Abstract - Bluerange

Abstracts
VIII
Nordic TAG
i Lund 2005
Arkeologiernas mångfald?
Kunskap, fakta eller tolkning?
Teori utan gränser eller tvingande teser?

Innehållsförteckning sida
Paneldebatt: Samhällets behov av arkeologi och konsekvenser för utbildningen 1
Session: Arkeologi och identitet 1
Session: Modernitet och arkeologi 7
Session: Våld – hot och möjlighet 10
Session: Domesticerad död och vilda vålnader: Kroppen i tillvarons gränsland 11
Session: "Bildvandring?" 14
Session: Arkeologihistoriens praktiska sida 16
Session: From houses to the household - practice and the production of meaning 17
Session: Genusrelationer i tidiga och förmoderna samhällen 18
Session: Vad är urbanisering? Vad är urbanitet? 20
Session: Arkeologins många roller i en tid av konstruktivism och kunskapstillväxt 21
Session: Arkeologen på tvären – samarbete mellan naturvetenskap och humaniora 24

Paneldebatt: Samhällets behov av arkeologi och konsekvenser för utbildningen
Organisatör och debattledare: Cornelius Holtorf, Arkeologi, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds
universitet
I panelen: Mats Burström, Södertörns högskola, Kristina Jennbert, Lunds universitet, Kristian Kristiansen,
Göteborgs universitet, Kerstin Lidén, Stockholms universitet, Lena Holmquist Olausson, Stockholms universitet,
Christopher Prescott, Oslo universitet
This panel discussion is about the question of what kind of archaeology our society needs. Is archaeology an
important science, a means of social engineering or a profitable business? Are we entertainers telling stories
about the past or are we highly skilled professional experts? Maybe all of that is true in parts or nothing at all. We
will discuss what consequences different answers to such questions might have for desirable curricula of
archaeology in higher education.
The discussion is intended to extend the scope of the recent review of the aims and practices of the Swedish
heritage sector (Agenda Kulturarv) and consider now how the members of that heritage sector should be
educated. What skills do archaeologists need to have? If, as some argue, the Swedish heritage sector is in a
process of change, perhaps working for new aims and requiring new kinds of competence, then surely this will
need to have implications for archaeology in higher education. Others might say that political trends and spin
keep changing but the substance of what archaeology as an academic discipline is all about must not (and does
not) change in the same way. Come and find out what the members of the panel think.
Session: Arkeologi och identitet
Organisatör: Bodil Petersson: Arkeologi, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet
Hur bedrivs och används arkeologi i identitesskapande syfte? Och hur återverkar det på de bilder arkeologin
förmedlar till det omgivande samhället? Sessionen avser att behandla arkeologins roll för formandet av identiteter.
Det finns ett stort intresse för hur det förflutna används för att etablera tillhörigheter av olika slag. Sessionen är
tänkt att rymma såväl historiska som samtida och framtida perspektiv på arkeologi och identitet. Identiteters
karaktär kan vara kulturella och etniska, utsträckta i rummet och i tiden, eller ha andra kopplingar. Arkeologin har
medverkat, och medverkar än idag, till att skapa eller upprätthålla lokala och regionala bilder och uppfattningar av
såväl grupper av människor, orter och regioner, som hela landskap och nationer. I relation till frågor om kulturarv
och historiebruk är arkeologins medverkan till formandet av identiteter en betydelsefull aspekt. Temat kan även
beröra arkeologins möjligheter att urskilja identitet i samband med arkeologiska undersökningar och
inventeringar, alltså vara metodiskt till sin karaktär.
Mats Roslund, Lund
Den goda viljans onda effekt – Kulturarv, mångkultur och essentialism
Nationell identitet eller tilltron till staten som bärare av en enhetlig kultur är inte längre möjliga utgångspunkter i ett
mångkulturellt Europa. En viktig uppgift inom kulturarvssektorn är istället att problematisera och belysa
mångfalden av identiteter. Förutsättningarna är emellertid olikartade. Med utgångspunkt i hur man idag förvaltar
det muslimska kulturarvet går det att problematisera vårt eget förhållningssätt till kulturell mångfald. Exempel från
Portugal, södra Italien och de delar av Europa som enbart haft sporadisk kontakt med Islam under historien visar
på olika möjligheter att integrera detta arv. Medvetenheten om att vi i Sverige också behöver ett perspektiv som
tydliggör ett heterogent förflutet är idag utgångspunkten för en ny historia. Det är under formuleringen av den en
risk för att det uppstår motsättningar mellan en konstruktivism utifrån dagens politiska behov och
forskningsresultat med förutsättningarna i en empiri. För att inte kulturmöten i det förflutna och i samtiden skall
framställas alltför förenklat vill jag framhålla några utgångspunkter som viktiga. I den goda viljan att visa på ett
mångkulturellt förflutet föreligger en risk för harmonisering av kontakterna. En essentiell syn på kulturell identitet i
det förflutna och idag fördunklar också kulturmötet. För att bemöta dessa tendenser krävs ett kritiskt perspektiv
och kunskap hämtad från historisk och arkeologisk forskning. Jag vill hävda att den essentiella syn på nationell,
etnisk och religiös identitet som kan skönjas i diskussionen om kulturarvet är problematisk. Istället bör vi finna en
utgångspunkt för det historiska studiet av kulturell mångfald som kan vara betydligt mer emanciperande. Däri
ligger förtydligandet av de skiftande maktrelationer som styrt acceptans eller uteslutning och processerna som
styrt mötet mellan människor av olika kulturell bakgrund.
Konstantin Kitsais-Jørgensen & Troels Myrup Kristensen, Aarhus
Arkæologiske narrativer i det Ægæiske hav – Konstruktionen af regionale, nationale og globale identiteter
Der har nu i en længere periode været fokus på brugen af arkæologi i konstruktionen af moderne national
identitet. I dette oplæg vil vi derimod sætte fokus på hvordan regional og global identitet indgår i fortolkningen af
arkæologisk materiale med en række eksempler fra det ægæiske hav gennem ca. 5000 år, fra bronzealderen til
1

moderne tid. Fra hvilket perspektiv har arkæologer tolket identitetsdannelsen i dette område af Middelhavet
gennem tiderne? Arkæologiske indgangsvinkler til problemstillingen har ændret sig markant i forskellige perioder,
præget af både nationale narrativer og lokale fagtraditioner. Vi vil i særdeleshed undersøge begrebet regionalitet i
tolkningen af arkæologisk materiale indenfor en national og global kontekst. Hvordan har globaliseringen påvirket
den arkæologiske tolkningsproces? Er det muligt at sammenstille disse tre identitetsopfattelser (regional –
national – global) i en arkæologisk fremstilling af det ægæiske hav? Kan det samme materiale tolkes forskelligt ud
fra et regionalt, nationalt og globalt perspektiv, eller bygger hver identitet på forskellige typer af materiale?
Kristina Josephson Hesse, Umeå
Gränsöverskridande samarbete mellan arkeologierna kring Medelhavet – en utopi?
I Mellanöstern finns ett antal traditioner som studerar de olika områdenas arkeologi. Det gäller bl.a. egyptologi,
assyriologi, biblisk arkeologi, mesopotamisk arkeologi, arabisk arkeologi, islamisk arkeologi och klassisk
arkeologi. Dessa olika arkeologier skapades i Europa under 1800-talet av konkurrerande länder, som England
och Frankrike, med maktintressen i Orienten. I vissa länder finns fortfarande influenser av europeiska intressen
kvar. Under 1900-talet har dock i många av Mellanösterns länder en inhemsk arkeologi utvecklats.
Denna presentation är ett frö till en idé om gränsöverskridande samarbete mellan de olika arkeologiska
traditionerna kring Medelhavet. I alla länder har arkeologi och historia använts som ett redskap i
nationsbyggandet för att skapa en kollektiv identitet, inte minst i Mellanöstern. Bortom den kollektiva
identitetsfronten skulle arkeologin istället kunna uppmuntras att arbeta med frågor som sammanbinder istället för
åtskiljer, med frågor som berör interkulturella relationer och mångkulturalism i de forntida områdena. Arkeologin
kunde då bli en katalysator i konfliktområden. Det finns dock många hinder såsom politiska, kulturella, religiösa
samt problem förknippade med de olika arkeologiska traditionerna, som gör det svårt för arkeologer från olika
länder i Mellanöstern att mötas och samarbeta. En del olikheter, som kulturella, kan vändas till tillgångar genom
utbyte av erfarenheter medan andra, som politiska, är desto svårare att överbrygga.
Vad görs idag och hur skulle man kunna jobba vidare för att underlätta problemen? Idéer som kan underlätta
samarbete mellan arkeologer i konfliktzoner kommer att diskuteras. Går det t.ex. att få Israeliska och Syriska
arkeologer att mötas, ideologiskt och praktiskt?
Nanouschka Myrberg, Stockholm
Ingen människa är en ö – om orsak och verkan i skapandet av en gotländsk ”etnicitet”
Att Gotland är ”unikt” vet alla som en gång öppnat en turistbroschyr. Att detta stämmer även i arkeologiskt
hänseende lär sig arkeologistudenten redan på grundkursen. Men i vilken grad är detta ett faktum och i vilken
grad en konstruktion som uppstått i kombinationen av gotlänningars och arkeologers önskemål? Vad har i så fall
denna konstruktion fått för konsekvenser? Och på vad baserar den sig?
Det kan vara svårt att få ihop bilderna av Gotland under förhistorisk tid och tidig medeltid. Å ena sidan
beskrivs ön som ett särpräglat, konservativt och självständigt samhälle, lätt avgränsbart geografiskt. Å andra
sidan som en genomfartsplats för vikingar, korstågsfarare och köpmän, vilken tidigt har stenarkitektur,
internationella kontakter och moderna ekonomiska förhållanden. Vilken av dessa bilder ska ges företräde, och
vad baseras de på?
Gotlands egenskap av ö och i vissa hänseenden särpräglade materiella kultur, tas ofta upp som exempel på
utmärkande drag som antyder avskildhet och stark lokal identitet. För den tidigmedeltida perioden finns också
skriftliga källor som påtalar gotlänningarnas självständighet gentemot sveariket. Dessa källor kan dock antas vara
uttryck för en önskan snarare än en realitet. Det arkeologiska och numismatiska materialet visar på täta band
med andra områden runt Östersjön – inte minst Baltikum, nordvästra Tyskland och Friesland – och snarare på en
stark delaktighet än på avskildhet, förändringsbenägenhet snarare än konservatism. Guten låter sig inte så lätt
heller identifieras med sin ö som det ofta framställs. Var kommer då idén om det unika Gotland ifrån?
Utifrån den tidigaste gotländska myntningen som exempel vill jag diskutera hur människor och ting förhåller
sig till, påverkas av och påverkar varandra, och hur fysiska objekt liksom abstrakta koncept förändrar vår syn på
det förflutna och på framtiden.
Bodil Petersson, Lund
Skåne, ett land mellan nationerna – Arkeologi och regional identitet
Skåne, ett landskap i dagens Sverige, är samtidigt laddat med en historia i skärningspunkten mellan två
framträdande nordiska nationer, den danska och den svenska. I denna mellanställning har det naturligtvis givits
möjlighet att från skånsk sida inta flera olika positioner i relation till historien. Jag vill med mitt inlägg belysa
arkeologins roll i utformandet av en skånsk regional identitet. Med historiska och nutida exempel från arkeologisk
forskning och förmedling i Danmark och Sverige vill jag visa, vilken roll Skåne har kommit att inta i arkeologiska
sammanhang och vilka kopplingar som finns till uppbyggnaden av en regional identitet.
2

Thomas Wallerström, Lund
Arkeologin och kampen om land och vatten – Reflektioner kring ett bruk av det förflutna
Under senare år har kampen om makten över land och vatten hårdnat i det nordliga Sverige. Inte bara samer
kämpar för sin rätt utan också kväner varav vissa hävdar att de representerar en ursprungsbefolkning med
rättigheter enligt ILO 169. Men det finns också andra spänningar.
Det finns ett spänningsfält mellan samer och kväner i en kamp om det förgångna men inte bara det utan
även mellan ytterlighetspositionerna relativism och absolutism, mellan juridikens krav på bevisning,
tolkningstraditionerna och vad man egentligen kan ”veta” om det förgångna. Allt detta utmanar gängse tolkningar
av de skriftliga uppgifterna och det arkeologiska materialet. Det måste också ställas frågor hur forskningsresultat
presenteras för den intresserade allmänheten. I anförandet diskuteras olika alternativa hållningar för forskaren.
Axel Mjærum, Oslo
Arkeologi, politikk og mangfold
Norsk arkeologi har i lang tid produsert myter om vår felles nasjonale forhistorie. I dag brukes faget imidlertid
også til å legitimere andre identiteter, som den felleseuropeiske, den samiske og diverse lokale
fellesskapsfølelser. Moderne norsk arkeologi blir med dette mer mangfoldig enn ensidig nasjonalistisk.
Denne mangfoldige politiske bruken av arkeologi kan utvilsomt resultere i misbruk og konflikter, noe mange
forfattere har fokusert på de siste årene. For å forhindre dette har det blitt foreslått å gjøre forhistorien gjøres til
noe som er så eksotisk og annerledes at den er lite egnet for identitetsskaping. Imidlertid vil en slik tilnærming
undergrave mange menneskers tilhørighetsfølelse og identitet.
Sosiologen Lewis Coser har hevdet at konflikter også har flere positive sider, deriblant at mange og
kryssende konfliktlinjer er med å forebygge at det dannes gjennomgående og destruktive konflikter i et samfunn.
Ved at mange grupper anvender arkeologi til forskjellige politiske formål, så sikres en vedvarende diskusjon om
forhistorien og om hvordan arkeologi blir brukt. Dette gjør det vanskeligere å misbruke faget en man ofte kan få
inntrykk av. Bør ikke arkeologer derfor arbeide for en mangfoldig bruk av arkeologi i stede for å forsøke å
forhindre at den lar seg bruke?
Sören Skriver Tillisch, Næstved
Recreating the past for the nation
Today viking helmets with horns and bronze age lurs play important roles in promoting Denmark and Danish
products, at home and abroad. This lecture concerns itself with how the Danish laymans ideas of the prehistoric
past were formed in the late 19th and early 20th Century, how these ideas still dominate the somewhat Romantic
view of many Danes on the past, i.e. the creation of an imagined community of the past.
Also it is explored how archaeology as a scientific subject has, on its own accord, played an important, and
not always very scientific role, in this formation of identity.
Mimmi Tegnér, Malmö
Forntida historiebruk – Förhållanden till det förflutna under järnåldern i Öresundsregionen
Alla samhällen förhåller sig på olika sätt till det förflutna. Nutida historiebruk och historieskapande är en aktuell
diskussion idag, samtidigt som historieanvändning i forntida sammanhang studeras alltmer.
Inom ramen för ett pågående forskningsprojektet kring kulturella kontakter och samhällsutveckling i
järnålderns Öresund behandlas frågor kring hur bebyggelse och gravar under järnålder förhöll sig till äldre platser
och monument i det förhistoriska förflutna. Såväl återvändande till platser som använts längre tillbaka i tiden som
markeringar av mer nyligen övergivna områden studeras, liksom enskilda deponeringar och gravläggningar i
kontrast till förläggande av mer långvariga bosättningar eller gravplatser på tidigare använda/bebodda platser.
Utgångspunkten är att återanvändande av och återvändande till äldre platser i landskapet var mer intensivt
under vissa perioder och att några speciella platser uppmärksammas under senare tider, medan flertalet andra
lämnas orörda. Frågan är om skillnader i sättet att hantera det förflutna genom att antingen upprätthålla traditioner
kring ett monument eller att investera nya betydelser i äldre platser kan kopplas till olika tidsperioder. Eller har det
varit viktigt att upprätthålla traditioner på en plats parallellt med att andra platser får en förändrad innebörd genom
nya aktiviteter? Vilka bakomliggande behov i samhället kan dessa olika användanden i så fall vara uttryck för?
Helene Martinsson-Wallin, Oslo
Arkeologi, politik och identitet. En presentation av ett forskningsprojekt om kulturell identitet i ett
långtidsperspektiv på Påskön i östra Stilla havet
Påskön är mest känt för sina imponerande statyer och en mytomspunnet forntid. Mindre känt är att ön med sin
polynesiskättade befolkning annekterades av Chile för över 100 år sedan och fortfarande idag utgör en chilensk
koloni och militärbas. Den internationella fokuseringen kring öns arkeologisk lämningar och öns status som
världsarv å ena sidan och det koloniala förhållandet till staten Chile å andra sidan, gör frågor knutna till identitet
och arkeologins roll mångfacetterade och politiserade. Tidigare forskning har visat att denna isolerade ön initialt
befolkades från väst (från de Polynesiska öarna) runt 800-1000 e.Kr. Efter en etableringsfasen har samhället
främst utvecklats i isolation, men enstaka kontakter av både östlig och västlig karaktär har påverkat den lokala
3

