Nr 3 2007 - Svenska Baptistsamfundet
Nr 3 2007 - Svenska Baptistsamfundet Nr 3 2007 - Svenska Baptistsamfundet
Löfteslandet gav nytändning åt Det är många barn på Löfteslandet – så många att de kan diskutera dagens ämne i fl era olika grupper efter ålder. 4 Det är söndag. Gudstjänsten i Betelkyrkan, Örebro, har hållit på i kanske tio minuter när jag hälsar på i nedervåningen. Här är ett myller av liv. Här samlas barnen från fyra år och uppåt i ”löfteslandet”, som sedan några år ersätter den mer traditionella söndagsskolan. Som vanligt hamnar barnen i källarvåningen. Men ingen sörjer över det. Här fi nns gott om utrymme, och det är mysigt inrett. Förutom att det är mycket barn, är det påfallande många vuxna med. Nedanför spiraltrappan med barnsäker grind, som ungdomspastor Mattias Johansson just håller på att stänga, ligger högar av skor. Förutom mina 46:or är det andra som uppenbarligen hör till vuxna fötter. Det var för några år sedan som man i Betelkyrkan kände att söndagsskolearbetet höll på att stagnera. – Vi stod vid vägs ände, säger Torbjörn Holmqvist, som är sammanhållande länk för söndagsskolan. Vi hade ledarbrist och det behövdes en förändring. Man fi ck tag i ”Löfteslandet”, som var ett översatt material från Willow Creek i USA. – Det kändes lite amerikanskt, men det var fräscht. Och vi har prövat oss fram. LÖFTESLANDET ÄR UPPLAGT i tre delar. Efter ”incheckning” är det valfritt om man vill spela spel, leka eller rita. Jag slår mig ned med en grupp barn – och ett par vuxna – som är i full färd med att bygga upp var sin lantgård med djur. Det är ett spel där man genom att gå på olika rutor kan få fl er djur eller staket, så de inte rymmer – eller också rymmer de i alla fall, om man hamnar på fel ruta. Någon tröttnar och övergår till att sortera in byggpinnar. I ett rum intill kan man spela pingis, och vid ett bord bakom trappan sitter några barn och ritar. Barnen har namnskyltar – en liten detalj, som bidrar till att barnen ska känna sig sedda. Och praktiskt för de vuxna som fi nns med, som kanske inte alltid känner alla barnen. I dag är en mormor till ett av barnen med. Vuxna är välkomna att delta, men man understryker att det sker på barnens och gruppens villkor. – De fl esta vuxna som är med är förstås föräldrar, berättar Anna Rydén, som jobbar frivilligt med Löfteslandet. Hon har själv två barn med. – Det är på gott och ont. Det blir lätt att de spexar upp sig. EFTER EN STUND avrundas spelen, och det är dags för samling. I dag, berättar Anna Rydén, ska de få besök av en reporter från Heta Nyheter. Anna smiter ut – och in kommer reportern (som är misstänkt lik Anna), som berättar om sitt scoop: Det handlar om Johannes Döparen. Efter samlingen delas barnen in i smågrupper efter ålder. Jag följer med en grupp mindre barn, där vi fortsätter prata lite om BAPTISTNYTT 3/07
söndagsskolan dop, innan det är dags för några lekar. Flera av barnen har varit med på barndop, visar det sig. Vi pratar lite om hur det går till, sedan om hur det kan gå till att bli döpt som vuxen. Några av barnen vet att det fi nns en dopgrav i kyrkan. Vi plockar fram en docka och en liten låda och ser hur det kan gå till. Det är lekfullt och det fi nns plats för frågor. – Jag tycker upplägget på Löfteslandet är suveränt, säger Anna Rydén. Inte minst att barnen först får tillfälle att prata av sig och leka, innan samlingen. De träffar ju kompisar, som de kanske inte sett på ett tag. Oscar, 7 år, tyckte ändå det var lite svårt att hålla sig lugn på samlingen. – Jag tror att de fl esta hade hört talas om Johannes Döparen och det förut. Men det var bra att prata om det efteråt. Det här med dopet verkar lite konstigt, tycker Oscar. ÅLDERSINDELNINGEN INNEBÄR att samtalet sker på en nivå som passar barnen i gruppen. Det är också lättare att prata i en liten grupp. Det innebär också att det måste fi nnas minst tre vuxna med, en för varje åldersgrupp. Men det brukar inte vara något problem. Efteråt