar det av liv
i de människor, de föreningar man möter.
SBUF är också en samling människor med
stort hopp om framtiden, med stor tro på den
lilla människans betydelse och inneboende
kraft och med stor övertygelse om att vi
tillsammans kan förändra världen.
UNGA MÄNNISKOR ÄR INTE SÄRSKILT välrepresenterade
i våra kyrkor i Sverige. Samtidigt
fi nns det unga i våra kyrkor som är beredda
att ta över. Unga människor med framtidstro,
engagemang och en levande gudstro.
Men de kommer att vilja göra det på sitt
sätt, vara kyrka utifrån sina förutsättningar
och förändra med historien i ryggen men
ibland utan respekt för traditioner. Jag
hoppas att vi vågar låta dem göra det. Nu och
i framtiden.
Jag har just haft förmånen att få vara
med på den tredje Europeiska Ekumeniska
Konferensen där alla kyrkotraditioner
samlades kring den gemensamma tron. De
unga delegaterna konstaterade i ett uttalande
att unga är inte är kyrkans framtid. Unga är
kyrkans nu!
Malin Ivarsson Wärn
Avgående förbundssekreterare SBUF
6
” Det är en
förmån att få
jobba med
och för unga
människor.
En färggrann bok om
församlingsutveckling
NFU – Naturlig församlingsutvecklig – har funnits i ett antal år nu. Det är
inte en organisation eller en organiserad kyrkorörelse. Det är en ekumenisk
rörelse, med förankringar i fl era samfund i Sverige och på många andra håll.
Mer än 50 000 församlingar i 70 länder har gått in i NFU-processer.
Många har kommit i kontakt med NFU:s
arbetsmetoder och förhållningssätt i förnyelse-
och omstartsprojekt i våra församlingar.
Men det är inte
en rörelse som gör så
mycket väsen av sig
i form av väckelse. I
grunden handlar det
faktiskt om något så till
synes torrt som en uppsättning
vetenskapliga
mätmetoder. Därför kan
det tyckas lite egendomligt
att den nya boken
om NFU; Sätt färg på livet vänder sig till den
som vill leva ut sin tro med balans och glöd”
som det står i baksidestexten.
Men boken är allt annat än torr, och det
fi nns förstås också ett mål med NFU-processerna,
att dra människor närmare Gud
och öppna för en växande tro, enskilt och i
församlingen, förhoppningsvis med församlingstillväxt
som följd.
Författaren, Christian A Schwarz leder
institutet för Naturlig Församlingutveckling i
Tyskland, och har tidigare utkommit med ett
fl ertal böcker om NFU på svenska.
DEN NYA BOKEN Sätt färg på livet med Naturlig
församlingsutveckling är färggrann, full
med illustrationer och fi gurer (genomgående
i färg). Möjligen lite ”pratig” – men också
mer lättillgänglig än de tidigare. Och den
har mycket att ge även för den som läser den
för sin egen skull eller bara av nyfi kenhet.
Men den ska nog inte i första hand betraktas
som en personlig uppbyggelsebok, även om
Mellan två världar
TACK TILL MINA LÄRARE på Betel! De sa att
jag var en väldigt begåvad elev. Men det
saknades tydligen en del pusselbitar för att
jag skulle passa in i resten av musikvärlden.
De tyckte att min röst kunde ha varit lite mer
kraftfull och att min kropp kunde ha varit mer
idealisk.
De sa att jag behövde lära mig hur man slår
sig fram och eftersom svek gör så ont var det
lika bra att inte lita på någon.
Jag lärde mig mycket av tiden de lade ner
på mig och jag försökte verkligen anpassa
mig till allt de sa. Jag skaffade till och med
glasögon eftersom de tyckte att jag behövde
det för att förstå mig på musikteorin. Dessvärre
fi ck jag ingen hjälp hos optikern eftersom
min syn var bra. Men hon gav mig i alla
fall fönsterglas i bågarna.
De ville göra mig till en av alla andra
och kanske visste de inte bättre. De kanske
menade väl. Men jag tappade bort mig själv
och ville aldrig musicera igen. Aldrig.
NI SÄGER ATT JAG ÄR EN väldigt begåvad elev.
Att mina pusselbitar är de som musikvärlden
saknar. Ni tycker att min röst och person är
tankarna är intressanta och kan leda till en
och annan nyupptäckt även för den som mest
arbetar med sin egen tro.
En bärande tanke som jag fastnade för i
den nya boken är treenigheten i form av de
tre färgerna, eller den ”treeniga kompassen”,
som författaren tagit upp även tidigare. Här
får de genomgående representera tre personlighetstyper
– eller tre typer av församlingar,
där endera av de tre dragen är framträdande.
Har du och/eller din församling fokus på
helande och andlig kraft (blått), refl ektion och
social rättvisa (grönt) eller evangelisation och
lärjungaskap (rött)?
BOKEN INNEHÅLLER ETT testverktyg, där man
kan ställs inför ett antal påståenden – lite mer
djuplodande än kvällstidningarnas variant på
”testa dig själv” bör väl tilläggas… Resultatet
leder vidare till angelägna frågor om var man
själv bör lägga fokus och hur de olika delarna
samspelar i en församling.
För alla behövs, och kompletterar varandra.
Med rätt jämvikt kan de stärka varandra. Eller
hämma varandra – författaren pekar på några
mer eller mindre tydliga risker med alltför
ensidigt ”färgval”.
Här blir det också tydligt att boken sätter
in det hela i ett sammanhang, en församling.
Det behöver dock inte vara i en NFU-process.
Den kan också med behållning läsas av
studiegrupper och den som vill veta mer om
”tänket” bakom NFU. Men boken kan säkert
också ge lite mer ”färg” åt den enskilde
läsarens tro.
Michael Anderson
unik och att det i sig är
idealiskt.
Ni säger att respekten
för andra är viktig
att hålla fast vid och att
gemenskapen behövs
för att i glädje och sorg
förstå vem man är.
Therese tackar!
Jag lär mig mycket
av tiden vi delar och
jag tror att jag börjar hitta hem. Ni får mig till
och med att känna mig duktig fast lässvårigheterna
gör musikteorin svår. För första
gången får jag utrymme att gå mina egna
vägar och vi lär av varandra.
NI TAR TID MED MIG fast er begåvning skulle
kunna läggas på er egen karriär. Den ödmjukheten
inspirerar och uppmuntrar.
Ni tror på mig och kanske vet ni inte bättre.
Men ni menar väl.
Därför ska jag musicera för er och för
mig. Och om jag någon gång tvivlar ska jag
minnas vår tid, och tänka på den jag fi ck vara
i era ögon. Tack!
Terese Fredenwall
BAPTISTNYTT 3/07