utvecklingen både i förhistorisk tid, i historik tid och inte minst i det nutida samhället. Arkeologiska undersökningar
av boplatser och ceremoniella platser, källkritiska studier av etnohistoriska källor och socialantropologiska studier
av det nutida samhället är redskap som används inom ramen för ett forskningsprojekt om kulturell identitet i ett
långtidsperspektiv. Projekt ingår som en del i ett flerårigt internationellt tvärvetenskapligt projekt kallat; ”Identity
Matters Movement and Place” som studerar migration och identitet i det dåtida och nutida Stillahavsområdet.
Peter Skoglund, Lund
Från nationell till lokal identitet – ett arkeologiskt problem?
Under senare delen av 1900-talet kompletterades nationalstaten med andra gemenskaper: dels överstatliga
projekt som EU och dels regioner av olika slag såsom exempelvis Öresundsregionen. Hur ska arkeologin förhålla
sig till de regionala och lokala identiteter som nu växer fram? Det finns en uppenbar risk att arkeologiska resultat
som belyser lokala och regionala särdrag kan missbrukas av olika grupper. Samtidigt är det knappast en realistisk
lösning att arkeologin ska ställa sig vid sidan om de pågående samhällsförändringarna och inte diskutera lokal
och regional variation. I mitt inlägg kommer jag att problematisera de här frågorna med utgångspunkt i regionalitet
under bronsåldern. Skeppet var under bronsåldern en symbol som förenade stora områden; samtidigt användes
och brukades skeppssymbolen på olika vis i olika regioner. Genom att betona både det som förenar och det som
särskiljer olika regioner når man förhoppningsvis fram till nyanserade tolkningar av det förflutna som eventuellt
också kan ge perspektiv på dagens situation.
Serena Sabatini, Göteborg
Från bronsålders gravar till museernas montrar: slutstation?
Funderingar om en ”bredare” agenda i arkeologisk forskning: identitets och historiska skäl angående yngre
bronsålders husurnor.
Arkeologin och de arkeologiska verksamheterna är idag medveten om den potentiella betydelse som
arkeologin kan ha på den kulturella identitetsutvecklingen i samhället.
Relationen mellan arkeologi och identitet har varit väl känd i politiska kretsar under lång tid. I och med detta
har arkeologin ofta utnyttjats av ideologiska och politiska krafter. Trots att medvetanden om detta problem har det
akademiska samhället ofta ägnat lite uppmärksamhet på hur vetenskapens produktion och resultaten används
och konsumeras eller ignoreras. Om det är rimligt att definiera arkeologi som en vetenskap som behandlar
samtidens rötter, skulle inte arkeologiämnet som en konsekvens av detta synsätt betraktas som hela samhällets
förmögenhet? Skulle inte de som arbetar med identitetsskapande frågeställningar ta ett ansvar utöver de
inomvetenskapliga resultaten för hur dessa förmedlas till allmänheten?
Syftet med föredraget är att diskutera detta tema utifrån fallstudien av bronsålderns nordeuropeiska husurnor
och att visa hur politiska och ideologiska strömmingar har påverkat den arkeologiska forskningen om husurnor
under de senaste 200 åren.
Catrin Sandberg, Sundsvall
Jakten på den populära identiteten
Är arkeologer äventyrslystna, dödsbringande och artefaktfixerade? Inom populärfilmen skildras arkeologens
yrkesidentitet på olika sätt. Dessa bilder av arkeologer når ut till många människor via tv- och film. Detta torde i
allra högsta grad påverka allmänhetens uppfattning av arkeologen och arkeologin. Det finns likheter mellan den
fiktiva arkeologen och verklighetens men framför allt så finns det väldigt stora skillnader.
Filmskaparna har ofta utnyttjat den inbyggda spänningen som finns i arkeologin. Filmens värld har även
skapat vissa symbolladdade redskap som inte idag har en funktion inom arkeologin. Det är svårt att definiera vad
som är en arkeolog både i arkeologers och allmänhetens ögon eftersom det finns vitt skilda uppfattningar.
Idag diskuterar man arkeologins behov av att vara folklig och att ta tillvara på det intresse som finns. Det är
viktigt att vidmakthålla en relation till allmänheten och då även ta hänsyn till den bild av arkeologen som finns
inom populärkulturen.
Jeanette Varberg, Aarhus
Klæder skaber et folk
To bronzedepoter i det nordlige Jylland med ganske særligt dekorerede genstande danner udgangspunktet for
min diskussion om identitet og tilhørsforhold i den yngre bronzealders Danmark, nærmere betegnet i det midt- og
nordjyske område.
Midt- og Nordjylland blev allerede udskilt som en særlig region af Evert Baudou i 1960 på baggrund af en
omfattende gennemgang af genstande fra yngre bronzealder i Sydskandinavien, men der har manglet en tolkning
af den materielle kultur og bagvedliggende sociale praksis, som kunne give en ide om den særegne sociale
identitet, der sandsynligvis er udtrykt i nogle af de midt– og nordjyske genstande.
I de to bronzedepoter optræder lineærgeometriske mønstrede manchetringe, som er helt unikke for området.
Derudover rummer Brøndumgårddepotet bronzegenstande, hvis lige ikke er set i det nordiske materiale før. De
giver stærke indikationer på et selvstændigt center i området med et folk, der udtrykte deres identitet gennem den
måde, de valgte at udsmykke sig på.
4

Annika Larsson, Uppsala
Från vän husfru till väpnad härskare
Tidiga tolkningar av fornnordiska texter gjordes av 1800-talets folklivsforskare och filologer under en
nationalromantisk era då en kolonial människosyn rådde i Västeuropa och då arkeologin som vetenskap ännu låg
i sin linda. Texttolkningarna i den tidens anda gjordes till etablerade ”sanningar”, sanningar som levt kvar ända
fram till våra dagar. Jag anser att man idag, genom att jämföra de gamla texterna med samtida bilder och faktiskt
arkeologiskt material, har nya möjligheter att komma de norröna texterna mycket nära. Det kommer dock att
innebära att vissa textpartier bör omtolkas. I mitt fall handlar det om omtolkning av texter som handlar om dräkt.
Tack vare specialistkunskaper på det textilhistoriska området har jag haft möjligheten att se bakom såväl
arkeologers som filologers texttolkningar, som jag menar varit färgade av sin egen samtids ideal och därför
grundats främst på skandinavism och folkdräktsromantik. Om vi istället kan tillåta oss att släppa taget om de 100
år gamla föreställningarna och våga jämföra texterna med såväl arkeologiska fynd som samtida bildmaterial, kan
vi närma oss inte bara texterna och föremålen, utan också människorna. Jag menar att det finns kända och
betydelsefulla texter som enbart handlar om mannens klädedräkt; och inte om kvinnans såsom hitintills hävdats.
En sådan nytolkning innebär att de discipliner som sysslar med tiden kring år tusen, också måste fundera över sitt
eget ämnes historiska identitet.
Ingrid Gustin, Lund
Signs, self-expression and identity in the Baltic Sea area during the Viking Age
In this lecture I will discuss identity and self-expression in the Baltic Sea area. Several surveys have showed that
there existed many different socio-political regions in this area during the Viking Age and many studies during the
last decade have been devoted to questions concerning regional identity. But can we also find other dimensions
of identity than the regional if we look at the material culture in the area? I mean that due to interaction in the
area, there came to exist super-regional identification as well as different local and regional identifications.
Furthermore I will show that partaking in the Viking Age weight economy came to be a part of the self-expression
of some men as well as some women in the area during the 10 th , 11 th and the 12 th century.
Carl-Gösta Ojala, Uppsala
Arkeologiska nätverk i Norr – identitet, etnicitet och arkeologiska kulturer i norra Fennoskandien
I den arkeologiska forskningen i Sverige har diskussionerna om forntida etnicitet till stor del berört den samiska
befolkningen i norra delen av landet. Samtidigt har ”samisk” förhistoria ständigt behandlats som det ”Andra” i
förhållande till ”svensk” förhistoria.
I denna presentation diskuteras olika förståelser av identitet och etnicitet i arkeologisk forskning, med fokus
på norra Fennoskandien. Synen på samisk förhistoria/arkeologi i förhållande till nationalstaternas
förhistoria/arkeologi diskuteras utifrån ett jämförande perspektiv mellan de nordiska länderna och Ryska
Federationen. Vilka olika förhållningssätt till etnicitet och identitet kan man urskilja? I sammanhanget är det
särskilt viktigt att uppmärksamma den arkeologiska forskningen i forna Sovjetunionen och nuvarande Ryska
Federationen, forskningstraditioner som på många sätt skiljer sig från de skandinaviska och vilka fortfarande är
relativt okända i Västeuropa.
I presentationen föreslås ett relationellt nätverksperspektiv såsom ett sätt att undvika essentialistiska
förståelser av identitetsprocesser i förhistorien och som ett sätt att diskutera och problematisera dynamiken
mellan nutid och dåtid. Arkeologin som en nätverksbyggande aktivitet inkluderar såväl som exkluderar; vad ryms
inom de arkeologiska nätverken i Norr och vad hålls utanför?
Bozena Werbart, Umeå
The invisible identities
Throughout the last years efforts to examine age relations, gender relations, and relations associated with identity
problems, at least in form of symbolic meanings in the material culture, I decided to study three different
expressions of cultural identity:
- cultural identities in the Baltic Sea area during 400-900 AD
- the Middle Ages identities in steppe territories of the Khazarian world
- and the Sami identities in northern Scandinavian area of Sápmi
The large-scale perspective was necessary in this study on cultural identity and cultural pluralism. Relations
between culture and identity are especially interesting in multi-social systems. An important basis is, that identity
is not a static condition, but it can change when the external circumstances are changed. Ethnic/cultural
belonging can possibly consist of different elements in material and non-material culture: symbols, valuations,
collective rituals, memories, things, objects.
5

Katty H Wahlgren, Södertörn
Minnen till vår framtid. En ingrävning i förorten
Har du någon gång funderat över vad du skulle vilja berätta om oss och vår tid? Och hur fragmenten av våra
skildringar skulle tolkas av andra människor i en annan tid? Låt din berättelse representeras av ett föremål.
Som arkeologer vet vi att det knappt är möjligt att gräva någonstans i marken utan att träffa på lämningar
efter gångna tiders människor. För även om forntidens människor är borta sedan länge, så är de inte spårlöst
försvunna. Under nästan varje markplätt ligger saker kvar i jorden och vittnar om den värld som en gång var
deras.
Utifrån de ting som grävs upp ur jorden försöker vi föreställa oss hur forntidens människor levde. Det som
finns kvar av föremålen för oss närmare deras avlägsna tankar. Vi får inblick i främmande världar och inspireras
till att tolka okända människors liv och död.
Det ligger då nära till hands att också tänka på vad vi själva lämnar efter oss till framtiden. Fragment från vår
tid kommer att begravas under markytan i väntan på att bli återupptäckta. Ska någon i en fjärran framtid
intressera sig för att gräva upp skärvorna från vår tid? Vad kommer att försvinna och vad kommer att finnas kvar?
Hur kommer våra kvarlämnade ting att tolkas? Vad skulle vi vilja att de berättade?
Genom att vända på begreppen och utföra en ingrävning av föremål istället för en utgrävning, vill vi reflektera
kring vår egen tid och plats i historien. Ingrävningens kontrastverkan kan bli utgångspunkt för att närma sig frågor
om vad vi som lever här och nu kommer att lämna efter oss. Men det är också ett sätt att reflektera över vad som
finns kvar från gångna tider och vad som har försvunnit. Ingrävningen binder samman det förflutna med nuet och
framtiden.
Ingrävningen Minnen till vår framtid är en del av det omfattande kulturprojektet Den goda människan, som
samordnas av Riksteatern i Hallunda. Under våren 2005 befinner sig projektet i Botkyrka och innefattar en stor
mängd kulturhändelser under rubriken Postadress Botkyrka – Botkyrkas dolda berättelser och omöjliga möten. I
samband med en kulturfestival i Hågelbyparken i Botkyrka, den 27-29 maj kommer vi att iscensätta en ingrävning
av olika framtidsminnen som har valts ut av människor som bor eller verkar i Botkyrka.
Birgitta Fossum, Umeå
Vilken betydelse har ceremonier i identitetsskapandet?
I det här föredraget vill jag diskutera på vilket sätt man genom rituella och sociala ceremonier skapar och
återskapar sin kulturella och etniska identitet. Kan man i olika perioder ta till ”gamla” kulturella uttryck och platser
som under lång tid varit sovande men funnits som muntlig tradition för att starka gruppen eller gruppers identitet.
På vilket sätt skulle det då ta sig till uttryck i det arkeologiska materialet, och på vilket sätt kan vi som arkeologer
komma åt att diskutera detta. Diskussionen i det här föredraget kommer att ta utgångspunkt i ett arkeologiskt
material från Sápmi under perioden 1 – 1800 e.Kr. med tyngdpunkt på perioden 900 – 1600 e.Kr , och vilken
betydelse de ceremoniella handlingarna och de materiella lämningarna har haft för skapandet av samisk kulturell-
och etnisk identitet.
Lena Edblom, Umeå
Bostaden som identitetsmarkör
Efter mer än fem decenniers husforskning har vi nu en ganska god överblick över långhusets spridning och
variationer över tid och rum. Denna grundforskning har fokuserat på husens kronologi och typologi och skapat
möjligheter till en breddning och vidareutveckling av husforskningen där bostadens sociala och ideologiska
aspekter kan studeras på ett helt annat sätt än tidigare.
Långhuset och bostadens utformning kan ses som ett resultat av både näringsekonomi, miljöförhållanden,
samhällsorganisation och ideologi. Hemmet står inte bara för materiella värden utan också för trygghet,
gemenskap och släkt. Att bostadens utformning också signalerar etnisk tillhörighet är tydligt när vi studerar
samernas kåta, nomadfolkens djurta och indianernas tipi. Långhuset har varit den dominerande bostadsformen i
Norden under större delen av förhistorien. Signalerar det också etnisk tillhörighet? Och går det i så fall att
formulera innehållet i den identitet som långhuset markerar? Varifrån kommer idéerna, varför är de så
dominerande och varför upphör byggandet av långhus vid järnålderns slut?
Presentationen kommer att beröra dessa frågor och vår syn på och förståelse av långhuset som en starkt
traditionsbunden bostadsform.
Gunilla Eriksson, Stockholm
Kost och kulturell identitet under stenåldern
Inom projektet Vi och dom: kulturell identitet under mellanneolitikum undersöker vi stenåldersmaterial från Öland
och Kalmarsundsområdet för att försöka komma åt hur kulturell identitet uttrycks och skapas på olika sätt och på
olika nivåer, t.ex. i keramik- och stenmaterialet, i boplatsstrukturer och gravskick, och i kost och
släktskapsrelationer. Kostens starka kulturella komponent gör den till en viktig aspekt av kulturell identitet, och
genom kosten kan även normer för social kategorisering komma till uttryck. Eftersom de gynnsamma
bevaringsförhållandena på Öland möjliggör kemiska analyser (fr.a. stabila isotoper) av skelettmaterial från
stenåldern, har vi ett utmärkt redskap för att visa på ev. variation i kosten mellan grupper, mellan individer och
t.o.m. inom individer, dvs. förändringar över livstiden. I förlängningen intresserar vi oss inom projektet för om de
6