får jag veta att det fi nns ett schema med ämnen och hållpunkter, så att vem som helst ska kunna gå in utan större förberedelser. Den som håller storsamlingen måste förstås vara förberedd, men förutom ungdomspastor Mattias Johansson fi nns det fl era engagerade frivilliga i församlingen. – Söndagsskolearbetet är roligt, för vi vill så mycket, säger Torbjörn Holmqvist. Men kring 1910 var det 1000 barn i söndagsskolan, hur är det i dag? Vi försöker i alla fall skapa en varm atmosfär, där barnen blir sedda. Och där vi som leder kan så några frön. – Det handlar också om att engagera fl era ledare i ett ”gåvobaserat tjänande” – man ” Barnen får tillfälle att prata av sig och leka, innan samlingen. Anna Rydén. bidrar med det man kan. För Betelförsamlingen har det nya söndagsskolearbetet inneburit att man har med många barn på söndagarna. Och, säger Torbjörn, om barnen vill gå till söndagsskolan, då går ju hela familjen! Men även församlingar med färre barn kan ta med de grundläggande tankarna i Löfteslandet, säger Torbjörn. – Att det ska vara roligt, att det ska ske på barnens villkor – och inte minst att de vuxna är med på barnens villkor! Sedan kan det handla om en så enkel detalj som att ha lite frukt – barnen har ju varit uppe ett tag. Text och foto: Michael Anderson LÖFTESLANDETS VÄGLEDANDE PUNKTER: – Vi vill se på barnens tid och innehåll i kyrkan ur deras synvinkel! – Vi vill skapa en trygg atmosfär för barnen och visa att de är sedda och älskade! – Vi vill ge barnen en bibelundervisning som de kan leva i vardagen! – Vi vill undervisa barnen på ett kreativt sätt! – Vi vill dela livet med barnen och vara goda förebilder för dem! – Vi vill att barnen ska ha det roligt och trivas! Glada barn. Att gå till söndagsskolan har ett egenvärde för barnen. Och det fi nns gott om vuxna som vill vara med. Boknytt för små och stora Det ges ut många barnböcker i Sverige. Förra året gavs mer än 1 500 titlar ut, riktade till barn och unga. Några axplock: Gosiga Gunnar (Libris) är en berättelse om vänskap och att hitta sin talang. Den nya leksaken Gunnar är liten och mjuk och har en randig mage, men han vet inte riktigt vad han är för sorts leksak och vad han är till för. De andra leksakerna hjälper honom att ta reda på det. Min femåring tyckte det var kul att bilderna på Gunnar var mjuka att klappa på, men boken riktar sig nog mer till lite mindre barn. Av samme författare, Steve Smallman, fi nns sedan tidigare Ett lamm till middag (Libris) – om den hungriga vargen som får besök av ett vilsegånget och fruset lamm. Det skulle kunna sluta hur hemskt som helst, men gör det förstås inte, och boken blev med sin värme och humor snabbt en favorit i godnattläsningshyllan. OM MAN VILL HA HJÄLP att läsa böner med sina barn kan Min lilla bönbok av Sally Ann Wright (Verbum) vara ett tips. Här fi nns böner för läggdags, för vardagen, böner om nyckelpigor, sniglar och andra saker att förundras över och älska. Illustrationerna av Honor Ayres ger mer att upptäcka. Hur får man till barnverksamheten så att den blir en naturlig del både i församlingens liv och i barnens vecka? Boken Var inte Daniel rädd i lejongropen? (Marcus Förlag) är en bok som främst riktar sig till barnledare i församlingen. Författaren Andreas Tärnvind ger motivation, råd och handfasta funderingar kring bön, kroppspråk, lekar och relationer. En ungdomsbok lite på djupet är Stjärnkikaren av Katherine Paterson (Libris). Huvudpersonen, Angel, är elva år, har en pappa som sitter i fängelse, en mamma som är missbrukare och får ta ett alldeles för stort ansvar för sin lillebror Bernie. När mamman beslutar sig för att inte orka med barnen längre, dumpas de hos gammelfarmor på landet. Och där, under den klara stjärnhimlen börjar det hända saker. Berättelsen må ha vissa brister, men är en fi n skildring av relationen mellan de två syskonen. Och med ett stråk av mystik. OCH SÅ ETT PAR BÖCKER MER för oss vuxna: När Den Nya Ateismen med hänvisning