olika källmaterialen samvarierar eller om de ger motstridiga bilder av grupperingar/kategoriseringar under
förhistorien, och vilken konsekvens detta får för det arkeologiska kulturbegreppet. Här kommer jag dock främst
fördjupa mig i kostens koppling till kulturell identitet.
Gunnel Ekroth, Stockholm
Mat och status. Om fördelningen av kött mellan människor och gudar i antik grekisk offerritual
Min presentation kommer att diskutera hur köttet hanterades vid antika grekiska djuroffer och hur styckning,
distribution och ätande användes för att markera statusskillnader mellan de som deltog i ritualen.
Köttet fördelades enligt två olika principer, dels i likstora köttportioner, vilka delades ut till alla närvarande och
markerade dessas status som fullvärdiga samhällsmedborgare, dels i utvalda stycken, som var både större,
mörare och mer välsmakade än de likstora portionerna. Detta utvalda kött gavs framför allt till prästerskapet och
den religiösa personalen, men i viss mån även till politiska funktionärer. Av stort intresse är det faktum att också
gudarna ofta fick sådana utvalda köttbitar.
Köttet användes sålunda för att markera skillnader i status och funktion bland de som deltog i offret, både på
den gudomliga och den mänskliga sidan, men det verkar ha varit religiösa snarare än politiska hänsyn som styrde
utdelningen av utvalt kött trots att grekiska präster och prästinnor på det hela taget hade anmärkningsvärt litet
inflytande politiskt, socialt och ekonomiskt om man jämför med prästerskap i andra kulturer.
Principer för hantering och utdelning av kött kommer att diskuteras utifrån litterära, epigrafiska och
ikonografiska källor men även utifrån osteologiskt material som idag ger oss nya möjligheter att närma oss dessa
frågeställningar.
Session: Modernitet och arkeologi
Organisatör: Lars Ersgård, Riksantikvarieämbetet UV syd
Ämnet modernitet är ett centralt forskningsfält inom en rad humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner
såsom konstvetenskap, historia, etnologi, sociologi etc. men har där framför allt studerats utifrån texter. En mera
utvecklad diskussion kring detta problemkomplex ur ett historiskt-arkeologiskt perspektiv saknas emellertid ännu
för nordiskt vidkommande. Visserligen har den historiska arkeologin i Sverige sedan länge haft lämningar från
nyare tid som ett etablerat källmaterial men studiet av dessa lämningar har kommit att tematiseras mera utifrån
källmaterial än problemområden, t.ex. industriarkeologi, torparkeologi, marinarkeologi etc.
Syftet med denna session är sålunda att initiera en diskussion där vi ger moderniteten ett arkeologiskt
innehåll. Hur definierar vi fenomenet modernitet i ett materiellt perspektiv och när ser vi dess framväxt? Den
historiska arkeologin måste här förhålla sig till olikartade traditioner i de humanistiska grannämnena men
samtidigt bygga upp en egen identitet inom forskningsfältet. Exempelvis lägger etnologin fokus främst på 1800talet
vad gäller genomslaget för moderniteten medan man inom historia ofta vill se 1600-talet som ett avgörande
skede. En historisk-arkeologisk diskussion kring moderniteten kan därför bli ett incitament till ett fruktbart
tvärvetenskapligt idéutbyte. Den ger vidare möjligheter till nya tematiseringar i studiet av de sena epokernas
lämningar och kan därmed bidra till att utveckla den historiska arkeologin i Norden.
Christina Rosén, Mölndal
Uppdragsarkeologi och modernitet
Moderniteten som forskningsområde har nyligen börjat uppmärksammas av arkeologin och det innebär att vi
börjar få möjlighet att studera hela vår historia med utgångspunkt från de materiella lämningarna.
I mitt föredrag vill jag hävda att moderniteten som studieobjekt ger oss ökade möjligheter att förstå de
processer som har resulterat i det samhälle vi idag lever i. Det relativt sett unga ursprunget för många av de
frågor som är aktuella i ett modernt samhälle medför emellertid att de i allmänhet faller bort i dagens
uppdragsarkeologi, där materiella lämningar från 1800- och 1900-talen normalt inte kommer att undersökas.
Därmed avhänder vi oss möjligheterna att använda arkeologisk metod och teori för att belysa vägen fram till vår
egen tid, en delvis självpålagd begränsning som knappast är motiverad.
Att studera modernitetens uppkomst/framväxt handlar inte bara om moderniteten som begrepp, det handlar
också om vår uppfattning om oss själva som moderna och verkande i ett modernt (eller kanske postmodernt)
samhälle. Att studera det moderna samhället och vägarna dit innebär alltså att vi studerar oss själva och det
kräver en hög grad av medvetenhet om de ideologiska och teoretiska underströmningar som ligger bakom våra
tolkningar.
Erling Midtgard, Oslo
GIS og tid
Ifølge Anthony Giddens er det tre trekk som er karakteristiske for moderniteten: Tid og rom skiller lag, sosiale
institusjoner utleires fra sine lokale kontektster og kunnskapen blir refleksiv. Jeg vil argumentere for at dette også
er trekk som kan brukes for å karakterisere geografiske informasjonssystemer. I dette innlegget vil jeg for det
første behandle GIS som et produkt av moderniteten. For det andre vil jeg forsøke å utvikle denne tankegangen,
7

ved å se på hvorvidt et GIS kan brukes til å reintegrere moderne, det vil si standariserte, målbare og
kontekstuavhengige, forståelser av tid og rom. Dette innebærer å prøve og finne en måte å integrere en tidsakse i
et GIS. Til slutt vil jeg komme med noen tanker om hvordan en slik bruk av et GIS kan få fram nye sider ved
allerede fortolkede arkeologiske og historiske samfunn. Jeg tenker meg altså at GIS-verktøy kan brukes til å
studere abstrakte samfunnssyn- og modeller, og slett ikke er begrenset til å kunne vise gjenstander som er målt
inn i felt.
Martin Hansson, Växjö
Modernitet, landskap och långtidsperspektivet – Exemplet Bergkvara
Modernitet förknippas vanligen med 1800- och 1900-talen, men modernitet i meningen nya företeelser och
metoder är inget som är specifikt för denna tidsperiod. Nya tekniker, metoder och materiell kultur har alltid
introducerats och kommit att påverka existerande samhällen. Många gånger kom dessa nyheter att kraftigt
påverka landskapet, samtidigt som ett nytt arkeologiskt källmaterial skapades. Spåren efter olika generationers
”modernitet” kan därför avläsas i landskapet, som därmed blir en karta över modernitetens genomslag i
lokalsamhället och hur det en gång moderna kommit att bli ett arkeologiskt källmaterial. I dagens samhälle är
bevarandet och brukandet av spåren efter gårdagens modernitet en viktig del för kulturmiljövården. Denna
diskussion exemplifieras med hjälp av Bergkvara, ett småländskt gods med anor sedan 1300-talet. Landskapet
runt Bergkvara är rikt på lämningar efter den agrara och industriella verksamhet som godset bedrivit. Här kan
spåren och resultaten av olika jordbrukstekniska och industriella nyheter framför allt från 1700- och 1800-talen,
återfinnas på ett stort antal platser och den ”agrara revolutionens” påverkan på landskapet är tydlig. Idag är dock
den ”agrara revolutionen” överspelad, dåtidens modernitet har blivit kulturarv och Bergkvara ett ”riksintresse för
kulturmiljövården”, där det handlar om att anpassa dagens förändringskrav så att spåren efter gårdagens
modernitet både brukas och bevaras.
Lena Beronius Jörpeland & Eva Skyllberg, Stockholm
Mot moderna tider!
Begreppet modernitet har flera innebörder. Under alla tider har tänkare och filosofer funnits som en del i
samhället. Till det moderna samhället hör dock att individen blir mer ”individualiserad”, människor börjar reflektera
över sig själva och sin existens. Under 1800-talet börjar man beskriva sin samtid som en modern tid. En annan
aspekt på modernitetsbegreppet är att människorna själva uppfattade sig som moderna i förhållande till äldre
tider. Till moderniteten hör också att göra rent hus med det förgångna, att avskärma sig från det förflutna.
Enskilda delar som konstituerar det moderna samhället kan man se exempel på långt före 1800-talet. Vi vill
med vårt inlägg visa detta genom tre exempel. Källmaterialet består av den utgrävda parstugan vid Lunda,
Strängnäs socken i Sörmland.
Parstugan som byggnadstyp får ett genomslag på bred front under 1600-talets första hälft, vilket kan ses som
ett utslag för den moderna tidens ideologi. Företeelsen grundläggningsmynt som härrör från samma tid, kan bland
annat tolkas som tecken på en linjär tidsuppfattning och ett begynnande behov av att tidfästa händelser. En
ombyggnation av parstugan kan tolkas som ett utslag av ett behov av att modernisera hemmet, att ”städa undan”
det förflutna och bli en del av den nya synen på avskräde.
Göran Tagesson, Linköping
Kroppen som materiell kultur – Gravar och människor i Linköping under 16-1700-talen
Begravningsplatsen som arkeologiskt fält erbjuder en möjlighet att studera det mest privata, den mänskliga
kroppen som en sorts materiell kultur. Graven och kroppen bär på spåren av sociala och ekonomiska
förhållanden – osteologiskt kan vi se kroppen som en databas, med information kring enskilda individers
levnadsbetingelser. Samtidigt utgör graven och kroppen ett aktivt medium för att utrycka värderingar och
uppfattningar, likaväl som förhoppningar om livet efter detta och önskemål om att uppfattas på speciellt sätt. Vi
döljer och vi framhäver oss själva just med kroppen som medel, i såväl livet som döden.
Den arkeologiska undersökningen på kyrkogården vid Linköpings domkyrka 2002-2003 omfattar 570
individer från perioden 1100-1810. Vi har således en unik möjlighet att studera levnadsbetingelser och
gravskickets förändring under en ovanligt lång tidsperiod. I detta inlägg kommer framför allt gravskickets
förändring under perioden efter medeltiden att lyftas fram. Perioden ca 1500 – 1600-talet innebar en tydlig
kontinuitet i gravtraditionerna från senmedeltiden. Den stora förändringen inträffade däremot vid sekelskiftet 1700,
då gravskicket blir betydligt mer heterogent. Armställningarna tillåts variera mera, den döde begravs i sina
gångkläder och det blev betydligt vanligare med personliga tillhörigheter i gravarna.
Förändringen i gravskicket tolkas som ett uttryck för ett mer individuellt förhållningssätt till den mänskliga
kroppen och graven som socialt medium. Tidpunkten vid sekelskiftet 1700 utgör en brytningstid, mellan
stormaktstidens enhetskyrka, uppfattad som den enväldige monarkens lydiga redskap, och frihetstidens öppnare
synsätt, då nya väckelserörelser som exempelvis pietismen börjar få inflytande med en mer personligt och
individuellt färgad tro. Vi tolka dessa tydligt avläsbara förändringar i den materiella kulturen som ett exempel på
begreppet modernitet.
8

Eva Svensson, Lund
The archaeology of unemployment (?)
In the decades around AD 1880 there was a great structural crisis in the Swedish iron works industry, causing the
shut down of many smaller iron works ( Sw. bruksdöden). The crisis was due to many factors such as new
expensive technology and rising international and national competition. The iron works industry in Sweden as
such actually expanded, but was concentrated to fewer and larger industrial plants. To some regions, in which
there had hitherto been many smaller iron works engaging many people in their economy directly or indirectly,
bruksdöden meant great changes. For instance emigration and poverty. However the economic and demographic
changes were not as great as could have been expected as many former employees at the smaller iron works
travelled great distances to find work periodically away from home. But the workforce, earlier experienced with
quite safe employment at the smaller iron works, was thrown out in insecurity with periodical employment. In this
paper it will be put forward that the former employees at the smaller iron works had different strategies in coping
with the new situation in the labour market after bruksdöden, for instance practicing different handicrafts on a local
level and illegal hunting.
Claes Pettersson & Susanne Haltiner Nordström, Jönköping
Nya tag – hantverk, förnyelse och visioner. Kvarteret Apeln i Jönköping 1620-2004
Jönköping utgör ett exempel på 1600-talets genomgripande reorganisering av stadsväsendet. I samband med
Kalmarkriget 1611-13 brändes det gamla stadsområdet av. Tillstånd för återuppbyggnad medgavs ej efter
fredsslutet. Istället förordade Kronan en flyttning till Sanden, en låglänt landtunga mellan Vättern och Munksjön.
Målet var att uppföra en modern fästningsstad efter holländsk förlaga.
Under stora umbäranden byggdes staden på denna strategiska, men för bebyggelse olämpliga plats. En stor
del av befolkningen knöts till vapenfaktoriet, grundat 1620 som ett led i en alltmer organiserad
tillverkningsprocess. Den högkonjunktur staden upplevt till följd av de ständiga krigen under 16- och tidigt 1700-tal
bröts då Sverige förlorade sin stormaktsställning 1720. I stället märks andra aktörer i stadens liv under
frihetstiden, liksom ett vidgat kontaktnät. Under 1800-talets senare del skedde en radikal stadsomvandling som
en följd av förbättrade kommunikationer och industrialisering.
Dessa processer speglas väl i ett nyligen framtaget arkeologiskt material från kvarteret Apeln, beläget vid
Smedjegatan centralt i 1600-talsstaden. Föredraget utgör en presentation av undersökningen inriktad mot
förändringsprocesser och kontaktytor mot närstående ämnen. Vad kan arkeologin bidra med beträffande material
från nyare tid? Vilka skeenden under stormaktstid och frihetstid speglas bättre arkeologiskt än i de källmaterial
som traditionellt används vid studier av epoken?
Leif Karlenby & Annica Ramström, Örebro
Glas – det moderna projektet
Under 16-och 1700-talen, det vi brukar kalla stormaktstiden, sker en rad förändringar inom hela samhället både
politiskt och ideologiskt. Synen på vetenskap går in i en ny fas där framför allt de naturvetenskapliga och
filosofiska disciplinerna tar avstamp i förnyade tankesätt. Under samma tid kom också stora förändringar att ske
inom hantverk och yrkesroll, till förfång för det gamla skråväsendet, som med tiden kom att avskaffas till förmån
för moderna manufakturer. Vår ambition med lyfta fram de tidiga glasbruken i Stockholm är att utifrån både
historiska källor och själva glasmaterialet studera manufakturidén utifrån ett modernitetsbegrepp. Den
begynnande industrin och därmed följande massproduktion kan ses som tecken på en gryende modernitet.
Gunilla Gardelin, Lund
Modernt och omodernt – ett stadslandskap i förändring
En stad är i ständig omvandling, vilket innebär att den inte bör betraktas som en stad utan snarare som flera. Före
början av 1990-talet var det i Lund praxis att prioritera bort lämningar från hög- och senmedeltid och även senare
tid. Det är först under den senaste 10-15 åren som lämningar från hela medeltiden fått samma värde. Lund,
fornlämning 73, den medeltida staden, har avgränsats till den medeltida perioden. Endast ett fåtal lämningar från
nyare tid har kommit att undersökas i samband med att äldre lämningar berörts, vilket begränsar den
stadshistoriska forskningen. Sättet att se på fornlämningen har under Kulturens 100-åriga verksamhet i staden
förändrats.
Lund har en 1000-årig historia där begreppet modernitet kan diskuteras för såväl medeltid som nyare tid.
Vissa strukturer och fenomen förändras långsamt, som exempelvis gatunätet. Andra förändringar kan ha skett i
snabb takt som till exempel organiserandet av tomter, hushållens bordsskick och föremålsbestånd. Till frågan om
modernitetsbegreppets betydelse kommer en diskussion föras om vilka ting och strukturer som kan betraktas som
moderna och omoderna. Vidare kommer exempel att belysa hur moderna och omoderna fenomen fungerat
parallellt med varandra.
9

Kristina Lindholm & Annie Johansson, Uddevalla
Resandebosättningen i Snarsmon
I Naverstad socken i norra Bohuslän ligger en före detta bosättning för Resandefolket vilken i trakten gått under
namnet Tattarbyn eller Tattarstan. Den var bebodd under andra halvan av 1800-talet och har enligt uppgift hyst
omkring 30 familjer i ett flertal bostäder. Sägen och sanning har genom åren vandrat sida vid sida och historier
om Tattarstan har gärna tystats ned. Sedan några år tillbaka finns en ny öppenhet och ett ökande intresse för
platsen har vuxit fram. Hos många resande är platsen väl känd. För övriga bygger traditionen om platsen framför
allt på folkskollärare Sjöbloms ögonvittnesskildringar på 1890-talet, men även på fragment av traderade historier i
trakten.
När Ekomuseum Gränsland planerade att göra ett besöksmål på platsen för att lyfta fram dess historia
behövdes mer, och annat, underlag för att kunna förklara och beskriva bosättningen. Detta är bakgrunden till den
arkeologiska undersökning som utfördes i september 2004 av arkeologer från Bohusläns museum tillsammans
med bl.a. 15 representanter från resandeorganisationer. Vårt föredrag handlar om undersökningen och
reflexioner utifrån den.
Mats Burström, Södertörn, Anders Gustafsson, Göteborg & Håkan Karlsson, Göteborg
”När märra knäa” – Nedslag i samtidsarkeologin
Den 13 juni 1944 slog en tysk V2-raket ned i småländska Bäckebo. I tekniskt hänseende representerade raketen
det mest moderna världen dittills hade skådat. Resterna samlades in och militären lade pussel. Resultatet av
rekonstruktionen blev något man saknade ord för; i brist på bättre benämndes tingesten ”lufttorped”. Så gick
tiden, kriget tog slut, och det som alldeles nyss var det mest moderna blev gammalt och historia. Minnet av den
enskilda händelsen tonade långsamt bort och trängdes bort av annat. Men vilka spår har det som hände på den
småländska landsbygden den där vackra försommardagen för 60 år lämnat efter sig? Vilka minnen finns kvar ute
i markerna och i människors medvetande? Kan en arkeologisk utgrävning och nyfunna raketdelar locka fram
minnen, minnen som människor inte kom ihåg att de hade? Och är dessa minnen i så fall hågkomster av
skeenden som en gång verkligen inträffade, eller är de berättelser som skapas för att göra det som hittas
meningsfullt och begripligt? Spelar det någon roll vilket?
Session: Våld – hot och möjlighet
Organisatör: Björn Magnusson Staaf: Kulturen, Lund
Utövandet av politisk och social makt har tagit sig många olika uttryck under historiens gång. Ett viktigt element i
strukturer för maktutövande är anspråket på våldsmonopol. Det kan manifesteras på symboliska vis, men bygger
även på att de som gör ett anspråk på våldsmonopol även förfogar över resurser att konkret utöva våld och hävda
monopolet. Detta medför att radikala utmaningar av maktstrukturer ofta tar sig våldsamma uttryck eftersom detta i
sig är en provokation av våldsmonopol. Utmaningar av våldsmonopol kan emellertid även de ta formen av mer
symboliska uttryck. Det är uppenbart att bruket av våld alltid utgör ett hot mot människor, men att det även i vissa
situationer innebär ett möjligt medel för motstånd. Våld skulle därför tillspetsat kunna beskrivas som ett socialt
redskap. Ett redskap som hanterats på olika sätt genom tiderna i skilda typer av aktörskap. Förändringar av
våldsapparatens organisation och struktur är ofta sammanflätade med andra samhällsomvandlingar. Dagens
politiska situation har gjort frågor om våld och våldsmonopol högst aktuella.
Arkeologiska studier kan ge viktiga infallsvinklar på denna problematik. Vi kan till exempel skönja hur
förhållningssätten till våldets attribut förändrats genom tiderna, hur socioekonomisk organisation och våldsapparat
betingat varandra dynamiskt, hur våld drabbat och påverkat samhälle och individer. Syftet med sessionen om
”Våld – Hot och Möjlighet” är att ur ett brett tidsmässigt spektrum närma sig frågor och ta upp aspekter som
relaterar till detta ämne ur skilda historieteoretiska synvinklar. Kan vi urskilja övergripande mönster i hur våld
hanterats som socialt redskap genom historien?
Anders Andrén, Stockholm
Till fornborgens försvar
Krig och fornborgar har länge varit oupplösligt förbundna med varandra i den arkeologiska debatten. Men under
det senaste decenniet har själva begreppet fornborg, liksom dess militära funktioner starkt ifrågasatts. I stället har
olika rituella och symboliska funktioner för de muromgärdade platserna betonats. Denna kritiska diskussion är
viktig, eftersom givna och ofta lösa antaganden har rannsakats. Samtidigt har ”demilitariseringen” av fornborgarna
inneburit att kriget försvunnit från det förflutna. Krig, som är oönskat idag, har därmed bortdefinierats även från
det förgångna. För att undvika denna idyllisering av det förflutna, menar jag att de senaste årens kritiska debatt
kan vara utgångspunkt för nya sätt att uppfatta själva kriget, som innebär att krig och fornborgar åter kan
förbindas.
10

Ulf Fransson, Stockholm
Vapengravarnas kontext i yngre järnålderns Ångermanland
Mitt föredrag behandlar yngre järnålderns vapengravar i Ångermanland. Utmed Ångermanälvens dalgång finns ett
20-tal platser med registrerade fynd av vapen från Yngre järnåldern. Rumsligt kan de sägas utgöra ett utryck för
ett socialt skikt som genom vapen, reellt eller symboliskt, upprätthåller någon typ av gemensam organisation upp
längs med älvdalen.
Min utgångspunkt är att det inte är möjligt att förstå vapengravarna utan att analysera deras lokala kontext.
Antalet arbeten där vapengravar ses som en del av en lokal helhet är få. Föredragets syfte är att diskutera
vapengravar som bundna till en kontext, att första hand se dom som en del av en lokal kontext med fokus på
vapengravens relation till samtida närliggande gravar, den samtida gården samt andra företeelse med förhistorisk
koppling i gravfältets direkta närhet.
Som exempel kommer jag att behandla den fullständiga vendeltida vapengraven från Holm i Överlännes
socken. En stor del av Holmsgravfältets högar är undersökta i modern tid och kommer att användas för en
rumslig och strukturell diskussion kring betydelsen och syftet med gravfältets enda vapengrav.
Viveka Löndahl, Kastelholm
Krig och konflikt på Fredens öar
Krig var och är tyvärr fortfarande ett vanligt sätt att lösa konflikter på där olika former av aggressioner och
våldshandlingar kommer till uttryck. 1854 utsattes den ryska befästningen Bomarsund på Åland för några dagars
belägring och regelrätt attack av britter och fransmän i samband med Krimkriget. Freden i Paris 1856 kom att ge
Åland dess nuvarande demilitariserade status, sedermera också en neutraliserad zon. Dagens Åland saluförs
utifrån detta framgångsrikt som ”Fredens öar”. På vilket sätt har då de materiella spåren efter konflikter bevarats
och förmedlats? Fram tills nu har det varit svårt att få gehör för ett kulturarv som vittnar om oroliga tider, krig och
militära aktiviteter. Genom att här lyfta fram Bomarsund och de arkeologiska spåren efter de händelser som ägde
rum i augusti 1854 vill jag visa på frågans komplexitet och ge exempel på hur realiteterna med våld kan ses både
som hot men främst som en möjlighet att förmedla historia och händelsernas betydelse för vår identitet idag.
Mikael Eboskog, Uddevalla, och Roger Nyqvist, Göteborg
Att urskilja våldets logistik i det arkeologiska materialet – Repetitiva och icke repetitiva våldshandlingar
Vi kommer att diskutera våldets logistik under järnåldern i Bohuslän. Enligt oss har våldet två aktiva sidor, fysiska
och mentala. Båda skapar i varierande grader respons från de samhällen de påverkar. Reaktionen på våld kräver
en viss form av samhällig struktur och därmed anser vi att det går att urskilja våldets logistik i det arkeologiska
materialet. Vi ser två grundformer av våldshandlingar inom en given tidsrymd och kultursfär, icke repetitiva,
enstaka och repetitiva, återkommande eller hot om detta. Vi avser med våldets logistik allt från den angripnes
respons, t ex försvarsätt till angriparens syfte och utförande av våldshandlingen. Våld är en destruktiv handling i
alla samhällen och därför anser vi att det relativt snabbt skapas regler hur det får utövas och bemötas. Alla
sociala varelser är skapta av sin egen tid, vilket är en förlängning av deras historia/förflutna. Vid en våldshandling
skapas det spänningar i den sociala strukturen. Detta kan medföra att den sociala strukturen omdefinieras. Vilket
kan medföra att det kan ske en omfördelning av individers genustillhörighet och en förändring av genusgruppers
sociala status. Behovet av våldsutövare är det som avgör genusgruppernas innehåll. Samhällets syn, behov,
acceptans avgör status på dessa genusgrupper.
Bo Knarrström, Lund
Se döden i vitögat
De svenska soldaterna på karolinertidens slagfält var ökända för att sakta och under absolut tystnad marschera
mot fiendens linjer. Nästan alltid var det de som anföll, paradoxalt nog så illa tvungna eftersom man oftast var
numerärt underlägsna. De främsta leden fick utstå ohyggligheter som man har svårt att föreställa sig. Solida
kanonkulor, druvhagel, kedjelod, karteschladdningar med skrot och flintskärvor slog emot bondpojkarna i
omgångar. De skador och dödsfall som blev följden av sådana anmarscher kan bara betecknas som groteska.
Överlevande slöt leden och fortsatte framåt, för att sedan möta salvelden från hundratals grova musköter,
samtidigt som kanonerna fortsatte ge eld. Min fråga är: hur kunde någon härda ut i ett sådant inferno? Vad var
det som fick individerna att inte i panik fly fältet? Var det militärt tvång, hedersbegrepp, religiositet eller rena
chocktillstånd som styrde dem?
Session: Domesticerad död och vilda vålnader: Kroppen i tillvarons gränsland
Organisatörer: Liv Nilsson Stutz och Fredrik Ekengren: Arkeologi, Institutionen för arkeologi och antikens historia,
Lunds universitet
Den döda kroppen – kadavret – är det ultimata abjektet. Abjektet som kategori står för det fasansfulla, hotande
och liminala – något vi instinktivt vill hålla ifrån oss. I många samhällen hanterar man detta genom ritualer som
11

domesticerar det hotande och ger den döde och döden ett sammanhang. Men inte alla får denna behandling. I
flertalet fall är det en oförmåga eller ovilja att omhänderta den döda på ett konventionellt sätt som skapar denna
liminala karaktär. Denna frånvaro av normativa behandlingar har i flera samtida och historiska samhällen
frambringat en rik symbolvärld med spöken, vampyrer etc. För arkeologin skapar dessa situationer alldeles
speciella och intressanta frågor: Hur ska vi arkeologer nå de avvikande exemplen på hanteringen av döden och
kroppen? Hur når vi de normer som gör dessa handlingar avvikande? Hur kommer vi åt de känslomässiga
associationer som föds ur den hotande och liminala döden? Hur påverkas vi själva som arkeologer av dessa
avvikande och ibland fasansfulla fyndsituationer, där våra egna normer och värderingar, vad gäller en ”anständig”
behandling av de döda, utmanas?
Genom en blandning av studier från olika arkeologiska och historiska perioder, och med insikter från nutida
händelser och traditioner, vill vi i denna session utforska området mellan död och gravritual. Ambitionen är att nå
den spänning som finns i gränslandet mellan liv och död, och som den döda kroppen ibland skapar eller
förkroppsligar. I denna session presenteras papers som synliggör och utforskar denna praxis kring den döda
kroppen; antingen en domesticering av döden, eller en förvägran eller frånvaro av ”rätt” behandling.
Tema 1: Kroppen i tillvarons gränsland
Lynn Åkesson, Lund
Renad av riter – När avfall blir kvarlevor
En död människokropp tillhör kategorin biologiskt/organiskt avfall. Om ingen ingriper ruttnar den, löses upp och
försvinner ansatt av bakterier och kemiska processer. Men sällan lämnas en död människas kropp utan åtgärder
och sällan hanteras den som vilket avfall som helst. En död kropp bär med sig kulturell och existentiell mening
som pockar på de levandes uppmärksamhet. Att inte få begrava sina döda vid krig och katastrofer blir en
kränkning av de efterlevandes rätt till avslut.
När en kropp transformeras från avfall till kvarlevor krävs ritualer. Strikta regler gäller för hur kroppen ska
hanteras. Reglementena för sjukvårdspersonal, begravningsentreprenörer, krematoriepersonal med flera, talar
om värdighet och respekt. En särskild slags ordning måste iakttas för att värdigheten ska upprätthållas. För
anhöriga skapas rituell mening i ett annat slags ordning upprättad i ett intrikat samspel mellan professionella och
lekmän. Handlingar och rekvisita mobiliseras enligt tidstypiska kulturella scripts. Rituella paradigm förvandlas och
förändras med tiden. Men för att förvandla döda kroppar till respekterade kvarlevor krävs renande rituella
praktiker. I mitt bidrag vill jag diskutera några sådana samtida praktiker.
Fredrik Fahlander, Göteborg
Reala kroppar och dödens realitet
Slavoj Zizek har föreslagit som experiment att man under kärleksakten skall tänka på sin partners reala
materialitet, dvs vad kroppens tunna biologiska skal döljer i form av blod, slem, tarmar och ben, och sedan
försöka fortsätta med akten. Zizeks poäng här är att illustrera Jacques Lacans imaginära, reala och symboliska
dimensioner. Kroppen som vi vanligtvis (vill) se den är i hög grad en imaginär och symbolisk omskrivning av sin
Reala materialitet. Sådana omskrivningar är dock inte allmänmänskligt givna, relationerna mellan det imaginära,
symboliska och Reala varierar mellan olika kollektiv över tid och rum; vi kan t o m föreställa oss att någonstans
någon gång kopulerar två biologiska enheter av blod, kött och slem med varandra utan att bekymras av sin reala
konstitution. På liknande vis är även döden något Realt och tenderar att omskrivas eller t o m förträngas för att
göra dess oundviklighet acceptabel och fattbar. Synen på kroppen och döden är givetvis de levandes diskurs,
men är i stor grad kopplad till hur man i praktiken hanterar döden och döda kroppar. Med utgångspunkt i dessa
kroppens och dödens Realiteter diskuteras hanteringen av döda kroppar (människor såväl som djur) under
mesolitikum och neolitikum utifrån exempel från gravfälten i Ajvide och Skateholm.
Tema 2: Korrigerade kroppar och domesticerad död
Elisabet Regner, Stockholm
Döden, själen och den fragmenterade kroppen
Under medeltiden var minnespraktiker över de döda en vanlig företeelse att de döda kan betraktas som en social
grupp. Samtidigt är det medeltida gravskicket enhetligt, och avvikelser från det normativa är ovanligt.
Arkeologiska arbeten har främst fokuserat på själva gravläggningen som handling i relation till kyrklig doktrin.
Gravläggningen var dock bara ett första steg i hanteringen av den döda kroppen. Senare praktiker fragmenterade
och återskapade kroppen efter köttets förruttnelse, och dessa handlingar skedde enskilt men i samband med
senare gravläggningar. Härigenom uttrycktes en oro över förhållandet mellan kroppslig helhet och själens
återuppståndelse som har relevans för vår förståelse av hela det medeltida gravskicket. Presentationen kommer
ta konstruktionen av jaget som utgångspunkt för en diskussion om förhållandet mellan döden och kroppen under
perioden 900-1300 e Kr.
12

Geoffrey Metz, Uppsala
Skelett i sanden & mumier i garderoben – Begravningstraditioner i det gamla Egypten
Presentationen behandlar fornegyptiska begravningstraditioner i gränslandet, hur de uppkom, försvann och
diverse underliga avvikelser däremellan. Balsameringsbrukets uppkomst är en mycket intressant företeelse som
dyker upp lite varstans i världen under olika tider. I Egypten finner vi de första försöken redan under fördynastisk
tid runt 4000 f. Kr. Varför var man så angelägen att kroppen skulle bevaras och hur uppkom traditionerna? Under
dynastisk tid finns det en hel del material som visar hur egyptierna ville begravas och det mesta av detta är
allmänt känt. Vad som kan vara av större intresse i sammanhanget är beläggen för hur de inte ville begravas. Det
finns dessutom en hel del avvikelser från normen som kan vara intressanta. Under de tidiga århundradena av vår
tideräkning övergick traditionerna så småningom till de Kristna och balsameringsbruket försvann. Det skedde
både en sammansmältning av traditionerna och en kulturkrock. Presentationen får ses som ett kåseri kring temat
"domesticerad död och vilda vålnader" utifrån ett fornegyptiskt perspektiv.
Peter Carelli, Helsingborg
Inför döden är inte alla lika – Profana gravar i medeltidens Lund
I den medeltida staden Lund har mer än 10 000 gravar undersökts och dokumenterats arkeologiskt. Under större
delen av medeltiden fanns inom stadsområdet inte mindre än 25 kyrkogårdar. Stadsbefolkningen var alltså väl
förtrogen med det gängse kristna begravningsskicket, det stora flertalt gravar återfinns också inom
kyrkogårdarnas vigda jord, de gravlagda ligger i ryggläge med huvudet i väster och i gravarna saknas gravgåvor.
Genom den mer än 100-åriga arkeologiska traditionen i Lund har dock några gravar undersökts som kraftigt
avviker från detta. De är alla påträffade i rent profana sammanhang. En inventering uppvisar ett 30-tal kraftigt
avvikande gravar som givits den samlande benämningen profana gravar. Vad är det då för människor som
gravlagts på detta vis, vad gjorde att dessa individer fick gravar som kraftigt avvek från det normala? Valet av
begravningsform måste ha påverkats dels av den döde individens gärningar, dels av de begravande individernas
val och handlingar. För att förstå dessa gravars tillkomst krävs alltså att en analys görs av vilka bakomliggande
motiv som kan ha gjort sig gällande. De profana gravarna i Lund kan delas upp i två grupper beroende just på
motiven, de gravar som tillkommit genom privata eller individuella motiv och de som tillkommit genom offentliga
motiv. De förstnämnda präglas av rent personliga överväganden. Tänkbara motiv uppstår exempelvis då en
mördare söker undanröja sitt offer, då ett dödfött barn av någon anledning döljs för omvärlden eller då släktingar
jordar en självspilling. Det som är gemensamt för dessa privata motiv är att omständigheterna vid dödsfallet
omöjliggjort normala kristna begravningar. De sistnämnda gravläggningsmotiven präglas av offentliga intressen.
Kungamakten har utnyttjat rätten till avrättningar och skändande begravningar vid synnerligen allvarliga
samhällsbrott, exempelvis majestätsbrott. Kungen hävdade genom de offentliga motiven sin exekutiva straffrätt
samtidigt som straffen fungerade som avskräckande exempel för övriga medborgare.
Anna Wickholm, Helsingfors
Dead men walking…vilsna själar eller bannlysta kroppar?
I Finland har det hittats flera märkliga skelettgravar från sen vikingatid och korstågstid (1000-1150 e.Kr.).
Gravarna kännetecknas av att spjutspetsar stuckits ned runt omkring den antagna likkistan, ofta i huvud- eller
fotändan. I vissa fall verkar det till och med som om spjuten har använts istället för kistspikar, ibland är spjuten
nedstuckna så att de genomborrat skallen eller bröstet. Några gånger har man dessutom satt stora stenblock
ovanpå kistlocket.
Fenomenet väcker många frågor. Varför har man omringat dessa gravar med vapen? Är det av rädsla för att
den döde skall gå igen, har han eller hon av någon orsak varit bannlyst eller beror detta på någon annan
begravningsritual? Hur kan vi ens på arkeologisk väg finna svaren till varför så många döda har blivit behandlade
på detta sätt? Dessa gravar är främst från en tid som kan karaktäriseras som en övergångstid mellan kristendom
och hedendom, kan man anta att bannlysningen hade något att göra med den nya tron? Var till exempel den
rituella bannlysningen ett svar på den nya, skrämmande, kristna uppståndelsetanken?
Anna Davidsson Bremborg, Lund
Den döda kroppen – behövd, farlig och personlig
Synen på den döda kroppen är idag tudelad. Å ena sidan hanteras den nästan enbart av professionella
yrkesgrupper och förvaras på särskilda platser, långt från de levande. Å andra sidan tycks den vara nödvändig att
ha för de anhöriga, som i mångt och mycket tillerkänner den egenskaper som personen haft i livet. Det finns med
andra ord såväl ett avstånd som en närhet i förhållandet till den döda kroppen.
Att det är viktigt att ”få hem” kroppen blev tydligt såväl vid Estoniakatastrofen, som vid händelserna i Asien.
Den döda kroppen närvaro tycks vara avgörande för hur sorgen utvecklar sig. Samtidigt är döda kroppar inget
som ”svensken” är van att se. Publicering av bilder på avlidna väcker ofta debatt. Är en död kropp något som alla
”klarar av” att se?
Idag finns en tydlig idealbild av hur döden ”bör” gestalta sig, en bild som kommer till uttryck i kistläggningen
av kroppen. Nedbäddad på en kudde, med ett täcke på sig vilar den avlidne, gärna med de kläder som brukade
bäras i livet. Oavsett hur döden verkligen såg ut för den avlidne, hamnar alla avlidna till sist i denna pose. Den
”vackra” döden är ett insomnande – kroppen har då ”fått vila”.
13