till förnuftet försöker få oss att inte tro, ger Tom Wright i boken Helt enkelt kristen (Libris) förnuftsmässiga skäl för kristen tro. Han gör det genom att gå på djupet med frågor om längtan efter rättvisa, längtan efter andlighet och smärtan i relationer som gått snett. Tillsammans – nitton livsviktiga saker kristna gör när de möts tar upp ett antal företeelser i församlingslivet, som förbön, predikan, dop och lovsång. Med utgångspunkt i konkreta exempel spinner Emanuel Bäckryd vidare kring vad handlingarna står för. En bra bok för den som är ny i församlingsgemenskapen och vill förstå mer. Michael Anderson BAPTISTNYTT 3/07 5
- Page 1 and 2: BAPTISTnytt3/07 4 oktober Vad kan d
- Page 3: Albanien - ett land i förändring
- Page 7 and 8: Kalendarium 6 oktober Ordförande-
Löfteslandet gav nytändning åt<br />
Det är många barn på Löfteslandet – så många att de kan diskutera dagens ämne i fl era olika grupper efter ålder.<br />
4<br />
Det är söndag. Gudstjänsten i Betelkyrkan,<br />
Örebro, har hållit på i kanske<br />
tio minuter när jag hälsar på i nedervåningen.<br />
Här är ett myller av liv.<br />
Här samlas barnen från fyra år och<br />
uppåt i ”löfteslandet”, som sedan<br />
några år ersätter den mer traditionella<br />
söndagsskolan.<br />
Som vanligt hamnar barnen i källarvåningen.<br />
Men ingen sörjer över det. Här fi nns gott om<br />
utrymme, och det är mysigt inrett.<br />
Förutom att det är mycket barn, är det<br />
påfallande många vuxna med. Nedanför<br />
spiraltrappan med barnsäker grind, som<br />
ungdomspastor Mattias Johansson just håller<br />
på att stänga, ligger högar av skor. Förutom<br />
mina 46:or är det andra som uppenbarligen<br />
hör till vuxna fötter.<br />
Det var för några år sedan som man i Betelkyrkan<br />
kände att söndagsskolearbetet höll på<br />
att stagnera.<br />
– Vi stod vid vägs ände, säger Torbjörn<br />
Holmqvist, som är sammanhållande länk för<br />
söndagsskolan. Vi hade ledarbrist och det<br />
behövdes en förändring.<br />
Man fi ck tag i ”Löfteslandet”, som var ett<br />
översatt material från Willow Creek i USA.<br />
– Det kändes lite amerikanskt, men det var<br />
fräscht. Och vi har prövat oss fram.<br />
LÖFTESLANDET ÄR UPPLAGT i tre delar. Efter<br />
”incheckning” är det valfritt om man vill<br />
spela spel, leka eller rita. Jag slår mig ned<br />
med en grupp barn – och ett par vuxna<br />
– som är i full färd med att bygga upp var sin<br />
lantgård med djur. Det är ett spel där man<br />
genom att gå på olika rutor kan få fl er djur<br />
eller staket, så de inte rymmer – eller också<br />
rymmer de i alla fall, om man hamnar på<br />
fel ruta. Någon tröttnar och övergår till att<br />
sortera in byggpinnar.<br />
I ett rum intill kan man spela pingis, och<br />
vid ett bord bakom trappan sitter några barn<br />
och ritar.<br />
Barnen har namnskyltar – en liten detalj,<br />
som bidrar till att barnen ska känna sig sedda.<br />
Och praktiskt för de vuxna som fi nns med,<br />
som kanske inte alltid känner alla barnen. I<br />
dag är en mormor till ett av barnen med.<br />
Vuxna är välkomna att delta, men man<br />
understryker att det sker på barnens och gruppens<br />
villkor.<br />
– De fl esta vuxna som är med är förstås<br />
föräldrar, berättar Anna Rydén, som jobbar<br />
frivilligt med Löfteslandet. Hon har själv två<br />
barn med.<br />
– Det är på gott och ont. Det blir lätt att de<br />
spexar upp sig.<br />
EFTER EN STUND avrundas spelen, och det är<br />
dags för samling. I dag, berättar Anna Rydén,<br />
ska de få besök av en reporter från Heta<br />
Nyheter. Anna smiter ut – och in kommer<br />
reportern (som är misstänkt lik Anna), som<br />
berättar om sitt scoop: Det handlar om Johannes<br />
Döparen.<br />
Efter samlingen delas barnen in i smågrupper<br />
efter ålder. Jag följer med en grupp<br />
mindre barn, där vi fortsätter prata lite om<br />
BAPTISTNYTT 3/07
Change language