Tema 3: Tingen i döden
Tore Artelius, Mölndal
Om vikten av spjutkastning och igenslagna dörrar. Spjutsymbolikens sammanhang i vikingatida
begravningar och fornskandinaviska texter
Utifrån fyndet av fem spjutspetsar i en vikingatida västgötsk kvinnograv syftar föredraget till att skildra den
komplexitet som ryms i förhållandet mellan våra tolkningar av den materiella kulturens meningssammanhang och
informationen som förmedlas i fornskandinaviska texter.
I sällsynta arkeologiska fall visar fynd i ordinära vikingatida gravar att de gravlagda som individer av sin
omgivning betraktades på ett vis som bör ha avstigit från det normativa. Kvarlevorna behöver däremot inte alls ha
behandlats på något motsvarande avvikande vis i begravningsritualen. Analyser av föremål, depositioner och av
handlingarnas organisation under ritualen kan brukas för att visa på att vissa individer i ett lokalsamhälles
föreställningar sannolikt förknippats med mycket speciella egenskaper, egenskaper som för de efterlevande
framkallat starka känslor och nödvändiggjort avsteg från gängse normer och traditioner i den slutgiltiga
gravläggningen av det avvikande.
Av fornskandinaviska texter framgår att symboliken kring spjutet var omfattande, konkret och högst
varierande i sin meningsprojektion. Någon enskild tolkning av meningsinnehållet kring spjutfynd i gravar kan
knappast presenteras. Kontexten kring fynd i ordinära gravar indikerar att spjutet av de levande brukades
symboliskt i många olika syften vid begravningar, sannolikt för att såväl värna om de döda och som skydd från
uppenbara faror.
Lars Larsson, Lund
Tänder tänder tankar
Djurtänder har sedan tidig senpaleolitikum använts som dräktdekoration och som objekt i utbytessystem. Som
abstraktioner av den fysiska miljön har de transformerats till kroppsnära symboler. Sammansättning av tänder
från olika djurarter och deras placering på kroppen kan ge inblickar i hur och till vem dessa symboler relaterades.
I det sociala perspektivet kan djurtänder i barngravar fungera som speciellt intressanta tolkningsunderlag. När
därtill bruksspåren på tandpärlorna indrages i studien kan resultaten kopplas kring funderingar som berör frånvaro
och närvaro av objektöverföring mellan generationer.
Utgångspunkten har varit ett femtiotal gravar från gravfältet Zvejnieki i norra Lettland, daterat till mesolitiskneolitisk
tid där förutsättningarna för studier med synkrona och diakrona relationer är ovanligt goda.
Eva Stensköld, Stockholm
Kroppsförändrande praktiker under senneolitikum
Jag har varit intresserad av skillnaderna mellan hela och omhuggna flintdolkar. Kvalitativa och kvantitativa
analyser visar hur olika regler synes ha styrt deponeringen av omhuggna respektive hela flintdolkar i det
senneolitiska samhället. Detta kan förstås som att de olika dolktyperna är kopplade till olika betydelsesfärer i
samhället.
Utifrån en sammanställning av senneolitiska dödshus och dödshusanläggningar diskuteras hur flintdolken
kan ha använts vid olika rituella praktiker. Det föreslås att flintdolkens roll varit att användas vid olika slags
kroppsförändrande ingrepp under senneolitikum, med syftet att genom rituella praktiker markera olika slags
övergångar i människors liv. Huvuddelen av dessa ritualer kan beskrivas med samlingsnamnet övergångsritualer.
Omhuggningen av flintdolkarna skall i sammanhanget förstås som en ceremoniell omhuggning, då dolken
aktiveras inför en ritual, genom att bladet görs nytt.
Under senneolitikum används hällkistor och offerritualer för att uttrycka en återkoppling till en äldre
anfadersbaserad ideologi. Den nya individualistiska ideologin uttrycks bland annat genom markgravar och genom
en rituell kroppsförändrande praktik, där individer både markeras gentemot varandra och regleras i förhållande till
varandra. Den kroppsreglerande praktiken, manifesterad genom de olika övergångsritualerna, kan ha varit ett sätt
att förhålla sig till och hantera de förändringar samhället genomgick under loppet av senneolitikum.
Session: "Bildvandring?"
Organisatör: Eva Rystedt: Antikens kultur och samhällsliv, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds
universitet
Kiviksgraven i Skåne har rönt ett osedvanligt stort intresse för sina bildframställningar. Flera forskare har arbetat
med att identifiera och närmare bestämma anknytningspunkter i mediterran bildvärld. Också hällristningarnas
bildrepertoarer i Skandinavien har stimulerat till diskussion kring möjliga agendor för "bildvandring" mellan
förhistoriska samhällen. Ofta har diskussionen, som antyds av detta ord, tenderat att hamna på ett abstrakt plan
snarare än ett bildmakarplan och ett bildbeställarplan och ett bildfunktionsplan. Låt oss diskutera bildmakaren,
bildbeställaren och bildfunktionen i de förhistoriska samhällena i Europa och Sydvästasien, och låt oss därefter
gripa oss an möjlig "bildvandring" och bildkommunikation.
14

Joakim Goldhahn, Göteborg
Bredarör i Kivik och dess verkningshistoria
Mitt bidrag till sessionen ”bildvandring” berör en utav de mest diskuterade och välkända gravarna från
bronsåldern – Bredarör i Kivik med sina fascinerade hällbilder. Allt sedan upptäckten i juni 1748 har Bredarör
tolkats som ett monument som rest över en manlig auktoritet med vida kontinentala kontakter. Det är snarare en
regel än ett undantag att gravens hällbilder tolkas i enlighet med Oscar Montelius kulturdiffusionism och hans
kända tes – Ex Oriente Lux. Ofta har den gravlagde mannen beskrivits som en ”hövding” eller ”konung” som rest
över vida vatten, som en ”simmande shaman” eller en ”romersk härförare” – en ”nordisk Odysseus”. Med ett
teoretiskt avstamp i Hans-Georg Gadamers hermeneutik och hans begrepp verkningshistoria samt Ludvik Flecks
begrepp tankestil kommer jag skärskåda det gestaltseende som ligger bakom dessa och liknande utsagor.
Förutom att belysa kända och okända relationer som hällbilderna i Bredarör kan tänkas haft, kommer jag även att
presentera nyligen genomförda 14 C-dateringar utav några av de människoben som påträffats vid Gustaf
Hallströms utgrävning 1931.
Gullög Nordquist, Uppsala
Bilden – form och innehåll?
Titeln är en fråga som jag avser att diskutera. Exemplen kommer främst från grekisk bronsålder där jag vill
jämföra motiv/bilder från minoisk resp. mykenskt kulturområde, men jag avser också att ta upp bilder från Främre
Orienten, Egypten och Anatolien. Bland det som ska diskuteras är bilder som traditionellt förknippats med
härskarrollen (jaktscener, lejon etc.), där man ofta söker förlagor till grekiska bilder i Främre Orienten, men även
bilder som anses vara mer egeiska, t.ex. bläckfiskar och andra motiv som kan relateras till havet.
Avsikten är att problematisera relationen mellan bildens form/utformning och innehåll i olika kontexter och när
en bildform överförs till ett annat kulturområde. Bilder med samma motiv, t.ex. jakt, kan fyllas av olika innehåll
beroende på hur de utformas och var och hur de används. Ett studium av olikheter – och inte bara likheter –
mellan likartade motiv från olika kontexter och kulturer kan ge ytterligare perspektiv på kulturkontakter och
bildernas funktion och innehåll.
Johan Hegardt & Anna Källén, Uppsala
Bortom synranden
Den svenske arkeologen Olov Janse har beskrivits som den som skapade ordning i Sydostasiens arkeologi. Efter
att ha tagit sin doktorsexamen vid Uppsala Universitet arbetade han flera långa fältsäsonger i både Vietnam och
Filippinerna på 1930- och 40-talet, innan han avslutade sin karriär på Harvard University i USA där han avled
1985. Med Olov Janse vandrade bilder mellan Sverige och Sydostasien – landet bortom synranden. I den
skandinavieninspirerade ordning som Janse skapade i Sydostasiens arkeologi finns implicita bilder av utveckling
och civilisationsideal, och i självbiografin Ljusmannens Gåta målar han upp bilder av exotiska folkslag och deras
seder för svenska läsare. Han förklarar hur de högtstående civilisationerna i Asien har uppkommit och utvecklats
genom direkt påverkan från den för honom viktigaste av alla civilisationer, i antikens Grekland. Genom ett antal
exempel visar Janse hur bilder av Pan och Dionysos har vandrat från Medelhavet till Tonkinbukten, och på dessa
egenidentifierade bildvandringar bygger han sin tolkning av civilisationernas utveckling. Dessa
vulgärdiffusionistiska tolkningar har den arkeologiska forskningen sedan länge kritiserat och dekonstruerat. Men
vad hände med de andra, mer implicita, bilderna som vandrade med Olov Janse över kontinenterna? Går dessa
bilder att finna än idag? Och hur ska vi i så fall förhålla oss till dem?
Jörn Staecker & Maria Domeij, Lund
Djur och form – Djurornamentik, skrin och ovala spännbucklor
Cammin- och Bambergskrinen är liksom de ovala spännbucklorna utsmyckade med varianter av vikingatida
djurornamentik. Med utgångspunkt i objektets formgivning (Bildträger) vill vi diskutera bildernas symboliska
innehåll i relation till skriftliga källor och historiska händelser.
De ovala spännbucklorna benämns efter sin ovala, ”kupiga” form. Det är inte särskilt troligt att de benämndes
så under vikingatiden. I primärt muntliga kulturer, till vilka den vikingatida kulturen bör räknas, är det logiskt
abstrakta tänkandet i princip obefintligt. Illitterata personer refererar t.ex. inte till geometriska figurer som en egen
kategori, utan kopplar dem till former hos materiellt konkreta objekt. De ovala spännbucklorna påminner både i
plan och profil om Cammin-skrinet. Avsikten är här att diskutera en möjlig gemensam betydelsehorisont för de
båda föremålskategorierna.
De två skrinen från Bamberg och Cammin har sedan länge väckt forskarnas intresse beträffande deras
bildspråk. Den mycket komplexa och skenbart svårbegripliga ornamentiken har man inte kunnat tolka. Skrinen
har tidigare uppfattas som ett uttryck för den sista fasen av hednisk ikonografi. Med utgångspunkt i skrinens
historiska samband är dock en nytolkning möjlig, där objektets formgivning är av avgörande betydelse.
15

Session: Arkeologihistoriens praktiska sida
Organisatör: Emma Bentz: Medeltidsarkeologi, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet
En för arkeologer inte helt ovanlig uppgift är studiet av arkeologiska material, framtagna under tidigare decennier
och därmed under andra förutsättningar än dagens. Antingen det rör sig om ett renodlat arkeologihistoriskt arbete
eller om olika former av materialstudier kräver arbetet med äldre utgrävningar en medvetenhet om under vilka
omständigheter källmaterialet producerats. Men hur närmar man sig de äldre materialen när man vill nå insikt om
varför dess sammansättning och dokumentation ser ut på ett visst sätt? Hur fångar man ett tidsavsnitts tankevärld
på ett sådant sätt att man kan förstå materialet utifrån dess egna förutsättningar? Tekniska (arkeologiska
metoder), disciplinära (inomvetenskapliga faktorer) och ideologiska (lagstiftning, värderingar i samhället)
förutsättningar spelar en stor roll för hur ett material presenteras och publiceras. Vilka perspektiv kan man
anlägga för att knyta samman dessa förutsättningar med dess direkta påverkan på det arkeologiska materialet?
Hur gör man dessa samband påvisbara, till något mer än bara antaganden om en växelverkan? Vidare: hur gör
man genom detta de äldre utgrävningarna användbara idag? Syftet med den föreslagna sessionen är att
diskutera hur man på olika sätt närmar sig dessa utgrävningar, avseende såväl det konkreta arkeologiska
materialet som dokumentationen av detta. Utöver bakåtblickar på gångna tiders arkeologiska materialproduktion
och dess användning idag kan man också tänka sig att rikta sökljuset framåt. Hur kan idag producerade
arkeologiska material komma att betraktas av framtidens arkeologer och arkeologihistoriker?
Elisabet Regner, Stockholm
Arkeologi i Otto Frödins skugga
Utgrävningen av Alvastra kloster 1921-1953 intar en särställning i den svenska medeltidsarkeologins kollektiva
medvetande. Utgrävningen leddes av Otto Frödin och var en av de första svenska utgrävningarna av en
medeltida lämning med vetenskaplig arkeologisk fältmetodik och dokumentation. En hel generation av studenter i
konsthistoria och arkeologi lärde sig gräva i Alvastra kloster, och flera av dessa kom senare att få stort inflytande
på forskningen kring medeltiden. Materialet från Alvastra kom aldrig att publiceras, men utgör fortfarande den
mest fullständiga utgrävningen och dokumentationen av ett svenskt cisterciensiskt kloster. Bearbetningen av det
här materialet aktualiserar flera frågor. Dessa rör förhållandet mellan de dåtida ställningstaganden som formade
produktionen av källmaterialet och de frågor vi idag kan ställa. De rör också hur vissa arkeologiska material blir en
del av den arkeologiska vetenskapens egna ”skapelsemyter”, och hur detta återverkar på våra möjligheter att
arbeta med dessa material. Dessa frågor kommer att diskuteras med utgångspunkt från mina erfarenheter av att
försöka skapa mening i ett äldre material inom ramen för nutida arkeologisk debatt.
Åsa Berggren, Malmö
Från fyndlådor till begreppsdiskussion – perspektiv på Hindby kärr
Detta inlägg behandlar bearbetningen av ett arkeologiskt material ca 10-15 år efter undersökningen. Materialet
grävdes upp mellan åren 1989 och 1991 och består av våtmarksdeponerade föremål från sten- och bronsålder
tolkade som offer. De slutsatser jag kan dra av mina erfarenheter att gå igenom materialet och som jag vill
diskutera här, följer två huvudlinjer. Den första berör gräv- och dokumentationsmetoder och den andra rör
tolkningstraditionen för våtmarksdepositioner. Trots den relativt korta tid som förflutit mellan undersökning och
bearbetning har utvecklingen inom arkeologisk utgrävnings- och dokumentationsteknik under tiden genomgått
många och stora förändringar, bl.a. genom att uppdragsarkeologins situation ändrats och genom den tekniska
utvecklingen. Detta medför att bearbetningen till viss del utgjort en utvärdering av både nya och äldre
förhållningssätt till utgrävning och dokumentation. Under arbetet med materialet har den tolkningstradition som
under 1900-talet gällt våtmarksdeponerade föremål från sten- och bronsålder blivit en viktig följeslagare. För att
förstå den förförståelse som styrde utgrävningsarbetet har jag studerat offertolkningen genom att följa
offerbegreppets användning inom arkeologin samt de innebörder som lagts i begreppet. För vad innebär det
egentligen när vi tolkar något som offrat?
Bo Strömberg, Lund
Att skapa bilder av det förflutna ur dokumentation från det förflutna
Landskapsarkeologi av kontextuell karaktär arbetar med frågeställningar om; Hur människor i sin samtid
klassificerade och visualiserade omgivande landskapsrum i olika terrängavsnitt; Vilka betydelser som man
tillskrev specifika lokaler; samt Orsakssammanhang till varför man med tiden omgestaltade kulturlandskap
mentalt, socialt och rent fysiskt. En utgångspunkt för mitt resonemang är att människor ärver äldre landskap, och
tar ställning till huruvida man skall bruka dess strukturer eller förändra dessa. Detta är ett uttryck för en ständig
växelverkan mellan att göra anspråk på och anamma platser och monument från det förflutna, eller att markera
en egen identitet genom att tillskriva platser nya innebörder och därmed omgestalta landskapet.
I nedre Ätradalen i mellersta Halland finns två höjdområden på ömse sidor om ån. På en långsträckt höjdrygg
i väster vid Alfshög finns en megalitgrav innesluten i en hög. Monumentet har brukats från mellanneolitikum till
bronsålder. Längs höjderna finns ansamlingar av gravhögar och rösen som tillsammans med fynd av bronser,
gjutformar och deglar, markerar en betydande bronsåldersmiljö. Emellertid är inslaget av gravmonument från
järnålder begränsat. På ett långsträckt höjdområde i Vessige öster om ån finns emellertid flera ansamlingar av
16

gravmonument från äldre bronsålder till början av yngre järnålder. Betraktas landskapsrummen i en större
tidsrymd framtonar kontraster i hur platser och terrängavsnitt klassificerats, visualiserats och brukats.
Det arkeologiska källmaterialet har insamlats och dokumenterats vid flera olika tillfällen från 1850-talet till
nutid. Vilka möjligheter har vi att nyttja detta material för att skapa en bild av orsakssammanhang bakom hur
generationer har omgestaltat landskapet? Vilka informationsvärden finns bevarade? Ser vi vad som är bevarat?
Jarl Nordbladh, Göteborg
Om fysiska modeller i den arkeologiska forskningshistorien
Oftast sker redogörelserna för arkeologisk forskning och arkeologisk presentation i form av text och tryckta
rapporter. Här uppsöks ett annat material, ofta inte uppmärksammat inom arkeologin, som handlar om
modellbyggen, kopior och andra representativa objekt, som i museernas arkiv och magasin lever ett farligt liv –
varken som inventarier eller egentliga objekt.
Åsa Gillberg & Ola W Jensen, Göteborg
Den arkeologiska praktikens historia i Sverige
Syftet med vårt föredrag är att problematisera praktikbegreppet och dess användning inom det arkeologiska
fältarbetets historia. Med utgångspunkt i olika aspekter av konstruktivistisk vetenskapsteori exemplifierar vi hur
boplatsarkeologin och den arkeologiska professionaliseringen under decennierna runt sekelskiftet 1800/1900 kan
behandlas. Källmaterialet består av såväl publicerade texter som arkivmaterial (inkl bilder). En problematisering
av praktikbegreppet innebär bl a att vi måste omvärdera det hitintills dominerande teknisk-rationella perspektivet
på fältarbete, och börja utforska nya sätt att tänka kring inventering, utgrävning och fältdokumentation i ett
historiskt perspektiv.
Session: From houses to the household – practice and the production of
meaning
Organisatörer: Christopher Prescott, Universitetet i Oslo, Christian Mühlenbock, Göteborgs Universitet och Kristin
Oma, University of Southampton
Despite the strong focus upon the house in European archaeological research the last 30 years, and the multitude
of house-plans that have ensued, little is still known as to what went on within the context of the house. This is in
part due to the methodology of house excavations, preservation conditions and research resources. In
Scandinavian archaeology there is a tendency to focus on postholes and pits, typology and evolutionary
sequences as goals in themselves? Has the Archaeology of the house turned into a “postholeogy”? These
questions push the issue to an extreme; however the session seeks, through the concept of “the household”, to
recognize and perceive the household as a living entity, the house as a place where people’s lives take place,
and aims at doing so within a European perspective. Exploring the social practice of the household as situated
within time-space dimensions, and social practice as a knowledgeable process of the production of meaning will
be pursued. This session seeks to explore the ‘role of material culture’ and through the fragmentation and flow
(spatial distribution) of material culture, we would encourage speakers to consider how cultural capital and senses
may have created social meaning. And finally; what methodological challenges do we face when confronting
theoretical stances outlined above?
Christopher Prescott, Oslo, & Christian Mühlenbock, Göteborg
House 1 from Monte Polizzo, Sicily: from excavation of a ruin to interpreting a household
From 800 BC the Mediterranean enters a process of accelerating social, political and cultural transformation and
regional interaction. Although research has most strongly focused on groups familiar from historical records, like
the Greeks, Phoenicians and Etruscans, transformations were initiated in a much wider context. The situation is
culturally complex and socially dynamic. Although this process has often been studied in terms of large scale
political and economic terms, the impact of this historical situation can be profitably studied in archaeological
terms through the concepts material culture and the household.
The present study starts with an analysis of the ruin of “house 1” within the Iron Age settlement (approx. 570-
530BC) of Monte Polizzo (MP) in Salemi, western Sicily. This “Elymian” settlement is situated north of the
westernmost Greek colony Selinus, east of the Phoenician city of Motya and south-southwest of the Hellenized
Elymian city of Segesta. The article presents some background information, and then outlines relevant features of
the MP settlement. It then describes the House 1 site and deciphers the internal chronology.
Nearly 1.4 tons of ceramics are collected from House 1. These include vessels with various functions
(storage, tableware and cooking) as well as various origins (local, regional, Corinthian, Etruscan, and Punic).
Other finds include bone and metal tools, jewelry and weapons. The distribution of elements is plotted within the
various rooms.
17

On the basis of this data interpretations can be generated concerning the function of various rooms, the
social constitution of space (private vs. public, the symposium, and rituality), and the make up of one or two
households. These interpretations can be related to what is otherwise known concerning the MP-settlement.
Though the material is rich by most standards, the analysis of the House 1 material makes clear that
numerous interpretative, methodological and theoretical complicate this kind of analysis.
Liisa Seppänen, Åbo
From sills to social meanings: challenges and possibilities for understanding the built past
In ideal case, archaeological material provides good opportunities for the interpretation of housing culture and
living conditions in a certain area. Naturally, these opportunities are highly dependent on the methodological
choices and research strategies guiding practical fieldwork. The activities of the area can be examined from
different perspectives with the help of analysis related to building remains, finds and to the environment.
Even though a builder has the opportunity to modify existing building types to suit his life situation and
housing needs, his actions and ideas are guided and restricted by the surrounding community and its conventions
of building, as well as by practical realities. Buildings and the built environment not only manifest concrete
physical form, space, or a period’s technology, but they also incorporate the community’s more abstract cultural,
social, functional and ideological meanings. Understanding a house’s physical appearance also requires
knowledge of its meaning, which in turn requires knowledge of the surrounding context. The interpretation of the
past is also affected by a researchers own connection to the surrounding world and his/her ideas of the material
culture and its relations with different activities.
Søren Michael Sindbæk, Aarhus
A house of good standing – Practice and Presentation in a 7th century longhouse from Northern Jutland
Late Iron Age longhouses in Scandinavia have generally been considered either as a setting of domestic activities
or as a scene of social representation. The second perspective has appeared mostly in discussions of chieftain’s
halls, while little attention has been paid to the representational aspect of more ordinary farms. Approach and
presentation must have been important on formal occasions also to the yeoman, and houses would have been
arranged to respond to this need. How would the residence present itself to someone approaching it the ‘right
way’? A fresh opportunity for exploring this question emerged when in 1999-2003 a group of houses with
remarkably well-preserved interiors were excavated in the complex multi-level site Tæbring on the island Mors in
the Western Limfjord. The results of the combined archaeological and archaeobotanic investigations of a 7th
century long-house provide a completely new image of the residential arena of a late Iron Age South
Scandinavian household, and a starting-point for assessing the particular ways in which ‘symbolic’ and ‘economic’
practices entwined in the domestic setting.
Kristin Oma, Southampton
The flow of the partible animal. Biographical paths to the late Bronze Age / early Iron Age household
This paper aims at exploring ways of investigating the relationship between humans and animals in the household
context. Humans and animals are perceived as living in a shared embeddedness, inhabiting a shared life-space.
The proximity and relatedness between humans and animals is articulated through the material culture, which is
laden with a biographical significance stemming from the intertwined human-animal practice.
The flow of the household is a spatial concept, expressing a transformation of the congealed pattern of the
spatial distribution into a fluid reality. Primary and secondary products from animals are a fragmentation of the
animal, inherent in this is that animals are partible in a temporal and spatial sense, and that their parts have
specific properties. The transformative process of fragmentation and de-fragmentation links animals and humans
together through the postulated flow of materiality that create biographies. The biographically laden materiality is
detected as a transformative flow of objects, creating complex entanglements of actions, sensory experiences
and memories. The relationship between humans and animals as performed in the practice of everyday life is
considered to be structuring principles governing the practice of the household. The spatial interaction which
provides the setting for the biographical process of materiality is explored.
Session: Genusrelationer i tidiga och förmoderna samhällen
Organisatör: Eva Andersson: Arkeologi, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet
Kan vi urskilja materialiserade genusrelationer i det arkeologiska materialet? Genusforskningen har länge ansetts
vara teoretisk till sin karaktär, utan tillräckliga ambitioner att tillämpa teorierna. Detta vill vi råda bot på. Sessionen
är tänkt att ta upp genusrelationer som hierarki, asymmetri och komplementaritet. Genusrelationer kan
exempelvis syfta på frågor om arbetsfördelning och uppgifter i familj och samhälle och på sociala relationer i
förhållande till ålder, kön och etnicitet. Det kan också omfatta genusperspektiv på institutioner och fenomen
såsom politisk/samhällelig organisation och arkitektur i skilda former. Även feministiska perspektiv är välkomna.
18

Cecilia Gustavsen, Oslo
Kjønn, mobilitet og sedentisme
I tidsrommet fra 6 500 - 4 500 BP kan det i Norge (som i Skandinavia for øvrig) dokumenteres en utvikling til en
økt sedentær livsform, uten klare indikasjoner på introduksjon av et egentlig jordbruk. Samtidig kan man
observere en økt rituell aktivitet - i Sør-Skandinavia knyttet til gravfelt, i Midt- og Nord- Skandinavia til
helleristningsfelter. Kjønn som organiserende og kategoriserende prinsipp er et sentralt aspekt ved denne sosiale
og historiske utviklingen. I presentasjonen søkes mulige veier inn til en forståelse av denne prosessen ut fra et
kjønnsperpektiv.
Sophie Bergerbrant, Stockholm
Dolken en symbol för makt eller en säkerhetsåtgärd? Dolkarnas användning under period II i
Sydskandinavien
Svärd tolkas oftast som en maktsymbol, ett vapen enbart med syfte på att ha ihjäl andra människor. Var gränsen
går mellan dolk, kortsvärd och svärd har också debatterats i forskningen. Under 1800-talets andra hälft fördes en
debatt om kvinnas väsen utifrån fynden av dolkar i kvinnogravar. Dolkar i kvinnogravar har av ett flertal forskare
kopplats till försvar medan dolkar i mansgravar ofta kopplas till våldsutövning. Svärden i förhållande till makt har
debatterats livligt inom forskningen. Dolkarna har dock fått en mer undanskymd hantering, antingen har de
sammankopplats med svärden, förutom de funna i kvinnogravar, eller inte omnämnts överhuvudtaget. I föredraget
kommer dolkens relation till våld/försvar och makt samt dess relation till svärden att diskuteras. Utgångspunkter
för analysen kommer att vara de dolkar som finns i kvinnogravar, ett unikum för äldre bronsålder, samt
dolkanvändningen på den Lüneburgiska heden där männen inte nyttjat svärd utan enbart dolkar. Att det funnits
kontakt mellan områdena är känt sedan länge. Vilka betydelse kan man koppla till dolken? Vilken roll spelar
dolken i de olika samhällenas våldsutnyttjande? Hur påverkar vår moderna syn på kvinnors roll våra tolkningar av
dolkar under äldre bronsåldern?
Lise Frost, Aarhus
Den rituelle dragt – analyse af kønsspecifikke genstande i yngre bronzealders depotfund
Genstandsmaterialet i depotfundene fra den yngre bronzealders periode V og VI domineres af kvindesmykker og
smykker knyttet til den kvindelige dragt. Denne tendens har været diskuteret flere steder i litteraturen, hvor nogle
af hovedspørgsmålene har været følgende:
Hvem ofrede de mange kvindesmykker?
Var kvindernes smykker blot en afspejling af mændenes status, og var den øgede forekomst af smykker en
konsekvens af kvindernes stigende rolle i alliancepolitikken, hvor giftermål blev brugt til at skabe netværk mellem
forskellige slægter? Eller fik kvinderne reelt mere magt og status i løbet af bronzealderen?
Mit indlæg vil gennem eksempler fra et regionalt undersøgelsesområde i det nordlige Jylland inddrage de
ovennævnte fortolkningsmåder, men også anskue genstandene i en rituel depotkontekst.
Susanne Thedéen, Stockholm
Sura gubbar, söta praliner och sega strukturer – förändringar i genus- och generationsrelationer från
äldre bronsålder till förromersk järnålder
Föredraget kommer utifrån min avhandling, Gränser i livet – gränser i landskapet: Generationsrelationer och
rituella praktiker i södermanländska bronsålderslandskap, att behandla förändringar i genus- och
generationsrelationer från äldre bronsålder till förromersk järnålder. Marxistiskt inspirerade forskare har betonat
makt och konflikter mellan olika sociala grupperingar som avgörande för samhällens förändring. På samma sätt
har genusforskare velat se maktrelationer mellan könen som en förklaring till förändring. Jag framhåller i min
avhandling en annan social relation nämligen betydelsen av förhandlingar, konflikter och maktförskjutningar
mellan olika generationer som avgörande för samhälleliga förändringar. Med utgångspunkt i gravsättningar och
föremål i bronsåldersrösen, skärvstenshögar och gravfält från södermanländska bronsålderslandskap kommer jag
att diskutera förändringar i genus- och generationsrelationer från äldre bronsålder till förromersk järnålder. Jag har
också för avsikt att beröra hur de passageritualer människor genomgår under livet kan studeras arkeologiskt
genom att omtolka föremål som rakknivar, pincetter och nålar samt genom att se med nya ögon på arkitektur som
stenhägnader av Brobytyp och platser som tidigare har uppfattats som boplatser.
Tove Hjørungdal, Göteborg
Genus, social teori och materialitet: konstruktion av brandgravar
Detaljstudier av brandgravar med Vestlandskittel från romartid och folkvandringstid, bildar utgångspunkt för en
diskusjon kring konstruktion av gravarna.
Föredraget belyser möjligheter att beforska arbetet med preparering av de döda, samt konstruktion av
gravarna. Teoretiska och metodiska utgångspunkter tas i sociala teorier som problematiserar genus och
materialitet.
19

Elisabeth Arwill-Nordbladh, Göteborg
Aska och Rök. Om minne, identitet och materiell kultur i nordisk vikingatid
Minne och minnesarbete har under en tid varit en fråga på den arkeologiska agendan. I detta föredrag diskuteras
konstruktioner av minne utifrån samspelet mellan social praktik och den materiella kulturens polysemiska
kvaliteter.
Utgångspunkten för diskussionen är de vikingatida lämningarna runstenen från Rök och kvinnograven från
Aska, båda i Östergötland, Sverige. Även om de två exemplem visar olika sätt att närma sig minnesarbete kan
båda bidra till slutsatser rörande den materiella kulturens möjligheter att skapa en genuspräglad dynamik mellan
det förflutna och nuet i förhistorisk tid.
Agneta Strömberg & Lena Larsson Lovén, Göteborg
Ikonografi och genus, exempel från grekisk och romersk tid
Bild är en typ av arkeologiskt material som fortfarande är relativt lite utnyttjat för genusstudier. Från grekiskromersk
tid finns ett omfattande bildmaterial inte i minst i form av bilder på privatpersoners gravmonumnet. Våra
presentationer vill ge exempel på hur man kan använda gravbilder för att visa på genusstrukturer, normer,
förväntningar på män och kvinnor liksom manliga och kvinnliga ideal i en tid och ett samhälle. Exemplen vi
kommer att använda oss av är gravbilder från dels från Athen i klassisk tid (400-talet f.Kr), dels från det romerska
samhället, i synnerhet romersk kejsartid (0-200 e.Kr). Vi presenterar två inlägg på ovanstående tema.
1. Familjestrukturer i attisk gravkonst (Agneta Strömberg), 2. Könsroller i romersk gravikonografi: exemplet
textilproduktion (Lena Larsson Lovén).
Ingrid Fuglestvedt, Oslo
Sex, gender, kropp og kjønn
Genderbegrepet (svensk 'genus') har de senere årene vært gjenstand for berettiget kritikk fra flere hold. I
presentasjonen oppsummerer jeg hovedpunktene i kritikken av sex/gender-systemet. Jeg vil deretter undersøke
de metodologiske konsekvensene av å oppgi dette systemet som teoretisk ramme for en arkeologi som fokuserer
på kjønn.
Session: Vad är urbanisering? Vad är urbanitet?
Organisatörer: Mats Anglert och Mats Mogren, Riksantikvarieämbetet UV-syd
Den vetenskapliga diskussionen kring urbana orter har gått in i en helt ny och mycket dynamisk fas. Borta är
sökandet efter övergripande generaliteter. Istället har vi fått ett fokus på variation. Stadskriterierna börjar luckras
upp, det ena efter det andra. Få hävdar idag judiciella kriterier och även det morfologiska tätortskriteriet är starkt
ifrågasatt. Det funktionella kriteriet har blivit individualiserat; varje ort har sin egen prägel och skall studeras på
sina villkor. Samtidigt har diskussionen vidgats kronologiskt. Urbanisering studeras inte längre enbart inom
medeltidens ram. Kulturhistoriska parametrar och mentaliteter börjar vinna terräng på de ekonomiska och
politiska parametrarnas bekostnad. Starka influenser kommer från urban-forskning utanför Europa, vilka antyder
att det kan finnas alternativa sätt att se på urban form och urbant innehåll.
Hur skall vi då i ett sådant forskningsläge beskriva urbanisering respektive urbanitet? Att det är två olika
saker står för många helt klart; urbanisering är en process mot uppkomsten av urbana orter och urbanitet är
snarast en mentalitet eller livsform. Eller är det inte så? Hur definierar vi begreppen i denna nya tid och vad kan
forskningen kring urbana orter koncentrera sig på för att vi skall komma framåt?
Helge Sørheim, Stavanger
Omkring senter og periferi, bydefinisjoner og det urbane konsept
Jeg har så vidt påbegynt et arbeid om tettsteds- og bydannelse på Vestlandet i jernalder og tidlig middelalder.
Dette særlig er ment som en oppsummering, en syntese over de resultater arkeologiske utgravninger har gitt av
ny viten gjennom siste generasjons arkeologisk virksomhet.
Det jeg vil presentere er enkelte utdrag fra mitt første utkast til et innledningskapittel som tar for seg begrepet
sentrum – periferi, og litt om problemene med å fastslå en klar og entydig bedefinisjon. I stedet vil jeg se hvordan
man kan definiere dagens byer, dvs. referere elementer som kan benyttes for å fastslå ”det urbane konseptet”.
Jeg forsøker, med eksempler fra bl.a. vestnorge å se byen og senteret kontra periferien på bakgrunn av
systemteori, for å avslutte med en liten oversikt over noen synspunkter på hvordan forskningen om byoppkomst
har endret seg gjennom de siste tiårene.
20

Andres Dobat, Aarhus
Town and country in Viking Age Scandinavia
Med udgangspunkt i 700 til 1000 tallets handels- og håndværkspladsen Hedeby/Slesvig vil det blive diskuteret,
hvor, hvornår og igennem hvad den urbane identitet kunne udvikle sig i Skandinavien.
Lena Beronius Jörpeland & Annika Nordström, Stockholm
Dynamiken i sörmländska städer
Det har tidigare framförts att den mellansvenska urbaniseringen, till skillnad från den västsvenska, varit stark och
stabil. De sörmländska städerna kan sägas passa in i modellen för den mellansvenska stadsutvecklingen på ett
generellt plan. Flertalet städer är omnämnda på 1200-talet, flertalet hyser skilda specialiserade funktioner i
förhållande till ett omland osv. Vid närmare betraktelse framstår dock orterna som både dynamiska och varierade
I jämförelse med varandra är det påfallande ofta som städerna har helt skilda funktioner i ett större regionalt
perspektiv, men även över tid.
Den äldre arkeologiska forskningen har i hög grad varit styrd av en ganska statisk syn på städerna där man
bland annat förväntade sig att arkeologiskt kunna belägga kulturlager, bebyggelseförtätning, tomtindelningar osv.
på en specifik plats. Att urbanisering inte är ett enhetligt fenomen utan resultat av en mängd samverkande
faktorer, är ett synsätt som numera lyfts fram bland annat inom uppdragsarkeologin. Genom att studera olika
orters egna, specifika karaktärer med utgångspunkt i det befintliga arkeologiska källmaterialet, framträder
variationen mellan olika platser alltmer tydligt. Ett av våra syften med detta inlägg är att just lyfta fram variationen
och dynamiken i den sörmländska urbaniseringen.
Stefan Larsson, Lund
Stadens innehåll –möjligheter att diskutera staden som livsrum ur arkeologisk synvinkel
Den stadsarkeologiska forskningen befinner sig i ett nytt läge. Teori- och metoddiskussionen har förnyats och det
sker en ny våg av exploatering i stadskärnorna. Riksantikvarieämbetet, avdelningen för arkeologiska
undersökningar (UV) har initierat projektet ”Nya stadsarkeologiska horisonter” som har målsättningen att vidga
perspektiven. Inom projektet arbetar vi i tre teman: ”den mänskliga staden”, ”den varierade urbaniseringen” och
”landskapets urbanitet”. Föredraget utgår från vad som hittills är gjort inom det första temat.
Arkeologin har i hög utsträckning studerat och beskrivit städerna utifrån. Detta har tre huvudorsaker. Vi har
typologiserat deras tillskrivna roller i de övergripande processer vi studerat, våra frågeställningar har hämtats
utifrån skriftligt källmaterial och stadsarkeologin har varit en instrumentell del av ”samhällsplaneringen”.
Arkeologin har dock stora möjligheter att belysa andra frågeställningar och knyta an till en socialhistorisk tradition.
Föredraget belyser några av de problem, utgångspunkter och möjligheter som finns i ett ”underifrånperspektiv”.
Karin Lindeblad & Pär Karlsson, Linköping
Urban variation – finns det någon gräns?
Begreppet urbanisering började användas i arkeologiska sammanhang i samband med projekt Medeltidsstaden.
Det användes då i huvudsak för de formella medeltida städerna. Från 1990-talet kan vi se en vidgad användning
av begreppet. Vi har även börjat använda begreppet för andra orter och platser i landskapet som t ex borgar. På
senare år kan vi också konstatera att tidsperspektivet har vidgats, från att i huvudsak ha fokuserat på den
medeltida perioden, till att även omfatta yngre järnålderns centralplatser och eftermedeltida städer.
I och med att begreppet idag används på nya sätt, vill vi diskutera användningen av begreppet urban utifrån
diskussioner som förs inom projektet ”Nya stadsarkeologiska horisonter”, ett pågående FOU-projekt som drivs av
UV, Riksantikvarieämbetet.
Session: Arkeologins många roller i en tid av konstruktivism och
kunskapstillväxt
Organisatör: Elisabeth Rudebeck: Malmö Kulturmiljö; Arkeologi, Institutionen för arkeologi och antikens historia,
Lunds universitet
Denna session bjuder in till en diskussion om arkeologins roller i samtiden och vilka konsekvenser de olika
rollerna kan få för förståelsen av det förflutna. Arkeologin har många olika uppgifter i dagens samhälle, t.ex. att
- skapa bilder av det förflutna med hjälp av olika teorier och källmaterial
- undersöka, dokumentera och tolka fornlämningar
- förmedla tolkningar av och kunskap om det förflutna till allmänheten
- kritiskt analysera och vidareutveckla teorier, metoder och begreppsapparat
- kritiskt analysera och dekonstruera bilder av det förflutna
- undersöka arkeologins och det förflutnas roll ur ett historiskt perspektiv och i samtiden
Under de senaste decennierna har teoretiska och metavetenskapliga frågor blivit alltmer framträdande i
arkeologin och det har bedrivits mycket forskning om konstruktionen, och dekonstruktionen, av data, kunskap och
21

ilder av det förflutna. Under samma tid har den arkeologiska undersökningsverksamheten genererat en aldrig
tidigare skådad mängd spår efter mänsklig verksamhet i landskapet och även helt nya typer av lämningar, något
som medför att synen på det förflutna ständigt måste revideras. Samtidigt betonas människors rätt till
kulturhistorisk kunskap och förmedling har blivit en allt viktigare del av det arkeologiska arbetet.
Kan vi samtidigt konstruera, dekonstruera och förmedla bilder av det förflutna, eller tenderar vi att bli
specialiserade på det ena eller andra? Hur påverkas vårt tänkande om det förflutna av de olika uppgifterna?
Riskerar vi att empirin kommer att sakna betydelse för tolkningen av det förflutna för att den inte teoretiseras?
Kommer teorin att sakna betydelse för tolkningen av det förflutna för att den inte prövas empiriskt? Det förflutna
handhas av olika samhälleliga institutioner och funktioner (museer, universitet, kulturmiljövård,
undersökningsverksamhet), som har delvis olika mål och olika syn på kunskap, och som stundtals konkurrerar
med varandra om prestige, legitimitet och symboliskt kapital. Är detta ett problem eller är det en stimulans?
Jes Wienberg, Lund
Oldtidens kanon – arkæologiens egne mindesmærker
Arkæologien udgør en vigtig byggesten i lokale, regionale og nationale identiteter. Arkæologien og arkæologen
får dertil opmærksomhed som en stedfortræder for alménheden i en eventyrlig overskridelse af tiden. Det
arkæologiske fund står centralt i begge tendenser. Arkæologiske fund får således ikke blot opmærksomhed i
udstillinger, artikler og monografier, men kan erindres med museer, rekonstruktioner eller endog mindesten på
fundpladsen. Indlægget belyser betydningen af en række mindesmærker på arkæologiske fundpladser i Norden
og især i Danmark: Hvilke fund har fået et mindesmærke? Hvornår er de rejst, af hvem og hvorfor? Og hvilket
billede af såvel arkæologien som oldtiden møder vi denne hieraki/ kanon af fund?
Per Lekberg, Uppsala
Riv reservaten! Tankar om arkeologins betydelse för samhället
Vi får inte underskatta den symboliska kraft som finns hos den materiella kultur som associeras med det förflutna
– varken som kitt för mänsklig sammanhållning eller som sprängmedel i mänskliga konflikter. Genom sin analys
av kopplingar mellan den materiella kulturen och det bakomliggande samhället har arkeologin unika möjligheter
att kommentera produktionen av materiell ideologi och politiskt verkningsfulla landskap också i samtiden. I den
svenska kulturminneslagstiftningen är bevarandet en bärande idé. Tanken att kultur ska kunna bevaras från
förändring paras med synen på lämningar från det förflutna som ständigt hotade av förändring. Detta
förhållningssätt har präglat många generationers sätt att se på det förflutna, identiteten och nationaliteten – som
något ursprungligt som står under konstant hot och vars fortsatta existens och värde beror av reservatsbildning.
Denna ideologiska underström bidrar till segregationen i dagens samhälle och legitimerar svenskens rädsla för
förändring av nationens och identitetens innehåll. Det är hög tid att röja bort hindren för etnisk och social
integration i Sverige. Frågan är därför om det inte är dags att ifrågasätta kulturminnesvården och riva de inre
reservat som så starkt präglar den mentala miljö, det kognitiva landskap som ligger till grund för svensk
arkeologisk verksamhet.
Kathrine Eikrem, Oslo
Norsk bronsealderforsking 1925-2005
I seinare arkeologisk forsking har det vore ein tendens til å leggje vekt på at det ikkje er mogleg å komme fram til
objektiv kunnskap om fortida. Stadig fleire er i staden opptekne av å skildre kunnskapen om fortida som ein sosial
konstruksjon. Det inneber at måtane vi framstiller fortida på er avhengig av kva historisk og kulturelt
forskarfellesskap og samfunn vi er ein del av. Nett eit slikt syn på arkeologisk kunnskap vil eg legge til grunn for
handsaminga av problemstillinga; Kva karakteriserer produksjonen av kunnskap om norsk bronsealder? I den
samanheng ynskjer eg gjennom ein diskursanalytisk inspirert metode å undersøkje kva utsegner som har vore
moglege/umoglege om norsk BA til ulik tid i perioden 1925-2005. Målsetjinga for dette prosjektet er å forsøke å
utdjupe og utvide dei eksisterande rammene for erkjenning av norsk bronsealder. I ei tid av konstruktivisme og
kunnskapstilvekst er refleksjonar kring vår eiga arkeologiske verksemd viktig for å hjelpe oss å tenkje nytt og
utvide vore eigne fortolkingsrammer.
Marianne Lönn, Mölndal
Uppdragsarkeologins framtida verksamhet – forskning och teoribildning
Uppdragsarkeologin har under sin snart 50-åriga historia präglats av sin praktiska sida, fältarbete med
rapportering. Emellertid har kraven på kunskapsuppbyggnad, forskning och förmedling förändrat verksamheten
och ökat förväntningarna på både uppdragsarkeologin och uppdragsarkeologerna. Flera faktorer har bidragit till
utvecklingen: att samhället förväntar sig resultat och förmedling, att den forskning universiteten skulle bedriva på
uppdragsmaterial knappt blivit av, att forskarkompetens numera också finns inom uppdragsarkeologin och att
uppdragsarkeologisk verksamhet idag inte är något man ägnar sig åt några få år utan en uppgift för ett helt
yrkesliv.
I mitt tycke finns en diskrepans mellan kärnverksamheten, som fortfarande präglas av fältarbete och rapport,
och kraven på resultaten och nyttan av denna. Forskning kräver bl.a. genomtänkta strategier, teorier och en
22

förväntad kvalitet i kunskapsuppbyggnaden. Det är dags att vi inom uppdragsverksamheten analyserar vår
verksamhet och försöker komma fram till en bra och anpassad strategi för uppdragsarkeologisk
kunskapsuppbyggnad/forskning.
Således kommer mitt inlägg att innehålla en diskussion omkring hur uppdragsverksamheten fungerar, dess
teoretiska förhållningssätt, hur kunskap byggs upp och hur man skulle kunna problematisera/teoretisera
verksamheten.
Roger Edenmo, Stockholm
Den arkeologiska omdömeskraften – om konstruktivism och tvivel
Tvivel kastar ofta sin skugga över de arkeologiska tolkningarna, och förment kunskapstillväxt kan trivialiseras och
ifrågasättas. Jag vill i mitt inlägg presentera ett förhållningssätt mellan ytterligheter, med utgångspunkt i de
arkeologiska observationerna och empiriska omdömen. Jag ser här omdömet som en handlingsberedskap, där
den arkeologiska praktiken utgör en förståelse av källmaterialet. Den arkeologiska praktiken uppställer ramar för
möjliga förhistoriska praktiker, genom att bilda nästen av trosföreställningar vars förståelse inte med lätthet låter
sig rubbas.
En intressant och samhällsrelevant arkeologi kan bygga vidare på det arkeologiska omdömet, men kräver ett
betydande element av kreativitet. Arkeologi måste också kunna besvara samtidsfrågor om människor och
samhällen, om ekonomi, religion, individualism, mm. Associationer mellan företeelser är kulturspecifika och
förhistorien är därför ett lika öppet fält som samtiden. Konkurrens om tolkningsföreträde är att förvänta i sådana
sammanhang.
Anne Carlie, Lund
Om arkeologin i förmedlingens tjänst – Hur, vad och för vem?
I skuggan av den rådande debatten kring arkeologins samhällsuppgift och samtidsfunktion – som ett redskap för
ny arkeologisk kunskapsuppbyggnad om det förflutna eller som ett didaktiskt-pegadogiskt medel för att öka
människors historiemedvetande – har sällan skådats en sådan rik flora av olika försök till populärvetenskaplig
förmedling. Att det just är arkeologer verksamma inom uppdragsarkeologin, som svarar för de flesta av dessa
exempel är knappast någon tillfällighet, utan kan ses som en direkt följd av de senare årens kritik: Att arkeologer
bara skriver för andra arkeologer!! Arkeologisk förmedling sker idag på en mängd olika sätt, och kan bokstavligen
jämföras med en stor och mycket kreativ experimentverkstad. Här finns alla former, från den traditionella boken till
interaktiva media med digitala arkeologiska rekonstruktioner och mötesplatser i en virtuell miljö som inbjuder
besökaren till en dialog om det förflutna. Men det handlar inte bara om form och utseende, förmedling eller
kommunikation. Även ett av arkeologernas främsta redskap för kommunikation med den historieintresserade
allmänheten – våra texter – är idag föremål för livlig diskussion. Och detta måste ses som ett mycket positivt
tecken! För hur vi utformar våra texter – dvs. sättet som vi skriver på och hur vi bygger upp den arkeologiska
berättelsen – speglar ytterst den egna arkeologiska identiteten. Det är inte självklart att arkeologisk
historieskrivning måste författas av arkeologer. Men, och detta är min högst personliga uppfattning, om vi
överlåter denna åt andra specialister – t.ex. vetenskapsjournalister – tappar vi en viktig länk, nämligen kontakten
med de fysiska lämningarna och den arkeologiska utgrävningen som intellektuell och känslomässig mötesplats.
Frågan är därför inte om – utan hur vi kan utveckla arkeologins roller inom förmedling och populärvetenskap, för
att möta olika gruppers intressen och behov av ett historieperspektiv i en föränderlig värld. Detta är några av de
frågor som jag kommer att ta upp till diskussion i mitt inlägg.
Lennart Carlie, Halmstad
Den mänskliga arkeologin
Under senaste tid har uppdragsarkeologi och förmedling stått i fokus där framför allt kontakterna, eller kanske mer
bristen på kontakter, mellan sändare och mottagare diskuterats. Trots en aldrig sinande ström av publikationer
tycks våra budskap aldrig nå fram samtidigt som författare utan nämnvärd arkeologisk skolning har stora
framgångar med litterära verk som behandlar företeelser i det förgångna.
De bakomliggande faktorerna är flera men en granskning av populärvetenskapliga produkter visar att
arkeologer har en mer entydig fokusering på materiella företeelser eller processer där människan, såväl den
enskilda individen som i grupp, tycks falla bort. Liv och död teoretiseras till en abstraktionsnivå som många
gånger blir obegriplig för mottagaren. Andra viktiga faktorer kan knytas till vår nutid där urbana
storstadsmänniskor skall tolka, beforska och förmedla en bild av ett agrarsamhälle som är svår att förankra i
dagens högteknologiska samhälle.
Syftet med inlägget blir således att penetrera de möjligheter som står till buds för att möjliggöra att de
människor som levt och verkat i de förgångna, får träda fram och bli tydliga. Både vad gäller deras handlingar
men också allt vad de efterlämnat.
23

Roger Nyqvist, Göteborg
Att angöra en brygga – Möten och roller kring arkeologi på en ö i Göteborgs södra skärgård
Det är viktigt att förmedling och kontakter med samhället utanför universitetets väggar synliggörs inom
utbildningarna. Under fältkurserna på B- och D-nivå sker diskussioner kring hur man gräver eller vilka som får
grävningstillstånd, vad är en fornlämning eller vad är ett §2 område som eventuellt tillhör lämningen i fråga.
Givetvis är det skillnader på vad som kan diskuteras inom respektive B- och D-kurs. Detta gäller även kontakter
mellan studenter och omgivande samhälle. Gemensamt för fältkurserna är att de själva får agera som guider och
föredragshållare.
Jag kommer här att presentera ett exempel på vad vi har gjort från vårterminen 2002. Sedan denna termin
har studenterna på D-kursen skapat egna projekt i grupp och utfört dom i fält. Vi har varit verksamma med några
kurser på en liten ö, Rivö, i Göteborgs södra skärgård. Valet av denna ö berodde på att vi hade fått en förfrågan
om det var intressant att arbeta inom ett maritimt kulturlandskap. Frågeställarna var en grupp av
historieintresserade markägare som ville få sin Ö synliggjord.
De av studenterna som ville delta i förmedlingen av resultaten, var med och föreläste för markägare och
skolbarn samt fornminnesföreningen i Göteborg. På plats guidades både markägare, skolbarn och eventuella
besökare.
Anita Synnestvedt, Göteborg
Fornlämningsplatsens oanade möjligheter – ett projekt om att föra en dialog kring iscensättningen av en
plats
Är skylten det enda redskap kulturmiljövården har för att kommunicera kring den fasta fornlämningen? Jag vill i
föredraget presentera ett projekt kring alternativa sätt att använda och iscensätta en fornlämningsplats där målet
är att platsens möjligheter lyfts fram och synliggörs. Frågor som bland annat kommer att diskuteras är hur empiri
och teori kan praktiseras i iscensättningen av en fornlämningsplats. Aktuell forskning visar att skylten är i behov
av att diskuteras som förmedlingsmetod kring fasta fornlämningar och frågan ställer sig ju då om vad som kan
erbjudas istället. Diskussionen kommer att föras utifrån en fallstudie som pågår på ön Styrsö i Göteborgs södra
skärgård. Studien är inriktat på att undersöka hur en fornlämningsplats kan brukas och bevaras i en dialog med
dem som använder platsen. Projektet är tvärvetenskapligt och sker också i samarbete med bl.a. högstadiet på ön
och stadsdelsförvaltningen.
Catrin Sandberg, Sundsvall
Projektet Skog och Historia – Skogens arkeologi
Projektet Skog och Historia bedrivs av Skogsvårdsstyrelsen Mellannorrland som ett delprojekt i "Grönare Jobb"
(Västernorrlands och Jämtlands län), i samverkan med riksantikvarieämbetet och länsmuseet och bekostas av
länsarbetsnämnden, länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen. Här har det skapats en nygammalyrkesroll för
arkeologerna som både motiverare och utförare av inventering.
Arbetet baseras till stor del på ett tätt samarbete med allmänheten. Projektet arbetar med att skapa en nära
relation till dem som nyttjar och existerar i det landskapsrum som inventeras. Ett arbetssätt för att skapa denna
relation är genom att anordna tipskvällar, intervjuer, hembesök och fältbesök. Då får de intresserade visa upp
platserna för just sina minnen ur deras eget kulturlandskap. De intresserade uppskattar oftast att det finns ett
intresse för just deras hembygd från annat än lokal nivå.
Förutom ovan nämnda arbetssätt anordnas även möten med hembygdsföreningar och jaktlag, kontakter tas
med olika instanser inom kulturmiljövården och med övriga samhällsaktörer. Inom projektet skapas en dialog
mellan dessa instanser och projektmedlemmarna. Genom projektet skapas ett underlag för handläggning och
skyddande av lämningarna samt spridande och (insamlande) av kulturlandskapets olika dimensioner av spår. Det
stora Informationsmaterialet som insamlas är till gagn för både allmänhet och arkeologin.
Session: Arkeologen på tvären – samarbete mellan naturvetenskap och
humaniora
Organisatör: Aaron Stutz, Arkeologi, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet
Tvärvetenskaplig forskning har bidragit till viktiga trender och utvecklingar i arkeologisk metod och teori under det
senaste halvseklet. Däremot finns det fortfarande en klyfta mellan humanistiska och naturvetenskapliga
perspektiv inom många forskningsområden, och detta har skapat svåra förutsättningar för att påbörja teoretiskt
genomtänkta tvärvetenskapliga samarbeten.
Denna session syftar till att katalysera en dialog bland arkeologer, och mellan arkeologer och andra forskare
med en naturvetenskaplig bakgrund. Forskare inbjuds att bidra med sina erfarenheter och reflektioner över vad
tvärvetenskaplig arkeologi är och kan bli. En grundläggande fråga vi måste ställa oss är: Hur kan vi skapa en
arkeologi som kan växa intellektuellt från mångfalden som finns inom disciplinen i teoretiska perspektiv och
akademiska traditioner?
24

All arkeologi är teoretisk och en fungerande tvärvetenskaplig arkeologi borde genomgående påverka hur vi
använder och bevarar materiella lämningar medan vi producerar “the archaeological record.” Sessionen kommer
att utforska områden bortom de forskningsresultat som ofta beskrivs som tvärvetenskapliga. Tre teman är särskilt
relevanta att diskutera medan vi letar efter vägar att samarbeta över “naturvetenskap-humaniora klyftan”:
(1) Hur konsumerar arkeologer naturvetenskapliga metoder och resultat?
(2) Hur förhåller sig naturvetenskapligt inriktade arkeologer och specialister till kritiska samhällsteorier och om
reflexivitet i arkeologin?
(3) Har arkeologer från naturvetenskapliga vs humanistiska traditioner olika syn på människors beteende och
handlingar och orsaker till historiska förändringar?
(4) Hur reagerar den ena sidan mot den andras akademiska språkbruk?
Arne Espelund, Trondheim
Jernframstilling – fra arkeologi og metallurgi til antropologi
Slagghauger fra perioden ca. år 0 til 1800 AD er stille vitnemål om vellykket direkte framstilling av jern. God
myrmalm måtte være jernrik og inneholde 5-10% SiO2. Uten spesielle tiltak risikerer man usmeltet slagg og ikke
smibare biter av metall – et vanlig resultat av moderne eksperimenter. Men med slagg som inneholdt ca. 60%
FeO og 25% SiO2 unngikk våre forfedre et for karbonrikt og u-smibart jern. Hvordan oppsto slik slagg?
Nyere tids litteratur beretter om to vellykte prosesser: i Catalanprosessen ble råstoff tilført på hver side av en
temporær skillevegg: grov malm og trekol på den ene ga metall; fin malm og trekol på den andre sørget for en
svakt oksiderende slagg. I Evenstadprosessen fra Midt-Norge-Sverige ble 20 l malm tilsatt først, etter 3 timer ble
4 l ekstra malm tilsatt, helt klart for å restituere slaggen etter for sterk reduksjon i første periode.
Nye arkeologiske utgravinger vitner om et tredje prinsipp: sintring av malm på forhånd med sikte på
omforming av SiO2 til fayalitt Fe2SiO4. Dette halvfabrikatet ble satt inn i en reduksjonsovn, enten romertidas ovn
med slaggrop eller middelalderens med slaggtapping.
De tre prosessene møter strenge krav hos moderne metallurger. Å utvikle slike prosesser som resultat av
prøving og feiling (trial and error) og inkorporere dem i sosiale systemer vitner om en utrolig skapende evne hos
antropos. Funn av sinter fra eldre og yngre jernalder bør nå påvirke både utgravinger og eksperimenter.
Johan Ingwald & Carl Johan Sanglert, Malmö
Kronologisk matris vid landskapshistorisk analys
I föreliggande undersökning har en kronologisk matris använts för att systematiskt jämföra observationer i olika
källmaterial vid tolkningen av ett större sammanhängande område med fossila odlingsterrasser. Området är
beläget i Hofs socken på Bjärehalvön i nordöstra Skåne. Undersökningen genomfördes under hösten 2003 som
en del av projektet ”Bjärehalvöns bronsålderslandskap”, ett av tolv nationella delprojekt i projektet ”European
Pathways to Cultural Landscapes” (EPCL). Den aktuella undersökningen omfattade kartering av de fossila
odlingslämningarna, studier av historiskt kartmaterial samt en kartering av den lokala florans sammansättning.
Undersökningen av florans sammansättning förtydligade bilden av områdets markanvändningshistoria och
lämnade tillsammans med det historiska kartmaterialet värdefull information för tolkningen av de fossila
odlingslämningarna. Tillämpningen av matrisen underlättade jämförelserna mellan olika källmaterial och bidrog till
att ge en tydligare bild av några av de händelser och processer som format platsens historia från förhistorisk tid
och fram tills idag. Upprättandet av matrisen blev också en utgångspunkt för en kritisk diskussion rörande
platsens kronologi mellan dem som utfört de olika undersökningarna. Detta gav en ökad inbördes förståelse för
hur arkeologer, kulturgeografer och ekologer betraktar landskapets tidsdjup och sammanhang.
Mika Lavento, Helsingfors
Are natural sciences superior over the humanities in archaeology?
Since the early 1980s the mainstream of archaeological theory building lost its enthusiasm on the possibilities of
science. The opponents of the New Archaeology were able to argue impressively that human being did not
necessarily follow the models constructed for the environment. Cultural behaviour and social relations were
evidently not predictable by law-like generalisations. The critics also considered natural scientific explanations
invalid and uninteresting when trying to understand the past culture. Despite this natural sciences are much
utilised by archaeologists and they seem to produce information which have much value for them.
In the following I will examine why natural sciences are necessary for archaeologists. I try to show that
archaeology can be successfully made with natural sciences alone. On the other hand, working without natural
sciences is less useful. The first part of my paper reminds shortly what kind of knowledge natural sciences
produce which increase our knowledge about the past. Those questions which they do not seem to solve are
separated. The second part discusses these questions in the light of natural scientific solutions to them. I will end
my paper with the epistemological problems of archaeological knowledge – what we can know about the past,
and what kind of knowledge is out of our scope of archaeology.
25

Liv Nilsson Stutz, Lund
Stolthet och fördom. Erfarenheter av tvärvetenskaplighet inom svensk arkeologi
“It is a truth universally acknowledged that every man in possession of a good fortune must be in want of a wife” –
så börjar Jane Austens roman om kärlek och äktenskap i det tidiga 1800-talets England. Äktenskap är här en
självklarhet, även om vägen dit är snårig och kantas av stolthet, fördomar och andra stormiga känslor. Denna
presentation betraktar tvärvetenskapliga samarbeten (främst samarbeten med naturvetenskapliga ämnen) inom
svensk arkeologi utifrån samma perspektiv. Vi talar i dag om dessa samarbeten som självklara och
eftersträvansvärda. Men samtidigt återstår flera problem och utmaningar. Jag kommer framförallt att fokusera på
de fördomar vi har om ”den andre,” men också de orealistiska förväntningar som ibland skapar problem i både
kommunikation och djupgående förståelse.
Torbjörn Ahlström, Lund
”Love and marriage” – on the relationship between archaeology and osteology
They both share the same passion for the past; whether they believe that they are reconstructing, constructing or
deconstructing it. The relationship between themselves is platonic, asymmetrical, and sometimes full of frictions.
In fact, sometimes they do not even understand each other. Here, I discuss the future of the relationship based on
recent successes and common grounds, and still adhering to the relationship as being platonic, asymmetrical, but
somewhat more proportional.
Aaron Stutz, Lund
Hur långt borde man gå? En arkeologs äventyr i laboratoriet
Arkeologiska forskare har inte alls kommit till överens om vad ”en riktig arkeolog” är och vem som kan betraktas
som en naturvetenskaplig samarbetspartner. Som med sociala identitetsskapande processer i allmänhet, spelas
en forskares självbild upp mot hur andra ser på hennes eller hans akademiska verksamhet. I många fall är det
svårt för ens självbild att harmoniseras med andras perspektiv på tvärvetenskaplig forskning. I denna presentation
diskuterar jag de problem som kunde uppkomma när jag, som doktorand i arkeologi, började forska i ett
vetenskapligt ämne som var inte sarskilt väl definierat och som saknade tydliga anknytningar till medarbetare i
andra discipliner. Jag drev ett projekt om biologiska växtlinjer i djurtänder och började få resultat som inte
sammanföll med tidigare undersökningar. Detta skapade vissa problem. Att söka svar på varför jag fick
motsägande resultat skulle distansera mig långt ifrån de humanistiska frågor om människors sociala liv med som
ursprungligen drog mig till ämnet. Men att slänga projektet i soptunnan skulle vara etiskt tveksamt, för att inte tala
om ett slöseri med den tid jag redan lagt ned. Denna erfarenhet leder till två nyckelfrågor gällande
tvärvetenskaplig verksamhet i arkeologi. För det första, hur balanserar enskilda forskare eller ett forskningslag de
praktiska behoven att följa upp nya viktiga frågor, när det skarpt kan begränsa möjligheterna att få svar på
projektets grundfrågor? För det andra, hur produceras vetenskaplig auktoritet när arkeologer börjar undersöka ett
litet ämne som är inte välbaserat på tidigare grundforskning?
26